Himlen var helt svart fastän solen egentligen stod högt. Sotmolnen hade drivit åt nordväst, tillsammans med den storm som annalkades. Hela Numoori var spänt likt en stålfjäder. Stämningen var nästan elektrisk. Hon satt tyst och såg ner på vattenytan. I det senaste jordskalvet – som lugnat sig för mindre än en mänsklig timme sedan – hade sten och jordväggen vid vattenfallets topp spruckit upp. Enorma vattenmassor dånade nu fram i de nya öppningarna, det var som om en damm hade brustit – och kanske var det just så det var. Vattenytan steg drastiskt och med den närliggande stormens regnande så skulle skogen troligen översvämmas. Sarabi planerade inte att stanna har så länge, men något höll henne kvar. Den blanka blicken var fixerad vid de gröna ögon som stirrade tillbaka på henne från vattenytan. Minen bekymrad. På vattenytan flöt det sot och smutts, vattnet var knappast drickbart och hade antagit en gulbrun nyans. Det var med en olustig känsla som hon såg på sig själv. Hon kunde inte se vem det var, kanske var det bara allt smutts och ytans ständiga vågor som förvred hennes avbildning?
Egentligen visste hon att det var så mycket mer än det.
Hon kunde inte längre känna igen sig vid sig själv. Hennes huvud var mer snurrigt än någonsin och nu lyckades inte ens ilska förtränga det. Det brakade till från vattenfallet, nya jordmassor sprack upp och följde med det tilltagande vattnet. Samtidigt ökade blåsten runtom henne och knäckta grenar började regna ner från träden tillsammans med soten som aldrig slutade falla. Det var ju tur att det hittills blåste bort från öknen. De nya omständigheterna hade lyckats slita åt sig hennes uppmärksamhet för någon sekund, men snabbt såg hon åter ner i vattnet.
"It’s not the world that’s spinning, it’s me"
Tänkte hon.
Kaoset i Numoori var ingenting emot kaoset inom henne. Det känslomässiga kaoset, det som höll sig till hennes huvud och som höll på att störta henne i fördärvet. Vansinnet.
Allt var så förvirrat och hon insåg att hon inte kunde hålla skillnad på saker länge. Vad var nutid, minnen, drömmar? Hade någonting alls hänt? Personer och ansikten flöt samman, hon såg ingen skillnad på dem. Alla var samma skuggor med samma uttryck. Sorg. Förnedring. Skam. Ilska. Hat. Besvikelse, besvikelsen var störst. Hon såg dem alla bara som en. Allt för länge hade hon suttit passiv, sett på medan saker skett. Enda sedan Malvados svek hade hon varit som bortkopplad. Bara låtit tiden och världen rinna på. Inte ens kriget hade kunnat väcka henne, det enda det givit henne var med ilska och mer sorg. Och nu var det fred.
Faktiskt så hade hon varit sned enda sedan Morgs död...
Tanken orsakade mer sorg och smärta hos henne än vad hon ville erkänna. Han var borta, det var självklart nu. Han var försvunnen från jorden, spårlöst. Hon visste inte hur han stupat, visste inte vart eller ens om han var begraven. Hade ingen möjlighet att sörja, för hon hade aldrig tillåtits att älska, att vara lycklig.
Hur kan man sörja något som aldrig funnits?

Kanske för att det fortfarande inte fanns. Oavsett om dem skulle fått leva tillsammans, oavsett om han hade stannat hos henne den där hemliga, förbjudna natten på Ken-Yak… Nu fanns inte mer chansen. Aldrig mer.
Hon skulle aldrig mer få se in i dem där lite för tätt sittande blodigt röda ögonen som hon visste att han skämdes för ibland. Aldrig mer få känna hans doft, den där underbara blandningen mellan varm varg, slättgräs och -av någon anledning- tallbarr. Aldrig mer få känna hans sträva mörkgrå päls emot sin nos. Aldrig mer skulle hon kunna sitta invid honom, med huvudet emot hans bröst och lyssa till vibrationerna där inne då han talade. Han skulle aldrig mer tala till henne, inte till någon.
För han var borta.

Hon skälvde till, kroppen darrade svagt. Hon drog ett försök till ett djupt andetag men det var som om luften inte ville komma ner i hennes lungor, kanske pågrund utva askan, troligen pågrund utav något annat.
Och hon grät.
Hon brast i en ohejdlig, okontrollerabar gråt. Kroppen skakade, hon hyperventilerade, blicken var suddig och det sved i ögonen av de salta tårarna. Hon behövde honom, fortfarande, så jävla mycket. Hon behövde hans famn, den där mjuka, trygga, varma famnen som man alltid kunde lita på. En mening som hon hört för länge sedan, från någon hon inte längre mindes, susade igenom huvudet.
"A child will die that nobody embraces..."
Troligen något som en av dem där hippie-herodotus-vargarna sagt till henne, något som hon då inte förstått. Något som hon då avfärdat som patetiska fjanterier. Men nu behövde hon det. En kram. Den kram hon aldrig någonsin fått, aldrig någonsin uppskattat värdet av. Den kram hennes mor undvikit att ge henne under hela hennes uppväxt och den kram som Ascar aldrig kunnat ge fullt substitut för.
Med insikten stillades gråten, hon skakade inte längre, bara satt där. Tårarna steg fortfarande i hennes ögon och rann ner för de våta kinderna. Tunga droppar föll ner i vattnet som nu nått hennes tassar.

