Ljudet av panik slagna klövar kunde höras i skogen när den medelstora hjorden av rådjur sprang över den snöklädda marken.
 För tillfället brydde sig inte varginnan om att attackera den gammla bocken som försökte hålla jämna steg med hjorden.
Hon gillade att dra ut på jakten lukten av panik o rädsla var som godis för henne. Det skulle bara va tråktigt att döda den just nu istället sparade hon på sina krafter tills bocken blev trött från allt springande. Om någon hade sett jakten hade de minsann fått se en underlig syn för denna varginnan jagade inte på marken som ''normala'' vargar gjorde hon förföljde sitt byte från träden som stod kalla och nakna under vintern.
 Bockens andfådda flåsande var nästan som en ljuv ton i hennes öron hon hoppade ner hårt på en gammal gran så att en bit bröts av längst ut och slog ner i marken nära bocken som fick den att vika av från hjorden. Ett leende spred sig på varginnans svarta läppar snart var denna dans över än en gång hon morrade för att driva på bocken till ett högre tempo.
Till sist orkade inte bocken mer och stannade och vände sig mot sin fiende honan hoppade ner från träden och närmade sig sitt byte med graciösa steg. Bocken stod med huvudet högt och stampade i marken med fram klövarna Hon blev inte skrämd av bytets hotfulla skådespel utan hon tog satts och sprang mot bocken men vek snabbt åt sidan när den försökte stånga henne med sina vassa horn.
Varginnan var snabb med att sänka sina vassa tänder i bockens hals innan den hann attackera henne på nytt. Det blev en lätt kamp i slutet för varginnan som satte sig ner jämte den ännu varma kroppen och började att äta. De ljuva köttet smakade extra gott idag tyckte hon men plötsligt slutade hon att äta och ställde sig upp och började att lyssna något eller någon rörde sig i skogen.

Hanens grova labbar lämnade inga spår efter sig. Vinden suddade ut hans spår och fick marken att se orörd ut.
Gäspandes, alla tre käftar gäspade, gick han med lugna steg.
Vad fanns det att göra i denna skog? Inte mycket alls, snarare inte ett dyft.

Öronen klippte till, nosen fångade genast upp doften av klövdjur, en flock. 
Hanen bytte riktning, kanske var denna plats inte så oduglig ändå.
Bland träden, vid de stora stenarna, stod en hjord av klövdjur.
Hanen hukade sig, redo för att smyga sig närmare. 
Men då han kommit tillräckligt Nära började hjorden att röra på sig nästan som i panik.
Lucius smalnade av med ögonen, någon var i närheten.
Han följde hjorden med blicken så länge han kunde. Den gamla bocken vek av från sin flock och ovan mark kunde han tydligt se en färgglad varelse. 
Lucius lade huvudena lite på sned, så många udda färger på en individ..

Det var nära nu, hanen var nära den fällda bocken och främlingen som såg ut att vara en natakti (kan inte stava xD) 
Lucius hade kritvit päls, det enda som stack ut var hans röda slingor. Men han satt upp, helt rakt på en lite större sten en bit bort och betraktade främlingen på avstånd. 
Denne höjde huvudet, och nu antog hanen att denne visste om hans närvaro.
Blicken var fäst på denne. De var så nära att de skulle kunna utföra en konversation utan att behöva höja rösterna så värst mycket.
Han lät vinden dra med hans doft till denne, för att klargöra hans exakta position.

Xhiro fångade upp en svag lukt av varg i vinden främlingens lukt påminde henne om en hellhounds lukt men lukten var inte den av en renrasig hellhound. Hon tittade sig omkring och såg något rött mot den vita snön en bit bort på en sten. När hon tittade mer noggrant såg hon att det faktiskt en varg med tre huvuden! så märkligt tänkte hon något sånt hade hon inte stött på tidigare. Visst hade hon sätt vargar med vingar, horn och flera ögon i skallen men aldrig en trehövdad varg.
 De varma blodet från hennes byte droppade lite från hennes under käke och hon slickade irriterat bort det innan hon gick några bestämda steg närmare främlingen '' vem är du?'' frågade hon i en mjuk men ändå bestämd ton. Kanske var främlingen hungrig han såg lite smal ut i henne ögon '' om du är hungrig så delar jag gärna mitt byte med dej'' Xhiros långa svans rörde sig fram och tillbaka på marken nästan som en färg glad orm i väntan på hannens svar.

