Den bevingade varginnan strosar runt bland stenarna på Ken-Yak. Stenslätten har kommit att bli en plats hon uppskattar. Det är en väldigt bra träningsplats. Och då hon lätt blir rastlös av sig så håller hon sig gärna i rörelse med träning. Och stenslätten är väldigt bra lämpad för detta. Så ligger det nära Kaiwood utan att vara för nära. Hon har väntat länge nu. Då och då undrar hon hur länge till hon måste vänta. Men väntan i sig är inget problem. Hon vill bara att det ska hända någonting. Hon har blivit väldigt uttråkad på sista tiden.

Svansen sveper till bakom henne och lederna i vingarna rör lite på sig i varginnans rörelser. Med ett smidigt skutt tar hon sig upp på närmaste sten. Står där uppe en stund. Breder sedan ut sina vingar för att sväva många meter bort till en ännu större sten. Mer ett litet stenrös. Några stenar som ser ut att ha vält på varandra. En stenhög. Hon står där uppe och den isblå blicken sveper över området som sträcker ut sig framför henne. Svansen piskar från sida till sida bakom henne. Hon fnyser till och svart rök slingrar sig ut genom nosborrarna.

Huvudet sänks och ögonen sluts innan varginnan låter varenda muskel i kroppen dra ihop sig och sträckas ut när hon ruskar på hela sig. Vingarna sträcks ut och sluts för att sedan sträckas ut igen. Så smiter en liten fågel förbi framför nosen på henne. Fågeln flaxar vild med vingarna och verkar ha visat sig på styva linan inför några andra småfåglar som sitter på en egen sten en bit bort. Rörelsen får varginnan att snabbt se efter fågeln och sedan kastar hon sig fram och slår till med vingarna för att följa efter fågeln. Fågeln flyger lågt och varginnan tar ibland stöd med tassarna mot stenarna när hon tar sig fram och försöker hålla sig så nära bakom fågeln som möjligt. Fågelns livrädda lilla hjärta slår hårt i bröstet och varginnan ler. Även om hon skulle vara ute för att fånga fågeln så är jakten i sig ett bra träningsmoment och hon hade inte varit sen att tacka ja på fågeln inbjudan.

En stund senare placerar sig varginnan på en stor sten där hon sjunker ner och lägger sig bekvämt. Ur mungipan hänger en livlös liten fjäderklädd vinge. Jakten var lyckad även om trofén kanske inte var vad man kunnat hoppas på. Svart rök ringlar sig ur nosen på varginnan och hon rättar till de nakna vingarna.

[PAX TILL ARMAGEDDON]

Armageddon hade länge hållit sig till revirets gränser, läget verkade en aning ostabilt och han funderade kring vad som skulle ske här näst. Bushi var fortfarande "kidnappad" om han förstod det rätt och Thzuki verkade näst intill vara på krigsstigen. Han förstod henne, men han förstod även fienden som så smart funnit en svag punkt i ledarens liv. För TBB var släkt och flocken allt som betydde något, men när dessa punkter var sammankopplade var det inte mycket som stod i vägen för dem. Han förstod banden mellan släktingar och flock, samtidigt som han ändå inte gjorde det. Han kände ett starkare band till hans fader som inte alls tillhörde flocken till skillnad från sin mor som gjorde det. Han kände heller inte direkt någon "familje" känsla eller ett behov av att göra sin far rättvisa. Mördad som han var, skulle han falla i glömska som så många andra så varför ödsla tid på att hämnas?

Han förstod inte och ruskade med ens bort tankarna från hans sinne. De stora skimrande vingarna sträckte sig långt i brädd över himlen. De tog honom smidigt fram över Ken-yak's steniga område. Det var länge sedan han var här. Hans härliga färger stack verkligen ut ifrån omgivningen då han lugnt och stilla landade bland klippor och stenar. De praktfulla vingarna veks ihop och placerades på sin plats över den blå ryggen. Han hade växt, växt mycket på senaste tiden. De andra i flocken tycktes tycka att det aldrig skulle ta slut. Han hade inte varit i närheten av att stanna i växten än och även han tyckte det kändes annorlunda att nu finna sig själv en bra bit större än både den ena och den andra i flocken. Som han växt upp med och alltid fått kolla upp på. 

