En ung varghane rör sig över det spröda gräset i Eldskogen. Här och var sticker sargade ihåliga trädstammar upp. Fåglar kvittrar någonstans ifrån och fjärilar fladdrar omkring i den mjuka vinden. Solen står högt på himlen och det är en klar och vacker dag.
Tassarna trummar på taktfast när vargen travar fram. Den pigga klara blicken sveper över området som sträcker ut sig framför honom. Skogen verkar sakta men säkert återhämta sig efter vad den råkat ut för en gång.
Naturen är verkligen en förunderlig kraft. Gudarna gav verkligen jorden ordentligt med kraft för att klara sig ur vad som helst. Vargen stannar till och sänker nosen till en blomma och luktar lätt på den. Det luktar gott.
Han höjer huvudet och ruskar sedan på hela kroppen innan han sträcker på sig och traskar vidare. Han har ingen direkt plats han är på väg till. Han vandrar fritt och ser sig omkring i landet.

Fåglarna kvittrar glatt på och deras sång får området att verka ännu mer förunderligt. Allt ter sig mycket ljusare och gladare när fåglar kvittrar glatt. Vargen traskar fram till en av de mörka stammarna och ser upp mot dess spetsiga topp. Där sitter en liten fågel och ser förvirrat ner på vargen. Strax lyfter den och ljudet av dess fladdrande vingar dör sakta bort i fjärran.
Tungan smiter ut mellan vargens läppar och fuktar nosen innan sen smiter tillbaka in i munhålan. Han sätter kroppen i rörelse igen och han travar på. Nosen fångar snart upp ett doftspår. Rådjur. Det vattnas i munnen. Magen gör sig påmind. Det är kanske passande med lite mat i magen.
Vargen sänker nosen mot marken och börjar genast följa doftspåret. Det blir färskare och mer väldoftande ju längre han går. Snart får han även syn på bytet en bit bort. Hanen stannar upp och studerar bytet en stund. Sedan smyger han närmare. Sakta och tyst och utan att släppa rådjuret med blicken. Så när det är klart läge så skjuter han ifrån med bakbenen och kastar sig fram.
Efter ett tag så har han fällt bytet till marken. Triumferande sliter han upp bytets buk och hugger in på det varma köttet.

[PAX TILL UMBRA]

Han hade legat på rygg en lång stund. Solens klara strålar värmde hans kropp från en klar himmel. Det var vad de flesta skulle kalla en vacker dag. En behaglig dag. Ljudet av fåglar som sjöng bland de mörka relikerna efter skogens gamla träd, och från unga buskar och växter, lekte i luften. Några lätta surrande och hummande från vårens tidiga insekter flöt förbi där de seglade från blomma till blomma. Vindens mjuka smekning förde med sig doften av platsens växter, av jord, gräs och nyutslagna blommor. Doften av fåglarna, av någon gnagare som skyndat förbi, och doften av rådjur längre bort. En främlings doft följde i den lätta brisen.
    Umbra sträckte på sig där han låg. Han höll ut framtassarna långt över huvudet och sträckte de slanka bakbenen långt bakom sig. Med en ljudlig suck slappnade han av igen och öppnade ögonen för att kisa upp mot himlen. Nosen ryckte i hans ansikte när han vädrade efter de olika dofterna i luften. Med ett djupare andetag rullade han över på sidan. Benen försvann för ett ögonblick bland de rikliga blå blommorna som klädde backen där han legat, innan han reste sig upp. Efter sig lämnade han ett tydligt märke bland blåstjärnorna där hans kropp tryckt ner blommorna och gräset.
    Den mörka stäppvargen rätade på sig och ruskade på kroppen. Öronen ryckte när han höjde huvudet och lyssnade på ljuden runtom sig. Den orangea blicken studerade det övervägande öppna området. Dungar av gamla brända träd stod fortfarande täta på flera ställen, medan andra mörka stammar spred sina ensliga grenar mot skyn. Det kuperade landskapet hindrade honom från att se särskilt långt. Den fläckige hanen gäspade ljudligt och rörde sig i maklig takt upp på kullens krön.
    Rådjurets plötsliga rop gjorde det lätt att lokalisera den som anfallit det. Det tog inte lång tid förrän Umbra kunde se en vargs skepnad ett par backar bort, tillsammans med rådjuret. På avståndet kunde han med blicken inte avgöra mycket mer än att främlingen var mörk med ljusare rygg och, i jämförelse med rådjuret, kanske i samma höjd eller något högre än stäppvargen själv. Av den lätta doft han uppfattat så gissade han att det var en hane, men mycket mer än så kunde han inte fånga.
    När han hade stått still tillräckligt länge för att se främlingen fälla sitt byte började Umbra röra sig ner för backen igen, i riktning mot den andra vargen. Den lätta vinden dansade och vände runtom honom, och han var nästan säker på att främlingen skulle fånga hans doft innan han hann komma nära nog för att ha kunnat säga något om han velat. Han stannade upp på en ny backe, halvvägs mellan där han stått tidigare och där främlingen fanns. Nära nog att se den andre bättre, men inte nära nog för att säga något utan att behöva ropa. Där stod han sedan stilla på nytt, lugnt betraktande den andra vargen. Svansen hängde avslappnat bakom honom, och öronen stod vaket, men inte helt vända framåt.

