Hon hade på darrande ben tagit sig tillbaka till flockens marker. Hon hade sprungit så fort som benen kunnat bära henne och tårarna hade svidit i ögonen hela vägen. Hon hade bara stannat för att dricka och vila sig lite. Men hon ville inte stanna för länge. Hon ville hem. Och äntligen är hon hemma. Hon ångrar att hon ens lämnade reviret. Det förde inget gott med sig alls. Det blöder fortfarande från såret på sidan av halsen. Benen darrar till och viker sig och tiken faller tungt till marken. En stund låg hon kvar för att hämta andan. Jorden under henne och de närmaste växterna hade sträckt sig mot henne för att hjälpa till. Och lite mer energi får hon tillbaka tack vare dem. Den där djävulen hade försökt ta hennes liv. Han hade sugit åt sig av hennes livsenergi som en törstig elefant. Men jorden hjälper henne. Ger henne lite styrka tillbaka. Och ett blad som trycks mot såret får det att sluta blöda.

Strax reser hon sig upp igen. Men hon vill inte vandra in bland flockmedlemmarna och se ut som hon gör. Hon borde kanske hålla sig i utkanten ett tag. Tills hon i alla fall kan gå ordentligt. På staplande steg går hon fram till en stor sten och lägger sig ner bakom den. Här kan hon söka skydd en stund. Men det gör ont. I kroppen och i hjärtat. Vad ska Lihai tycka nu? Hur ska hon kunna se honom i ögonen?

[PAX TILL LIHAI]

Den stora gråa hanen gick med långa steg i utkanterna av reviret. hans guldbruna öga iakttog varje del av skogen där han gick, han rörde sig snabbt och problemfritt trots att hans vänstra öga är blind. Han hade ärr över det blinda ögat men också på kroppen , men det bekymrade honom inte det minsta. Det som bekymrade honom var att han inte hade sett Wami på länge, hans öga avslöjade oron han kände och han visste att hon hade vandrat iväg men att hon skulle återvända. Men tankarna ville inte släppa honom att det hade kanske hänt något allvarligt med henne.

han biter ihop käkarna sammanbitet och fortsätter att gå, han klipper med öronen och sveper irriterat med svansen. Han skulle aldrig förlåta sig själv om det har hänt henne något. Han stannar upp när hans nos uppfattar en välbekant doft, Wamis! han stelnar till men hennes lukt är blandad med blod och han får panik. han följer snabbt hennes doft och vrålar högt. - WAMI!!

Hon vill vila. Hon vill sjunka genom jorden och försvinna. Varför ska det här hända henne? Vad har hon gjort för att förtjäna något sådant här.
Hon rycks ur sina tankar när hon hör en välbekant stämma. En kär stämma. Lihai. I vanliga fall hade hon svarat honom direkt. Men hon känner sig hemskt och ful och äcklig. Så hon håller tyst. Kniper ihop ögonen och tårarna rinner. Hur ska hon kunna berätta något sådant här? Hon gjorde ett misstag. Hon skulle aldrig ha tagit sig till Ken-Yak. Vad tänkte hon på? Helt plötsligt hade hon bara hamnat där. Och så var han där. Och han ville döda henne. Men sen gjorde han något ännu värre mot henne. Hon kommer aldrig kunna förlåta för det. Hon vill se honom död. Se honom lida. Som hon lider nu.

Han stannar upp och vädrar i luften, jo hennes doft är stark liksom blodet, han ger ifrån sig ett lågt morrande. om någon har skadat henne så skall ha.. Han kunde inte finna ord. Han ruskar smått på huvudet för att samla tankarna. han måste hitta henne först. han börjar gå igen. - WAMI! ropar han högt igen och oron hördes i hans röst.