Med lugna steg började han röra sig över området. Han såg sig omkring med sin skarpa rovfågels blick. På något sätt såg han aldrig ut att slappna av eller få en mjuk ton i sina ögon, alltid lika skarp och på hugget. Precis som en rovfågel, alltid hård och kall. Hans nos fångade dock något helt annat och hans intresse riktades fort åt ett helt annat håll än tidigare. Snart började han även röra sig åt främlingens riktning för att ganska snart även skymta den längre fram. En udda varelse. En drakarg om han inte hade helt fel, eller något liknande där till. Vinden drog i honom och han tog sig närmre den främmande och en viss nyfiken glimt kunde skymtas i de annars så skarpa ögonen.

Hon tuggar tankfullt på sitt byte. Snart syns inte längre den lilla vingen mellan hennes läppar. Krasandet när hon tuggar upphör snart och hon sväljer. Tungan smiter ut mellan läpparna och fuktar nosen. Hon slickar sig om läpparna innan tungan smiter in på sin plats igen. Den isblå blicken sluts bakom ögonlock för en stund. Sedan ser hon ner på sina tassar. En uttråkad suck lämnar henne.

Ena örat rycker till när hon hör ljuder av steg längre bort. Hon vrider snabbt på huvudet och i samma veva reser hon sig upp på stenen. Den isblå blicken fästs på en väldigt blå främling. Huvudet tippas på sne. Vilka fascinerande färger det verkar finnas inom vargsläktet. Aldrig förr har hon sett en blå varg. Men om det är lika underligt som Shiva's färgs tvådelade gestalt tåls att fundera lite mer på. Men denna blå färg som främlingen bär är mycket vackrare. Hon rätar på nacken och öronen reser sig framåt. Hon står tyst på stenen och ser på främlingen som kommer mot henne.

Desto närmre han kom desto säkrare blev han på att främlingen ganska snart skulle upptäcka honom. Detta var en bevingad varelse. En annorlunda sådan, han hade faktiskt aldrig sett något liknande utan dessa varelser hade endast målats upp i hans fantasi tidigare. Han själv bar tydligen också Drakarg blodet längre bak i släktet vilket syntes tydligt på de få draklika dragen som han bar. Han hade en kamm över nacken i samma hudliknande material som tiken verkade ha kring sina vingar. Han reste sin kamm och spetsade självsäkert sina öron då hon hörde honom, vände sig emot honom och hans skarpa blick mötte hennes. De bar samma intensivt isblå färg i sina ögon. Oväntat, med den varma pälsteckning hon bar så stack hennes ögon verkligen ut. Han gick närmre, med självsäkra steg och en resning som fick honom att se större ut än vad han redan var. 

Han öppnade käftarna, men till skillnad från tal som brukar lämna dessa från normala varelser så hördes ett läte som få tidigare upplevt. Det var en blandning mellan en drakes och en rovfågel's röst. Högt och ljudligt med en skarp ton emot slutet som fick de flesta att kisa och misstänka att han var fientlig. Vilket så inte var fallet egentligen. Han bar inte stämband som andra varelser helt enkelt och detta var hans hälsningsfras, då ord inte behövde yttras. Han tog de sista stegen närmre och stannade sedan, höll sig på ett visst avstånd, inte för att han respekterade hennes privata sfär utan för att hans var oftast större än andras och han höll gärna ett lagom avstånd till främlingar och de han inte gillar. Han skulle här efter bedöma om hon var värd att konversera med eller inte, men hon skulle behöva göra något så att han fick något att bedöma på.

Främlingen möter hennes blick och det är en överraskning att upptäcka att de liksom hennes egna är isande blå. Detta är förmodligen en faktor som ökar på hennes nyfikenhet. Hon studerar hanen. Från nostippen till svansen. Lite extra studerar hon hans vingar. Till skillnad från hennes egna nakna så är hans fjäderklädda. Likt fåglarnas. Men när hanen öppnar munnen ger han ifrån sig ett läte spm faktiskt låter mer spm hennes eget. Men samtidigt inte. Hans stämma lät dock inte fientlig. Det börjar mullra nere i varginnans bröst. När hon särar på läpparna letar sig rytningen ut, med mild stämma. Som svar på hans hälsning. Onödigt att svara med ord när hanen inte vill inleda med ord. Och ord kan i många fall vara överflödiga. Och att äntligen stöta på en främling som verkar "tala" hennes språk livar upp hennes sinne. Lockar hennes nyfikenhet. Men hon släpper inte fram det så att det syns utåt. Inte än. Hanen är fortfarande en främling.

