Det var mitt på dagen och solen gassade. Bergen erbjöd en viss skugga men Numoorislätten var obarmhärtigt utsatt, sina träd till trots. 
   Klor mot sten skapade ett skarpt, raspande ljud som fakargen hade svårt att ignorera, men ljudet var inte obehagligt. Han hade växt upp med det. Fakargen vandrade vidare när Numoorislätten bredde ut sig framför hans tassar. Långsamt började gräs luckra upp stenen. 
   Trots vingarna han ägde hade Blair valt att till tass korsa ett smalt parti av Raukake. Fakargen visste inte varför, men han ville se allt från marken. Förutom när utmattningen i benen blev för stor tänkte han undvika att flyga.
   Blair stannade till när sten helt hade övergått till gulgrönt gräs. Ungvargen drog in ett andetag av sommarslätt. Han var på så otroligt bra humör att han inte ens brydde sig om att benen värkte svagt av vandringen.
   Blair kisade ut över slätten och försökte urskilja de båda klipporna han sökte efter; Tvillingsklipporna. Det var där Qu höll till - om det nu inte var så att ryktet stämde. Lite skamset insåg han att han ville att det skulle vara falskt. Fakargen ville se mer. Han hade börjat inse att han inte var en varg som uppskattade att styras hårt och vara fast på en och samma plats. Men ändå stannade han i flocken.
   Den unge ruskade lite på sig och fortsatte sedan framåt mot horisonten. De långa grässtråna kittlade hans buk och ben. Blair fortsatte en stund, innan en rörelse vid ett lummigt träd fick honom att stanna upp och byta riktning. Ju fler han mötte desto bättre.

Solen var stekhet, som den skulle vara på sommaren. Det hjälpte inte så mycket att ha svart päls som absorberade varje solstråle, och Björk kände av det. Den vita tungan var ute och hon gav ifrån sig små, tysta andetag; ett försök att försöka svalka ned hennes lilla kropp. Hon var så pass liten så att när hon trippade omkring i trav gömdes hon nästan helt. Det var bara en del av ryggen och de stora öronen man kunde se röra sig precis ovanför grässtråna. 

Honan travade omkring. Tyst var hon, samt lätt på tassarna, liksom hennes förfäder och andra rävar. Outtröttlig var hon också, envis, i jakten efter mat. De enda gångerna hon stannade var för att nosa, lyssna eller sträcka på sig för att kunna titta ovanför det höga gräset. 

Efter en lång tid letandes hörde hon något, snett framför henne. Hon nosade nyfiket på marken, försökte ta reda på vad för varelse det var. Den lukt hon kände var en lukt hon kände igen, en lukt hon aldrig kunnat missta för något annat; Varg. Hon höjde huvudet långsamt över gräset. Den pupillösa blicken svepte över fältet bara för att se en bevingad varelse långt borta från henne. Honan klippte lite med öronen innan hon sedan dök ned i gräset igen, för att börja trava igen men denna gång mot främlingen. Då och då tittade hon nyfiket upp bland gräset för att se om främlingen sett henne eller rört på sig.

Blair stegade med självsäkra steg fram mot trädet. Han behövde prata med folk för att det här uppdraget skulle lyckas, men han fick inte heller säga för mycket. Han tvivlade dock inte på sin förmåga att kunna ljuga och manipulera för att kunna dölja sina hemligheter. Förhoppningsvis skulle det inte behöva gå så långt. Han ville bara få reda på nyheter om Qu; det borde väl inte vara så svårt?
   Men han blev förvånad. Rörelsen vid trädet visade sig vara en fågel som förskrämt pilade upp i trädet när han närmade sig. Irriterad över sitt felsteg vände han sig bort från trädet och skulle just fortsätta i sin ursprungliga riktning när han åter igen trodde sig se något. Den här gången sände han ut vindil mot föremålet för att se efter.
   Resultatet var positivt. Doften av varg slog välkomnande emot honom. Tyst gled han fram över marken för att ta sig en titt. Men det verkade som om även vargen rörde sig framåt. När han sände ut en vindpust för att korrigera riktningen kom den tillbaka mycket snabbare.
   Blair bestämde sig för att det avståndet räckte. Han stannade till och såg med lugn blick ut över det vajade gräset. Nu såg han den. Det var en svart varg - pälsen måste göra det olidligt - med undantag för små fält av vitt.
   "Främling.", hälsade han.

