[Öppet för en karaktär. Högst två om rollspelet blir kortare.
Det här är mitt första inlägg med Laali, så det kan ta ett par inlägg innan jag helt har kommit in i karaktären. Ursäktar eventuella lustigheter i förväg~]

De kraftiga klorna på Laalis framtassar grep om klippans skrovliga yta när hon tog sig ner en bit längs den branta väggen. Under henne sluttade bergväggen nästan in under sig själv, mot det avlägset brusande vattnet långt där nere. Över henne reste sig ravinens båda sidor nästan lodrätt, högre på den avlägsnare sidan än den hon klättrat längs med, och med många skrovliga klippavsatser och sprickor som hon misstänkte gömde mörka grottgångar. Himlen högt där uppe kläddes av snabbt rullande moln, bakom vilka solen stod högt. Harens gälla, hesa skrik fick det att gång på gång rycka i hennes öron, och tungan fuktade nosen på nytt när hon sträckte vingarna ytterligare en bit ut från kroppen för att känna vindarna som kastade sig genom ravinen.
   Hon hade jagat ner haren i ravinen. Till en början hade hon trott att den skulle gå förlorad i avgrunden, men när hon följt dess fall med blicken och såg att den efter att ha slagit emot några av väggens mer utstickande delar fastnade på en smal avsats, så beslutade hon sig för att det ändå var värt att hämta den. Hade det inte varit för de hårda vindarna som kastade sig genom ravinen den här dagen så hade hon flugit ner och hämtat den direkt. Nu tog hon det istället bit för bit, en avsats åt gången.
   Vinden ryckte tag i hennes vingar, och hon trampade bara kort på stället för att få ett bra avstamp innan hon kastade sig ut från klippväggen igen. Vinden slängde henne i sidled, och hon slog upprepat med vingarna för att komma på rätt väg. Den här gången var hon tillräckligt nära för att landa vid haren, som fortfarande låg och skrek. Hon väntade sig att den skulle försöka fly, kanske kasta sig ut från klippan när hon landade, men den rörde sig inte. Hennes klor klapprade ljudligt när hon grep om stenarna med framtassarna, och med vingarna växlande utfällda och infällda för balans när vinden stötvis ryckte i hennes kropp så tog hon sig bort till bytet.
   När hon tystade djuret med ett par hugg mot dess nacke så förstod hon varför den inte flytt. Hon lyfte den brutna kroppen så högt hon förmådde där hon till hälften stod, hälften hängde tag i väggen med framtassarnas klor på den smala avsatsen. Med en snabb blick omkring sig väntade hon på att vindens stötar tillfälligt skulle mojna innan hon än en gång kastade sig ut från väggen. Vingarna slog kraftigt, och hon kämpade för att ta sig uppåt med den extra tyngden hon bar. Nu behövde hon i alla fall inte sikta på en specifik punkt längre, så när vinden knuffade henne på nytt så använde hon den för att stiga snabbare, trots att den förde henne en bit bort från där hon först befunnit sig.
   Laali tvingades mellanlanda på klippväggens ojämnheter och avsatser ett par gånger innan hon kom upp ur ravinen igen. Hon ville inte riskera att tappa bytet när vindarna ryckte i henne, och hon hade behövt ta nya grepp om haren för att behålla den. När hon kommit ur ravinen igen så travade hon snabbt ett par språng bort från klippans rand innan hon lade ner haren på marken. Här stor krokiga, vindpinade träd i dungar, och gräset låg nästan platt i tjocka tuvor, piskade av de stötvisa vindarna. Hon ruskade på hela kroppen och lät fjädrarna lägga sig till rätta innan hon lade sig ner. Den lätta, vävda väskan på hennes rygg gungade i rörelsen. Här uppe blåste det också, men i skydd av de krokiga trädstammarna var det inte lika påtagligt, och det var med ett nöjt knorrande hon lade tassarna över bytet och började äta.