Det börjar åter ringla svart rök ur hennes nosborrar när hon andas. Och när vinden vänder för den med sig hanens doft. Ännu en överraskning att upptäcka att den nu för henne välkända flockdoften från Kaiwood vilar även på denna hane. Öronen klipper toll på varginnans huvud. Hon fyller lungorna med luft varefter hon lugnt och sakta andas ut. Utan att släppa hanen med blicken rör hon tassarna kanten på stenen. Vingarna sträcks ut en stund innan de bild in mot sidorna igen och varginnan hoppar ner från stenen. Hon tappar hanen ur sikte för en stund då en annan stor sten står ivägen. Hon tar några steg fram och rundar stenen halvt. När hon åter från syn på hanen stannar hon. Avståndet emellan dem är fortfarande rätt stort. Hon står stilla där hon nu står. Halvt dold bakom stenen.

Armageddon förväntade sig inte alls ett liknande svar till baka och hans öron klippte till. Han funderade en kort stund över om hon var exakt som honom heller inte. Ett lägre läte lämnade åter hans strupe som mer eller mindre var ett lockläte i hans värld. Bad henne komma närmre. Han studerade henne tills hon under en kort stund försvann smått ur sikte. Han visste inte riktigt vad han skulle göra, men nyfikenheten speglades i hans ansikte medan ögonen alltid bar den hårda glans som dolde känslorna för verkligheten. Han sänkte sin mankam över nacken och manken, slappnade av och visade tydligt att inga förakt emot tiken fanns. Inte här i vilket fall. 

Han tog några steg åt sidan då han åter skymtade henne vid en av de stora stenarna. Han stegade sedan närmre, men stannade å behörigt avstånd, dock märktes det att han sfär hade krympt en aning och han valde själv att ta sig närmre även om han vanligtvis höll sitt personliga avstånd till andra. Här tog nyfikenheten över. Vad det var som var så speciellt med henne visste han egentligen inte. Kanske var det för att han endast hört om hennes ras tidigare? Och aldrig skådat någon vid ögat själv tidigare? Kanske inte. 

Han höll tiken fäst med blicken, för trotts nyfikenheten fanns där alltid verkligheten som påminde honom om att det var en främling, en utomstående och även möjligtvis en framtida fiende. Sådant kunde han inte veta här och nu, men samtidigt så ville han inte döma henne rakt av. Han befann sig trotts allt inte på reviret och hade därför en möjlighet att lära känna henne innan han dömde "hunden efter håren". Han var väldigt plikttrogen annars och tog sig ytterst sällan tid att lära känna främlingar i närheten av reviret. Endast om de sa att de hade saker att tala om med Thzuki. Annars jagade han helt enkelt bort dem, de hade inte där att göra. Han skymtade den mörka röken som ur hennes nos ringlade sig fram. Intressant. En av eldens mästare även hon kanske? Han behöll lugnet men tog sig ytterligare en bit närmre innan han stannade igen.

B Sakta höjer hon huvudet något när hanen rör sig närmare. Det ser lite ut som en inbjudan för henne med att komma närmare. Men hon står stilla en stund till och iakttar honom. Sedan sakta, tar hon ett steg närmare. Trevande. Som om hon prövar marken. Hon släpper inte hanen med blicken. Nyfikenheten driver henne. Vem är han? Vad är han? Hans blå färg ser nästan magisk ut. Ett mjukt brummande läte kommer i stötar ur hennes strupe. Tre gånger innan hon blir tyst igen. Så prövar hon att ta ett steg till. Så hon inte längre står halvt dold bakom stenen. Hon tippar huvudet på sne igen.

Hon har aldrig förr stött på någon som liknar henne själv. Inte sedan hon lämnade familjen. Och det var väldigt länge sedan. Hon har knappt något minne kvar av dem. Efter det har hon mött på både fientliga och vänliga vargar. Individer som har dömt henne på förhand eller helt enkelt inte förstått henne. Alla hade i alla fall något gemensamt. De snackade för mycket. Ord har aldrig känts rätt på läpparna. Men för att bli förstådd var det nödvändigt att kunna. Det minns hon att mor brukade säga. Ett av få minnen som finns kvar. Men ord är inte allt.

Hon rätar på nacken igen. Fortsätter studera hanen. Öronen klipper till på huvudet för att sedan spetsas framåt igen. Nyfikenheten kliar i henne. Men vaksamheten vill inte släppa taget.