Lucius satt där och studerade främlingen vars doft avslöades vara en hona.
DÅ hon talade vart han smått överraskad, hon verkade inte reagera som de andra.
Ett leende spred sig över hans tre svarta läppar och sedan gick han ned för platsen han suttit på.

Om han inte vart överraskad först vart han det definitiv nu. Hon erbjöd honom att dela sitt byte med honom.. Han som var en total främling.
Var hälsad svarade han sedan. Men hanen var ändå lite osäker. Jag tackar ödmjukast varginna.. Men borde du inte vara lite mer på din vakt än att bjuda in en främling till middag? Hur vet du att jag är en godhjärtat individ som inte vill dig något illa?
Lucius vart en aningen bekymrad. Sedan suckade han lite smått, det var plågsamt att se hur honans vänlighet var ett sådant livsfarligt beteende.
Om han nu tappat kontrollen skulle hon antagligen inte komma härifrån helskinnad. Och det gnagde på honom så fruktansvärt.

Några steg togs mot honan vars namn han inte visste.
Men stannade några meter ifrån, detta var så konstigt.
Han hade aldrig blivit bemött på detta vis.
Det var dock inget dåligt bemötande, men han gillade inte tanken på att det kunde ha varit någon annan som hon kunde ha bjudit in och sedan skulle hon ha kommit till skada.
I och för sig kände han henne inte och hade därefter ingen anledning till att bry sig. Men den vänliga själ han faktiskt bar på som ännu inte var slukat av Duranos mörker fick honom att bry sig. Även fast han egentligen inte borde.

hanen stod kvar på avstånd och väntade på honans kommande svar. Du borde vara på din vakt, alla är inte så vänliga här Muttrade han sedan fast med en nu mer allvarligare stämma. Men hans röst var varm, lite hes men vänlig. Sedan gav han henne ett vänligt leende.

Xhiro varken rörde eller spände en muskel när den stora hannen kom närmare. Hon klippte lite med vänster örat medans hon studerade de tre huvudena .Hon fan att hannens vita päls med röda slingor i var väldigt behagliga att beskåda hon log när hannen verkade väldigt överraskad över hennes erbjudande om mat. Hon gjorde en lätt bugning med huvudet åt hannen '' var hälsad själv hanne'' sa hon med mjuk och nästan varm ton Hon ville nästan skratt åt hanens ord '' oroa dej ej hanne jag är alltid på min vakt även fast det inte verkar så.'' Sa hon och drog sina klor mot den snöklädda marken där hon satt och ett listigt smil formade sig på hennes mun.

''Man vet aldrig vad som döljer sig under snön''sa hon och gjorde en lätt snärt med sin svans
 '' ni må vara en främling men jag kan ej äta hela kadavret själv och det vore respektlöst mot gudarna och bocken att inte ta hand om allt de den har givit mej.''
 Ett svagt skratt kom från henne efter hon hade hört hannens ord om de godhjärtade'' godhjärtat? det finns inte än enda vuxen själ i detta land som är helt godhjärtad min bäste hanne vist somliga är mer toleranta mot vissa en andra men innerst inne har vi alla en mörk sida.'' Hon sa de sista orden i en kylig ton som säkert hade fått andra att snabbt ge sig av.
Medans andra hade säkert sagt i mot henne om att godhjärtade inte alls hade något mörk sida.
 Men hon hade sätt vad en så kallad ''godhjärtad'' hade gjort mot hennes broder. Ändast valpar var godhjärtade och oskyldiga efter som dom inte hade lärt sig vad en mörk sida va ännu.

Hon betraktade de tre par ögonen som hannen hade och hon kunde se att det fanns ett djupt mörker bakom dom.
Men det fanns en liten bit ljus bakom allt mörker ''Mitt namn är Xhiro har du ett namn eller kanske har ni fler än ett '' frågade hon med ett leende på sina svarta läppar medans hennes långa svans la sig runt hennes tassar för att värma dom.