Honan hörde vagt hur en fågel lyfte, hur vingarna slogs ihop och vecklades ut. Trots att den var ganska långt bort duckade hon, rädd att hanen hade gjort en rörelse mot henne och därför skrämt fågeln. Hon duckade snabbt bland gräset. När tystnaden vågade sig fram igen började hon trava framåt igen. 

"Främling." Främlingens röst avbröt tystnaden, samt Björk. Tonen lät inte arg eller hotfull, trodde hon. Men hennes bristande kunskap i socialt samspel gjorde det svårt för henne att avgöra det. Individer som var arga brukade ha en tendens att attackera, det visste hon. Dock var hon fortfarande osäker på hur hon skulle veta vilka individer som skulle attackera henne. Inte för att det gjorde så mycket. Med hjälp av hennes snabba tassar och kraft lyckades honan mer eller mindre komma undan. 
Arg eller inte, honan reste sig långsamt upp och tittade på fakvargen med ett lugnt uttryck innan hon vågade sig närmare. Honan nickade mot hanen innan hon också sa;
"Främling." Sedan började hon ställa frågor. 
"Varför gå när du kan flyga?" 

Blairs röst fick honan att långsamt resa sig upp från sin ihopkrupna ställning. Han fångade upp hennes blick och fann att den var lugn. Honan vågade sig lite närmare. Beslutsamt stod han kvar.
   Den mörka främlingen ställde en fråga. Han sneglade ner på sin sidan där vingarna var prydligt ihopvikta. Fjädrarna ägde nästan samma färg som hans fjäll, om än att de slutade i ljusa ändar. 
   "Du är uppmärksam", sa han och la huvudet på sned. "Jag vandrar för att jag inte vill missa världen här nere." Inte heller ville han missa vargarna, men det sa han inte högt. 
   "Jag är Blair.", presenterade han sig elegant. Istället för att uppmana henne lät han främlingen själv ta valet att presentera sig.
   "Får jag fråga vad du gör här?" För att bedriva samtalet ytterligare ställde han en till fråga. Den kanske också kunde leda in honom på viktiga samtalsämnen.

Liksom hanen hade gjort, la Björk huvudet på sned. Främst för att hon tyckte att hans svar var ologiskt men också för att kunna se hanens ansikte bättre. "Men om du är är uppe, hur kan du då missa någonting alls?" Frågade Björk. Honan själv brukade föredra att klättra upp i ett högt träd eller sätta sig på upphöjd mark för att få bättre utsikt, på så sätt kunde hon se allt som rörde sig omkring henne. Eller, i alla fall det mesta av det. Men till och med högre upp var hennes syn begränsad.

"Jag är Blair." Björk upprepade hanens namn, som en hälsning.
"Blair." Bokstäverna kändes mjuka på hennes tunga. Detta var en av de namnen hon hade lättare för att uttala.

"Får jag fråga vad du gör här?" Björk tvekade men visade inte några tecken på nervositet. Förutom om vargen hade kraften att känna energi, inte ens björk kunde dölja sina känslor så bra så att en "energivarg" inte skulle känna av dem.
Det finns ingen viktig anledning varför jag är här. Jag bara är här. Jag är där mina tassar tar mig." Svarade hon dock simpelt till slut.
"Vad gör en varg som du här? Ensam och sårbar med dina vingar..."