Han stod stilla, lyssnade mycket noga. De talade ett gemensamt språk som många individer i Numoori faktiskt hade glömt eller aldrig lärt sig. Han gjorde en nickande rörelse och sänkte sedan huvudet till en lägre nivå då han hörde hennes hummande konversation. Likt hon lät gjorde han en inbjudande rörelse helt enkelt. Allt annat än dominant eller påstridigt. Eftersom han länge i livet helt fått förlita sig på kroppsspråk och läten var det något som låg honom varmt om hjärtat. Även om hans telepatiska kunskaper hade underlättat för honom senare i livet hade han länge varit utan röst att göra sig hörd med. Många hade sett honom som udda, annorlunda, konstig eller helt enkelt missbildad. För han själv såg han sig själv bara som mer ett med naturen. Han hade säkerligen klarat sig bra även utan krafter. Trotts det kunde han inte tänka sig att leva utan dem nu. För i en värld som denna var ord även nödvändiga, men långt ifrån alltid. 

Han gick närmre, studerade henne mer ingående och lät sin personliga sfär nästan gå upp i rök. De var inte långt ifrån varandra nu och han passade på att även ta in hennes doft. Hon luktade annorlunda, likt en drake ska göra. Han kände även en svag doft av bränt. Helt klart en eldbändare som han kallar dem. Eller något i dess form. Han vecklade ut sina långa breda vingar, men inte upp och utåt emot henne utan längs sidorna och smått vinklat uppåt bakåt. Han sänkte åter igen huvudet och även övre delen av kroppen i en lätt "bugning" som många skulle kalla det, för honom var det en form av respekt och en värdig hälsning för en individ som helt enkelt fångat hans intresse. En av hans få väldigt positiva egenskaper som han faktiskt besitter. Förmågan att känna respekt även för utomstående. En mycket sällsynt egenskap som hans faders tidigare ledare benämnt det som. 

Ett mer fågelliknande skri lämnade honom, men i ytterst låg ton för att inte skapa obehag, men även tonen från odjuret inom honom fanns där. Den lurande draken som för det mesta låg sovandes där inne. Med stor förmåga att behålla lugn och fokus var det inte alltid som draken märktes av, alls. Han studerade hennes bruna fäll med de brunbrända partierna. Han visste inte om det låg i hennes natur eller inte, men han visste vart hans mönster och färger kom ifrån och trotts hans blandning av blod hade han alltid fått lära sig att vara stolt över sig själv. Dock aldrig så att stoltheten skulle komma i kläm kring hans framgångar i livet. Han hade inga planer på att lämna TBB, men han hade planer på att klättra. Han var värd en större plats, han var värd att respekteras och det skulle han se till att de skulle märka av.

Hanen kommer närmare igen. Varginnan sträcker lätt på nacken. Framåt. Mot honom. Nyfiket. Öronen drar sig dock snett bakåt när hanen reser sina väldiga vingar. Men på hans nästa rörelse spetsas öronen igen. Försiktigt reser hon på sina egna vingar. Sträcker ut "fingrarna" och för vingarna i liknande rörelse som hanen. Upprepar hans respektfulla gest för det är något hon uppskattar men sällan sett hos de främlingar hon mött tidigare. Respekt är uppskattat men används allt för sällan numer.

Skymten av ett leende kan synas på hennes läppar. Bad är det för en figur hon har mött på bland stenarna på denna slätt. Och med hans varje rörelse växer hennes nyfikenhet. Hon skulle vilja utforska honom. Hon viker lätt ihop vingarna igen. Membranen ger inte mycket ljud ifrån sig. Hon lyfter höger tass och för kroppen framåt spm i ett steg. Men halvvägs stannar hon i rörelsen. Huvudet hålls sänkt. Tungan smiter ut mellan läpparna och fuktar nosen. Det pyr lite mer svart rök ur hennes nos när tungan smiter tillbaka till sitt bo. Ett lätt hest läte lämnar henne. Ett sådant här intressant möte har hon inte varit med om på år och dar. Och att hanen verkar tillhöra den flock hon önskar bli del av gör det här bara ännu mer intressant.