Hanen kunde slappna av i hans oro en aning då han hörde hennes ord. Du är mycket klok måste jag säga.. Det finns en sanning bakom det du säger. Vi alla må ha ett slags mörker inom oss, det är sant.. Jag är bara glad att jag vaknade på rätt sida denna underbara dag, Xhiro.. Hans ord var varm, det kändes som att hon visste vad hon hade get sig in på.
Lucius log Om du insisterar tar jag gärna en smakbit av tjuren. Men självklart efter att du ätit dig ätt... Och förlåt mig, vårat namn är Lucius Han log och kände hur han kunde slappna av i hennes närvaro. Honan verkade mer gohjärtad än ond.

Efter en stund tog han några steg fram emot honans byte, de alla tre huvudena sänktes och tog en rejäl tugga. Även fast Lucius var ganska smal i detta nu var hans aptit fruktansvärt stor. Han skulle på helt egen tass kunna slaffsa i sig en fullvuxen älg och ändå ha plats kvar åt en hare eller två.
Det var för att hans matsmältning var oerhört stark då de hade en extra stor matsäck.
Vissa kunde tro att de hade tre olika magsäckar, men de delade på en lite extra stor. De delade alla inre organ, såsom hjärtat. Men de hade tre hjärnor, tre helt olika viljor.

Honan log åt hannes varma ord dom fick henne att känna sig glad kanske även lite lycklig hon må kanske inte vara den klokaste men även hon hade sina stunder. '' I bland kan det vara bra att inte vakna på den rätta sida man måste faktiskt låta mörkret komma ut i bland annars förtär det en...en sån gentel varg du är hanne. ''
Sa hon och gav hannen en lätt smekning med sin långa svans under mitten huvudets käke. Innan hon ställde sig upp och gick tillbaka till sitt byte och slet av ett stort kött stycke från kroppen i bland är det bra att inte behöva äta så mycket tänkte hon medans hon åt av de utsökta köttet. Hanens namn var mycket vackert '' Lucius passar dej väldigt bra med tanke på din vackra vita päls'' hon slickade av de röda blodet från sin nos medans hon såg på när Lucius åt.

Det var väldigt intressant att se alla tre huvudena äta hon undrade om de hade samma tanker eller om de hade olika eftersom hans huvuden verkade bete sig olika. '' Du får ursäkta min fråga Lucius men är dina tankar samma eller har du olika?'' frågade hon och tittade honom i sina blodröda ögon som tycktes nästan lysa.

Hannen nickade, hon hade en poäng där.
Lucius nästan ryggade tillbaks då hon vidrörde honom, inte för att det var obehagligt utan därför att han inte var van vid  det.
Under alla dessa år hade han aldrig låtit någon röra honom, hon var den första förutom Törne som faktiskt vidrört hans kropp sedan hans lossas mor.

Hanen var lite i schock efter denna beröring. Det kändes så ovanligt.
Men då hon återigen talade samlade han sig Vi tänker olika, vi må dela samma kropp men våra sinnen är kluvna i tre.. Det är okej, man måste få fråga. Han log vänligt och backade några steg, han vela inte vara allt för nära. Sedan lade han sig ned och granskade henne på håll.

Xhiro flinade enanning när hannen såg lite schockad ut efter att hon berört honom hon gissade att han inte var van vid fysisk kontakt. Vilket hon kunde förstå det var inte många som skulle våga gå nära en trehövdad varg som var jätte stor. Men detta avskräckte inte henne utan hon tyckte om det han var anorlunda liksom hon. Hennes egna artfrender ville inte veta av henne eftersom hon hade så många olika färger än de traditonela grön och gula färgerna.
Honan log varmt åt hanen '' Jag tacker för ditt svar Lucius du har en unik fördel gämfört med andra vargar eftersom tre sinnen tänkter bättre en ett'' sa hon i en ton som höll värme och omtänksamhet i den.

Hon började att gilla denna hanne han var snäll o trevlig men hon visste att även han hade en dålig sida men detta bryde hon sig inte så mycket om. När hannen backade trode hon att hon hade gjort något fel men när han la sig ner pustade hon ut lite '' om du är trött kan du få villa i min lya om du vill.'' Sa hon medans hon började att täcka det som fanns kvar av kadavret med snö så att ingen annan skulle hitta det.

