Små blommor log fästa runt hennes hjässa, och en större vid hennes svans. Bredvid henne gick den äldre kusinen, även hon utsmyckad i vackra svarta blomster. Dicentra var inte avundsjuk av sig, men hon kunde inte låta bli att tänka hur slående fin blomstern såg ut i kontrasten till de mjuka lockarna i hennes fäll, och ofta kom hon på sig att snegla mot Flippa med ett mjukt leende och glittrande ögon. Stämningen över paret som tog sig fram mellan husen var lättsam och uppspelt. Fli hade lovat att ta Dicentra till en dansklass. Detta efter att de sett en föreställning full med dansare någon kväll tidigare.
 Att Dera skulle få chansen att lära sig något så vackert gjorde henne uppspelt bortom allt förstånd, men också nervös. Tänk om hon bara såg dum ut? Hon svalde ljudligt ju närmre de kom och vippade nervöst på den korta svansen. Kortade stegen något omedvetet.

Det var nästan som att Fli kunde känna av att Deras nervositet. När hon väl lyckades fånga hennes blick log hon soligt och uppmuntrande.
     “Seså! Du behöver inte vara nervös. Det här ska bli kul, ska du se!” lovade hon självsäkert. Det var första gången för Fli också, men ur henne strålade bara en spänd förväntan.
De dök upp vid en öppen plats bland husen - något närmare i storlek till en tomt än ett torg. På marken låg en platta av järn, putsad hårt till en primitiv spegel. Avbilden var långt ifrån perfekt, men tillräcklig för att man skulle kunna spegla sig själv tydligt. Ut ur ett hus parallellt med metallskivan klev en långbent, varmt färgad stäppvarg. Han fler smycken i guld i öronen än vad Fli lyckades räkna till. Runt hasorna hade han länkar i samma material.
     “Aaah! Malvas lillasyster!” hälsade han med en ljus, vänlig röst. Han bugade sig djupt och på ett sätt som påminde Fli om hur de rörde sig på teatern. En tydlig underhållare. Flippa härmade hans gest.
     “Jag är Jafari, och Malva har fått mig att lova att ge er en lektion i dans, visst var det så?” Det var tydligt att hans fråga egentligen inte var en fråga, men Flippa nickade.
     “Mitt namn är Flippa,” förkunnade hon med en mjuk röst innan hon menande såg åt sin yngre moster, “och det här är Dicentra.” Fli log uppmuntrade åt henne.
     “Aahaaa. Och ni är uppklädda lektionen till ära!” Jafaris smilband kröktes nöjt. “Utmärkt! Sånt gör att man får lite extra känsla,” sade han och blinkade med ena ögat när han vickade lite menande på sina öron. “Men låt mig inte dröja! Jag förstår att ni är ivriga att börja, så vi tar och värmer upp lite! Kom upp här på plattan, och så börjar vi med några lätta steg. Följ mig bara.” Hans sätt var bubbligt och lätt, och Fli fick känslan av att det inte var första gången han gjorde något liknande. Hon gav Dera ett uppmuntrande leende igen innan hon såg till att de båda gick upp på den glänsande metallen.
     Stäppvargen vände ryggen åt dem, och började högljutt nynna på någon melodi som hon inte kände igen. Han tog sidosteg fram och tillbaka, korsade benen över varandra enkelt och smidigt. Fli fann det hela inte alls lika enkelt, och snavade till men lyckades hitta balansen i tid för att inte ramla. Ett lättsamt fnitter lämnade henne när hon såg åt Dicentras håll.

Flippas uppmuntrande leende fick henne att le tillbaka och hon försökte länga på stegen och se modigare ut än vad hon kanske kände sig. Dera litade på vad hon sa, trodde innerligt att det skulle vara kul också, och tanken på att i slutändan kunna något så vackert som att dansa, det fick henne bara att se fram emot lektionen än mer!
 Stäppvargen fångade hennes uppmärksamhet direkt, inte bara de många smyckena som klirrade när han rörde sig, utan även sättet han höll sig och förde sig på. Även om han inte aktivt dansade än så var hans kropp språk tydligt och böljande. Rörelserna smidiga och flytande. Hon var redan helt tagen av hans uppsyn. Hon svarade på hans gest genom att härma den, om än inte med lika flytande rörelser, och nickade bara bekräftande på Flippas presentation av henne, och sträckte lite stolt på sig då han noterade deras utstyrsel. Dera älskade blommor, och att bära blomster fick henne att känna sig vacker.
 Jafari fick det att se så enkelt ut. Hennes egna klumpiga mullliga kropp kunde inte följa hans eleganta rörelser lika enkelt, men Flippas egna lätta snubblande fick henne att le när hon själv också gjorde lite fel. Med Fli var det lätt att vara sig själv, att tycka det var kul fast man gjorde fel. Hon krävde heller inte Dera pratade mycket. det var skönt.
 Ett mjukt skratt lämna henne när hon snubblat över den glatta ytan. Jafari hade vänt sig om för att se hur som gick, och Dera hade blivit lite nervös och snubblat. Även om det var pinsamt kunde hon inte låta bli att skratta åt det. Tänk vad lustigt det måste sett ut!
 "Upp så tar vi det igen" Uppmuntrade han henne med en varm röst. "Jag kan sakta ner lite så ni ser stegen bättre" föreslog han också och såg emellan ynglingarna.