Han sväljer en köttbit efter att ha tuggat en stund på den. Han har redan hunnit svälja flera bitar innan vinden för med sig doften av varg. Av främling. Någon som lockats hit av bytets sista skrik. Förmodligen. Nevrast höjer huvudet och vänder sig åt doftens håll. Han frustar ut bytets doft blandat med doften av blod ur nosen och vädrar sedan efter främlingens doft. Nyfiket håller han den ljusa blicken fäst på främlingen som står på en kulle en bit bort. Svansen börjar vifta bakom honom och han tar ett steg fram, gläfser till och sjunker sedan inbjudande ner på frambenen och svansen viftar i luften ovanför honom. Nevrast är väldigt social och glad av sig. Även om han kan vara reserverad och misstänksam mot en del har han ändå ett öppet sinne och ger alla en chans att visa vem de är. Ovh han har just fällt ett byte. Kanske främlingen själv är hungrig? Nevrast delar gärna med sig. Fåglarna kvittrar i skyn högt över vargarnas huvuden. Deras klara ljusa stämmor sprider energi omkring sig. Vinden smeker pälsen när den mjukt drar förbi och solens strålar värmer lätt. Nevrast klipper till med öronen och spetsar dem sedan framåt på huvudet. Han reser sig sakta upp utan att släppa främlingen med blicken. Inväntar vad denne kommer göra.

Umbra lade tankfullt huvudet lätt på sned när främlingen sjönk ner på armbågarna med viftande svans. En glad typ. Den mörka stäppvargen blinkade långsamt. Han stod stilla en stund, avvaktande, innan han med ett milt leende sänkte nacken i mankhöjd och började röra sig närmare den främmande vargen igen.
     Umbra stannade upp på nytt när han fortfarande hade ett par språng mellan sig och den grå hanen. Han fuktade nosen, och lät tungan följa den övre läppen till mungipan. Nosen ryckte lätt när han vädrade främlingens doft, drog in doften av varg, av blod, av bytet och blommorna runtom. Främlingen var ung, tydligt yngre än vad han själv var. En ung hane. Grå med blonda inslag i pälsen och blå mönster i ansiktet. Främlingen hade en besynnerligt ljus nos. Det var sällan han såg vargar med så ljus nos.
     Stäppvargens orangea blick sökte i den andres ansikte, innan ögonen som hastigast flackade till det fällda rådjuret och tillbaks till den ljusnosade. Han rätade en aning på sig där han stod, innan han slappnade av och tog ett lugnt steg närmre den främmande. Det milda leendet hängde kvar över läpparna, och han mötte den andres ljusa ögon med en klar blick.

