Snön var nästan borta från Ötamon och värmen kunde äntligen återvända till numoori. Hon visste inte om värmen hade varit borta överalt i numoori men det var en ren gissning. För en gång skulle hade hon inget att klaga på,leendet var format på läpparna och huvudet var högt uppe i luften. Det var inte för kallt och inte för varmt,precis lagom tyckte hon. Blommor och löv hade inte kommit fram ännu men luften var fylld av vår lukter så att det nästan blev för mycket för hennes lilla nos. 
Hon hade åter igen gått ifrån de andra i flocken men inte av att hon var uttråkad eller ville vara ensam nej hon ville se de nya färgerna som  dök upp lite här och där i hennes hem.
Vindarna var fortfarande kalla men solen blev varmare och varmare för varje dag som gick.

Hon hade nog gått i en halvtimme mellan träden som sträckte sig mot himlen och buskarna som blev tätare och tätare mellan de små grenarna. Hon ville inte stanna riktigt än men ville inte ihäller gå för långt bort från flocken.Men en bit till skulle nog inte skada någon och hon hade gått den här vägen flera gånger så hon var inte vilse eller så.

Den stora gråa hanen går med långa steg på den leriga skogsstigen, båren hade anlänt och det kändes i luften, än hade inte grönskan slagit ut men det skulle komma längre fram det hoppades han på. han ler för sig själv medan han går på stigen och hans guldbruna öga ser sig hela tiden omkring, efter rörelser eller bara för utsiktens skull.

Han stannar till och spetsar öronen när han uppfattar en välbekant doft i närheten. Han skakar en aning på huvudet men hans leende är fortfarande kvar och han börjar gå åt det håll doften kommer ifrån. han får snart syn på en svart valp med gröna ränder på kroppen en bit framför sig och han tar ett steg ut ur buskarna så han blir synlig för henne. - vad gör du här ute själv Aiko? hans röst är neutral men man kunde höra en uns av stränghet i rösten.

Hon stelnar till när hon hör en sträng röst bredvid sig några meter bort.Hon vände på huvudet och såg att far hade hittat henne,han brukar inte bli så glad över att vi är i skogen själva men hon förstod inte varför? vi var trygga här inne i reviret.
"Hej pappa,jag är bara ute och går en liten runda för mig själv.Som jag brukar göra lite då och då"Hon log och satte sig sedan ner på platsen.

(Kort men fantasin är dålig)

Han ser på den svartgröna valptiken och skakar smått på huvudet.  Hans öron rörde sig fram och tillbaka hela tiden lyssnades efter ljud. han tar ett steg mot Aiko och nafsar henne mjukt och faderligt på nacken och ler snett. - Jag vet det Aiko, men din mor och jag är ändå oroliga att det skall hända er något. han buffar mjukt på henne. - Ni betyder mycket för oss allihopa.
Han sätter sig ner och flinar snett - men jag vet hur det var at vara i eran ålder, jag var också väldig nyfiken och gjorde egna upptäcker när inte din farmor såg det.

"Vad sa farmor när hon hittade dig själv i området?" Farmor måste jo ha blivit arg för att pappa gick sin väg och upptäckte saker på egen hand men hon måste jo ändå bli glad över att pappa blev mer självständig med tiden.Tankar gick som kugghjul i huvudet,var alla föräldrar lika oroliga när deras ungar gav sig av på egen hand eller de struntade i dem? Men det kunde de väl inte eller?
"Varför blir ni så oroliga över att vi går själva i skogen inom revirets kanter.Revirets kanter är som murar vi kommer inte någonstans fören ni sänker ner bron och låter oss gå ut i det okända?" Det var det konstigaste hon någonsin hade sakt men ändå gillade hon hur det lätt.Men det stämde,mamma och pappa byggde upp en mur så att vi inte kan komma någonstans före de tycker vi är redo för den stora dagen,LÄMNA familjen.

Han skrattade till och skakade på huvudet - hon skällde på mig men hon förstod samtidigt varför jag hade lämnat lyan. Han klipper smått med öronen och suckar lite. Han var väldig beskyddande men han mindes när hans mor skällde på honom när han lämnde lyan själv, men hon förstod även att han var nyfiken och ville utforska och hon lät honom göra det när han blev äldre och han höll ju sig inom revirets gränser. Han blev självständig. 
Han riktar blicken mot aiko igen och ler lite och böjer ner huvudet och nafsar henne lekfullt i nacken - ni betyder mycket för oss och vi är rädda att det skall hända er något. Han puffaf på henne och flinar - men ju äldre ni blir desto mer behöver ni utforska.

Hon suckar stort och tittar snett på sin pappa, hon ville inte vänta på få utforska när hon blev äldre.Hon ville utforska nu och få se nya varelser,växter och nya platser som hon kunde ha för sig själv.
Varför fick man inte göra något själv i hennes ålder? Alltid skulle det vara någon som påpekade att hon var för liten för att vara ute från lyan och borta från de andra på egen hand.
"Kan du följa med mig då? Kan vi inte gå och hitta nya platser inom reviret tillsammans,det kan bli våra hemliga platser." Hon ville inte att de andra skulle få chansen att ta hennes platser ifrån henne.
Ögonen sken upp som stjärnor och släppte inte pappas blick en enda sekund.Hon lade huvudet på snett och väntade tålmodigt på svar.