Honan ställde en följdfråga. Blair hade inte väntat sig att hon skulle ifrågasätta. Han hade trott att hon skulle acceptera det vaga svaret som det var och gå vidare i konversationen. Fakargen la huvudet på sned och svarade henne med ett tankfullt tonfall.
   "På marken kanske man missar en hel del av naturen, visst. Men i luften missar man sällskapet." Ett snett leende fladdrade på de mörka läpparna. Främlingen förstod nog inte riktigt. Hon hade inga mäktiga vingar som kunde bära henne genom luften. Hon avundades det säkert - han skulle gjort det - men sanningen var att man blev trött på att flyga efter ett tag. Det var så tomt.
   "Blair." Hon upprepade hans namn, smekte det med tungan. Han nickade och väntade på någon ytterligare reaktion, men det kom ingen. Nåväl. Han fick väl vänta ut henne. Han trodde egentligen inte att hon ville undanhålla honom sitt namn - hon var nog bara för tankspridd.
   "Det finns ingen viktig anledning varför jag är här. Jag bara är här. Jag är där mina tassar tar mig. Vad gör en varg som du här? Ensam och sårbar med dina vingar..." Han sneglade ner på sin ena sida utan att kommentera hennes svar. Det var egentligen en ganska dum fråga han ställt. De flesta hade inget mål, de bara vandrade.
   "Jag är tränad till att ta hand om mig själv. Så sårbar är jag inte." Ett litet leende lekte i mungipan men annars höll han sitt ansikte neutral. "Men jag vandrar." Blair tvekade lite.
   "Du vet möjligtvis inte var flocken Qu håller hus?"

"På marken kanske man missar en hel del av naturen, visst. Men i luften missar man sällskapet." Blair gjorde en min efter orden försvunnit ur hans mun. Vad minen betydde, det visste Björk inte om. Men hon la inte märket till den heller utan antog bara att det var hans utseende.

Björk kunde inte neka att hon var något förvirrad över hans svar. Sällskap? Vad skulle han med sällskap till? Honan själv tyckte att de var överskattat. Visserligen var hon ju tvingen att vara i närheten av andra vargar ifall hon skulle få någon information om omvärlden, men hon skulle aldrig ha kallat det "sällskap". Däremot kunde hon inte heller säga att hanen var dum för att han tyckte om sällskap. Hon själv var medveten om att hon ibland saknade vissa sociala förmågor, vilka visste hon inte exakt. Men Björk visste tillräckligt om hennes brister att hon valde att inte kommentera just den här punkten, just vid det tillfället.

"Jag är tränad till att ta hand om mig själv. Så sårbar är jag inte. Men jag vandrar." Björk nickade åt Blairs ord. Dock undrade hon vem som tränat honom, om det nu inte bara var ett sånt där förvirrat skämt som han dragit. Men hon var fortfarande nyfiken. Var det en flock, kanske? Om detta var fallet, då skulle hon velat veta vad för flock. Namnet skulle hon nöja sig med idag, om hon fick det.

Blair ställde en fråga som hon tyvärr inte kunde svara på. Hon skakade på huvudet lite innan hon tog till ord.
Qu? Nej, aldrig hört talas om. Tillhör du denna flock?" Frågade honan lugnt, en aning mjukt kanske innan hon la huvudet smått på sne.

Björk nickade åt hans svar, men svarade inte mer än det. Blair kunde inte säga att han inte tyckte om henne, men hon var klurig att få ett grepp om. På samma sätt som hon smugit omkring i buskarna, osynlig för honom, var hon svår att få en bra bild av.
   "Qu? Nej, aldrig hört talas om. Tillhör du denna flock?" Han fuktade besviket nosen men lät det inte skina igenom. Det var ingen mening med att visa onödiga känslor. Björk verkade inte som vargen som höll reda på flockar; kanske var det ett felaktigt observerande, men Blair misstänkte starkt att så var fallet.
   "Nej. Jag söker dem, dock." Han granskade hennes slanka kropp. Som han tidigare nämnt i sina tankar var hon slank, ljudlös. På natten borde det vara nästan omöjligt att se henne. Kanske..
   "Tillhör du någon flock, varginna?" Han påmindes om att han fortfarande inte kunde hennes namn.

