Efter mötet i öknen med något av de vackraste han hade sett så hade han haft svårt att släppa minnet av tiken. Han sökte hennes doft, spåren, vad hon gjorde, vad hon gjort. Han började känna sig en aning konstig. Det var inte normalt. Han började känna ett starkare behov än vad han hade till flocken och att använda till reviret. I stället följde han tikens spår upp emot bergskedjan. Det var absurt. Att någon som han, en legokneckt följde något så simpelt som en blå tik, en vacker blå tik. Han såg inte logiken i det, men samtidigt antog han att det låg i hans natur som i alla andras.

Han flög smidigt, tyst och snabbt genom dimmorna kring bergen. Något slog igenom doften och han la öronen osäkert bak emot nacken. Doften av blod låg tungt i luften. Kanske kom han för sent? Kanske skulle han aldrig få lära känna denna varelse? Han dök lägre, flög bara två meter över bergkedjan. Följde dess grund, klippor och dalar som en skugga. Han följde blodspåren och ganska snart fann han en liten, sargad, blå röd kropp. Liggandes emot klippornas hårda avsatser. Han fläktade till och landade så tyst som det var möjligt bara en bit ifrån.

Orädd stegade han fram emot tiken, han förväntade sig nästan det värsta, med tanke på hur mycket blod som tiken bör ha förlorat. Han buffade till henne och lät sedan ett svagt läte lämna hans strupe. För första gången var det inte hans starka, rovfågel och drak liknande vrål som hördes utan det var något som liknade en drakes och en fågels uppmuntrande läte. Det var inte så högt att det skulle störa ens hörsel, men inte så lågt att man kunde missa det heller. Han lät sedan sin mörka väsande röst ljuda i hennes sinne och han bannade sig själv för första gången i sitt liv över att han inte var någon helare endast mördare.
- Vad har hänt miss?

- Ligg kvar, det blir värre annars. Vila.
Sa han bara och satte sig ner intill henne, men inte tillräckligt nära för att kunna vidröra henne. Han tryckte vingarna tätt kring ryggen och sänkte huvudet ner emot henne. Han såg, studerade såren som kröp över hennes så vackra kropp. Han såg ett sår kring nacken som fortfarande pulserade ut blod. Han farade för tikens liv. Han lyssnade till det hon sade och han nickade tydlig så att hon skulle förstå att han hört henne.
- Ditt sår. Får jag bränna det?
Sa han med tveksam torn i hennes sinne. Han visste att hon annars skulle bli ännu svagare, kanske inte vakna upp igen om hon somnade nu. Han visste att det skulle göra ont. Men hans eld var fruktansvärt effektiv emot sår. Om han sänkte gifthalten i elden så mycket han klarade av så blev det en bra kombination att bränna blodkärlen med så att de slutade blöda. Han höll öronen halvt spetsade emot henne. Han försökte åter igen le då hennes blick mötte hans, men mycket till leende blev de inte. Det var endast som han trodde.

*peeeeet*

Han klippte med öronen, lyssnade. Han tog det som ett ja egentligen och förblev tyst en stund till. Nej det var inte direkt så hans vilja var. Han dödade på kommando endast. Det var sällan han irriterade sig på en annan individ så pass mycket att han gav sig på denne för att döda. Han var en legoknäckt och skulle knappast klara av en rang högre än Krigare. Inte just nu i alla fall. Han studerade såret mer ingående, detaljer var viktigt, men han hade bränt sår tidigare, det var en vana och var väldigt effektivt när det behövdes.
- Hade det varit min åsikt hade du varit död för länge sedan.
Sa han med sin mörka väsande stämma i hennes sinne. Han tog ett steg närmre, ställde sig nästan över henne. Drog sin nos närmre hennes hals/nacke för att vara närmre sårets källa. Han skulle vara noga med att endast bränna intill ådern som fortfarande pumpade ut blod. Annars skulle hon inom några timmar, någon dag antagligen förblöda. Det var trotts allt inte det öde han önskade denna hona. Han öppnade munnen och med den renaste skära blå och varma elden brände han snabbt tikens sår utan problem. Det slutade blöda inom några få korta sekunder.
- Du hade dött om jag inte bränt ditt sår. Kom nu, jag hjälper dig upp och så hittar vi skydd för natten.
Sa han med samma stämma till henne. Tog ett litet steg tillbaka och sänkte överkroppen en aning för att bli ett bättre stöd åt henne så hon skulle kunna luta sig emot honom och komma någonstans. Han höll öronen spetsade och väntade tålmodigt på att hon skulle försöka resa på sig. Han fanns där, ett stöd, vad det var för något visste han inte riktigt egentligen. Han hade ännu inte upplevt speciellt mycket i världen som handlade om vänskap och att bry sig om andra.

