Numoorislätten syntes inte längre bakom de låga bergen men dess vegetation fanns fortfarande kvar. Sporadiska klungor med träd skuggade marken från den trötta solen. Det hade verkat som att solen endast motvilligt hade stigit upp på himlen den morgonen. Himlen var täckt av en tunn hinna med moln som inte lovade någonting annat än ett svagt solljus. På den här höjden var vinden lite starkare och rörde muntert om bland trädgrenarna. Marken var fuktig efter att det regnat konstant i två dagar. Det klafsade inte längre när hon gick men den stora varginnan sökte fortfarande marken efter vattenpölar.

Hon hade inte varit borta i mer än någon vecka, men frånvaron av flocken gjorde henne lite ledsen. Kanske var det därför hon vandrade så rakt hon bara kunde. Vinden vände om förde med sig svaga dofter från skogen hon vandrade mot. Hon andades djupt och höll kvar andetaget för att förlänga dofterna. Utan att tänka på det hade hon stannat. När hon släppte ut andetaget fortsatte tassarna att röra på sig som om de själva förstått att de inte skulle stanna.

 

Hon fortsatte gå en liten stund innan doften av varg nådde hennes nos. Tankfullt stannade hon upp. Det var ingen från flocken, men det fanns inte heller någon annan flocklukt bunden till den. Det verkade inte som att vargen ännu passerat och den svarta varginnan stannade upp, kanske skulle de stöta på varandra. Hon hade varit ensam sedan hon lämnat flocken och kunde tänka sig en pratstund. Fast kanske skulle främlingen gå förbi henne? Trots den möjligheten stannade hon upp, besluten att se ifall hon kunde möta denna främling.

En främling, med en flockdoft i sin fäll. En tik, troligtvis i hans egen ålder. Umbra stod still i det klippiga landskapet med nosen höjd mot den flackande vinden. Öronen ryckte på hans huvud när han öppnade ögonen och sänkte ansiktet. Han sökte med den orangea blicken över platsens fortfarande fuktiga klippor och jord. Det susade i de glesa, sneda träden han stannat under.
     Umbra hade följt en uppvandrad stig in i bergskedjan. Det var en sträcka han hade vandrat förut, och han visste att den gick att följa längs större delen av kedjan utan större problem. Han hade lämnat östlandet bakom sig igen, och hade klarat sig undan de flesta onödiga mötena på vägen. Där fanns alltid de som sökte sig till hans doft, till alla främlingars dofter, men det var inte alltid han fann det nödvändigt att stanna. De flesta gav honom bara ett leende, undrade om han sökte något och sade sig inte ha några tankar med sina ord, men han såg genom deras ögon. Han hade inte tid för deras lekar. Inte nu. Han räknade fortfarande dagarna tills han behövde vara framme.
     Han satte de gängliga benen i rörelse på nytt. Hans gång var elegant, säker på sina steg. Svansen hängde avslappnat bakom den slanka kroppen. Blicken sökte över platsen, och efter att ha följt stigen ett par minuter så kunde han skymta en stor, mörk gestalt bland klipporna. Han misstänkte att det var tiken vars doft han känt. Hon befann sig högre upp än honom, för långt bort för att han skulle kunna se henne tydligt, men han kunde utan problem säga att hon var större än honom. Han saktade in på stegen för att studera henne, men stannade inte helt.

Hon stod stilla och sökte med blicken efter främlingen. Hans doft verkade bli starkare, men det var svårt att avgöra. Tillslut trädde gestalten fram. Han var för långt borta för att hon skulle kunna se någonting, men han verkade vara mörk med en gulare ton på huvudet och benen. Svansen svepte bakom henne och ett litet leende ryckte i mungiporna på henne. Han verkade vara mindre än henne, men hur mycket mindre än henne han var kunde hon inte avgöra. Men han hade inte gått runt henne eller på annat vis undvikit henne.

Hon väntade in honom när han närmade sig(?). Leendet blev lite bredare när han kom närmare. Nu kunde hon se att han var rätt mycket mindre än henne och inte bara mörk och gul. Det fanns ett mönster i hans päls vilket gjorde henne väldigt nyfiken. Det var ett specifikt mönster som hon inte sett på så många vargar.
"Var hälsad främling!" sa hon när han var inom talavstånd "Vart vandrar ni i dessa trakter?"

I hans försök att följa stigen hade han trots sitt hopp om att passera främlingen på avstånd kommit närmre. Tiken tycktes ta det som en invit till att hälsa, och hanen stannade upp när hon hojtade till honom. Umbra drog ett lugnt andetag, och ett milt leende spred sig över hans mörka läppar.
     ”Hälsad”, svarade han på den större vargens hälsning. ”Jag är bara på genomresa. Det här är den stig jag känner bäst genom bergen.” Egentligen hade han vandrat längs många stigar över de här bergen, och han kände flera av dem minst lika väl som denna. Men denna stig hade varit närmst när han tagit sig in bland de steniga höjderna. Inte för att det spelade någon roll.

"Ahh." sa hon och tippade huvudet en aning på sned. Blicken följde stigen som försvann bort mellan bergen. Det var inte det håll hon var på väg mot så hon såg ingen anledning att uppehålla varghenen.

”Jamen då ska jag inte uppehålla dig något mer, det verkar ju ytterst ohövligt.” hon log mot honom och började sedan röra på sig.

”Må vindarna springa vid din sida och göra dina tassar lätta.” hon såg efter den fläckiga när dem delade på sig. Ibland behövde ett möte inte vara så mycket, men det var trevligt att veta att man inte var den ända som vandrade i dessa trakter.

Umbra nickade som svar på tikens hövlighet.
    "Detsamma", mumlade han innan han vände blicken från hennes väldiga gestalt och fortsatte längs sin stig.

[Fantastiskt långt svar. Tror vi säger avslutat där xD]