Hanen låg på sin plats och lyssnade till varginnans ord som var mycket interligenta.
Så sant, det är inte många som förstår att jag inte tar order från någon då jag själv vet vad som behövs göra. Min fader lärde mig en sak och det var att våran familj, i alla generationer, aldrig tolererat att bli behandlade som slavar under någon annans befäl. Men såklart fick jag inte göra precis som jag önskade, isåfall skulle jag definitivt inte varit vid liv idag. Men han hindrade mig aldrig från att göra misstag, även fast den gamla gubben visste att det kunde kosta mig livet. Haha. Men här är jag ju, levandes med två bröder. Som dessutom inte varit med mig hela livet Lucius log, beundrade hennes mod och förståelse. Inte många hade mod nog att stanna kvar en längre stund med honom.

Xhiro lyssnade noga på vad hannen sa hon tyckte att Lucius fader lät som en bra faderfigur o ledare. Men hon blev lite förvånad när han nämnde att han inte alltid haft sina bröder med sig huven kan väl inte bara växa ut på ens nacke eller kan de? undrade hon. Honan funderade en lång stund över detta men slutade när hon började få huvudvärk av det hon gned sin tass mot hennes huvud som tycktes dunka från allt tänkande.

 Allt stilla stående hade fått henne att bli kall hon ruskade på sin kropp och de klara färgerna i hennes päls fångade solljuset så att hennes färger såg ännu färgstarkare än va de redan va. Hon tittade på Lucius och log sen började hon sakta men säkert att gå närmare honom till dom nästan var nos mot nos innan hon la sig ner jämte honom. Hon hade inte vid rörde honom när hon la sig ner men det behövdes inte hon var nu så nära att hon med lätthet hade kunnat gnida sitt huvud mot hans skuldra. Hon visste inte varför men hanen tycktes utstråla värme från sin stora kropp det kändes så tryggt o säkert att vara nära honom '' är du ensam Lucius?'' frågade hon lite tyst nästan som en viskning.

Honan hade aldrig känns sig så trygg som hon gjorde vid den enorma hannen men hon blev en anning shockad när hanen reste sig raskt o bakade. En glimt av sorg kunde ses i honans ögon medans öronen la sig bakåt o hon gjorde sig mindre där hon låg på marken när hanen fräste ilsket åt henne.

Hon kunde förstå om hanen hade blivigt arg det var kanse en väldigt opassande fråga hon hade frågat honom dom hade ju trots allt just möts. Små svarta grenar av törne började att växa upp ur marken där hon låg kvar ett svagt '' förlåt '' kom från hennes mun när hon tittade upp mot hannen igen med sina blå gröna ögon.

(sorry om det blev kort har lite Writing block just nu >.<)

Lucius var panikslagen av honans beröring. Detta kändes verkligen inte rätt samtidigt som han kände sig oerhört otrevlig och otacksam på samma gång.
Lucius kunde inte acceptera detta, men att bara sticka iväg och lämna henne här när hon varit så ödmjuk och släppt in honom hos sig kändes som ett svek mot Xhiro.
Den massiva hanen stod med ett säkert avstånd bort från honan, med panikslagna ögon och ett kroppsspråk som tydde på osäkerhet.

"Att gå fram till en främling kan vara oerhört farligt Xhiro, om jag hade förlorat förståndet hade detta blivit riktigt otrevligt!" Han var frustrerad, men han kunde inte undvika att känna skuld.
Hanen tog djupa andetag i ett desperat försök att lugna ned sig. Denna schock hade tagit över totalt.

Hjärtslagen saktades ned, lugnade ned sig en aning, men han var fortfarande i varv.
Hennes blick nådde den treövdades blodröda, och han kunde inte vara arg på henne för att hon sökte närhet hos honom.
Det var väll okej, att söka närhet., eller?

(Förlåt för mitt oerhört sega svar, men har haft lite fullt upp ;( )

Xhiro låg kvar på den snö kläda marken i hop kurade och med öronen tätt pressade mot huvudet. Hon visste att hon hade gått över en gräns efter att ha sett hanen reaktion när hon berört honom. Men det hade varigt mycket svårt att motstå från att lägga sig ner jämte den stora hannen. När hannen i hennes ögon utstrålade trygghet o beskydd mot allt farligt i denna hårda och kalla värld. Med försiktiga rörelser så ställde hon sig sakta upp och höll en undergiven hållning medans hon närmade sig Lucius sakta men stannade efter ett par steg hon ville inte göra honom mer stressad än vad han redan var.