Respekt, något han inte fick tillbaka av många. Han gav ut det allt för ofta, men han kände att det var något man tjänade på. Han respekterade fienden, flocken, ledaren. De flesta som gjorde sig förtjänta av det tills motsatsen bevisats. Andra ledare, varför inte. De var värda sin plats och värda att respekteras då de var högt uppsatta och respekterade av andra. Besatt mer kunskap än honom i livet. Han var ännu ung och oerfaren, men hade kommit långt på sin respekt. Han såg hennes nyfikenhet och kände att den drog honom närmre henne. Han kände att de var på samma plan, de förstod varandra och han tog flera steg emot henne, men vek av smått mot sidan så att han kunde dra in hennes doft från sidan av hennes hals. Så att hon kunde göra detsamma. Sedan backade han undan igen, gav henne sitt personliga utrymme och såg upp emot himlen. Han backade ytterligare steg och sköt sedan ifrån med sina långa vingar upp på klippblocket. 

Han lät ett lockande läte lämna honom, bad henne att följa med honom. Han ville dansa, det var så sällan han mötte någon av luftens varelser och inga av dem hade förstått hur man dansar. Hur man delar luften med någon annan. Tala kunde de göra senare, när han kände henne på alla plan, utan att ens ha behövt utbyta en ända mening. Han litade redan på henne, det var en speciell känsla man inte kunde få med ord. Ord var falska, så lätta att förvränga, uttryck inte lika så. Uttryck var ärliga och det var sällan man kunde dölja sanningen genom rörelser. Han väste hest åt henne igen, kanske för att intyga att hon verkligen skulle följa med. Han tog språnget smidigt upp i luften men fällde inte ut vingarna för ens han började falla ner igen genom luften och fick på så sätt en kraftfull skjuts uppåt som såg både mäktig och briljerande ut. Nog ville han visa sina flygkunskaper allt. Efter en sväng kring klippan försökte han fånga henne med sig genom att flyga emot henne för att sedan ta en skjuts uppåt igen, mjukt och smidigt. Efter det kanske han skulle låta henne leda dansen i luften. I hans värld var det något man turades om med. Om hon nu valde att delta.

Tacksamt drar hon in hans doft i lungorna när han kommer närmare och ger henne tillåtelse. Hon kan känna honom göra likadant. Det kittlas av hans andetag mot hennes hals. En pirrande känsla. Utan ord undersöker de varandra så som det borde vara. För man lär sig så mycket mer om varandra utan ord. Ord är flyktiga och är borta lika snabbt som de yttrats. Därmed är falskheten så mycket lättare att spela på.

När han backar undan från henne igen. Gav henne utrymme. De tofsprydda öronen klipper till på hennes huvud och hon tippar huvudet lätt på sne. När han tar sig upp på klippblocket tar hon två steg fram och höjer blicken för att se vad han gör. Han visar tydligt att hon ska följa med honom. Att han vill att hon följer efter honom. När han kastar sig ut och fångar vinden och svävar uppåt. Hon ser honom sväva och sedan sänka sig mot henne för att sedan höja sig mot skyn igen.

Vingarna breds utåt sidorna. Membranen ger ifrån sig ett stumt ljud. Så tar hon sig upp på en stor sten. Sedan kastar hon sig ut. Värmer luften under vingarna för att snabbare vinna höjd utan att behöva veva onödigt mycket med vingarna. Dova dunsar hörs när vinden smeker membranen och höjer henne uppåt. Hon följer efter hanen uppåt. Hon tar sig nära. Men utanför hans personliga sfär gör hon en loop bakåt och låter sig falla med nosen före mot marken. Men endast en liten bit innan hon böjer huvudet och ryggen bakåt för att komma på rätt köl igen och med några djupa slag med vingarna höjer hon sig åter mot himlen.

Hon studerar hanens rörelser i luften. Han rör sig elegant och fritt. Hon särar på läpparna och ett mjukt rytande lämnar hennes strupe. Ett dovt men lekfullt läte. Hon tar fart och höjer sig högre upp mot skyn. Högre. Hon älskar höjden. Hon älskar himlen. Hon älskar vinden och friheten. När hon nått bra höjd och kan blicka ut över inte bara Ken-Yak utan områdena runt omkring med så böjer hon åter huvudet och ryggen bakåt och låter sig falla. Hon sträcker frambenen framför sig. Sträcker ut tassarna och spretar lätt med tårna som om hon ville gripa efter något. Så fullföljer hon loopen och planar åter ut. Den isblå blicken söker sig åter mot hanen. Vilken underbar känsla att dela himlen med någon annan. Någon som det känns så lätt att vara med.