Rialea gick söder, ifall hon skulle till döda skogen skulle hon dit snart, hon kände hur hon rös när hon tänkte på all död och smärta som var kvar där, det skulle bli underbart! Men ändå kämpade en liten del av henne emot, den ville inte dit... 
Hon tystnade den och fortsatte framåt.

En ekorre hoppade förbi och hon följde den med blicken, den var så fri, så levande, så glad... Det äcklade henne, hon skulle hellre se den springa med svansen brinnande och i full panik tända eld på resten av skogen. Eld, hon gillade eld, en av de mest smärtsamma sätten att dö på, bara tanken fick henne att bli alldeles upphetsad, kunde hon inte komma fram snart? 

Hon satte sig ner för att vila en stund, den här skogen sprudlade av liv, den var vidrig och motbjudande i hennes ögon. Hon blev på bättre humör när hon kände hur en kanin blev tagen av en räv, hon rusade genom skogen, följandes smärtans spår.
När hon nådde sitt mål så satte hon sig i en buske och väntade på att räven skulle bli klar med kaninen och hon njöt av varje sekund, smärtan i kaninens kropp och rädslan i dess ögon.
Strax var räven klar, och då var det dens tur, Rialea rusade fram och greppade den i bakbenet och slog den i marken till hon hörde att benen knäcktes, den levde fortfarande, den skulle inte dö än på ett tag, hon skulle njuta av detta, den skulle få känna mer smärta sina sista andetag än hela dens övriga liv...

Han smög ljudlöst fram till hjorten. Han var nästan där. Bara fyra meter kvar. Han hörd hur hjorten nervöst trappade på stället. Han såg svag igenom dimman hur hjortens spanade efter faran som lakades. Tre meter kvar. Han slickade sig runt munnen. Snart skulle han få äta. Men plötsligt rest sig en fågel och flög iväg. Hjorten gav ifrån sig ett bröl och börja att springa i blindo igenom hans dimman. Han gav sig av efter hjorten. Han följde efter ljudet av "klövsteg". Han hörd hur han närmades sig hjorten. Men plötsligt försvann ljudet av klövar som smattrade mot marken i några sekunder och ersättes av ett svag visslande ljud innan ett brak när hjortens kropp träffade marken. Hjorten sista ljud var ett plågsamt stön innan den slutade andas. Han stannade tvärt och tog bort sin dimma så att han skulle kunna se vad som hade hänt. Han såg hur marken bara försvann framför honom några meter bort. Han gick närmare kanten och tittade sedan ner. 

Hjorten låg blick stilla ner på marken och man så hur en blodfläck växt runt den. Han sökt efter en säker väg ner när han fick syn på en liten tik där ner som verka leka med en kanin. Han stannade till. Vad skulle han göra? Skulle han gå ner och äta hjorten eller skulle han strunta i den? Han börja att göra en dimma runt sig själv. Han börja sakta gå ner för den lilla stupet. Vad skulle den lilla tiken kunna göra honom? Det värsta hon kunde göra honom var att döda honom. Eller...?

Rialea rycktes ur ur sitt torterande av räven, Någonting annat hade dött, något större ... Det var underbart! Känslan av de sista andetagen, hon rös av välbehag. Räven jämrade sig, så hon slet av den strupen och gick för att undersöka den andras smärta, den här skogen kanske inte var så dum ändå... Hon skuttade leende mot Rådjuret som låg där och blödde, hon sniffade på den, nog levde den allt! hon satte sig bredvid den och kände dens smärta, den underbara smärtan!
Hon slickade dens flank och rös av välbehag när hon kände dens skräck, den visste at den var dömd, hon satte sig där och njöt av stunden.

Han tittade klentroget på hur tiken gick fram till hans byt. Nu hade han dödat ett levande varelse och i grund och botten tyckte han inte om att döda. Han kände hur överläppen drog upp och blottade hans tänder. Han stannade upp och gjord dimman runt sig tjockare så att inte tiken kunde se honom. Han smög ljudlöst bakom henne. 

"Om du vet ditt eget bästa så backa du från hjorten." Sa han med en mörk stämma.