*peeeet*

Han ruskade endast på huvudet då hon talade, svarade egentligen på hans påstående. Mer om saken fanns helt enkelt inte att säga så som han brukar blev han tyst i stället. Han föredrog oftast tystnad framför tal, men det var inte alltid så lätt att konversera då. Så han hade blivit mer talförig för varje dag och år som gick, men även han minns den där väsande tysta lilla valpen, som knappt kunde säga mer än tre ord genom sinnet till en annan individ. Kanske var det därför hans mor lämnat honom åt skogen? Åt flocken att ta hand om? Kanske.

Han hjälpte henne resa sig i samma stund hon bestämde sig för att göra det, genom att ta sin nos under hennes haka och där med dra upp henne, hjälpa henne lite i alla fall. Hon var vacker. Även dödens färg klädde tiken, men ack han såg henne hellre levande, blomstrande än död. Som han sagt mycket tydligt tidigare.
- Jag dödar endast på kommando miss. Jag har inga fiender, eller vänner. Mina fiender är de som väljs åt mig. Och mina vänner är de allierade som ödet valt åt mig.
Sa han med mörk stämma i hennes sinne och ett lätt hummande skratt nådde även hennes sinne tillslut. Ett av hans första skratt, någonsin. Han såg en aning fundersam ut då den iskalla blicken stirrade skarpt på henne. Något hos henne väckte något annat hos honom. Sååå unikt, speciellt. Han kunde inte sätta ord på det, men nog ville han veta mer om det så han följde efter henne och skulle finnas där att stötta sig emot om så behövdes.

Han hjälpte henne fram, fanns som stöd om det behövdes och nog skulle han fånga henne om hon skulle vara nära på att falla. Hjälpa. Ordet snurrade runt i hans huvud. Varför hjälpte han just henne? Detta är knappt en gest han skulle ge åt en envis flockmedlem. Nej knappt. En flockmedlem hjälper han om de är i strid och behöver en extra tass. Han ger dem inte hjälte dåd. Han är endast en legoknekt. Fast i sin rustning. Kanske för alltid. Han lyssnade till hennes vackra stämma, vände sin skarpa rovdjursblick emot henne åter igen. Det var en jävligt bra fråga. Han visste knappt svaret på den själv.
- Jag vet inte. Ännu.
Sa han i sinnet hennes och förblev sedan tyst. Nog förstod hon att hon skulle stå i skuld till honom. Han begärde inget, men det kunde vara bra att ha i framtiden. En obetald skuld. Det kunde komma bra till hands, i krig? I gengäld. I andra former. Men det var liv de talade om här. Så han skulle knappast acceptera ett byte i gentjänst. Men han antog att Valoria hade mer stolthet än att ge det tillbaka.
- Vi finner en grotta, så får du vila, du orkar mer imorgon. Vart är du påväg, förresten?

Armageddon visste inte varför saker hände med honom i närheten av tiken, men han kunde inte riktigt hjälpa det och han skämdes faktiskt. En hemsk känsla. Han hade aldrig kännt den tidigare och visste inte riktigt hur han skulle reagera. Men tankarna vimlade kring hennes och hans sinnen. Vad skulle han göra? Han gjorde ett sista försök att tränga bort henne, eller ta sig ifrån henne snarare.
- Vart såg du honom sist?
Sa han sedan i hennes sinne. Han hade inte riktigt skiljt på tankar och ord. Det var inte så lätt. Men nog hade han fått reda på att tiken letade efter den där ljusa. Den som inte riktigt gillat Geddon vid första anblick. Dock störde det inte honom utan han ville bara hjälpa tiken att komma till rätta igen och bli frisk. Han såg smått fundersam ut. Hade det verkligen varit något tiken sagt? Han visste inte alls längre. Han svarade sedan med en mer mjuk stämma på hennes fråga.
- Jag.. Hm, på väg tillbaka.

- Öm.. Ursäkta?
Sa han förvånande. Han visste inte riktigt vad han skulle säga. Han kontrollerade inte alls sina krafter. Det var inte direkt meningen att läsa hennes tankar. Han vinklade öronen en aningen bakåt för att på sitt sätt visa att han var en aningen skamsen. De flesta vargar använder inte kroppsspråket så mycket längre, eftersom de konverserar med rösten. Geddon kunde inte detta och det var ett bra tag som han inte kunde säga något genom tankarna heller. Så han hade använt sitt kroppsspråk helatiden. Där av hade han lätt att falla tillbaka i gamla spår. Han nickade sedan tydligt emot bergsväggen, där fanns en lagom smal spricka för båda att ta sig igenom. Det fanns säkerligen en torr plats att slå sig ner på där inne. Han valde att vara tyst även nu, han visste nämligen inte riktigt vart ord skulle föra honom. Ack det var nog första gången han oroade sig över vart någons intryck av honom skulle bli.

