Nu var det tid, den stora honan och hennes mindre armé av barnbarn rörde sig snabbt genom den allt mörkare skogen. Hon njöt av hur solen sjönk på himlen och hur mörkret omfamnade skogen. Skogen som, speciellt under sommaren, var så färgglad sjönk nu in i en grå ton då ljuset slutade förgylla löv, mark och stammar. Detta var deras första desitonation, fann dem inget intressant här skulle dem till Numoorislätten. Där fanns det alltid vargar, men oturligt nog också Qu. Blossom vill inte störa dem just nu, speciellt inte då hon hade dem tre valparna med sig. Men inte gjorde skogen henne besviken, snart virvlade en vargdoft igenom skogen. En ung hane, han hördes inte än men dem närmade sig. Hon slängde en blick mot de små som trofast följde hennes spår, det enda de fått reda på var att de skulle få seriös träning. Ut på jakt, jakt på varg. Hon hummade kort - belåtet - vid tanken och ökade på stegen. Då rörelser kunde skymtas i snåren sacktade hon dock av, stannade upp och lät en vägg av mörker skymma dem. Hon andades tyst, mörkret såg till att deras gestalter försvann in i skuggorna. Nosen sänktes i de smås höjd.
"Detta är er chans, följ mig.."
Sade hon och lät sedan mörkret långsamt rinna undan och därigenom avslöja deras position för den främling som nu var nära nog för att ses. Det var en mycket ung hane, vit till färgen med grå och oranga tecken. Blossom log ett iskallt, helt glädjelöst leende. Rörde sig några steg framåt igenom snåren emot främlingen, stannade så att hon blcokerade hans framfart.
"Goddag."
Sade hon med en ansträngd ton i rösten, så att man tydligt förstod att han inte hade annat val än att samtala med dem - och att dagen kanske inte alls var speciellt god.

[Fafafail från min sida. Aja. Kali, Shiva och usha, svara här :3 Nu skall ni få lära er att döööda 8D]

Hon tassade tyst fram vid sidan utav de tre andra.
Hon hade nästan svårt att dölja glädjen och upphetsningen hon kände av att få följa med ledaren på något ännu okänt.
Blicken vreds mot Blossom och fylldes genast med respekt.

Deras ledare och mormor dyrkades likt en gud utav henne, och förmodligen utav hennes övriga syskon också.
Mormodern hade sagt att dem skulle få seriös träning och hon var inte det minsta sen att lyda ledarens order med största vördnad och respekt.
En lukt nådde hennes nos och hon vädrade in den i ett par stora andetag.
Doften av varg, främmande varg.
Det glimmade som hastigast till i hennes ögon innan dem återgick till uttryckslöst läge.
Hon lyssnade noga till mormoderns ord.
Detta är er chans följ mig. Mormodern hade inte behövt lägga till det sista för hon följde ledaren automatiskt.

Blicken vändes mot det håll där lukten kom ifrån.
Hon såg en vit gestalt med gråa och orangea inslag närma sig dem.
Även om blicken var tom och uttryckslöst krökte ett onaturligt flin hennes läppar.

Då Blossom stannade och blockerade vägen för främlingen stannade även hon.
Hon betraktade främlingen med en tillsynes tom och lätt uttråkad blick.
Flinet stannade kvar och växte sig bredare till ett grin som blottade tänderna hennes.
Hon stod helt stilla, inte en blinkning.
Det enda som rörde sig var buken som höjdes och sänktes i takt med andetagen.
Hon inväntade spänt order eller något liknande från ledaren.

|| Gaaah IT D: ||

[Hoppas det är Ok med lite PP? Han skall ju ändå dö lixx. . . Om det inte är Ok så skriiiik på mig så redigerar jag (L)]

Blossom andades lugnt och djupt in, och ut. Ett leende klättrade fram över hennes läppar allt medan luften lämnade henne. Hon hade ingen brådska, tog god tid på sig att stirra ut den andre medan hon arbetade fram en taktik. Det viktiga var att valparna fick göra det mesta av jobbet. Hanens svarade henne, snabbt, kort, formellt. Hon dröjde med svaret, men såg inte på något sätt tvekande ut. Mer som om hon tyst hånade honom, där hon stod rest högt ovan alla andra, utan att slöppa hanens smaragdögon med blicken.