Han kommer fram till en stor sten och sänker ner huvudet och nosar runt den, han höjer på ena ögonbryt och klipper smått med öronen och går sedan till stenens baksida där han finner en välbekant ihopkrupen figur. - Wami?? han förstår ingenting, varför ligger hon här men inte svarar honom när han ropar.

han tar ett steg framåt och stryker sitt huvud mot hennes och han försöker få ögonkontakt med henne. varför ville hon inte se på honom. hade han gjort något. - Älskade, vad har hänt? varför svarade du mig inte.. snälla Wami, säg något.. hans röst och öga är oroliga och han ville trösta henne.

Hon kniper ihop ögonen och känner sig liten. Ögonen svider av tårar. Han kommer närmare. Hon vill ha honom nära men samtidigt vill hon inte att han ska se henne så här. Och vad som kommer hända med henne. Men så länge kan hon ju inte hålla sig borta. Vad ska hon göra? Hon vet inte själv. Kanske kan hon hoppas på att inget hände. Eller ja, hände gjorde det ju. Men att det inte blir något.

Han upptäcker hennes gömställe. Hon kvider tyst till. Han kommer närmare och stryker sitt huvud mot hennes. Hon kan inte låta bli att besvara strykningen.
"Förlåt, Lihai". Orden är en viskning. Tårarna svider mer och läppen darrar. Allt är Shiva's fel.

han ser en smula häpet på henne, förlåt? för vad? han lutar panna mot hennes och mumlar lågt. - för vad? du har ju inte gjort mig något. Hans blick är orolig och han har aldrig sett hennes så här.
han stryker sin ena framtass över hennes manke i en tröstande gest. - schhh älskling, såja, jag är här hos dig, jag lämnar dig inte. Berätta för mig vad som har hänt. han slickar henne mjukt över ögonen och nosen och kinderna.

han får syn på såret på hennes hals, även om det har slutat blöda så syntes det tydligt. - vem har gjort dig illa? hans blick mörknar en aning, den som har skadat henne skall få sota för det.. han ville lägga sig bredvid henne, men han är rädd att hon skulle dra sig undan. han hatade att se henne såhär, ledsen förtvivlad, det fick honom att må dålig också.

Hon vänder sakta bort huvudet. Kan inte se honom i ögonen. Det är Lihai hon älskar. Av hela sitt hjärta. Men Shiva har sett till att hon inte kommer glömma honom. Varför. Hur kan han göra något sådant? Han är verkligen ett monster.
"Shiva". Hon viskar fram namnet. Med avsmak. Hon trodde aldrig att hon skulle kunna hata någon så mycket som hon nu hatar Shiva. Han är den enda som någonsin har tänkt på att döda.
"Shiva har gjort mig illa". Tårarna väller över. Hon snyftar till. Hon vänder sig mot Lihai försöker gömma nosen i hans päls.
"Förlåt. Jag skulle aldrig ha lämnat reviret". Vad kommer hända henne nu? Kommer magen växa? Kommer hon inom en snar framtid att föda Shiva's valpar? Hon ryser. Hon äcklas av tanken. Varför ska det här hända henne?

Hans öga blir nästan svart av raseri, det hördes ett hotfullt mullrande från himlen och från hans strupe hördes ett lågt morrande. Har den där Shiva skadat hans wami? hatet och raseriet växer inom honom, gjorde honom blind för allt annat, Shiva skulle få betala och det dyrt. Mullrandet blir allt hotfullare och han drar efter andan försöker samla sig och han riktar blicken mot Wami igen.

han sänker huvudet och stryker huvudet mot hennes och nafsar henne mjukt i nacken. - Han skall få betala för vad han har gjort mot dig. hans röst är farlig lågt och man kunde höra vreden i den.

han skakar på huvudet och ser på henne. - Nej.. säger han med allvarlig och arg. - Jag skulle ha följt med dig, jag kunde ha beskyddat dig från honom, jag jag... hans röst stocknar och han vrider undan blicken. han hade svikit henne, han borde ha varit där med henne. - jag har svikit dig säger han tyst. Han lägger sig ner bredvid henne och lägger huvudet över hennes rygg. - jag älskar dig förevigt, jag kommer aldrig lämna dig Wami, du har inte gjort något fel och tillsammans så kommer vi klara det här. Det hotfulla mullrandet från himlen slutar och han känner tårarna svida.

