Solen står högt på himlen men skyms av gråa tunga moln. Men ännu faller inte regnet. Men det känns på luften att något är på väg. Bruna tassar placeras på marken två och två i en skuttande gång allt eftersom haren tar sig framåt. De långa öronen står upp på huvudet och nosen darrar lätt. Det lilla djuren är inte medveten om att den är iakttagen. Från ett buskage i närheten hålls ett par himmelsblå ögon fäst på det lilla djuret som är utsedd till byte. Skuldrorna guppar lite upp och ned medan vargen gör sig redo för attack. Sen med ett vikt skutt har han hoppat över busken och träffat haren med en elchock som gjort den förlamad. Vargen behöver bara lyfta upp det lilla djuret i munnen och göra lidandet kort. Men han gör inte lidandet kort. Istället ruskar han vilt på huvudet från sida till sida för att chocka den lilla haren ännu mer. Det tar inte lång tid innan haren är död men vargen slutar inte ruska på huvudet. Bloddroppar skvätter åt alla håll och av den lilla haren är det inget mer än en liten fluffig trasa kvar. Vargen släpper det som är kvar av haren på marken och äter sedan upp det som går att äta. Sen slickar sig vargen om nosen som även den blivit fläckad av blod. Öronen klipper till på huvudet och spetsar sedan framåt. Därefter börjar vargen röra sig framåt. Han har lagt märke till revirmarkeringar i denna skog. Han har inget intresse av att klampa in på någon annans revir så han håller sig utanför gränsen. Några planer på att gå med i en flock har aldrig slagit den här vargen. Han är en vilsen själ som vandrar planlöst omkring i landet som en osalig ande. Han är inte så bra på att hela den där delen med att leva tillsammans med andra vargar.

[Pax till Black]

Den svarta, ärrade hanen vandrade planlöst omkring revirets utkanter.
Han hade förstrött sagt till nån i flocken att han skulle vakta gränsen lite, och sedan stuckit därifrån.
Han hade absolut inga planer alls för den här dagen, och satt nu under en björk och blickade upp mot den molniga himlen.
Han suckade.
Det hela örat klippte till vid ljudet av en gren som bröts någonstans i tystnaden.

Kargen reste sig smidigt upp och spetsade öronen mot det hållet.
Eller ja, örat.
Det ryckte i det ärrade nosen.
han tog ett prövande steg i tystnaden som följde.
Sedan ännu ett, och sedan gick han, tyst på en kargs mjuka trampdynor, mot hållet där ljudet kommit ifrån.

Doften av varg slog snart emot honom, och han skyndade på stegen till travande takt.
Hoppade ibland vant över en fallen stock eller en mossig sten.

På säkra tassar vandrar han framåt. Eller ja, så säkra tassar som det kan vara efter ett liv i fångenskap. Det rasslar lätt till i kedjan som hänger från silverhalsbandet om hans hals. Ett minne han har kvar från den tiden. Men han försöker att inte tänka på det som var. Det finns ingen mening med det. Men han har blivit väldigt paranoid. Men även det är något han försöker övervinna. Uppslupen av tankar missar han var han sätter tassarna och en kvist bryts med ett högt ljud under trampdynan. Hanen hoppar till. Morrar sedan åt sin egen dumhet och reser på sig och vandrar vidare. Han fnyser bak åt kvisten innan han vänder de himmelsblå framåt igen. Det darrar lätt i nosen när den filtrerar alla doften. Han har dock den mjuka kyliga höstvinden i ryggen. Så han uppfattar inte många dofter framifrån. Men vinden är nyckfyll. Ändrar riktning till och från. Han uppfattar en dov doft av varg. Men eftersom vinden ändrar riktning är han inte säker på vart ifrån doften kommer ifrån. Hanen ruskar lätt på huvudet när vinden ruffsar om den korta luggen. Svansen sveper till bakom honom och han fortsätter gå i lugn mak.