Hon ryckte åt Stämman som kom fram, men var fortfarande lugn. Hon vände sig sakta om "Eller vad? Ska du döda mig? skada mig? Snälla gör det! Snälla låt mig känna dina långa vassa tänder i mitt kött!" Hon rös åt tanken, hon älskade det... tanken på att den mystiska varelsen skulle slita henne i stycken gjorde henne upphetsad "Se det så här: Antingen vinner du och jag dödas, i vilket fall jag blir tillfredsställd, eller så vinner jag, och då känner jag din smärta och jag blir tillfredsställd, jag vinner hur du än gör!" Hon fnissade och gick mot Hjorten och bet den i rumpan, vilket resulterade i att en stark ström av smärta kom och fick henne att rysa av välbehag, vargen bakom henne kunde gör vad han ville...

Han bliv chockade av hennes svar men sen börja han att skratta ett tomt skratt som ekade igenom skogen. 

"Det låter på dig att det finns bara två sätt som det här kan sluta på." Sa han med en len stämma. "Men vet du vad? Det finns flera sätt" Medan han pratade lät han sin dimma sluka tiken och hjorten.

Han travade ljudlöst till hjorten och drog undan den från tiken. Medan han lät tio svarta illusions vargar leka i hans dimma runt tiken. Han lät även gör så att det såg ut som hjorten fick liv igen, rest sig och sprang iväg. Han satt sig ner tre meter från tiken och väntade på hennes reation.

Hon blev häpen när hjorten försvann, men det oroade henne inte, hon fruktade inget som den här hannen kunde göra. Hon såg illusionsvargarna skutta runt och skrattade åt dem "Istället för att dansa runt som fjärilar i vinden varför inte attackera mig?" Hon lät skuggorna runt henne omsluta henne och fick henne att försvinna ur syn vinkel, sen började hon skutta runt utan att synas i skuggorna och ropade efter hannen "Du kan inte skrämma mig! Jag skiter i vad som händer med mig" Hon skrattade maniskt "Jag tror nog att räven var läskigare än dig!"

"Istället för att dansa runt som fjärilar i vinden varför inte attackera mig?"

Han kände hur ett skratt lämnade hans läppar. Han börja att tycka om hennes still på något sätt. 

"Frästa mig inte gumman" Sa han leksamt.

Han lyckades att se hur tiken försvann i skuggorna. Han fick ett litet leende på läpparna innan han själv försvann i skuggorna och lät dimman lätta.   

"Du kan inte skrämma mig! Jag skiter i vad som händer med mig" Tiken skrattade. "Jag tror nog att räven var läskigare än dig!"


"Hmm... Det kan stämma att räven är läskigare än jag" Sa han med humoristiske röst. "Men tror du att jag bryr mig om vad som hände med mig?" Han sa han med en kall stämma innan det över gick till ett olustig skratt åt hennes antagning att han vill leva. Varför skulle han villa leva?

Rialea Fnissade åt vad hanen sa, han intresserade henne... Mycket. När dimman var lättad såg hon att skogen verkade mörkare, och hon fattade att han var här någonstans också, och hon gillade det. "Så, ska vi sluta med dumheterna?" hon dök upp igen och satte sig mitt i gläntan i väntan på honom "du verkar intressant" fnissade hon och hoppades på att han skulle dyka upp snart...

Han lämnade skuggorna en bra bit ifrån henne. Så han skulle kunna hinna försvara sig om hon bestämd sig för att attackera honom och för att han skulle kunna fly om han ansåg det som nödvärnet. Han lät dimmorna dölja honom när han lämnade skuggorna. 

"Jag kunde säga det samma om dig." Sa han med ett leende på läpparna "Få man fråga vad du heter?" Sa han stillsamt och tittade mot henne och studerande henne med sina mörkgröna ögon.

Hon log mot den andre, kanse sklle hon leka med med han en stund? "Jag som person heter Ria, vargen framför dig heter Rialea och jag är född som Lea" Hon fnissade, skulle han fatta hur hon menade? hon tyckte om sin lilla gåta. "Vad heter du själv då?" hon hade inte intresserat sig såhär i någon annan varg förr...

(Dåligt)

Han la sig ner och tittade gillande på tiken. Det lät som en gåta i hans öron och han älskar gåtor, som alla hans syskon gjorde. Han kände en lycka när han tänkt på alla gåtor som hans mamma hade berätta. Hans viftade på svansen åt minnet. Men snabbt gick lyckan till sorg. Utan att tänka på det så höjd han på huvudet och sniffade efter hans familjs dofter. Var någon stans var de?