Hon älskar honom om än ännu mer för vad han säger. Hon skakar på huvudet.
"Du har inte svikit mig". Säger hon och hennes lilla tunga stryks mot hans kind. Sedan lägger hon ner huvudet.
"Tvärt om". Det är hon som har svikit honom. Hon var inte stark nog och Shiva... tvingade sig på henne. Hon kniper ihop ögonen igen när tårarna åter hotar att svämma över.

"Han ville döda mig". Säger hon. Hon måste berätta. Sanningen kommer komma fram förr eller senare i alla fall. Och kanske det går att göra något åt det? Lihai kan kanske hjälpa henne. Tänkt om? ... Hon är skärrad över vad som hände... Men... Om hon gör det med Lihai... Kanske det är hans valpar som hon kommer föda. Hon vet inte hur det där fungerar. Men finns det inte någon chans?

"Men han... har orsakat mig mer lidande än så". Hon känner tyngden av hans huvud mot hennes rygg. Där Shiva placerade sina tassar för att hålla henne fast.

ett morrande lämnar hans strupe och han sveper ilsket med svansen och han lyfter på huvudet och ser på henne. han finner inga ord men hans blick talar mer än tusen ord. Hämnd!. - jag skall döda honom själv väser han mellan sammanbitna tänder. han såg nästan rött nu, vem gick och försökte döda oskyldiga vargar? det lät ju inte riktigt klokt

han ser på henne och slickar henne mjukt över hennes tårfyllda ögon. - vad pratar du om? vad har han gjort mer? han frågande fast han är rädd för vad svaret skulle bli.. att den där hade gett sig på hans Wami med våld?

han flyttar sig närmare henne, nafsar henne mjukt i nacken och slickar henne på kinden igen. han lägger ner huvudet igen men den här gången mellan hans framben så att han kunde möta hennes blick.

(Lihai är på krigsstigen ^^)

Hon kunde känna Lihai's ilska. Hon delar den. Om inte mer. Hon kokar inombords. Men hon är just nu så väldigt ledsen med. Hon snyftar.
"Han... Han ville inte att jag skulle glömma honom". De sista orden dör bort i ett lågt pip. Hon har ont. Hon är fortfarande så trött. Hon har inte hälften av den energi som brukar hålla upp henne. Shiva är en slemmig djävul. Hon trodde inte att någon kunde vara så ond. Hon var naiv. Hon kan bara hoppas på att hennes gift åtminstone orsakar honom smärta även om det inte dödar honom. Hon hade varit för snäll mot honom när hon inte använde starkare gift. Hon lät honom komma undan med det.

Han säger inget, kunde inte få fram ett ljud, han började skaka i kroppen av ilska. han ville bara slita upp strupen på fienden och en massa andra tankar som han annars aldrig tänkte göra med en varg.

han ser på Wami och slickar henne på nosen. - han skall få sota för det där. Han ruskar på huvudet igen och suckar och han sätter sig upp och vrålar ilsket ut i luften. men även om det skulle vara att Wami väntade shivas valpar så var det inte deras fel att deras far är ett kräk. han visste för hans egna far våldtog hans mor. han suckade och han sänker huvudet och buffar mjukt på hennes hals. - Om det är så att du väntar hans valpar så kommer jag uppfostra dem som mina egna. han säger det utan att tveka.

han blir sedan tyst ett stund och fudnerar en aning. - Wami... säger han med en underlig glimt i sitt guldbruna öga. Ingen hotfull eller annat konstigt utan mest en underlig frågande blick kan man säga.