- Ingen fara.
Sa han bara och märkte tydligt hur hon hade huttrat omkring. Bra för den kraften var trotts allt något han kontrollerade. Mer än bara väl. Ganska snart så spred sig värme omkring honom, i större utsträckning, ju mer han höjde sin kroppstemperatur. Och så snart steg även temperaturen runt omkring honom. Inte hela grottan självklart, men si sådär en fem meter i omkrets i alla fall. Han ville höja värmen successivt, just för att han älskade att ha kontrollen. Han må inte se ut att vara en varelse av värme och eld, men det var han. Konstigt nog. Han lyssnade på det hon sade och funderade lite först innan han valde att svara henne.
- Ja.. em.. Jag tror det miss.

Armageddon ruskade på huvudet då hon ställde honom frågan. Det skrämde honom mer än vad det rymde upp honom. Elden, det var en fysisk kaft, den gick att ta på, forma. Han är förvånad över att han så enkelt kunde tämja det som många eldelement vargar inte lär sig på många år. Det låg i hans själ och blod på något sätt. Kanske var det den uråldriga draken inom honom, den sanna elementbändaren. Kanske var det därför det var så enkelt för honom? Men det här psykiska, han förstod sig inte på det och ändå var han otroligt tacksam för att gudarna gett honom en chans att kunna göra sig förstådd.
[Ja Geddon tror starkt på gudarna eftersom hans farsa är galet troende]

Han vände blicken emot henne, men lade sig ner sedan efter att ha suttit upp en stund. Det såg ut som om natten skulle bära med sig sämre väder. De skulle antagligen bli kvar här ett bra tag. Han placerade huvudet över sina korsade framben och vände blicken emot henne. De smala puppillerna vidgade sig en aning i mörkret och han såg ut som en vilsen kattunge nästan. Han visste inte riktigt vad han skulle säga helt enkelt.

Tystnaden tryckte över dem och Armageddon gjorde allt för att hålla sig utanför hennes tankar och minnen. Han hade helt enkelt inte där att göra. En svag suck lämnade även honom medan blicken for ut emot ovädret istället. Han försökte fokusera på annat än den skönhet han befann sig vid. Han höll öronen alerta och uppmärksamheten på området. Vem eller vad det än var som anfallit Valoria skulle han se till att denne inte kom tillbaka och orsakade mer skada. Efter en stunds tystnad vände han sina isblå ögon emot henne åter igen och sade med sin mörkt väsande röst;
- Du behöver vila. Jag vakar till morgonen gryr, sedan kan vi ge oss av.
Han ville bara väl, men han visste att hon behövde sova för att återfå lite kraft sedan striden. Det bästa hon kunde göra var att sova. Därmed skulle hon heller inte känna sig svimfärdig nästa morgon efter blodförlusten. Hon skulle bara bli bättre av lite sömn, där av insisterade han. Han gav även ett svagt leende tillbaka åt henne och denna gång var det inte fullt lika ansträngt som de tidigare gångerna. Övning ger färdighet.

Armageddon höll modet uppe, huvudet var hållit högt och de tofsprydda kattöronen var spetsade framåt. Han höll utkik och vaktade, precis som han lovat. Han kunde höra ganska snart att tikens andetag blev tyngre. Hon sov. Det var bra, sömn var viktigt, speciellt efter en sådan hård strid som tiken varit med om. Han tyckte det var synd att han inte hunnit dit tidigare, då hade han bränt fjädrarna av den bruna vargen. Han ryckte till och såg ner på stengrunden kring honom. Det var ett minne, varför kunde han se vargen framför sig? Tikens fiende? Han skämdes. Det var inte hans minne, utan hennes. Tankarna vimlade och tiden gick, han vände blicken emot tiken då denne tyckte till och vaknade. Det hade gått längre tid än vad hon verkade inse. Gryningen skulle snart vara här. Hon hade sovit länge. Hennes fråga förundrade honom.
- Jag har min flock. Min mor är försvunnen och min far vandrande. Inga syskon. Ensam skulle man väl kunna kalla det.
Svarade han henne i hennes sinnelag. Han kände på sig att hon behövde sova mer, men hon hade fått godsömn, ett bra tag. De borde egentligen röra på sig. Ibland bannade han sig själv att inte ha helande krafter. Det skulle varit något. Men nu var han fast med förödande krafter. Han var delvis lite svagt rädd för de mentala. De gick lixom inte att ta på. Mycket svårare att kontrollera än elden. Han lät en flamma tändas framför honom. Han log svagt. Njöt av värmen som den blå lågan strålade kring dem. Han hade sänkt gifthalten i lågan så att luften där inne inte skulle bli förorenad. Han ville trotts allt inte förgifta henne. Sedan frågade han.
- Du själv, är du ensam?