Han ryckte till när tiken frågade om hans namn. Han funderade på vilket namn han skulle kalla henne. Han log när han funderade på hur han skulle framför sitt namn. 

"Det bero på vem du frågar, Ria. Min familj kallar mig för Taher..." Han betonade sitt namn som det skulle va en förbannelse. "Men om du frågar min gamla flock så skulle det säga skamfläcken om man har tur, men det är mera troligtvis att det säger gråblod, den förpestade och skuggdemonen eller något åt den hållet." Han började att skratt ett tom skratt. "Men du få välja vad du vill kalla mig." En leksamt stämma kom till hans röst när han sa det orden.

Han lät sin dimma försvinna så att Ria kunde se honom för första gången. Han fick ett känslolös uttryck i ansiktet.

Ria lyssnade på orden, han hette alltså Taher, men hans familj ogillade honom, vilket kunde leda till underbar smärta som hon kunde utnyttja. När hon såg honom dyka upp så log hon och synade honom "Vad sägs om 'pudding'? eller är det för..." hon smet fram till honom och viskade i hans öra "Nära?" hon slickade hans hals, smärta i all ära, men det var ett tag sen hon hade riktig njutning.

"Fröken Ria kan få alla dina bekymmer att försvinna, bara du låter henne" Hon log mot honom och blinkade

Han ryckte sig undan när Ria kom framtill honom och slicka honom på halsen. Han ogillade att främmande vargar var nära honom. Han backade några steg från Ria.

"Leker du med mig Ria?" Frågade han med ett skämtsamt leende på läpparna.

Han vägra att viss sig svagt eller osäker.

"Fröken Ria kan få alla dina bekymmer att försvinna, bara du låter henne"

Han kunde inte låta bli att skratta ett olustigt skratt åt henne. Hur skulle hon kunna fixa hans bekymmer.

"Så hur tänkte du fixa mina bekymmer?" Han tittade ner på Ria och väntade på svar.

Hon blev synligt irriterad "Kan du inte ta en hint eller!" Fnös hon och kollade på honom, "Jag, kanske inte kan få dig att må bättre, men jag kan åtge dig lite njutning" hon blinkade, snälla låt honom förstå nu... annars kunde hon bara lämna honom där

Han studerade Ria med sina mörkgröna. Hade han förstått rätt eller inte? Han kände en tveka som växt inom hans bröst. Men tanken var lockande. Han hade känt sig så ensam sen han tappade bort sin familj. Kanske kunde Ria göra så att den känslan försvann. Om bara en liten stund. Han börja att sänka sitt huvud till hennes höjd och tittade henne i ögon. Men om han hade fel så vad var det värsta som skulle hända? Att han bliv skonade från detta liv. Innerst in hoppades han nästan på att hon skulle döda honom då. Vem vet? Kanske skulle han återförenats med sin familj då eller åtminstone skulle han sluta existera. Sluta att tänka, sluta känna sig... ensam. Tveka i bröst försvann. Han börja le ett utmanade leende. Både till Ria och till världen. Han gick snabbt fram till Ria och ställde sig skuldra mot skuldra. Han vrid på huvudet så att han kunde se hennes huvud. Om det här skulle bli han sista stund i livet så kunde han njuta av det. Tanken att det här kunde var hans sista stund i livet var nästan berusande.

" Visst får bort mina bekymmer om du vill, även om det är bara tillfälligt" Han nästan span när han sa orden.

Han slickade Ria på samma ställ som hon hade slickade på honom. Kanske om han hade tur så var Ria den rätta. Men han trodde väldigt svag på det. Det verkar så att tur och han inte kunde samexistera på samma plats.

Rialea såg in i tahers ögon, hon skulle nog stanna hos honom ett tag, ifall hon tröttnade skulle han bara upptäcka att hon var borta, och kanske skulle det dröja om han fortsatte att intressera henne "Låt oss gå då" fnissade hon och svängde med svansen precis framför hans ansikte.
Hon travade och hon trodde han skulle följa henne, det gjorde dem allihop...

Avslutat