|Okej det här är mitt första med Alénya med|

Alénya var en vit tik, hon var ny här i Mardouf. Hon hade vandrat runt lite varstans här i Numoori, men aldrig hittat det rätta stället. Men nu verkade det så, hon trivdes i Mardouf där vinden just nu rycker tag i den kritvita pälsen som tillhörde tiken. Hon vandrade runt, hade inte ätit nått på hela dagen, men hon hade försökt få ett byte. Hon var ingen vidare jägare, det enda hon lyckats fånga under dagen var en fågelunge som olyckligtvis ramlat ur sitt bo, men det mättade inte mycket. Alénya lyfte nosen upp i vädret när hon kände lukten av nått. Blod, varg, hon visste att et bara betydde en sak, hon behövde hålla utkik för hon visste ju inte om vargen hon kände lukt av, var snäll eller inte och var den var. Det hade hänt tidigare att hon gått på vargar som attackerat henne, utan att hon riktigt gjort nått. Hon fortsatte vandra, in bland träden, hon fick syn på vargen som låg längre in och åt på något. Alénya gnydde lågt som för att visa att hon kom, och höll sig på gott avstånd. Dock var hon så nyfiken att hon inte kunde hålla sig för att kika lite närmare. Vargen som låg bara ett tiotal meter ifrån henne var svart, vit och hade vingar. Tiken stod helt blickstilla och såg på vargen, hon höll svansen mellan benet och skakade svagt för att visa att hon inte ville ont. Hade den andra vargen sett henne?

|Kort jag vet men blir längre när jag kommit in lite i rollet och jag vet lite mer :)|

Laali hade legat och ryckt loss päls från bytet en stund innan hon börjat äta av köttet.  Hon fann det alltid lika underhållande att se tussarna flyga iväg med vinden, men det var bara ett kort nöje. Hon låg med båda tassarna över harens kropp för att hålla emot när hon ryckte med tänderna i dess kropp. Hon var fullt upptagen med att tugga när hon uppmärksammade en ljus skepnad som rörde sig en bit bort. Vinden låg på fel håll för att Laali skulle känna någon doft från främlingen, men så snart hon uppfattat rörelsen i ögonvrån vände hon blicken efter den andra. Det tog inte lång tid innan hon kände igen formen som en varg. En vit varg. Den ljusa fällen stack ut från områdets bruna, gröna och grå nyanser. Bara kort efter att Laali lagt märke till främlingen så hörde hon den andra gny för att förmedla sin närvaro.
     Fortfarande med blicken på den främmande vargen ryckte Laali loss en ny bit från sitt byte, och höjde huvudet medan hon tuggade för att hålla den andra under bättre uppsikt. Medan främlingen kom närmare smalnade fakargens ögon av och öronen vinklades misstänksamt bakåt. Främlingen var högre än vad Laali var, men höll en låg profil med svansen mellan benen.
     "Vill du något?", sade Laali med skeptisk ton efter att ha tuggat klart, och såg med avsmalnad blick på den vita. På det kortare avståndet kunde hon uppfatta den andras doft, och kände att det var en tik som stod framför henne, klart yngre än Laali själv. Den svartvita tikens öron vändes självsäkert framåt.

[Lite kortare inlägg är inget att ursäkta sig för. Så länge du ger motspelaren något att gå på så går det helbra med kortare inlägg också (: ]

Alénya ryckte till när hon hörde den andre vargens ord, hon skakade på huvudet och såg återigen på den andre.  Av lukten att döma var det en tik, äldre än henne själv. " E- eehh, jag  undrade bara vad du gjorde här själv " Tiken stammade smått, av rädsla för att göra den andre vargen arg. Alénya sänkte huvudet och såg sig omkring. Det tidigare blåsande vädret hade avtagit smått, men det var fortfarande mycket. Doften av dött djur och blod gjorde henne hungrig. " Så..." Alénya tog återigen mod till sig att prata. Hon hade fått lära sig att egentligen inte prata med främlingar, men vad hennes mamma sagt ville hon inte bry sig om längre. Hon var död, borta, och borde därför även vara bortglömd. " vad heter du? " Hon lade sig ner, vilket gjorde att gräset kitttlade hennes nos. Hon skakade upp huvudet så att den vita fällen runt huvudet flög, samtidigt som hon nös. När hon sedan upptäckte vad hon gjort, inför en annan okänd varg dessutom, såg hon skamset på den andre och gömde nosen mellan sina tassar. Alénya höll dock kvar blicken på den andra tiken, osäker på vad som nu skulle hända, var hon för nära, i och med att den åt.

|Okej :D |

Laali sänkte hakan och höjde skeptiskt på ögonbrynen när hon såg på den främmande tiken. Undrade vad hon gjorde där själv? Vad gjorde den andra där själv? Fakargen släppte inte den ljusa tiken med blicken när hon rättade till sig där hon låg med tassarna över bytet. De långa stjärtfjädrarna ryckte till bakom henne när den korta svansen flyttade sig. Vinden drog lätt i fakargens fjädrar, men i lä av träden var det inte så farligt. När främlingen frågade efter Laalis namn och lade sig ner så smalnade den svartvitas ögon av på nytt. När tiken nös, och sedan blygt gömde ansiktet bakom tassarna, så ryckte det roat i Laalis mungipor.
    "Vem är det som frågar?", fnös hon kort, med en lätt road underton i den annars skeptiska rösten. Hon tänkte inte dela med sig av sitt namn om den andra inte presenterade sig. Det var främlingen som trängde sig på, Laali hade rätt till ett namn innan hon själv beslutade ifall hon var villig att besvara oprovocerade frågor.

