Korpens väsen fick honom att åter igen känna ensamheten påtagligt påträngande. Han var långt ifrån revirets mitt och kärna. Egentligen utanför dess gränser också, då reviret inte längre försvarades på samma stora område som förr. Kylan gjorde honom påmind om att han skulle höja kroppstemperaturen och så med ens började snön under hans tassar smälta långsamt. Han satt stilla och tyst intill en av stammarna och på något sätt smälte han ihop med den vita bakgrunden och de nästan grå bruna trädstammarna som saknade löv. Det var en dyster syn enligt honom. Han älskade träden då de stolt sträckte på sig i sina vackra kronor. Han kände sig inte alls hemma i den kalla omgivningen, även om hela hans päls var klädd i de kalla färgerna gemensamt med ögonens isblå ton. Ack hans eld var blå, men frätande het. Han var likt sin hetlevrerade ledare en varg av eldens element.
Hans uttråkade ensamhet bröts ganska snart av doften från en främling. En främling. Här? Det kunde stämma, men han skulle med ens råda denne att vända riktning. TBB gillade inte inkräktare och denne höll sig på tok för nära gränserna, egentligen. Fast Geddon var inte den som var överbrutal med att följa reglerna själv. Denne var trotts allt utanför. Han reste sig upp och styrde med ens sina steg emot främlingens doft källa. Kanske skulle han finna dagen intressant trotts allt. Fast den börjat så fruktansvärt tråkigt.
(Kort sorry, men min fantasi dog)