'' Förlåt '' gnydde hon fram när Lucius hade tilltalat henne hon vågade inte ta ögonkontakt med hannen. Hon kände hur skammen började att krypa o slingra sig under skinnet en del av hennes tankar tyckte inte att hon skulle behöva säga förlåt för hennes beteende. Medans den mer logiska delen påpekade att hon hade ju varigt otrevlig mot Lucius genom att göra en sån liten 'oskyldiga' handling.

Hon hoppade att Lucius inte skulle ge sig av på grund av detta. Det hade gått väldigt många mån varv sedan hon träffat på en annan själ i denna kalla skog. Hon sökte ögonkontakt med hanen igen o viskade nästan så att det inte kunde uppfattas '' gå inte... vill inte vara ensam mer ''. De blå gröna ögonen höll små tårar som såg ut att kunna falla när som helst.

( ingen fara :3)

Vad hade han nu ställt till med? 
'Vi sticker, hon klarar sig själv!' Röt det högra huvudet i tankarna.
'Är du inte klok? Tycker du att det ser ut som det?' Det mittersta huvudet röt tillbaks med en allvarlig stämma.
'Hon vet inte vilka vi är, hon har ingen aning! Hon skule lika gärna kunna spela rysk roulette, det skulle vara minst lika farligt som att stanna här med oss..' Röt det högra huvudet.
'Om du bara kunde hålla dina tankar för dig själv.. visserligen har du rätt, men att lämna henne såhär? Nej.' Sade tillslut det vänstra huvudet i tankarna.
Det högra huvudet fnös, men höll sedan käft.

Alla de tre ryckte till av hennes ord. Och de sex ögonen fick ett ytterst förvånad uttryck. Började hon att.. nej.. eller vad hände nu? Var det tårar de såg i hennes ögon? Hanen suckade. 'Helvete.. VID CHARNAS RUTTNANDE INÄLVOR..!!' Svor han för sig själv och suckade tungt. 
"Snälla du, spill inga tårar... Du är starkare än så.." Durano hade varit tillbakadragen vid denna händelse, varför? 
Lucius tog några väldigt osäkra steg fram emot Xhiro. 
'Vore det inte lättare att döda henne?' Frågade sedan det högra huvudet.
Det var då det brast, det mittersta huvudet morrade ilsket och högg emot d högra huvudets strupe. Träff, ett kraftigt hugg fick det högra huvudet att morra till, skrika lite av smärta med sammanbitna käkar. Då det mittersta huvudet släppte sitt grepp lämnade han även ett djupt sår efter sig. Ett sår som blödde rejält. 'Idiot.. broder du är en riktig idiot..' mumlade det högra huvudet med sammanbitna käftar. Detta var inte bra, helvetes sargade själ var dumt gjort detdär var!

Hon fräste tyst åt sig själv hur kunde hon ha låtit dom där ord slingrar sig ut ur hennes käft. Nu skulle säkert hannen tycka att hon var svag o klen efter såna veka och känslosamma ord. När hon studerade hannen såg det ut som Lucius hade någon slags mental kamp med alla sina huvuden men om vad kunde hon inte säga.

"Snälla du, spill inga tårar... Du är starkare än så.." hörde hon hannen säga. Förvåning spred sig över hennes ansikte och hon torkade snabbt bort tårarna med ena frambenet. Tårar hade hon inte spillt sedan hon hade förlorat hela sin familj borta i hemlandet bortom det stora havet. Hon blev lite osäker när hannen närmade sig men han hade ju inte gjort henne något ont hittills men för säkerhets skull höll hon en undergiven position som även visade en bit av nyfikenhet i den. Xhiro hoppade bakåt när de mittersta huvudet högg tag i de högars strupe '' vad gör du!? '' sa hon med panik o oro i tonen.

Xhiros ögon följde de mörkröda blodet som sipprade ut ur de djupa såret på d högra huvudets hals. Med sakta o försiktiga steg närmade hon sig Lucius öronen låg tätt mot hennes huvud o svansen vaggade sakta fram o tillbaka ''De där såret måste tas om hand innan du förblör '' sa hon i en lugn o mjuk ton. Egentligen vill hon ta hand om såret genast men hon visste att Lucius skulle känna sig obekväm om hon kom fram för snabbt. '' får jag hjälpa dej? '' sa hon och tittade upp mot Lucius.

