[Öppet för en eller två andra karaktärer. Dock ingen mer än så, hihi! :'D]

När hon först hade vandrat över gränsen till Silverpile hade det verkat som att det skulle bli en lugn efter middag. Fortfarande hade åskan mullrat i horisonten, men den verkade inte längre lika hotfull och i det glittrande området hade naturen verkat så fridfull. Xhie hade hoppats att hon lyckats undfly chaoset för ett tag, och därmed vandrat genom skogen med glada steg.
Men det hade inte tagit länge innan den grå himlen blivit mörkare och vindarna hade börjat svepa fram mellan träden. Nästan som om naturen endast hade velat lura henne, låtsas att prövningarna var över endast för att kunna se henne besviken. Och självklart blev hon besviken. Hon hade verkligen trott att allting skulle bli lättare nu. Hon hade nått Silverpile, området hon hade velat komma till. Hon visste att hennes far borde vara här tillsammans med flocken han hade skapat. Och det var därför hon sökte honom, för att kunna ansluta sig till dem. Trots sin unga ålder kände hon att hon hade sett nog av världen, hon ville ha ett hem. Och vilket hem kunde vara bättre än det man delade med sin far?
Men det verkade inte som att resa dit skulle bli det minsta lätt, för vindarna hade tagit i mer och mer. Och där hon nu befann sig, ståendes vid ett träd som gav henne lite lä, funderade hon på vad hon skulle göra. Det verkade nästan som att den kraftiga blåsten som ökade hela tiden försökte svepa med henne upp mot skyn, och den tanken skrämde den unga honan.
Den gröna blicken sökte sig omkring. Det verkade inte finnas någon skyddad plats. Vad skulle hon göra?

peeet * Joina någon, sneeella? 8D

[Gissar att det går bra att joina, så hopar in här C;]

Det var inte med lika livliga steg som vanligt han förde sig framåt. Inte med samma entusiasm. Inte med samma vilja som förut. Huvudet hängde. Öronen låg platt mot nacken i ett försök att undgå vindens brus. De små tassarna stapplade emot vinden, haltade. Såret i flanken hade inte läkt så väl som han önskat. Det tog emot i hans rörelser. Svullnaden var dock dämpad vid det här laget, och inflammationen verkade ha lagt sig. Det skulle nog läka i sinom tid. Ett litet leende ryckte i ynglingens mungipor. I sinom tid.

Han hade gett sig av för att se världen. Aldrig hade han anat att den var så stor. Sedan vindarna slitit tag i honom i den ljusa lövskogen i öst hade han styrt stegen västerut. Det hade gått månader sedan han lämnade familjen. Lång tid för en liten varelse som han. Ung in i själen. Han hade mött främlingar med underliga utseenden och dialekt. Främlingar med egna sinnen. Alla så olika. Att världen kunde vara så stor! Leendet brednade något. Utöver främmande vargar hade han mött varelser, djur, av slag han aldrig kunnat föreställa sig. Där fanns inga zebror utanför savannen. Inga lejon. Inga giraffer, inga elefanter, inga antiloper. Han hade inte sett några babianer, och inga krokodiler. Ändå kryllade skogarna och slätterna av liv! Att världen var så stor! De mjukt bruna ögonen slöts innan han åter fokuserade på att finna någonstans att vila. Det knarrade oroväckande i trädens grenar där vinden rev sig framåt. Den hotade att fälla honom till marken för vart osäkert steg. Han behövde söka skydd.

Utan att tänka vidare på saken sökte sig stegen hastigt mot den närmaste av de åldrade trädstammarna. Försiktigt lade han sig ned och rätade sedan ut de långa benen åt sidan. En lätt krusning sökte sig genom marken och med ett förvånansvärt mjukt frasande läte reste sig en liten mur runtom den rangliga kroppen. Han hade övat. Lite. Det var ingen säker mur, och absolut inte bred, men den hjälpte till att ge lä mot den ilska vinden. Med en tunn suck lät han huvudet sjunka ned mot marken, ännu med ett leende på läpparna.