Hela tiden viftar svansen bakom honom när han tyst studerar främlingen och inväntar dennes nästa drag. Misstänksamheten mot främlingar måste tas allvarligt på. Man vet aldrig vem man kan stöta på. Det finns de med ond uppsåt från första stund. Men alla har en chans att visa vem de är.
"Hej du". Hälsar han lätt när främlingen bestämmer sig för att komma närmare. Leendet leker på hans läppar och den ljusa blicken vilar lugnt och piggt på främlingen.
"Är du hungrig? Det finns gott om mat här". Säger han och syftar på sitt nyfällda byte. Som sagt så har han inget emot att dela med sig. Det är alltid trevligt med middagssällskap.
"Men du får gärna ge en varning om du är giftig". Flinar han lätt. Det finns så många olika typer av vargar i Numoori. Nev har mött på många underliga och mindre underliga typer. Även vissa som är ännu mer underliga. Nevrast backar undan några steg. Visar att hans inbjudan står där ute och väntar på någon form av svar.

När främlingen talade tog Umbra orden till sig. Han lade samman dem med den andres utseende, med dess sätt. Det var onekligen en glad typ. Lättsam. Vad vad den ute efter?
    "Jag är inte giftig", svarade stäppvargen, och lät ett lite bredare vänligt leende sprida sig över läpparna. Vad trodde den andre sig vinna på att dela sitt byte? Vad ville den ha tillbaka? Han tog ytterligare ett par steg närmre, tills han var nära nog för att sänka huvudet och nosa på bytet. Han släppte inte främlingen med blicken. Svansen hängde lågt och orörlig bakom den slanka kroppen.
    Han log mot främlingen igen. "Det är inte varje dag man möter någon som villigt delar sitt byte." Är du säker? Frågan hängde tydligt i luften, trots att den inte yttrats högt.

"Så bra". Svarar han. Giftiga typer kan vara lite stingsliga. Och inte är det bra att dela sitt byte med dem om man behålla hälsan. Den ljusa blicken hålls fäst på den fläckiga främlingen när denne rör sig närmare bytet. Nevrast sätter sig ner där han stått. Visar med hela sitt kroppsspråk att han menar med att dela sitt byte och inte har någon bakomliggande tanke eller gör sig beredd att jaga bort den andre som om det vore någon sjuk lek.
"Kanske så. Men det är trevligare med middagssällskap. Tycker du inte det?". Svarar Nevrast leende. Den ljusa svansen sopar marken bakom honom. Öronen står piggt resta på huvudet och hans hållning är ledigt avslappnad. Det darrar lätt i nosen när den filtrerar dofterna i luften och då och då klipper ena örat till när småfåglarna kvittrar glatt i skyn.

Umbra nickade och gav ifrån sig ett lågt, jakande hummande. Han studerade främlingen ytterligare ett par andetag innan han långsamt satte sig ner och lät blicken falla till bytet. Han väntade på att främlingen skulle ta initiativet att börja äta, då det trots allt var den grå som fällt rådjuret, innan han själv sänkte kroppen för att vidröra bytet med nosen. Han luktade frånvarande på det, innan han försiktigt bet i djurets bakdel. Han gnagde i bakdelen med kinden mot bytet för att öppna huden och komma åt köttet innanför.

Nevrast flinar glatt när och reser sig upp och traskar själv fram till bytet och hugger in igen. Kanske hans egen entusiasm kan smittas av på främlingen. Eller att köttet får främlingens mage att ropa efter med så han hugger in ordentligt.
"Mitt namn är Nevrast". Presenterar han sig då han inser att de inte gjort det tidigare. Svansen går i ett bakom honom. Nevrast tuggar på en köttbit och hoppas på att främlingen ska presentera sig själv efter att ha fått veta Nevrast's namn. Mat och middagssnack sitter inte fel. Att äta i tystnad går an det med. Nevrast biter till sig en ny köttbit.