Fli nickade jakande till Jafaris förslag. Det lät bra. Varken Fli eller Dera hade någon slags erfarenhet av dans, och deras ringa ålder märktes i deras ivriga rörelser.
     Trots att stäppvargen rörde sig långsamt så fanns det en finess som de två ynglingarna helt saknade. Något som bara kom med tid och övning, insåg Fli ju mer hon försökte imitera honom. Det var svårt. Mycket svårare än vad den äldre fick det se ut att vara. Då och då slängde hon blickar mot Dicentra för att försäkra sig om att hon hade roligt. De stämde in med varandras fnitter när någon av dem snubblade till. Fli kanske lite oftare än den yngre vännen. Balans och motorik var inte två av dem egenskaper som Flippa behärskade speciellt bra.
     “Du är duktig ju!” uppmuntrade Fli i en låg stämma, som för att inte störa Jafari som hade börjat vidga dansen till att innefatta små piruetter och skutt. Fli hade själv inte vågat ta några utsvängningar i sin egen dans. Blicken föll ner på metallskivan under dem, hon koncentrerade sig för att se sina egna rörelser innan hon slutligen fick upp mod att göra en snäv, snabb svängom.
     Tassarna trasslade in sig i varandra och Flippa slog handlöst i backen. Hon flämtade till när luften slogs ur henne, men den kom snabbt tillbaka och hon mötte Deras storögda blick. Fli ville inte erkänna att det gjorde lite ont i hakan som hon slagit i och log istället bara sitt bästa, betryggande läge.
     “Oops, så klumpigt,” ursäktande hon sig och såg i ögonvrån hur Jafari stannat upp. “Allt är okej!” försäkrade hon innan han ens hunnit fråga. “Mina tassar hänger inte med mitt huvud,” konstaterade hon lite förläget när hon lyckades få loss dem från under sig och hävde sig upp.
     “Så känner alla till en början,” erkände Jafari med ett leende. Fli skrattade lite uppgivet.
     “Är det okej om jag tittar på istället?” Frågade hon försiktigt Dera. Fli var lite orolig att Dera kanske inte skulle känna sig lika bekväm i att dansa ensam, men hon ville ogärna erkänna att hennes ena handlov smärtade lite på ett oroande sätt. Kanske var den stukad? Dessutom avslöjade smaken av blod i hennes mun att hon nog råkat bita sig i tungan när hon slaget i hakan i fallet.

Stäpparen fortsatte lite långsammare, och även om hon fortfarande inte hängde med riktigt, och var mycket klumpigare än den graciösa stäpparen så gick det bättre. Fli's uppmuntrande ord värmde i henne. Hon hade alltid älskat att se dans uppträdanden, de känslorna som de med smidiga och graciösa rörelser förmedlade helt utan ord. De påminde henne om hennes mor, och hennes sätt att kommunicera. Det var något av de vackraste hon tyckte om.
 Koncentrerat följde hon deras lärares steg med blicken, analyserade rörelserna i sig och hur han förflyttade vikten. Det var svårt att hålla styr på sina egna ben i det hela så hon och Fli blickade ibland mot varandra för att se hur det gick.
 Dera hade precis lyckats med sin första lilla piruett, och med en blick försökt uppmuntra Flippa att försöka. Men vännen trasslade in sina ben och föll till marken innan Dera hunnit göra eller säga något.
 Jafari hade stannat upp och tagit något steg emot dem men hann inte långt innan Fli sa att allt var okej. Dera log uppmuntrande emot henne, men leendet blev lite vagare då hon frågade om Dera kunde fortsätta ensam. Lite misstroget kollade hon emot stäppvargen som med varm stämma uppmuntrade henne att fortsätta. Det kändes mer seriöst att dansa själv. Att tänka att hon inte skulle ha någon att dela sina misstag med. En liten nickning lämnade henne och hon drog djupt efter andan. Hon kunde klara det! Hon var ju faktiskt Grendels dotter!
 Efter en liten inre peptalk så tog hon sig något osäkert ut på den polerade metallen igen. Jafari stampade in takten och började sedan igen med långa böljande rörelser. Dera nickade med takten själv innan hon igen började med de första stegen han lärt dem, för att komma in i det igen. Några osäkra blickar kastades emot Fli. Såg det bra ut?

Varje gång den yngre mostern sökte efter hennes blick så besvarade hon den med ett uppmuntrande leende. Trots hennes unga ålder verkade hon ha en förståelse för dansen och rörelserna som Fli saknade. Till hennes egen förvåning fann hon mycket mer glädje i att se vännen dansa än att delta själv.
      “Så duktig! Wow!” och andra uppmuntrande, hänförande ord viskades emellanåt när dansen förde Dera närmare. Hon hoppades att dem uppskattades, och att Dera inte kände ett svek över att Fli valt att sin plats var på sidolinjen. Kanske uppskattade inte Dera rampljuset på samma sätt som alla i hennes egna närmaste familj i synnerhet tycktes göra, men hon passade där. På sitt egna, unika vis.

[Avslutat]