"Nej. Jag söker dem, dock." Blair granskade hennes kropp. Hon kunde känna det, känna hur den brände obekvämt på hennes muskler och nerver. Hon svalde hårt men höll kvar sitt neutrala uttryck.
"Varför det?" Det var jobbigt för henne att hålla rösten så lugn som den lät när hon frågade honom frågan när en hane, större än henne, granskade henne så. Honan hade aldrig tyckt om hanar. Eller, snarare hade hon glömt bort den tid hon sett på hanar som likvärdiga. Det enda honan kom ihåg nu var hanar kunde göra och vad de gjort mot henne. Däremot lät hon inte hatet ta överstyr just då, mot denna hane, trots att hans närhet gjorde henne något obekväm nu.

"Tillhör du någon flock, varginna?" Honan skakade lätt på huvudet men sa inget mer än så. Varför skulle hon? Skakandet var tydligt nog.
"Gör du?"

"Varför det?" Blair lät blicken glida till ett grässtrå där en myra kämpade sig fram.
  "Uppdrag.", svarade han enkelt. Han undan höll inget men inte heller berättade han särskilt mycket. Som en främling var honan inte pålitlig nog. Han visste inte ens hennes namn.
  "Gör du?" Han la huvudet på sned och hummade lågt istället för att ge ett ordentligt svar. Han var fortfarande försiktig. Även om han hade planer på att försöka värva henne - med rätt träning skulle hon kunna bli en skicklig individ - var han fortfarande inte beredd att avslöja allt.
  "Vad heter du?", frågade han istället.

"Uppdrag." Svaret var kortfattat. Dock hade Björk inte heller förväntat sig ett utförligt svar. Varför skulle hanen berätta mer än vad han behövde? Hon var ju trots allt bara en främling. Däremot hade ordet 'uppdrag' en klang till sig som gjorde henne ännu mer nyfiken. Det var något hon måste ha missat som hände runt omkring henne. Hon kunde inte låta bli att sucka högt, inne i sina tankar. Hon kände sig en aning frustrerad. Trots alla kontakter hon fått och alla information kändes det som om hon fortfarande låg ytterst långt efter alla andra.

Ännu en kortfattat svar fick honan senare. Hanen hummade, la huvudet på sned som svar. Det fanns inga ord. Detta gjorde henne mycket förvirrad. Ord kunde hon alltid lita på, mer eller mindre. Ord kunde hon i alla fall förstå. Men detta, det var bara uttryck och uttryck var ett främmande språk för Björk.
Honan kunde inte hjälpa att ögonbrynen bildade ett V i pannan av förvirring och koncentration av att försöka förstå svaret.

"Vad heter du?" Honan tvekade.
"Björk." Sa Björk lågt, som om hon ännu var borta i hennes egna tankar.

"Tillhör du en flock eller inte?" Denna gång var hennes ton mer bestämd, men fortfarande mjuk. Men honans krav på svar hade blivit högre. Denna gång ville hon ha svaret på ett språk hon förstod. Denna gång ville hon att svaret skulle vara i ord.

Blair's hummande fick honans ansikte att formas i en förvirrade min. Hanen suckade ljudlöst. Han hade noterat att hon inte var så skicklig på att fånga upp små subtila signaler som de flesta automatiskt tolkade. 
  "Björk. Tillhör du en flock eller inte?" Hette hon samma som ett träd? Björks röst var bestämd nu, fortfarande fylld av mildhet. Han tvekade en sekund innan han log och svarade.
  "Jag tillhör en flock." Flockdoften hade han dock sett till att få bort ur pälsen det första han gjorde. Det hade krävt en hel del, men nu var det i alla fall överstökat. "Hur bra är du på att hålla dig dold, Björk?" Snart, men inte än. Han måste se först om hon var villig att bli en spion - eller om hon ens hade det som krävdes. Han var säker på det, men tvivlade mer på om hon skulle vilja utföra flockens gärningar. Oavsett ville fakargen ogärna lämna ämnet utan att ha sett sig för. Hon kunde bli en sådan tillgång.

"Jag tillhör en flock." Honans öron riktades automatiskt framåt och hon fick ett nyfiket uttryck i ansiktet. Det var nästan som om hon sa "ge mig mer, berätta mer" med uttrycket, eller försökte säga det. För visst suktade honan efter information om Blairs flock. Men hon frågade inte. Hon ville inte väcka för mycket misstankar.