[Yay! :'D Välkommen, välkommen!]

Utan att riktigt veta vad hon skulle ta sig till teleporterade Xhie sig en liten bit. Visserligen hade det gått nästa lika fort för henne att ta stegen som kunde föra henne dit, men det kändes av någon anledning som att det gick lättare att teleportera sig. Kanske för att det alltid var något hon gjorde då hon var osäker.
Ännu en gång såg sig de gröna ögonen omkring på omgivningen, och ännu en gång fann de inget skydd.
Så benen började röra sig. Hon kunde inte bara stå stilla och vänta ut vindarna som verkade vilja kasta omkull både henne och skogen. Nog var hon tvungen att röra på sig, ifall hon inte kunde finna ett skydd av något slag. Det skulle bara vara dumt att inte ens försöka.

Öronen höll platta mot nacken och det var med lite smått vingliga steg som Xhie vandrade framåt. Det var faktiskt svårt att hålla balansen, hon som var så liten i dessa kraftiga vindar. Visserligen var hon kanske ingen valp, men inte heller var hon långt ifrån det. Och när vinden kastade sig emot henne sida kändes det faktiskt som att den ibland skulle kunna få omkull henne. Men hon stod så stadigt hon kunde, och fortfarande hade hon inga problem att hålla sig på benen.
Och där vandrade hon framåt, med öronen mot nacken och ögonen halvt öppna. Sökandes efter något. Ifall hon skulle hitta fadern eller en vindskyddad plats spelade för tillfället ingen större roll, hon önskade endast att hon kunde finna något av de två sakerna.
Och så, mitt i allt, landade hennes blick på en väldigt underlig sak. Det verkade vara en liten mur av jord, som om marken själv hade tryckt upp den, alldeles invid ett kraftigt träd. Och utan att reflektera mer över saken sade hennes sinnen henne att där skulle vinden inte kunna nå henne, åtminstone inte lika mycket. Så hon skuttade ditåt, med glada steg, endast för att tvärstanna när hon var alldeles för nära för att kunna kalla det säkert avstånd till den andre.
Med häpna ögon såg Xhie att det redan låg någon där inne.

Han var nära att kasta sig upp på fötter då den främmande vargen uppenbarade sig framför honom. Ynglingen ryggade överraskat upp i sittande ställning, för att i nästa hjärtslag kura ihop mot vindens rörelser. Han svalde hjärtat som tycktes ha hoppat upp i halsgropen och mötte den ljusas blick. Främlingen verkade lika förvånad som han själv. De breda öronen lade sig ut åt sidorna innan de åter vinklades bakåt för att undvika vindens brus. Ett nervöst skratt slapp ur manvargens strupe. "Hej?"

Även om skrattet och sedan rösten nådde henne så förmådde Xhie inte att säga något. Hon bara stod helt stilla och mer eller mindre stirrade på den främmande vargen. Öronen var vinklade mer bakåt än framåt för att undvika de kraftiga vindarna, men det fick henne inte att på något sätt se negativ ut. Dem häpna minen syntes klart och tydligt i det vita ansiktet.
Och sedan, efter dessa sekunder av tystnad, var det som att hon kom på att hon borde svara främlingen. Munnen öppnades lätt, stängdes sedan igen. Huvudet ruskades i småa rörelser, och munnen öppnades åter. De mintgröna ögonen var fortfarande fästa på främlingen med en häpen och förundrad blicken.
"Hej," svarade hon kort.
Vad mer skulle hon säga? Tankarna susade genom huvudet. Det verkade inte finnas något mer vettigt att säga, hon kunde åtminstone inte komma på något. Fortfarande chockad över att ha stött på någon utan att han varit riktigt beredd på det kunde hon inte riktigt tänka klart.
Hon såg på främlingen som verkade ha en väldigt smal och slank kropp.
"Finns det plats där för en till?" Hon tänkte inte igenom frågan innan hon ställde den, och kanske det var lika bra. Annars hade hon nog inte frågat.