Alénya Såg blygt på den andre tiken, vem hon var, det visste hon knappt själv. "Ehm Alénya heter jag " Hon såg bort mot bytet som tiken hade mellan tassarna, det formligen vattnades i munnen på henne. Hon låg fortfarande ner, med nosen mellan tassarna. Det ena örat vinklades bakåt i och med att något rörde sig bakom dem. Vad som uppenbarades var en hare, den verkade inte ha märkt att de två tikarna låg bara ett tiotal meter bort. Långsamt reste hon sig upp och tassade mot haren. Den hade inte märkt henne än, men precis innan hon skulle slänga sig över haren, såg den vargtiken och hoppade iväg med en väldig fart. Alénya skakade långsamt på huvudet och hoppades att Den andre inte sett hennes dåliga sätt att försöka få mat på.

 |Ledsen att det tog tid :) |

Laali ryckte loss en ny tugga ur sitt byte medan den ljusa tiken gav en osäker presentation av sig själv med nosen mellan tassarna. Alénya. Fakargen tuggade utan större reaktion på den andras namn, övervägande om hon skulle presentera sig själv nu när den andra get henne sitt namn eller inte. Just som hon skulle svälja undan det hon hade i munnen så dök en hare upp bland dungens träd inte långt bort. Den yngre tikens öron ryckte och hon vände sig mot haren medan Laali låg kvar. Djuret måste ha missat deras dofter på grund av vinden, eller så var det ett oerhört korkat djur. Kanske båda delarna.
    När den vita tiken slängde sig mot haren så hade den redan vänt om och börjat springa med långa skutt för att komma därifrån. Laalis läppar spändes när hon höll tillbaks ett plötsligt skratt. Då Alénya skakade på huvudet och vände tillbaks mot fakargen så drog Laali djupt efter andan och ruskade kort på sig. Läpparna förblev spända i ett smalt, snett flin.
    "Gick bra det där", kommenterade hon roat, innan hon ryckte ytterligare ett stycke från bytet.

| Ledsen att jag varit borta så länge och gjort rollet oaktivt, har legat på sjukhus ett tag osv:( Men nu är jag tillbaka:)


Alénya gck och lade sig på den plats hon legat på innan. "Så, vad heter du?" Tiken gjorde ännu ett försök till att få reda på den bevingade tikens namn. Det var första gången hon såg en varg med vingar, konstigt nog. "Du har vingar, kan du flyga med dem?"
Alénya lät som en korkad varg, vilket hon kanske var, men hon var väldigt nyfiken. Som alltid när hon var nervös, så slickade hon sig på undersidan av vänstertassen, och drog den längs med pannan och nosen, och åter igen, hon gjorde så ett par gånger innan hon lugnat ner sig och kunde se på den andre utan att skaka. Hon skämdes över sin dåliga jaktinstikt, och ville inte att någon skulle se igentligen. Hon hade inte många vänner, men hoppades på att Laali kunde bli en. Hennes mamma hade gjort sig hatad, vilket även gjort att många hatade Alénya. Hon undrade ofta varför hennes mor dödade hennes far, troligen för att han var god, och hon väldigt ond. Tiken ruskade på huvudet så att den kritvita fällen flög runt huvudet, för att få bort de tråkiga tankarna. Öronen och ögonen riktades återigen mot tike för att höra om hon svarade.

Laali gav ifrån sig ett tankfullt hummande när den yngre tiken frågade efter hennes namn och lade sig ner igen efter sitt misslyckade försök att fånga haren. Innan hon hunnit besluta sig för om hon kanske skulle dela sitt namn eller inte så ställde dock Alénya en ny fråga. Fakargen höjde demonstrativt på ögonbrynen och log ett smalt leende.
    "Nej, de är bara för syns skull. Vad trodde du?" Laali himlade med ögonen och fnös kort. Hon rörde vingarna över ryggen utan att tänka på det, och rättade till dem längs sina sidor. De långa stjärtfjädrarna ryckte till över marken. Var den vita korkad eller något? Vad trodde hon att vingarna var till för? Dekoration? Självklart kunde hon flyga med dem!
     "Laali", presenterade den svartvita fakargen sig med efter en paus. De vita fläckarna på baksidan av öronen blev synliga när öronen för ett ögonblick vändes en aning bakåt. Hon drog på läpparna innan hon ryckte loss en ny bit från sitt byte.