Hans vrål får pälsen att resa sig på henne. Hon har gjort honom illa. Hon vill inte göra honom illa. Hon försöker resa sig upp. Men benen skakar för mycket så hon lägger sig något bättre och försöker släta upp att hon först försökte sätta sig upp och få det att istället se ut som att hon bara försökte lägga sig lite bättre. Hon ser upp på honom när han säger att han ska uppfostra valparna som hans.
"Jag älskar dig, Lihai". Säger hon. Hon vill vara nära honom. När han sedan uttalar hennes namn ser hon på honom igen. Egentligen släppte hon honom aldrig med blicken. Har han något han vill säga? Det enda hon riktigt kan tänka just nu är: Hon vill ha Lihai's valpar. Inte Shiva's.

Han möter hennes vackra glödande blick och slickar henne på nosen och ler kärleksfullt mot henne. - jag älskar dig med Wami. Han nafsar henne mjukt i nacken och på halsen, men den underliga frågande glimten i hans öga är kvar. - wami... skulle du vilja ha valpar med mig?

han hade ingen aning om det skulle fungera, men kanske skulle de gå? han ville ha valpar med Wami. han stryker med nosen ömsint över hennes ansikte och hals och nacke. ett mjukt morrande lämnar hans strupe. Visst är han arg, men inte på Wami, hon har inte gjort något fel, det är Shiva som skall få på pälsen..

- allt jag önskar är att få vara tillsammans med dig. han ler mjukt mot henne. han tittar sig omkring i skogen. - Även om valparnas far är ett kräk så är det inte deras fel, vi skall uppfostra dem bra.
hans öron slokar en aning - min mor blev våldtagen av min far, men min mor födde mig och mina syskon och uppfostrade oss själv med hjälp av flocken. Han klipper lite med öronen och skruvar en aningen på sig. Han kunde slå sig själv, det var kanske itne det bästa sättet att berätta det nu.. men han ville bara förklara att det är itne valparnas fel, men sen beror det på hur de uppfostras också.

Hon blir varm i hela kroppen när han säger att han älskar henne med. Hon kunde inte önska någon bättre hane att ha vid sin sida. Lihai är underbar. Öronen rycker svagt till vid frågan han uttalar den. Ett lätt leende rycker till i ena mungipan på henne och hon stryker sin nos mot honom.
"Det är dig jag vill ha valpar med. Inte Shiva". Vad Wami inte förstår är varför hon skulle förtjäna något sådant här. Hon föddes i en flock som hon inte kände sig tillhöra alls. Född av en mor som såg henne som ett misstag för att hon inte var bra nog eller hade tillräckliga färdigheter för att kunna göra mor stolt.

Sen när hon äntligen var fri var hon dum nog att gå tillbaka och där med stöta på Shiva. En föredetta flockbror som alltid sett ner på henne och gärna redan från början hade velat slita henne i stycken. Och så gör han något sådant här. Gör henne illa på ett sådant här sätt. Han får som han vill. Hon kommer aldrig att glömma honom. Men hon kommer aldrig se på honom med blid blick igen. Även om hon aldrig gjorde det från början.

Hon ser på Lihai igen.
"Om.. Vi... skulle vara tillsammans... nu? Kan det då finnas en chans... att du blir fadern?" Frågar hon. Lihai kanske vet lika lite som hon om det här. Det gör ont i henne att tänka tanken på att svika Lihai så här. Att tvingas föda en annan hanes valpar. Lihai's historia om hans mor får henne inte direkt att må bättre. Hon kan bara tänka... Hade hans mor oxå någon hon älskade då... när det hände.
"Valparna..." Det är svårt att säga det.
"Jag vill att de blir som du". Hon fuktar trött nosen med tungan.
"Jag vill inte ha Shiva i närheten av dem". Hon snyftar till igen. Även om hon hatar Shiva kan hon inte ens tänka tanken på att göra sig av med valpar. Och de är hennes valpar med. Men hur stor chans är det att valparna blir som hon? Wami själv är ju inte alls som sin mor.