"Härlig dag, inte sant?"
Sade hon sedan och en srkockning lämnade henne, det var inte tydligt men man fick ändå intrycket av att hon lekte med hanen. Hittills hade hon dock inte visat några tecken på att vara aggressiv. Förutom det ogenstat och helt klart besvärande stirrandet och det ovanliga flinet på de mörka läpparna. Hon började åter röra sig, i långsamma svepande steg. Tog sig inte långt, flyttade sig bara lite åt sidan, påbörjade en cirkling runt hanen men stannade igenom innan hon ens nått fram till hans sida. Stod där ett tag, fryst mitt i ett steg. Blicken släppte för första gången hanen, som helatiden blivit ihärdigt utstirrad, och letade sig iväg emot valparna. Hon insåg plötsligt hur mycket hon saknat detta. Jakten. Leken.
Med ett milt uttryck på det gammla ärrade ansiktet såg hon på var och en av valparna, innan hon slog till. Blicken vreds blixtsnabbt tillbaka emot hanen. Hon började bli till åren, och det märktes på de knakningar som kroppen gav ifrån sig efter varje vila, men hon var fortfarande en vältrimmad mördarmaskin. På en hundradels sekund var hon framme vid hanen, och innan han elelr valparna hunnit blinka så breppade hennes grova käftar om hans skulror. Tänderna borrade sig in över manekn, gråvit päls flög igenom luften då hon kasta med nacken för att lyfta hanen från marken. Hon kunde lyfta vildsvinsgaltar över huvudet om hon fick ett bra tag, och det unga hanen var inegt problem trotts hans tilltagande storlek och muskler. Innan någon hunnit reagera var han uppslängd, hon höll ett faskt grepp om honom och kastade huvudet bakåt tills hon känd ehur det sträckte av påfrestning i nakcen, då slungade hon helt sonika tillbaka honom ner i marken. Utan nåd. Snabbt och häftigt.
Han slog mot marken på sidan då hon släppte taget just innan han var nere. Hon log vanvettigt och det dröp om blod och dreggel från hennes käftar. Och också något annat, något mörkt och ohyggligt.
Hanen hade inte fått i sig mycket, men mörkret skulle vara tillräckligt för att paralysera honom i några sekunder - om inte smärtan räckte för att få honom att ligga still. Hon var säker på att hon kunnat känna nackkotorna med tänder och hade hlt klart åtminstånde sviktat lite på ett av skulderbladen. Smärtan hanen kände måste vara outhärdlig, tanken fick henne att le.
"På honom, medan han är lamslagen."
Vrålade hon sedan åt valparna med ett vansinnigt uttryck på sina mörka läppar.
"Ni har fått god träning av Nisha, använd den, ni vet vart ni skall slå till."
Detta var också ett test, hade valparna varit uppmärksamma på lektionerna?
"Krafter är mer än välkomna men håll det så fysiskt som möjligt."
Ett rått flin låg kvar på hennes läppar.
"Hjälp finns här om ni behöver."
Lämnade henne, för säkerhet skull, sedan överlät hon scenen åt de små.

[Sooooorry för segt svar, men here it comes.]