"Ah." Kanto ruskade lätt på huvudet för att räta ut de förvånade tankarna. "Ja." Efter att ha satt sig upp så hastigt gjorde sig såret i flanken påmint. Med en illa dold grimas makade han sig något i sidled för att ge främlingen plats i det lilla skydd han byggt. Jordväggen invid hans sida rörde sig knappt märkbart för att skapa litet mer plats. Ljudet av den skrapande jorden och brustna gräsrötter överröstades av den kraftiga vinden. Träden knarrade oroligt. Ynglingen kastade en hastig blick mot grenarna ovan de båda främlingarnas huvud innan han åter fäste de mörka på den vita tiken.

På något sätt verkade det som att det blev mer plats direkt som den främmande vargen flyttade sig i sidled efter att ha svarat på hennes fråga. Och det gjorde henne aningen häpen, eftersom att hon inte hade väntat sig det. Men inte heller hade hon väntat att finna en mur av jord, och bakom den denna främling. Så vid vidare eftertanke kanske hon inte borde bli så överraskad, eftersom att det verkade finnas gott om överraskningar runt omkring henne denna blåsiga dag.
De gröna ögonen granskade den fortfarande namnlösa hanen, och hon började tveka över sin fråga. Kanske det inte var så smart, hon visste ju inte ens vad han hette. Men just som dessa tvivelaktiga tankar kom upp i hennes huvud tog vinden ett ordentligt grepp i henne och försökte än en gång kasta omkull henne. Hon tog ett steg åt sidan för att stå emot vindens kraft, och beslutade sig sedan att vad som helst var bättre än att stå i den kraftiga blåsten.
Med snabba rörelser slank hon ned i det trånga utrymmet bredvid hanen, och genast kände hon hur vinden runt henne avtog. Visserligen blåste det fortfarande, men trädet och jordväggen gav ett bra skydd mot den kraftiga vinden.
Hon såg emot honom, log lite svagt och aningen generat med tanke på hur nära de faktiskt var varandra. "Det vore väl i sin ordning med en presentation... Jag heter Xhie. Vem är du?" I hennes ansikte fanns ett oskylidgt ansiktsuttryck som talade om att hon inte ville något ont, på något vis.

Han besvarade hennes leende med ett eget, något nervöst sådant. Det var inte var dag han trängdes i ett så pass trångt utrymme, så nära en främling. De stora öronen reste sig på hans huvud då den vita presenterade sig. Xhie.

"Kanto" svarade han glatt. "Hej Xhie." Svansen gjorde ett försök att guppa lätt, valpigt, bakom ynglingens kropp. Det blev knappt någon rörelse alls då den låg inklämd mellan hans egen bak och trädstammen. Han försökte något klumpigt att dra in de långa benen under sig för att ge den vita främlingen mer plats. Om han flyttade de låga jordmurarna mer skulle det glipa mellan dem och trädstammen. Han kunde försöka maka på sig litet i stället. Öronen lade sig för ett ögonblick i nacken när flanken sved till, innan de åter reste sig på huvudet. Han gav Xhie ännu ett litet, nervöst leende.

Hon log tillbaka, även hon en aning valpigt. Öronen vändes en aning framåt, men gled sedan tillbaka till det mer bakåtvända läget hon hade hållit dem i från början. Inte för att hon var otrevligt inställd, mer för att vinden rev i dem. 
- Hej.
Blicken gled ned mot marken, hon visste inte riktigt vad mer hon skulle säga. Det var en aningen underlig situation, med tanke på att de nyss hade mötts. Hon låg alltså i ett trångt utrymme med en total främling. Eller, hon visste ju hans namn så helt totalt var det väl inte, men en främling var han trots allt. 
Tanken slog henne, tänk om han var en av de onda, en som ville henne något ont? Hon sneglade lite misstänksamt mot honom. Men nej, han verkade inte vara sådan. Ändå sade hon åt sig själv att vara på sin vakt, för man kunde aldrig veta.
- Så... Vad gör du här?
Något måste hon ju säga och det verkade vara en rimlig sak att fråga. Dessutom var hon lite nyfiken. 

