Vattenmassorna pressades upp ur den meterbreda skåran och skapade ett stråk av kokande vatten, rakt upp i luften. De färdades många meter innan de vände och förenades med marken i en ridå av fräsande ånga. Othellos stengrå ögon följde intresserat skådespelet och drog sig smidigt undan från den heta substansen av jordblandat vatten som kom rinnande mot hans vita tassar. 
Det var ett fascinerande ställde, detta. Han kunde för allt i världen inte förstå vart vattnet kom ifrån, eller hur det bara kunde.. Hoppa, sådär. Måhända att ingen visste. Den enda teorin, som inte var alltför absurd, var att det fanns en vattengud som släppte ut sina känslor på denna plats. 

Othello försäkrade sig om att vad det nu var lugnat ner sig genom att lystra med vänsterörat ner mot marken, inna han med en fnysning skuttade över skrevan och fortsatte i trav utom räckhåll för det eventuella utbrottet. När han nått en torr del av den stenbekläddamarken saktade han av och fortsatte framåt i ett betydligt lugnare tempo. Ögonen svepte fortfarande misstänksamt över Eriinaris gräskantade vidder. Vad nu är detta var för plats, så höll den sig inte på hans sida. På ingens sida, faktiskt. Vem visste vad som hände om man styrde sitt spår rakt över ett vattenstråk?
Othello harklade sig lätt och rynkade vad som kunde varit ögonbrynen, varpå han satte av i trav igen.
Avskräckt, om inte annat.

Dom ljusa glödande ögonen såg sig omkring över det underliga området. Det var blött och tragiskt det var allt hon kunde säga men det var betydligt bättre än den plats Iwaku hade hållit henne allt för länge och vad vet hon, kanske litade han tillräckligt på henne för att släppa iväg henne lite längre än bara reviret. Hon hade ingen avsikt att försöka ta sig tillbaka till Kaiwood själv, hon gillade inte att erkänna det men hon trivdes betydligt bättre med Iwaku och hanns flock än TBB. Det spelade ingen roll ifall det var hennes mor som ledde dom eller inte, hon skulle ställa sig emot TBB om det så behövdes för att få stanna kvar i denna flock.

Det fräste och sprakade om dom ljusa tassarna då dom rörde vid en våtare yta och Bushi såg sig om med avsmak i blicken. Varför existerade ens en plats som denna, vad kunde finna ro här. Inte hon i alla fall men nyfikenheten var för stark för att hon skulle vilja vända tillbaka redan. Vad som helst var spännande nu än reviret och dess tråkiga och mesiga individer. Den enda som var verkligt intressant var Iwaku och den helsvarta vargen med dom spöklika ögonen. Hon hade inte pratat till honom direkt då han mest vandrade omkring om nätterna och höll sig borta om dagarna.

En okänd doft nådde den känsliga nosen och Bushi stannade upp, spetsade öronen och såg sig omkring med uppspärrade ögon. Någonting hon hade ärvt av sig mor var att se med hjälp av värme men bortsett från sin mor behövde hon inte ens sluta sina ögon och mycket riktigt kunde hon se någonting som bar värme en bit längre bort. Dom väldiga vattenmassorna var en aning förvirrande men ingen av dom bar en sådan skepnad som denne gjorde, en skepnad av en varg. Ett litet flin växte fram och med lätta steg rörde hon sig emot den främmande vargens håll.

[Gramatik ♥ https://www.youtube.com/watch?v=DusYzQKaQIQ]

Den svartvite hanen saktade mjukt in och stannade. Svansen spändes bakom honom då nosen började arbeta och registrerade en doft. Det luktade varg. Hona. En lätt morrning lämnade honom då han vred bak öronen och förbannade det dimmtäckta landskapet. Vätan i luften förvirrade hans annars så känsliga luktsinne - annars hade han definitivt märkt av främlingen för mången timmar sedan. 
Denna någon äntrade snart hans synfält. Det var en yngling, vilket syntes långt håll. Pälsen var brännande röd mot allt det gråbruna. Hon kunde sannerligen inte ha lätt att jaga, med den kulören! Othello vred trevande fram öronen igen, men behöll den stela minen i anletet. Den lilla hade satt fart mot honom. Varför?

Med en suck och en lätt skakning på det väl utskurna huvudet tog han ett mindre hopp nerför den meterhöga platå av sten han stått på och vandrade långsamt snett mot unghonan. Han hade att han inte skulle bli av med henne i första taget - så det var väl lika bra att få mötet överstökat.
Ungtikar var så, impulsivt hopplösa.

"What do you want me, pup?" Rösten var något sträv då han satte sig ner med blicken någonstans mot fjärran där en flock mammutar vandrade stillsamt mot närmsta vattenhål. Deras kött var välsmakande, visste han, men det var sällan han fick smaka på ett sådant stort villebråd. Trots hans krafter var det svårt att pressa ett så stort spjut av is ur marken, och dessutom pressa det genom en synnerligen bastant kropp.

Det tog inte länge så kunde hon tydligt se den okände hannen på en klippa lite högre upp med blicken vänd bort från henne, ut över området under dom. Längre bort kunde hon se en hjord med djur hon aldrig sett förr. Bruna till färgen och bar vad det såg ut som ett par betar större än hon någonsin sett eller kunnat räknat med.
Hans röst bröt lystnaden mellan dom båda och sakta vände hon sin glödande röda blick upp emot honom för att sedan se emot hjorden med dom stora djuren.
"Ingenting speciellt." hans fråga fick henne att fundera en aning. Vad hade hon egentligen tänkt då hon såg honom, hade hon ens tänkt. Bara tanken på att komma bort ifrån flocken ett tag hade länge rivit inom henne och nu då hon väl tog sig därifrån så visste hon inte riktigt vad hon skulle göra.
"Jag ursäktar om jag störde er, jag behövde bara komma iväg en stund." lite skamset satte hon sig och öronen la sig emot nacken samtidigt som hon suckade tungt.

Sällskap, var det vad hon var ute efter? Othello rynkade lätt på ögonbrynen och spände blicken i henne. Inget speciellt? Att som ung varg springa raka vägen fram till en främling, och inte.. Vilja någonting speciellt?
   "Finns säkert lämpligare vargar att tala med, om du nu vill komma iväg en stund." Han hade noterat att hon inte svarat på hans egentliga modersmål, och bytte språk även han. Det var länge sedan han talat annat än Nimorian, så uttalet var en aning rostigt. "Var det ingenting, så farväl."
   Othello kastade en snabb, trött blick på henne, skakade på huvudet och började vandra bortåt.

[Avslutar här, då detta hamnat för långt bak i hans tidslinje]