Shiva hade följt hela händelseförloppet med blicken, alltjämt med det sluga leendet på läpparna. Och när Blossom väl hade gett dem en uppgift tvekande han inte. Kali sprang iväg mot hanen som låg på marken, säkert så chockad att han inte kunde finna ord för att uttrycka smärtan han måste känna. Ett faktum som fick Shiva att känna sig ännu mer belåten.
Han hade sina aningar om vad Kali skulle sikta in sig på, och nog fanns det ett nöje i att döda. Men han hade alltid tyckt mer om det som skedde innan döden, smärtan som man kunde ge åt andra. Plåga dem tills de inte längre ville leva.
Så nacken eller halsen tänkte han inte ens på.
Visst hade han fått lära sig att det var bästa stället om man ville ta någons liv, nacken och halsen var det man skulle sikta in sig på. Men som sagt, vad fanns det för nöje i att döda om man inte kunde få något roligt ut av det hela? Så han riktade in sig emot ett annat ställe.
Sedan tog han fart, använde sin snabbhet för att nå först till den gråe.
Innan Kali ens hade nått fram till trädet hade Shivas tänder borrat sig in under den andres hud och blodsmaken fyllde hans mun. Han hade fått ett granska bra grepp vid den andres mage, just under revbenen. Och när han bet till kunde han känna hur den andres hud brast en aning.
Ett litet skratt lämnade honom då han släppte greppet, kände hur ett slags rus flödade genom hans kropp. Han ville slita, sarga mer. Plåga den andre. Han kunde tänka sig hur ont det måste göra.
Han älskade känslan.

Han tog ett övernaturligt snabbt skutt undan den andre för undvika eventuella motattacker. Nog för att det skulle vara lönlöst, vad kunde den andre göra mot honom och hans syskon? Ingenting. Och en tanke korsade hans huvud. Kanske han, Usha och Kali skulle utgöra ett bra team tillsammans? Men han slog undan den lika fort. Det var endast en tanke, aldrig skulle det bli verklighet. Han kunde inte ens hålla sams med dem i några minuter och lika bra var det. Han såg ingen anledning till det.
I ögonvrån hade han sett hur Kali hade fått in ett bett vid den andre nacke.
Hon kanske inte var så dålig som han ansåg trots allt.

(Bara en fråga... Kan Tocho hoppa in här på slutet... Det är ju trotts allt en som har tillhört flocken (Är en son till en i flocken) och så skulle de kunna bli en rolig twist på de hela om han fick veta att det är TBB som dödat Achaz. Bara så man kan få igång Cierzo som flock... Ge Tocho ett mål... Hämnd :twisted:

[Tocho du får gärna hoppa in här men då Blossom och valparna ha givit sig av. Orkar inte med mer strider mm, hahaha. Men han kan ju komma så snart efteråt att han känner lukten och så. JAG LOVAR ATT JAG SKALL SVARA SNART, men har totalt förlorat peppen. Läs på min press varför. Orkar verkligen inte, men redigerar detta inlägg till ett svar ikväll...] [Edit]


Valparna var snabbt framme, Shiva först medan Kali utnyttjade sin trädklättrings-träning och tog satts emot en av de många stammarna. Usha var inte långt efter, men hanen bjöd på motstånd. Detta var lika fascinerande som imponerande, men Blossom visste samtidigt vad adrenalin och överlevnadsinstinkt kunde åstadkomma - även med små valpar.
Ett triumferat leende kunde inte hindras då hon insåg vad Shiva höll på med, han njöt av det. systrarna gick rakt på, siktade för att skada, hanvalpens mål var att orsaka största möjliga smärta. Dem var så lika, hon kände stoltheten växa inom sig. För hur mycket Blossom än ogillade att vara mormor och hur mycket hon än ogillade det opraktiska med valpar och det faktum att hennes dotter knappt var vuxen än så kunde hon inte låta bli att älska dem små.

Med smalnad blick såg hon på medan valparna snabbt aktade sig, en intränad försiktighetsåtgärd som säkert skulle kunna rädda deras liv en dag. Utan att reflektera så mycket över det så kylde hon ner luften runtom sig, samlade in den lilla luftfuktighet som fanns och byggde upp sitt islager - för att blixtsnabbt kunna ge en hjälpande hand vid behov.
Ingen av valparna hade tagit till sina krafter ännu, förutom möjligtvis Shiva som ständigt utnyttjade sin extrema snabbhet. Hon längtade efter att se vad Usha kunde göra med sitt mörker, och hur Kali skulle lyckas nyttja sin kraft - de hade ändå tränat ett flertal gånger nu.

[ehe, sorry för pp på Achaz... Men tror det är lugnt. Och sorry för mig seghet, men jobbar hela tiden så har knappt tid med Numoori nå mera.]

