Sommaren har fått hela Kaiwood att grönska och leva upp, det grönskade runt omkring och fåglarnas ständiga sjungande klingade och ekade överallt. Vidrigt!
Med sådana tankar vandrade den unga inferon genom sitt hem som har börjat gå henne på nerverna enda sedan Bushi och Shiva valt att smita ut på vandring utan att ta med henne med sig. Trots att systern var långt borta höll Dhalai fortfarande agg på henne och kunde inte förlåta henne för att bara lämnat henne här.

Trots den synliga ensamheten förstod Dhalai att skogen inte alls var så öde som det såg ut, hon började vandra längst en stig hon visste skulle ta henne till närmsta gränsvakt, kanske skulle hon kunna träffa någon rolig person som kunde lyssna på hennes gnäll.

pet

pet

Armageddon utförde som vanligt de värdelösa sysslorna av att vara gränsvakt. Det var uttråkande och inte alls så viktigt som han själv ansåg annat var. Men som legoknekt gjorde han som han blev tillsagd, utan gnäll eller protester. Han nickade, tackade och tog emot. Det var hans verklighet. Att ifrågasätta eller ha en egen synpunkt på något framstod inte. Respekt och lojalitet stod högre på hans lista än hans egna behov och åsikter helt enkelt.

- Where do you think you're going?
Viskade han med sin hesa djupa stämma i sinnet till den ljusa tiken. En varg han kände igen sedan tidigare flockmöten. Bara för att han var gränsbevakare betydde de inte att han kunde ifrågasätta lägre medlemmar att ta sig ut ur reviret. De behövdes där de var och inte någon annan stans. Vad fanns det annars för mening med att han vaktade ett revir? Om ingen befinner sig eller bor där? Värdelöst. Medlemmar ska hålla sig i Kaiwood. Ändå kunde han inte påstå att han var fläckfri. Han älskade att utforska Numoori och tog sig friheten när han väl kunde. Men nu hade han varit borta ett tag och straffet var gränsbevakning. Han tog tag i konsekvenserna och stod ut med dem helt enkelt.

[Antar att vi avslutar detta direkt då de aldrig påbörjats då Dhalai e död?]