[Lugnt, jag har själv mycket att göra och har inte tid att vara super-aktiv. Hoppas du mår bättre (: ]

Alénya Log lite över sin dumhet, klart hon skulle kunna flyga med dem, vad annars? Den något äldren presenterade sig, Laali, "Fint Namn " mumlade hon. Från att det hade varit strålande sol, började mörka moln dra sig in över Numoori. Hon gillade det inte, och snart började det små dugga. Snabbt kröp hon närmare Laali, hoppades att hon inte trängde. Det enda hon villa var att ha skydd. Allt mer började det att regna, men som tur var höll hon sig torr. "Förlåt, jag vill inte bli blöt" Snart började även kylan krypa på, vilket fick Alénya att skaka något, men inte mycket. "Så, vad gör du om dagarna?" Hon ville inte verka påträngande, men hoppades att hon funnit än vän, kanske, kanske inte. Hon hade vandrat omkring själv, Hennes mamma var en skam. Allea, hon var hatad av de flesta, vilket gjorde att Alénya också var hatad av vissa. Hennes far dock, han var hennes största idol. Han var rättvisan och snällheten själv. Men eftersom Allea var tvärt emot så Hade hon tillslut tröttnat på Garbon, hennes far, och dödat honom. Alénya hade dragit därifrån när hon sett hur hennes far blivit dödad, sedan fick hon reda på att några andra hade dödat Allea. Alénya undrade vad Laali hade haft för uppväxt, hon undrade om hon var ensam om sin uppväxt. |Kan inte se ditt senaste inlägg, men menar tror iaf att Laali ligger uder ett träd? Och att Alénya lägger sig bredvid :)|

[Hoppas det är okej att jag PPar bara lite, då Laali egentligen inte skulle tillåta att någon kom mycket närmare när hon har ett byte att vakta på. Jag försökte väva in det i det du redan skrivit så att det inte skulle bli lustigt. Om det inte är okej så säg till, så ändrar jag (: ]

Laali hummade jakande när den vita tiken komplimenterade hennes namn. Högt över de båda vargarna hopade sig de snabbt rullande molnen, drivna av de hårda vindarna. Fakargen var nöjd över att hon lagt sig i dungen av träd, där hon hade övervägande lä från vinden, och grenar över huvudet som delvis skyddade när de mörknande molnen hotade om regn. Ett lätt duggande föll snart över platsen. Det mjuka suset från de små dropparna när de trummade mot marken blandades med vindens stötar, gräset och trädens prasslande och knarrande. Det gick att höra hur det ven långt nere i Mardoufs öppna gap längre bort.
     Utan förvarning kröp den yngre tiken närmare, och Laali kände hur hela kroppen spände sig. Hon hade inga problem med närgångna vargar i vanliga fall, men hennes instinkter skrek inom henne att hon behövde vakta sitt byte. Även om hon hade ätit upp större delen av haren vid det här laget. Hon lade sig defensivt över kadavret. Öronen vändes skarpt bakåt, och hon blottade framtänderna med en kort, varnande morrning. Hon var uppvuxen i en stor familj med många syskon. Den som inte vaktat sitt byte hade snabbt blivit av med det till någon av de andra hungriga käftarna.
     Alénya ryggade till när hon såg Laalis reaktion, och ursäktade sig genom att förklara att hon inte ville bli blöt. Fakargen slappnade av något i hållningen, men gav främlingen en avsmalnad blick. Efter en kort stunds blängande makade hon sig sedan i sidled, närmare några av trädstammarna och de vindpinade buskarna, släpande med sig bytet mellan framtassarna. De långa stjärtfjädrarna fångades för ett ögonblick av vinden, och snärtade genom luften innan Laali lyckades få dem att lägga sig platt mot marken igen. Hon gav den andra något mer plats under de skyddande grenarna, men tänkte inte låta henne komma närmre än så förrän hon hade ätit upp.
     Efter en kort stunds påtaglig tystnad ställde den vita tiken en ny fråga. Det lät som ett tafatt försök att skaffa bekantskaper. Det var ju nästan gulligt, så naivt. Den svartvita tiken slappnade av ytterligare något, om än inte helt, och drog en aning på läpparna.
     "Jag jagar, och äter", svarade hon, och sneglade på Alénya i ögonvrån när hon tog en ny tugga av sitt byte. "Och... vandrar. Upptäcker och... letar efter saker", sade hon sedan mellan tuggorna. Hon svalde innan hon fortsatte, och vände huvudet mot den yngre. "Som de flesta skulle jag anta. Själv?"

Off: Då det här rollspelet har stått still i 4 månader så tänker jag nu se det som avslutat. Om du vill fortsätta så säg till, annars är det här nu avslutat.

[Avslutat]