Blodet droppade ned med jämna mellanrum, det högra huvudet försökte att hålla tillbaks det smärtsamma ansiktsuttrycket han bar på.
Det mittersta huvudet och det vänstra hade en neutral blick, hans ögon visade nu mera lugn.
"Våran broder hade onda tankar om dig, därför bestraffades han. Xhiro, förlåt för detta..." Sedan sade hon något, erbjöd sig själv som hjälp till den hanne som nyss sårat henne? Hanen drog en plågsam suck och skakade på huvudet "Du är då allt en speciell individ.. Låt oss närma dig, i våran takt, gör inga plötsliga rörelser.." Sade han sedan med ett lömskt leende. Hanen tog ett par steg framåt, kände hur blodsuget började att krypa fram. Men som han kämpade, det var olidligt. Han kämpade emot Demonen och låg snart någon meter framför honan. "Vi är redo" Sade han sedan, med en smått osäker men lugn ton.

(Sorry förextremt långsamt svar)

Hon började att närma sig hannen med försiktiga men ändo bestämda steg, höger huvudets smärtsamma ansiktsuttryck fick henne att tycka synd om honom. Hon hade inga helande krafter som vissa i hennes flock hade haft men örter o andra växter fungerade lika bra. Xhiro satte sig ner framför de högra huvudet och log smått åt de innan hon förflyttade blicken till mitten huvudet '' alla kan inte gilla alla '' sa hon i en smått road ton. Det hade inte varigt första gången någon hade tänkt onda tankar om henne så hon brydde sig inte så mycket.

 '' Vi är alla speciella Lucius '' sa hon och log medans hon lyfte upp en framtass och vek undan lite av hannes tjocka mjuka päls det fula djupa såret kunde ses tydligt nu. Hon slickade försiktig bort blod som hade samlats runt om såret innan hon svepte sin långa svans på marken bredvid sig o små olika örter o andra växter började att snabbt växa upp ur snön. Xhiro plockade några av växterna och krossade dom med sina käkar till dom hade blivit en kletig klump. '' Detta kan svida till lite'' sa hon i en lugn ton när hon trycket in de krossad växterna i såret. Hon slickade rent sin tass när hon var klar och log återigen mot det högra huvudet men plötsligt blev hennes blick kall och hård hon vässte åt honom.
''Nästa gång du tänker på att döda mej föreslår jag att du tänker om annars kanske jag ser till att du mister ditt huvud '' sade hon innan hon tittade mot de andra huvudena och log mot dom precis som inget hade hänt hon satte sig ner en bit bort från hannen '' ni borde ta det lugnt till såret har läkt lite '' sade hon och fuktade sin nos med tunga.

(Förlåt för mitt sega svar!! *drunknar i arbete*)

Lucius låg kvar där, pulsen gick snabbt och han blev nervös då hon kom i närkontakt. Denna gång ryggade han inte undan utan låg kvar lugnt och stilla. Den där kletiga sörjan sved, inte så värst mycket men nog för att han skulle rycka till.
"Xhiro, varför är du så snäll mot mig?" Frågade han sedan lite grubblande.
Men då hon sedan talade, oh herregud vad det högra huvudet brann till av ilska och röt "Håll klaffen din lilla parasit!" Då reagerade de andra huvudena tvärt och lade sig på det högra huvudet så att den knappt fick luft, det vänstra huvudet morrade irriterat till det högra huvudet, sedan började det mittersta att tala "Om du inte håller käften låter jag henne mer än gärna slita din skalle itug!" Han fick panik för att han inte fick luft och kved fram "För..låt" sade han med en hes röst, men menande, och sedan rätade dem till sig och lade sig på magen igen. 
Det vänstra huvudet sade "Xhiro, tro ej att vi vill skada dig. Våran broder är mer sluten i mörkret än vad vi är. Bry dig inte om honom kära du" sade han med ett varmt leende. Det vänstra huvudet var det mest kärleksfulla och snällaste av dem tre, och det högra tvärtom. 

(Luugnt ingen stress <3)

Xiro stirrade upp mot himlen o hennes ögonen följde en ensam falk som svepte fram på de lugna vindarna i skyn. ''Varför är du så snäll mot mig?" hörde hon Lucius säga '' jag gillar ditt sällskap '' sa hon kort. Vilken konstig fråga tyckte hon klart hon var snäll mot honom, han hade ju ej varigt otrevlig eller något liknande mot henne förutom det höger huvudet men han räknades inte. När höger huvudet röt åt henne höll hon tillbaka skrattet som var på att komma ut Parasit?. Va de det bästa han kunde komma på? hon hade nästan hoppats att han skulle säga något bättre men tydligen var han inte så smart på snabba svar.

