Han hade lämnat sin kropp bakom sig, skalet.
Hans ande svävade åvan mark i detta land, och allt han såg såg inte honom. Men då han talade, eller ens fnös, gjorde så att alla kollade sig omkring, de hörde, men inget såg.
Lövskogen var lugn som vanligt, fåglarna sjöng och djuren gjorde sitt.
Dofter nådde honom, men de var svaga, luktsinnet vart ju sämre då själen lämnar sin kropp, sitt skyddande skal.
Blod, blod nådde hans nos, och hans tassar som inte ens marken kände av gick automatiskt åt det hållet doften kom ifrån.
Han såg allt, mycket mer än förut. Nu såg ingen honom, ingen kände, men kunde höra.
Främligen som han nu såg på håll låg ned, var denne död? Tveksamt, denne andades svagt.
Men han tänkte inte hjälpa, om denne dog skulle endast främlingen själv få kämpa för att komma åter till livet.
Så som Diablo kämpar att göra.
Ju närmare han kom destu mer väcktes blodtörsten inom honom.
En pöl av blod var framför hans tassar, huvudet böjdes ned och tungan slickade på marken där blodet befann sig.
Men han kunde inte, hans tunga fick inte upp något. Blod pölen låg fortfarande där, helt orörd.
Huvudet höjdes och blicken fästes på döingen, han kom närmare, ennu närmare men stannade nån meter ifrån främlingen.
Hn granskade, skulle denne resa sig, eller iallafall vakna?
Det återstod att se.

(kort sorry ;u;)

Denne skulle inte dö på en stund, vad tråkigt.. Eller? Då han varit vid liv hade andras död varit roande och förfriskande. Men, han kunde inte göra något nu.. Så varför hoppades han på att denne skulle avlida? Det skulle iallafall inte vara kul då han inte ens kunde leka med liket sen..
Samtidigt som Diablo var road över dennes lidande kände han också att detta var inte det samma som förr.
Han vandrade närmare hanen, sakta.
Han var under kontroll, men det droppande blodet fick honom att stelna till. Med en ruskning på huvudet andades han tungt och högt.
Denne kunde ju inte se honom, han visste inte hur man gjorde sig synlig.. Om det ens gick? Så han väntade på en reaktion, om denne nu ens var tillgänglig då det gällde hörseln i detta tillstånd.

Främlingen hade tydligen hört honom, han log lite smått.
Diablo svarade inte utan gick ett steg närmare och gav ifrån sig ett mörkt ljud samt ett tungt flåsande.
Hans mörka ljud ekade bland träden, och han var tyst efter det.
Inte ett ljud lämnade honom förutom de tunga andetagen.
Han granskade den skadade, om inte döende, främlingen.
Då denne slog i mark öppnade Diablo sin käft en aning och sa med en låg, mörk och ekande ton "Helvetets tjänare."
Just nu kunde man se svaga konturer av honom, och man kunde se den stora öppningen i Diablos hals där det en gång suttit en strupe, men som nu var borta.
Hans skal låg kvar där i QU's revir och bara väntade på att själva själen skulle återvända och återförenas.
Men först.. Skulle han uträtta lite saker..

Denne hade inte några planer på att ge upp, främlingen var för envis.
'Vad är du?' Ja, vad skulle han kalla sig? Demon? Ande, vilsen själ?
"Ande.. Av någon slags form.." Även dessa ord ekade, allt han sa ekade mer eller mindre.
Han tog ett steg närmare och sänkte huvudet en aning för att granska denne. Och nu kunde man även se hans horn, starkare konturer av lejonmanen och hans kropp, men hans tassar var som borta.
"Vem är du?" Hans röst var hes, men det var väll förståeligt. Strupen var ju borta.. Så det var underligt att han ens kunde tala.

Då vinden susade stängde han sina ögon, tog ett steg tillbaka och sedan spände han ryggen för ett ögonblick.
Det kändes som att han hade legat i en grav de senaste 100 åren.
'Xerxes..' Tänkte han, ett underligt namn. Men det fanns en viss glans i det.
Diablo visste inte vad han skulle göra, han kunde inte äta upp denne och inte heller kunde han ha lite roligt med 'döingen'.
Han gav ifrån sig en suck och öppnade sina ögon igen.
Han tänkte ge sig av, det var meningslöst att stanna då han ändå inte ens kunde kröka ett hår på dennes kropp.
Han ser det roande att äta sina byten levande, eller plåga dem så mycket så att de tillslut dör av smärta.
Han gick i en halv cirkel kring Xerxes och granskade honom noggrant innan han öppnade käften "Det var underhå.." Han harklade sig och sedan sa han "trevligt att träffas.. Vi ses, på ett eller annat sätt" han gick framför hanen och böjde ned huvudet och gav honom ett leende som var mycket svårt att tolka.
Diablo backade tillbaks och sedan försvann han, tonades bort.


(Om inte Xerxes vill säga/göra något innan Diablo försvinner så avslutar jag här C: )

(Bara en sista fråga lol xD)

Han stannade upp och lyssnade på vad främlingen hade att fråga.
"Mitt namn är Diablo" Han vart förvånad över att denne tog sig tid och kraft till att fråga detta.
Diablo väntade på hans svar medans det såg ut som att vinden ruffsade i hans päls.


(Thehe, oki C: )

(sååååå ^^)

Diablo tonades bort, försvann sakta och nu var han helt borta.

(AVSLUTAT. :> )