Han skrattade till och nafsar kärleksfullt Aiko i nacken och ger henne en mjuk puff med nosen på hennes hals. han ler mot henne och nickar - Ja visst kan vi göra det Aiko. Han klipper lite med öronen och flinar - men vi får passa oss så inte din mor upptäcker oss.  han ger henne en lekfull knuff med nosen och morrar busigt mot henne.
han tar ett steg bakåt och sjunker ner på framdelen i lekpositionen och ser på Aiko.

Hon ler stort efter svaret hon fick av sin pappa, hon fick nog försöka nöja sig med att hennes pappa letade efter nya ställen med henne. Hon kunde nog få mamma också leta efter nya platser men det fick hon ta en annan dag.
Nu var det bara fokus på att slå pappa i leken som skulle börja när som helst. Hon murrar busigt och gör sig redo för att starta leken.
Detta ville hon aldrig lämna men hon ville ändå upptäcka resten av värden. Det var som en dragkamp inom henne. Men den fick hon ta hand om senare,hon var upptagen nu.

Han morrar busigt mot henne och tar ett skutt emot henne lekfullt men ändå försiktigt då han inte vill skada henne. Han skrattar varmt och nafsar efter henne och han tar några steg åt sidan och sjunker ner på framdelen i positionen igen och han ler busigt mot henne.
han älskade alla valparna och ville ge dem en bra start i livet och lära dem allt han kunde och att respketera andra liv också. Han ser på Aiko igen och viftar med svansen.

Hon hoppar åt sidan av ren reflex och gör sig redo för sitt eget drag. Hon tog några snabba steg åt höger och sedan åt vänster bara för att förvirra. Tog satts och hoppade,kanske lite för långt ifrån men hon hade inte tid att tänka,hon ville vinna.
Hoppet var långt ifrån men ändå lyckas hon hoppa upp på ryggen på sin pappa.

Hon var glad och det kunde man märka flinet på plats och glimten i ögonen som gjorde att man kunde ana busighet. Giftgröna mönster lyser upp svagt på henne kropp och öronen spetsade rakt fram.
Detta skulle hon sakna när hon var redo att ge sig i väg från familjen.

han skrattar och han sjunker ihop på mage och låtsas se helt förfärad ut. - åhh hjälp jag blir överfallen av den mäktiga Aiko. han morrar busigt och det busiga retsamma flinet syntes på hans läppar. hans svans går som en propeller och han klipper lite med öronen.
- jag ger mig, jag mig säger han med en spelad undergiven ton i rösten.
han skulle sakna detta när valparna blir vuxna och själva skulle söka sig till andra delar av numoori och bilda egna familjer?

Leendet är stor på läpparna och hon kan knappt sluta skratta, hennes pappa har jättupp och lagt sig på mage. Hon hoppade av faderns rygg och ställde sig framför honom "Jag vann" Sa hon med ett stora ögon och skrattet i halsen. Benen skakade och vek sig av utmatning, energin var nästa slut i den lilla kroppen. Snabba andetag lyfte hennes bröstkorg i höghastighet,huvudet var tungt men ögonen var fortfarande alärta. 
Några sekunder hade gått innan hon bestämde sig för att säga något, "Kommer det tar längre tid för mig att få kontroll på mina förmågor, än vad det kommer göra för dem andra?" Hon tittade rakt in i faderns ögon och väntade på ett svar som både gjorde henne nyfiken och rädd. Tänk om det tog längre tid än, hon vet att hon kommer alltid få träna för att utveckla sina förmågor men grunderna, hur blev det med dem? Frågorna var många och hon visste på något sätta att hennes föräldrars inte hade alla svaren, vissa var hon tvungen att ta reda på egen hand.

Han skrattade och sätter sig upp och lyfter ena framtassen och klappar hennes på huvudet - ja det gjorde du Aiko. han böjer ner huvudet och stryker sitt huvud faderligt mot hennes och ger hennes en slick på  kinden. han blir orolig när dottern lägger sig ner av utmattning men han ser in i hennes ögon att de fortfarande är alerta. - Förlåt Aiko, är du okej? vill du att jag skall hämta något till dig?

hans beskyddarinstinkter vakande till liv och han skulle göra allt för hans och Wamis barn, allihopa stod honom nära. Han rycker till när dottern börjar tala igen och han möter hennes gröna blick och ser fundersam ut när hon frågar om hennes krafter.
Han log mot henne och slickar henne på kinden igen - Det är olika från individ till Individ, för andra tar det fort att få kontroll över sina krafter, andra tar det längre tid att få kontroll över sin krafter.

han tar en kort paus innan han fortsätter med ett leende - Det tog lite längre tid för mig att få kontroll över mina krafter när jag var i din  ålder, men ju äldre jag blev och med mycket träning så började jag få kontroll över mina krafter. Han nafsar henne mjukt i nacken - men så länge du tränar och gör ditt bästa så är jag säker att du kommer bemästra dina krafter också.