Xhiro höjde på ett ögonbryn när Lucius la sig på de högra huvudet vilket ovanligt sätt att bestraffa någon på men det tycktes vara mycket effektivt med tanke på det hesa förlåt hon hörde. Hon rodnade lite när vänster huvudet talade ett mjukt skratt kom från henne '' jag tror det är du som blir skada istället för mej '' sa hon och log varmt mot vänster huvudet han verkade vara den mest lugna av dom alla. Öronen ställde sig rakt upp när ljudet av grenar som gick av hördes i den tysta snö klädda skogen Xhiro ställde sig upp snabbt det ryckte till i hennes nos när hon drog in den kalla luften. Det luktade björn men dom var ju inte vakna vid den här tiden på året hon tittade på Lucius '' känner du lukten?'' frågade hon.

( Förlåt än en gång för mitt enorma sega svar men har jätte mycket att göra just nu under sommar tid så jag kommer inte kunna svara så snabbt :c)

Då Lucius hörde henne tala, att det nog var han som skulle bli skadad började det vänstra huvudet att skratta "Det tror jag säkert, arga varginnor är inget att leka med! Dem kan ibland vara farligare än Durano" MEn då stannade det vänstra huvudet upp tvärt och tänkte på vad han nyss hade sagt. Med ett skräckslaget annsiktsuttryck kollade han på sina bröder som såg högst förvånade ut. "Ingen fara broder, du har rätt" sade det högra huvudet, att det högra huvudet skulle bete sig snällt hade de två andra bröderna ej trott. Men det högra huvudet visste så väl att Durano inte var någon att leka med, men ändå så vela han ju självklart försvara sin broder mot den där fördömda demonen.
Xhiro talade igen och de tre hanarna började att vädra. Dem ställde sig upp då de förstod vad det handlade om och gav Xhiro en slug min "Får du plats för lite efterrätt vackra du?" Frågade det mittersta huvudet och skrattade svagt med ett charmigt leende.

(det är luuuugnt! <3)

Hon tittade på Lucius med huvudet lite på sne och med en fundersam blick vem var denna Durano han talade om?. Hon tänkte precis fråga honom vem han talade om men lukten av björn blev sakta starkare o hennes mage knep ihop av hunger. Visst hade hon ätit ett rådjur för inte så längesen men det krävdes en hel del energi för henne att hålla sig varm hon va ju trots allt van vid varmare klimat. När Lucius talade fick hon nästan gåshud från den sköna rösten han besatt hon gav honom ett smått flörtsamt leende tillbaka '' De tror jag allt min kära Lucius '' sa hon.
Med mjuka och eleganta steg gick hon förbi den stora hannen hennes långa svans gav vänster huvudet en mjuk smekning längst med halsen o underkäken innan hon hoppade upp på ett gammalt träd som hade fallit till marken. Det blå gröna ögonen såg ut över de snö klädda området och hon såg något stort lufsa omkring en bit bort. Kroppen spände sig och hon gav hannen ett flin innan hon tog ett jätte språng .'' Sisten ditt får äta tarmarna! '' tjöt hon i en glad o retsam ton medans hon sprang över den kalla marken mot björnen snön yrde runt omkring henne när hon hoppade o skuttade över stock och sten

*Petar lite här då det varigt tyst ett tag*

Lucius reste sig sakta upp, halsen gjorde en aningen ont.
Hanen kollade på Xhiro då hennes svans smekte hans haka. Hanarna var inte van vid sådant, men det kändes inte helt fel heller.
Inälvorna va? De alla tre log brett och skrattade till. Men sedan följde han lugnt efter den färggranna honan.
Han slöt sig upp vid hennes sida "Klarar du av att fälla en björn på egen tass? Du må vara mycket mindre än mig men att underskatta dig på grund av det vore att göra ett misstag." Han hade inte tänkt låta henne fälla den själv, kanske rycka in om han såg att hon ite skulle klara det. Han var nyfiken helt enkelt vilka andra krafter som lurade sig inuti henne.

(FÖRLÅT för seeegt svar, har vart fullt upp irl D:)