"Jag söker skydd från vinden" skrattade han och slöt ögonen i ett barnsligt leende. Efter ett kort ögonblick lät han dock blicken åter vila vid den vita. "Jag är på vandring. Jag ska se världen, precis som mamma gjorde." Svansen gjorde ett nytt försök att vifta, trots att den ännu låg inklämd mellan honom och trädet. Öronen lade sig hastigt tydligare mot nacken, nervöst, innan de åter slappnade av i sin bakåtstrukna position, i skydd från vindens brus. "Vad... vad gör du själv här?"

Hon noterade att han på något vis verkade nervös, även om det tydligaste intrycket hon fick av honom var glädje. Men vem skulle inte vara det, i denna väldigt udda situation som de befann sig i? Hon var det själv, det syntes klart i det svaga leendet hon gav honom.
"Jag gör samma sak, antar jag. Söker skydd från vinden, vill se världen... Fast sanningen är egentligen att jag letar efter min far. Han ska vara ledare över en flock här i Silverpile, enligt ryktena."
Hennes svans rörde sig lite svagt i det trånga utrymmet den hade att röra sig i, en rörelse som skulle vara menad som vänlig men mer framstod som meningslös på grund av det lilla svängrummet.
Huvudet ruskades lite lätt, och hon försökte finna något annat att fästa blicken på än den främmande hanen. Det kändes som att hon stirrade på honom, och det önskade hon inte.

"Silverpile?" Ordet slapp ur hans mun innan han hann hindra sig. Han kom på själv hur dumt det lät så snart han hörde sig själv säga det. "Ah, ehm... eh... Platsen... ja." Blicken gled runt området, det han kunde se utanför den lilla muren av jord. De höga trädens piskande grenar och smala blad. Så detta var silverpile? Då hade han kommit långt nu.

Efter en stunds frånvaro i tanken blinkade han och vände blicken åt Xhie. "Hur kan du inte veta om här finns en flock om din pappa är ledare?" Kanske var orden lite okänsliga, men de ställdes med en valps oförstående ton. Han visste själv lite om sin pappa, men om han varit ledare över en flock så hade väl mamma varit där med honom? Det var en häftig tanke. Tänk om pappa var flockledare. Ledare. Någon stor...

Xhie lyssnade till den andres ord utan att se på honom, då det endast verkade passa sig att titta på den andre under kortare stunder. De låg så pass nära varandra att det blev genant efter ett litet tag, och hon ville gärna undvika en sådan situation. Inte för att hon inte gillade denne Kanto, men han verkade trevlig. Dock var det aldrig trevligt med genanta situationer.
"Rykten sprider sig fort även om Numoori känns som ett enormt land," svarade hon enkelt, fortfarande utan att se honom. Och det var så hon fått veta om detta, genom att höra rykten. Hon mindes inte riktigt av vem, inte heller var hon fått höra det. Men saker verkade spridas fort, med tanke på hur stort landet var. Och nu var hon här för att få en plats i flocken, för att få vara nära den delen av familjen som hon kände var stabilast - Hennes fader.

Huvudet vändes lite abrupt mot Kanto, utan att hon inte riktigt tänkte på var hon gjorde. Och ett litet leende bredde ut sig på hennes läppar.
"Det är lustigt när jag tänker på det... Jag hade inte planerat att hamna i ett såhär... trångt utrymme, åtminstone inte med en total främling. Inget illa menat med det."
Det var lika bra att säga det, så kanske situationen inte skulle vara lika olustig. Men bara kanske, nog berodde det på hans svar också.

"Jag hade inte heller planerat det." Det smala ansiktet hade vänts åt Xhie medan hon talat. Det lilla leendet hängde kvar vid de mörka läpparna. "Men det går väl sällan som planerat." En förvånansvärt tankfull min - den såg nästan malplacerad ut - for över det unga ansiktet innan han log på nytt. Han hade inte planerat att möta vildsvinet. Och hade definitivt inte planerat att vandra in i ett sådant här blåsväder. Blicken sökte sig för ett ögonblick till trädkronorna ovan dem. Det knarrade oroväckande bland grenarna där vinden for fram.