"Hur bra är du på att hålla dig dold, Björk?" Björk tvekade ännu en gång. Alla dessa frågor hade ändrat... stil. De hade blivit mer allvarliga, de suktade efter mer information.
"Det beror på." Sa honan kort, till slut. Utan att hanen behövde fråga en till följdfråga började hon för en gång skull prata av egen vilja.
"I karga områden, särskilt på dagen, har jag svårt att gömma mig. Jag trivs dock i träden och i högt gräs, men jag föredrar träd." Hon tittade sig nervöst omkring. Det var ovanligt att hon berättade så mycket om sig själv och hon visste inte riktigt vad hon skulle känna inför det.
"Men om jag blir hittad..." Hon tvekade ännu en gång.
"Är det lätt för mig att försvinna diskret därifrån..." Sa honan till slut.

Blair hade knappt kunnat bekräfta sin tillhörighet förrän hennes öron alert vinklades framåt. Hon såg nyfiken ut. Han hade fångat hennes uppmärksamhet. Han la på minnet att berätta mer. 
   Björks svar fick Blair att dra på mungiporna i ett mycket nöjt leende. Det var till och med bättre än han väntat sig. Shady skulle inte bli besviken över den här honan. Han behövde bara få med henne. 
   "Har du någonsin hört talas om Occultos, Björk?" Precis som hon gjort fortsatte han utan en följdfråga. "Vi är skuggorna. Vi är de som jobbar i bakgrunden, osynliga för världen men så existerande. Du skulle passa bra." Han såg henne i ögonen när han talade, men det fanns inget aggressivt i blicken. Bara samma lyster som han alltid fick när Occultos kom på tal. En varm glöd. 
   "Bege dig mot Kawazatri. Leta efter en mörk hona vid namn Shady. Säg att Blair skickat dig och att du ämnar att bli ännu en skugga." Han kände sig förväntansfull inför hennes svar, men samtidigt lite orolig. Kanske hade han missbedömt henne.

Där var det igen. Det där utseendet, uttrycket, som bildades i hanens ansikte. Honan fick en aning koncentrerad blick, nästan frustrerad, när hon ännu en gång försökte klura ut mysteriet bakom musklernas rörelser.

Occultos? Nej, det hade hon inte. Hon skakade på huvudet. Namnet var främmande. Ännu en flock hon aldrig hört talas om. Honan antog, om hon inte var säker på det, att detta var hanens flock. De lät som en flock hanen skulle vara med i. Skuggorna... Mörka likt hans färg. Likt hennes färg med, mörk, och osynlig i nattens mörker.
"Du skulle passa bra." Hon nickade vagt.

"Bege dig mot Kawazatri." Det var en plats hon åtminstone kände igen. Äntligen något som kom från hanen som inte gjorde henne förvirrad. Det kännes... beskyddande att veta att hon fortfarande var intelligent. Däremot kände hon sig inte överintelligent innan, som hon gjorde gjort förr. Kanske var det för att hon aldrig träffat en individ med tillräckligt med information för att få henne att förstå att hon inte var så smart. Det brast på jämförelse helt enkelt.
"Leta efter en mörk hona vid namn Shady. Säg att Blair skickat dig och att du ämnar att bli ännu en skugga." Att bli en skugga... Det lät inte så svårt, tyckte hon då. Hon var ju in princip en skugga, fast med fyra ben och organ.

Honan nickade snabbt och utan att säga något mer vände hon snabbt mot rätt riktning, galopperandes. Kanske hade hon äntligen hittat det som andra brukade kalla hem?

Björk svarade inte med ord. Istället nickade hon flera gånger. Den sista gången var det en hastig nick innan hon vände nosen mot Kawazatri och började galoppera iväg. Den tillfredställelse som pulserade genom bröstet på hanen var stor. Bara hon inte svek dem, skulle hon bli en stor tillgång. Han misstänkte dock att hon skulle behöva några lektioner i att läsa kroppsspråk innan tiken var redo för uppdrag.
   Blair hoppades bara att Shady inte skulle avfärda Björk bara för att han hade skickat henne.

Avslutat!