Ur ögonvrån hade Shiva lagt märke till det som skedde runt omkring honom. Hur Usha hade attackerat med en nästan patetisk stil och hur Kali hade fått en spark vilket hade lett till att hon slagit in i ett träd. Två saker som fick honom att flina, för han visste att det inte skulle hända honom. Inte idag, inte nu. Han hade fått lära sig, hur man slogs och hur man orsakade smärta. Dessutom gav snabbheten honom ett sådant otroligt övertag då de andra bara kunde röra sig i normal fart.
Det var föga troligt att hanen som nu var hans leksak kunde förutse hans drag.
Medan de andra hade gjort sina drag hade Shiva gjort sina alldeles egna. Hanen hade rullat runt så han låg på mage, vilket gjorde att det inte längre var ett tänkbart ställe att attackera på. Men det fanns fler.
Med smidiga rörelser susade Shiva runt hanen, så att han kom bakom denne, och kastade sig därifrån framåt, bet tag i ett av öronen och slet med nöje lös en stor bit av det. Och när han väl spottade ut den kunde han inte hålla sig utan lät ett litet skratt undslippa honom.
Sedan var han i rörelse igen, hoppade runt hanen och högg lite här och var, precis som en fågel pickar frön från marken. Fortfarande var det inte för att döda, endast för att plåga. Och för varje bett han fick inte visste Shiva att det andra fck uppleva mer smärta, en sak som fick honom att hänge sig ännu mer till sin uppgift.

Men plötsligt kom Kali och verkade nästan ta saken i egna händer. Då hans syster bet tag i den andres ben och utförde en enligt Shiva allt för riskfylld attack så tappade han tålamodet. Benet hade varit hans plats, han hade siktat in sig på det för länge sedan.
Med ett ilsket läte högg han efter sin syster, inte för att träffa men för att varna. Han ville inte ha henne nära.
Visst kanske det var syskon rivalitet som fick honom att göra det, men nog fanns det mer bakom det hela också. Allt medan tiden hade gått hade Shiva kommit att se Kali och Usha mindre som systrar och mer som fiender. Som en utmaning han måste klara av för att visa sig värdig sin plats i flocken.

|| felåt för seghet men har inte haft ro att svara på roll med usha förräns nu D; ||

Tankarna på mormodern gled sakta iväg och banade plats för annat likt ett bubblande hat mot varelsen nedanför henne samt en längtan efter att se denne lida. Hon hann endast notera att Kali blivit träffad utav en av hanens bakben men brydde sig inte mer om det, hon hade ingen anledning att bry sig om systern. Då något kom i hennes väg för örat som skulle varit hennes utstötte hon en varnande morrning och blottade ilsket tänderna i en mindre trevlig grimas. Men hon skakade ganska snabbt av sig tankarna på brodern. Det var inte värt att ödsla tid och fokus på honom. Han var inte värd det. Morrandet upphörde men inte hennes cirkulerande runt offret fortsatte däremot. Slutligen bestämde hon sig för att hans manke var ett lämpligt mål och kastade sig mot honom och högg innan hon lika hastigt kastade sig undan. Utan att kontrollera att hon hade träffat högg hon igen, mot samma fläck för att försäkra sig om att någon utav huggen skulle träffa. Hon backade även denna gång hastigt innan hon återgick till kretsandet kring hanen.

[HEY, syskonen skall vara vältränade och sammansvettsade soldater. Sånt där beteende accepteras inte. Nu kommer Mormor D:<]


Med en förnöjd mig såg hon på allt medan hanen plågades. Likväl växte en besvikelse inom henne. Valparna hade för lite strategi och för mycket iver, det dem var ute efter var den andres smärta - men de tänkte inte på hur de mest effektivt skulle utföra sitt dåd. Fast, mer kunde hon inte förvänta sig, givetvis fanns där iver inför deras första mord. Hon mindes det själv så väl.
Eller gjorde hon det?
Hon mindes iallafall moderns stolta min, och hennes sekundlånga tveksamhet innan hon accepterade och omfamnade äran av att ha bragt en annan om livet. Den tveksamheten hade hemsökt henne på senare tid, och inte var hon samma varginna, men detta blåste inte bort en livstid av ondska. Hon var fortfarande en ytterst grym individ.