Då han åter vände ner blicken och som hastigast lät den svepa över främlingen suckade han lätt. Det ryckte till i de långa bakbenen då han försökte rätta till dem, byta ställning för att inte ligga på såret. Svansen lyckades rycka sig fri från sitt trånga utrymme och lade sig istället något obekvämt mot trädstammen bakom dem.

Hon rörde lätt på sig, rätade ut bakbenen en aning samtidigt som hon försökte att inte sparka till honom. Det var en väldigt besvärlig situation på många sätt, men hon försökte se det positivt. Hon hade åtminstone skydd från vinden och trevligt sällskap.
Ännu ett leende passerade hennes läppar innan även hennes blick vändes mot trädkronorna. Och hon fascinerades över det som utspelade sig ovanför hennes huvud. Vinden slet i grenarna och fick de silvesskiftande löven att dansa, nästan som om de uppträdde i ett vackert skådespel. Det var fängslande och Xhie tänkte att detta var ännu ett av naturens under, den skönhet som fanns runt omkring dem hela tiden men som vissa var för blinda för att se. Det var synd, eftersom att världen var en så otroligt vacker plats.
En liten suck lämnade henne.
"Jag antar det," blev hennes korta svar samtidigt som blicken vändes ned från trädens kronor, snabbt gled över honom för att sedan placeras på de egna framtassarna. Hon visste inte riktigt vad mer hon skulle säga.

Han lät huvudet sjunka ner över framtassarna och låg sedan stilla. De långa öronen vände sig än hit, än dit, på hans huvud. Lyssnade efter vinden, de knarrande träden. De mörka ögonen slöts. Han låg stilla en längre stund. Tyst, då han inte kunde besluta sig för ifall han skulle säga något eller inte. Det var en underlig situation han hamnat i, onekligen. När han kom hem igen så skulle han minnas detta. Vinden, den lilla jordmuren och den främmande vännen som delade hans skydd. Det skulle vara något kul att berätta för mor, och för Kian och Kilah. Tanken på familjen spred ett lätt leende över ynglingens läppar. När han kom hem igen. Inte än. Han hade mycket kvar att se.

Var det så att vinden tilltog? Knarrade inte träden mer än nyss? Kanto gläntade lätt på ögonen för att se sig om. Huvudet höjdes långsamt medan öronen återtog sin plats i nacken. Jo, visst tilltog vinden. Han vände som hastigast mot trädens knäppande kronor. Hur länge till skulle han våga stanna här?

"Hur stark tror du vinden kommer bli?" Orden var mer ett lågt mummel, men nog tydligt för att höras i vindskyddet. Han började bli orolig.

Xhies blicken vändes upp mot trädet som de låg under. Dess grenar drogs kraftigt efter vinden och det knakade orosväckande i dem. Hon visste inte riktigt vad hon skulle tro, än mindre vad hon skulle vara på frågan som Kanto hade ställt henne.
"Jag vet inte, men jag hoppas att den inte blir starkare," sade hon tyst.
Hon släppte trädet med blicken, böjde åter ner huvudet. Hur länge kunde detta vindoväder vara? Hon visste inte, eftersom att världen nu befann sig i sådan obalans. Kanske det kunde vara i dagar, veckor, månader... Hon ruskade lätt på huvudet. Hon hoppades inte på något av det, hon tyckte att det gott och väl kunde sluta blåsa nu.
Men precis som den andre hanen anade hon att vinden ökade i styrka, vilket inte var ett gott tecken. Frågan var hur länge det skulle ta innan skogen skulle börja ta skada?

Som om det vore bara för att jävlas med henne hörde hon plötsligt ett högt knakande ovanför sig. Och i samma ögonblick som hon tittade upp såg hon hur en av de kraftigare grenarna bröts av, för att sedan börja falla mot marken. Mot dem, mot henne.
Utan att direkt tänka på vad hon gjorde slöt hon ögonen och ögonblicket senare stod hon en bit ifrån den lilla jordmuren som varit deras vindskydd och vinden slog kraftigt emot hennes sida.