Hon hade inte gråtit sedan Ascars fall. Hade aldrig förr gråtit såhär, så som hon gjorde nu. Nu när så många vänner stupat i det senaste slaget. Nu medan det rådde fred gentemot den flock som slitit Ascar ifrån henne. Nu när hon borde hata, storma, argera… Så satt hon där och grät, över en Qu.

<'3

[Öppet roll, mer beskrivningar av hennes krigskador (som är ganska omfattande) kommer i nästa inlägg. BTW, rollet utspelar sig några dagar INNAN Draugai tillfälligt slår sig ner på plattsen, så inga medlemmar behöver komma å jaga bort mig och inga svikare behöver vara rädda för Sarabis red dead redemption ;) ]

Jaro hade vandrat ensam ett litet tag. För tillfället hade han lämnat Pravada Vox och reviret. Han visste inte riktigt varför, men han hade svårt att anpassa sig till livet i en flock. Han gillade flocken, han stod för samma åsikter som de och han trivdes i den. Men då han vandrat ensam i många, många år var det svårt att ställa om sig direkt. Innan hade han bara haft sig själv att tänka på, nu hade han en hel hop med flocksyskon som han var tvungen att tänka på. Därför behövde han ett avbrott då och då. Bara gå bort någonstans och vara för sig själv - som det tidigare alltid varit.
Och varför han valde just Byomifallet som destination visste han inte riktigt, han hade bara låtit benen föra honom, och insett sedan att Byomifallet inte låg allt för långt bort.

När han såg sjön så såg han även en ung varghona som satt vid vattnet. Utan ett ord gick han fram till henne, satte sig bredvid och såg på sin egen spegelbild i vattnet.
"Tårar löser inga problem", hans röst var lugn och mjuk och han hade fortfarande blicken fäst på sin spegelbild. "Men visst känns det bra att få gråta ut ibland?" han vände nu blicken mot honan.

Hon märkte först inte hanens närvaro, kanske var det den kaotiska omgivningen och den svavelstinkande luften som dolde dennes ankomst. Eller så var hon helt enkelt ouppmärksam.
Hans närvaro orsakade inre panik. Hon hade inte läget under kontroll, inte alls. En del av henne ville bara fly, kasta sig iväg och aldrig mer visa sig på den här platsen, men hennes stolthet hindrade henne. Med en tjurig uppsyn satt hon kvar, hade ännu inte sett på hanen. Tårarna vägrade sluta rinna, hon blinkade förtvivlat – fick inte visa sig såhär svag – och för en stund började hon åter skaka. Men så fick hon känslorna under kontroll, kedjade fast dem inom sig, och blängde upp på den betydligt större hanen. Det var något bekant över honom, något vänligt, men just nu kunde hon inte lägga tankar på det.

”Jag gråter inte”
Snäste hon men kände själv hur patetisk lögnen lät. Ögonen var rödspruckna, kinderna våta och ännu kunde hon inte hindra stundvisa snyftningar från att slinka fram. Hade hon kunnat så hade hon rodnat då hon – irriterat och med en klump av skam i bröstet – såg bort från hanen. Ner i vattnet igen, stint stirrandes på sin egen spegelbild som om hon förväntade sig att den skulle vika undan med blicken.
”Och det känns inte bra …”
La hon sedan mumlandes till och med ens var rösten skör. Hon klarade inte av att hålla fasaden uppe längre, det var den första anledningen till att hon tagit sig bort från reviret. Trotts kaoset och trotts sina skador.
Hennes unga kropp var djupt ärrad. Ryggen var ännu inte läkt utan ett halvöppet köttsår blottade hennes starka muskler. Pälsen runt såret var nästan svart av intorkat blod och trotts att Nevada helat henne lite så hade såret börjat vara. Det gjorde förfärligt ont. Och det var inte den enda utav hennes skador, här och var kläddes hennes kropp av halvläkta hugg- och skärsår. Luggen låg fortfarande snett och konstigt sedan Hinatas skärvindar kapat av den istället för hennes huvud.
Men de fysiska smärtorna bekymrade henne inte. Faktum var att hon knappt märkte av dem, hon hade mycket hellre känt dem än den plågande sorgen som nu rev i henne. Den som reste sig över alla andra smärtor.