Kali utförde en av de attacker som Ijin och Sari lärt ut, och äntligen tyckte Blossom att något hände. Det där vad var hon hoppats se från början. Men unghonans smarta drag följdes av något som fick det att bubbla inom Blossom. Shivas koncentration bröts och ilskan vändes emot den yngre systern. Med ett dovt morr rök Blossom genast in. På en sekund nappade hon tag om Shivas nackskinn och ryckte till, så att han flög över den skakade ungvargen och rakt in i hennes bog. Sedan började ett olidligt läte att ljuda, ett vrål som skar i öronen. Med en irriterad min släppt Blossom bryskt ner valpen på marken och placerade den ena baktassen lätt på honom. Lagom hårt för att nagla honom mot marken och hindra all sorts rörelse.
Sedan, med ett halvt kliv framåt (utan att släppa trycket mot Shivas skuldror) var all uppmärksamhet vänd emot hanen. Ljudet var sannerligen olidligt. Helst ville hon kura ihop och desperat försöka hålla det ute - men vad skulle det vara för en beskyddande mormor? Istället, med en maras elaka leende på läpparna, skapades på en sekund tunna issköldar runt hanens huvud. Detta stängde in ljudet, fick det att studsa - rakt tillbaka emot hanen.
För visst var det så att man inte kunde skadas av sin egen röst - hur hög den en var - sålänge man hörde den inifrån. Men kom den ut, och studsades emot något, så skar den även i en egna öron.

Hon hade redan förstått att unghanen bar ljudets krafter, men blickade likväl över dennes hals innan hon skallade honom - tvingade honom att blotta stupen med vana grepp - och mättade ett mjukt och inte alls djupt emot stämbanden. Bara för att försvåra hanens kraftattacker, och åtminstånde störa vibbrationerna i hans hals. Även om hon var rädd för att hanen kanske var skicklig nog att skapa ljud utan att använda sina egna stämband.

Innan hon helt drog sig undan och överlät all aktion till valparna igen så skänktes Shiva en hotfull och ytterst varnande blick. Besvikelsen låg som en svart underton i den - jag förväntade mig mer av dig. Innan även han tillät att återgå till anfallet då hon lyfte på tassen. Isköldarna rasserade, bara för att se om hanen lyckats uppehålla det vidriga ljudet - och det bara var hennes egna ögon som slutat uppfatta det pågrund utav tillfällig dövhet eller lock.


[yay, hoppas/antar att lite PP är ok. Vi har ju almighty Blossonm här :DD]

[Stackars Shiva D; ... men han förtjänar det ;D]

Det var med ett nöjt leende som han mötte Kalis hårda blick. Att hon inte gjorde något mothugg spelade ingen roll för han kunde se hennes irritation i de döda ögonen, eller åtminstone som han inbillade sig. Och han gav henne ett nöjt, hånande leende innan han åter vände blicken emot hanen på marken.
Det var dags att återgå till arbetet, det var dags att ta den andres liv.
Tankarna rusade genom hans huvud då ruset av njutningen flödade genom hans kropp. Han kunde känna den andras energi mycket tydligt, och han kunde känna att den minskade. Att den inte var lika stark som tidigare. Och det gjorde honom endast ännu mer exhalterad. Han ville slita och riva, plåga den andre till döds. Med hungrande blick i den mörka ögonen såg han på hanen som låg på marken.
Var skulle nästa hugg placeras?

Men han hann aldrig ta språnget emot den andre, hann inte röra ens en muskel innan marken försvann under hans tassar då han lyftes av någon större som gripit tag i honom med ett smärtfullt bett. Han susade genom luften och allting gick väldigt fort. Han fick en glimt av den attackerade hanen under sig då han kastades över honom och i nästa ögonblick slog han i något. En kropp, täckt av svart päls.
Blossoms?
Ett skärande ljud nådde plötsligt hans öron, det fick honom att blunda och slingra sig. Som om han trodde att den som höll honom orsakade ljudet. Eller kanske bara för att han ville bort från stället, bort från ljudet. Men det var inte så det var tänkt.
Han kände hur han slog i marken och en tass placerades på honom, naglade fast honom. Ljudet dämpades och han öppnade ögonen och såg upp. Mycket riktigt, det var Blossom som hade dragit bort honom. Och hon verkade nu koncentrerad på den unga hanen de attackerade. Kanske var det han som lät illa?