[Hihi, hon teleporterar sig booort :'D]

Han nickade kort för att bekräfta att han hört henne. Nej, förhoppningsvis skulle den inte bli starkare. Tyst lät han blicken söka sig ut över skogens dansande marker.

Då hände det som inte fick ske.

Den höga smällen fick Kanto att se upp mot trädkronorna på nytt. På det ögonblick som grenen bröts från sitt fäste - den evighet det tog för var fiber att lossna från varandra - spärrades ynglingens ögon upp. Munnen gläntades och hela hans varelse fylldes av ren, skär fasa. Panik. Adrenalinet sköt ut i kroppen, flyktinstinkten sparkade igång.

För sent.

Då grenen föll emot honom försökte den unga hanen att kasta sig på fötter. På ett ögonblick hade de långa benen spjärnat mot marken, men vikt sig under hans kropp. Såret efter vildsvinet smärtade något oerhört av den plötsliga rörelsen och förlamade hans sida. Insikten slog honom lika hastigt som han föll. Lika hastigt som grenen föll. Med blicken vänd uppåt gjordes ett sista, panikslaget försök till skydd. Muren reste sig runtom honom, påbörjade ett tak...

Innan mer än ett kvävt rop lämnat hans strupe hade grenen fallit ner över honom. Den föll med lätthet genom det ofullständiga jordtaket. Med en förfärande smäll slog den emot hans kropp. Smärtan hann aldrig uppfattas av hans unga hjärna. Han hann knappt uppfatta vad som hände innan allt var över. Ryggen vek sig i en onaturlig form, fick kroppen att böja sig i en förvriden vinkel. Med en stum duns föll den till marken. Jordmuren rasade samman.

Vinden ryckte och slet i den långa pälsen. Öronen darrade för dess framfart.


Men kroppen låg stilla.



Alldeles för stilla.

Hon kunde se allt som hände, kunde höra det kvävda skriket som han gav ifrån sig. Och även om allt verkade gå i slowmotion, gick det alldeles för fort.
Innan hon visste ordet av hade grenen slagit ned över den unga hanen som varit vänlig nog att dela sitt skydd med henne. Och hon kände hur en illavarslande känsla grep tag om henne, hur någonting snörde åt hennes strupe.
"Kanto?"
Hans namn dränktes i den kraftiga vinden. Den beniga kroppen låg stilla.
"Kanto?!"
Hon höjde rösten, halvskrek åt honomo. Men inget svar kom även om hon var säker på att han måste ha hört henne. Nog hade hon talat nog högt, så varför svarade han då inte?

Sanningen började sakta gå upp för henne och en brännande känsla började ta över i hennes ögon. Ett ögonblick senare hade hon teleporterat sig närmare den plats där han låg, gick sakta de få steg som krävdes för att hon skulle stå alldeles vid honom.
De gröna ögonen såg ned på honom, och hon kände hur hennes kinder sakta blev våta av tårarna hon fällde över denna främmande hane.
Men han hade varit snäll, han hade delat sitt skydd med henne. Han hade talat med henne. Han hade varit villig att lära känna henne, inte dömt ut henne på något vis. Det här verkade inte rättvist, hon hade inte ens fått lära känna honom nog för att veta ifall hon gillade honom eller inte. Kanske de hade kunnat bli vänner?

Men nu var han död.

Hon stod där, visste inte riktigt vad hon skulle ta sig till. Minuterna passerade, vinden tilltog allt mer. Det knakade orosväckande i träden, och till slut sade ännu en fallande gren henne att det var dags att ge sig av. Hon behövde söka skydd, hon kunde inte stanna.
Den slog i marken en bit ifrån henne, fick henne att slita blicken från unghanens kropp.
"Farväl," sade hon tyst, utan att se på honom. Sedan vände hon sig om, rusade bort, medan tårarna fortsatte falla från de gröna ögonen.

[AVSLUTAT!]