”Umbra”, svarade han när Nevrast presenterade sig själv. Umbra såg på den grå vargen och lät ett lätt leende spela över läpparna. Stäppvargen speglade den andres svansviftningar med egna, något lugnare rörelser. För en kort stund fortsatte Umbra att äta i tystnad, innan han åter lät blicken vila vid den andre.
     ”Var kommer du ifrån Nevrast?” Frågan var ställd med en ärligt nyfiken ton. ”Du ser ut att ha vandrat en del trots att du, om jag gissar rätt, är ganska ung?” Det var inte ovanligt med ungvargar som vandrade iväg på egen hand, Umbra hade mött många under sin färd som varit betydligt yngre än han själv, men det skadade aldrig att fråga, och gav de båda vargarna något att fylla tystnaden med. Umbra hade inget emot tystnad, men han ville gärna veta vem han delade den med.

[Fyra månader senare]

"Väl mött, Umbra". Hälsar Nevrast efter att ha svalt en tugga. Glad över sällskapet fyller han magen med några tuggor till, och ännu gladare blir han när Umbra själv ställer en fråga. Nevrast sväljer maten och nickar lätt. Ja, nog har han vandrat en del i sitt ännu unga liv. Själv tycker han inte Umbra själv ser så värst gammal ut.
"Jag är född i Numoori. Men jag minns knappt vart. Min familj var vandrare från första början så vi stannade aldrig vidare länge på samma plats". Berättar han. När valparna sen blev tillräckligt stora för att kunna klara sig själva så var det bara att fortsätta vandra.
"Du själv då?" Frågar han nyfiket och den sandfärgade blicken söker Umbras orangea.

Han hummade lågt för att bekräfta att han lyssnade medan den grå hanen talade. Vandrare från början, det förklarade en del. När frågan vändes tillbaks till Umbra låg han tyst tillräckligt länge för att svälja det han ryckt loss från bytet.
      ”Jag växte upp i väst. Det blev storm och vi kom ifrån varandra. Och det var det.” Han höll blicken på bytet, innan han ryckte avfärdande på axlarna och tog en ny tugga. Han saknade dem inte. De var hans familj, men huruvida de hade klarat sig undan såväl Gudarnas raseri som kaoset ett antal år senare var upp till Gudarna.
     ”Om du skulle råka på en fläckig tik vid namn Penla får du gärna hälsa att hennes bror lever. Hon hade nog velat veta det.” Han visste inte om systern fortfarande var vid liv, men om hon var det skulle det säkert glädja henne att höra att någon i familjen fortfarande levde. Hon hade alltid varit sådan, hade alltid sagt sådant som lät rätt i allas öron.

Nevrast tuggar eftertänksamt när han lyssnar på Umbra's ord.
"Var du valp eller vuxen när det hände?" Frågar han tankspritt. Dum fråga förmodligen men kanske beror storleken på saknaden på åldern eller något i den stilen. Nevrast vill inte bli för närgången genom att fråga rakt ut om den saken. Det kanske var dumt att fråga i alla fall? Men nu kan han inte direkt ta tillbaka det.
Han sväljer en tugga och ler snett åt den fläckige hanen.
"Jag kan hålla ögonen öppna". Svarar han. Fläckig tik vid namn Penla... Nej, det känns inte igen så han har nog inte mött någon sådan tidigare. Raskt rycker han loss en bit till från bytet och tuggar än då belåtet.

[Förlåt för supersegt svar. Jag har bara inte haft ork för Numoori på länge].

”Vuxen nog.” Umbra gav den andre ett lätt leende när han såg den andres osäkerhet. När Nevrast sedan sade att han skulle hålla ögonen öppna nickade Umbra kort. ”Tack.”

[Ser att Nevrast har fått en ny spelare. Vill du fortsätta det här rollet, eller ska vi säga att de småpratade lite till medan de åt och sen gick skilda vägar och kalla det avslutat? För i så fall kan vi säga att det är avslutat här (: ]