Så vreds ledarens huvud emot honom och paret av röda ögon såg in i hans med en skarp blick.
Hon var besviken.
Tankarna rusade. Vad hade han gjort för fel? Vad hade han gjort som fått honom att straffas på detta sätt? Shiva kunde inte förstå det, allting han hade gjort hade ju varit bra, hade det inte det? Han hade inte fått en enda träff av hanen som låg på marken, det måste vara felfritt. Eller?
Och när hon sedan släppte honom dröjde han kvar med sin blick på henne ett par sekunder, kände hur beslutsamheten växte inom honom. Sedan var han åter på benen, rusade emot den andre med en målmedveten blick.
Han skulle nog visa henne att han inte var något att vara besviken över.

Han kastade sig emot hanen, ignorerade ljudet som skar i hans öron. Det var mord som öls i hans ögon, han skulle ta den andres liv och visa Blossom att hon hade anledning att vara stolt också.
Han riktade in ett hugg emot halsen, men vek undan i sista sekund. Istället lät hans sina klor riva den andre. Ifall han träffade nosryggen, halsen eller kanske ögonen var svårt att avgöra. Han landade på andra sidan av den gråa hanen och vände sig hoppfullt om för att se vilken skada han hade åstadkommit.

När kan Tocho hoppa in? Detta roll känns som om de står stilla...

[Håller med Tocho, vad hände med att ta död på Achaz? D;]

|| felåååååååååt för seghet felååååååååååååååååååååååååååååååt ||

Ett ljud fyllde luften.
Ett hemskt ljud som inte kunde jämföras med något hon tidigare hade hört i denna värd. Olidlig. Ljudet tycktes kämpa för att få stridslusten att försvinna inom henne.
Det fungerade delvis och hon var tvungen att anstränga sig hårt för att inte ge efter. Det var lockande att helt enkelt lägga sig i en hög på marken gnyendes. Men det skulle inte hjälpa henne och det skulle heller inte få ljudet att försvinna. Hon rörde sig inte med undantag för öronen som förgäves slickade sig mot nacken i ett försök till att hålla ljudet stängt ute. Ljudet upphörde och lättnad spred sig inom henne även om hon tvivlade på att befrielsen från oljudet skulle bli långvarig. Blicken gled bort mot Blossom, det verkade som om det var hon som fick ljudet att upphöra. Hon gav mormodern en tacksam blick innan hon vände sig mot vargen igen. Friheten från det plågande ljudet var tillräckligt för att få kamplusten att blossa upp till fullt igen. Hatet bubblade och det hemska ljudet hade väckt en vilja att ta död på denne så fort som möjligt. Men det spelade egentligen ingen roll hur illa hanen lät. Han skulle ändå dö och detta inom en mycket snar framtid om hon fick bestämma. Han kunde lika gärna ge upp för dennes chanser att lämna denna plats vid liv var så låga dem kunde bli. Han verkade vägra att inse detta faktum. Hennes blick gled över vargens kropp under bråkdelen av en sekund innan blicken stannade vid hanens nacke. Hon hade övergett tankarna om att leka med denne och var nu endast ute efter att få se denne död. Det hemska ljudet kom tillbaka och fick det att krypa i skinnet på henne. Hon höll tillbaka en morrning. Sedan försvagades ljudet åter men hon gav sig inte tid åt att ägna några större tankar över detta. Blicken var beslutsamt fäst vid offrets nacke och hon hukade sig, redo för språng. Sedan kastade hon sig mot varelsen med särade käftar och högg mot dennes nacke.

KEEP GOING PPL!
Jag svarar då jag har tid och då det passar sig, men kör på mina små, make me proud :3