Han stryker huvudet mot hennes och möter hennes ledsna rödgråtna glödande ögon med sin guldbruna och han ler mjukt och kärleksfullt mot henne. - jag vet min ängel och jag vill ha valpar med dig med. Han slickar bort några tårar från hennes kinder och trycker nosen mjukt mot hennes kind. - Men vi får ta hand om dessa valpar i första hand och när de är tillräcklig gamla att ta hand om sig själva så kanske vi kan få nya valpar? han sa kanske för han visste inte om Wami ville ha fler valpar i framtiden inte efter det här, men han hoppades att hon ville ha det, med honom.

han lägger huvudet på sned och ser undrande ut, han hade ingen aning, men chansen borde ju vara fifty fifty att han skulle bli fader till någon eller några av dem. - jag vet inte, men vi kan ju göra ett försök om du vill min älskade. han nafsar henne mjukt på ena örat och drar in hennes välbekanta doft i nosen.
han ville inte göra henne ännu mer illa eller skada henne, allt fick ske på hennes villkor.

han ler snett och nickar mot henne, - som jag sa förut, jag skall uppfostra dem som mina egna. hans blick blir väldigt allvarlig när han fortsätter. - jag skall se till att inte Shiva kommer i närheten av valparna någonsin.

Hon besvarar hans ömma kärleksbevis och ger honom lite tillbaka. En mjuk buff med nosen. En varm slick där hon kommer åt. Sedan ser hon på honom. Lyssnar på honom. Ser och funderar. Lihai som är så vacker och varm och underbar. Och så är hon själv dumdristig nog att vandra iväg och låta sig tas av fienden. Hellre att Shiva hade dödat henne. Hon möter Lihai's blick.
"Vad som än händer så är det dina valpar. Om de ska leva behöver de en far. Och en far är något mer än bara någon man har blodsband till". Och aldrig att Wami skulle ens tänka tanken på att avliva sina egna valpar på grund av vem som avlat dem. Valpar är valpar. Och om det nu kommer sig att hon blir dräktig. Så är det faktiskt hennes valpar. Hon har inte släppt Lihai's blick. Hon sväljer försiktigt. Känslan första gången hade varit hemsk. Äcklande. Men hon vill vara med Lihai. För hon älskar honom.
"Men... Jag vill försöka". Säger hon och ser sökande i hans blick.

han ler mjukt och nafsar mjukt på hennes nacke, från hans strupe kommer ett lågt dovt morrande, fast inte hotfullt eller aggressivt utan kärleksfullt. han nafsar hennes sedan på ryggen och drar i hennes doft i nosen. hans Wami..
han sneglar på henne, han ville inte skada henne men hon sade att de kunde försöka, men han skulle vara väldigt försiktig. - jag lovar att jag skall vara försiktig.
han lägger sin ena framtass på hennes rygg, väntar på hennes reaktion, han ville inte gå fort framåt utan han ville att hon skulle vara med hela tiden.

Hon vågar inte erkänna för honom att hon är livrädd. Även om mycket av rädslan syns på utsidan så är inte det hela sanningen. Helst skulle hon vilja krypa in i sig själv och bara försvinna. Men hon kan inte göra det. Hon kan bara göra det bästa av situationen. Och finns det en chans så vill hon försöka. Hon känner Lihai's kärleksfulla beröringar och slappnar av en smula. Hon har honom. Han finns vid hennes sida. Hon kan inte önska sig mer. Hon har Lihai och det är bara honom hon vill ha. De envisa tårarna svider fortfarande i ögonen. Hon orkar inte röra på sig. Hon ligger kvar. Känner hans tass mot sin rygg. Öronen ligger kvar mot nacken. De har inte lämnat sin plats där. Hon vrider lite på huvudet. Nickar kort. Försöker hålla ihop.
"Tack". Säger hon sedan.

[AVSLUTAT]
[Valparna är ju födda nu så. :)]