Kaine befinner sig på en ödslig plats och finner sig omgärdad av ruiner som en gång kanske varit storslagna byggnader. Eller så har de bara alltid varit ruiner. Den havsblå blicken söker sig upp mot himlen som sakta blir ljusare och ljusare. Dagen gryr och tränger så sakta undan natten. Mörkret. Där han funnit sig ett tag. Hans hjärta var lyckligt över att faktiskt ha fått tillbringa mycket tid med den som betyder mest för honom. Men de tillhör två olika världar. De är dömda att slitas ifrån varandra. Men det är något han inte vill tänka på. För när han är med henne spelar ingenting någon roll. Trots att vampyren ofta hotat honom till livet kan han inte stoppa viljan att vilja vara med henne. Alltid. Men det är ändå en del av honom som säger åt honom att han inte kan leva så. Men han lyssnar sällan på den rösten. Han vill inte inse det som skulle smärta honom mer än att få hjärtat utslitet ur kroppen.

Den sandfärgade hanen reser sig från sittande ställning och börjar sakta vandra mellan ruinerna. Han tillhör dagen. Tillhör havet. Hon tillhör natten. Han har många gånger grubblat över detta. Men då det blivit för smärtsamt, för frustrerande, har han bara skjutit det åt sidan och helt drunknat i de känslor han har för henne. Nog är han fängslad alltid. Inte bara av havet. Blicken har sedan länge mörknat. Han är inte den samme. Han har gått igenom allt för mycket för att inte förändras. Men det finns fortfarande de som kan locka fram hans rätta jag. Nim till exempelt. Men Kaine har inte fått tillfälle att tala med den ljusa hanen som nu tydligen är hans ledare. Det känns underligt. Men Kaine har aldrig kunnat se sig själv i en flock. Och vad han än gör känns det som att han förråder en av de sidor han vill stå på. Nog vill han stötta Nim som han ser som sin vän. Men han kan inte ignorera sina känslor till Locura. Han kan inte låta bli att känna sig maktlös.

[Pax till Imani]

Som natten övergick till ny dag vaknade varginnan till liv. Dagen före hade varit utmattande, fyllt med patrullering av det som Imani själv ansåg vara reviret, dock visste hon inte huruvida hennes dotter Aideen och den andra ledaren Nim såg på det hela. Det var något som hon var tvungen att fråga ungdomarna om.
Med en knappast blyg gäspning reste sig vargen upp och stretchade ut den lilla stelhet hon ådragit sig under natten. Även om hon faktiskt var en månvarg så var hon oftast aktiv under dagarna. Men det hände att hon sökte sig till någon hög klippa om nätterna, för att endast betrakta den stora vackra i himlen. Vars färg som ofta speglades i hennes egen. Men nu var det länge sedan hon stannat uppe och bara njutit av månen, hon hade nästan glömt hur sina måntatueringar såg ut.. Vilken skam. I natt borde hon hålla sig uppe, minnas hur det var att vara helt utan obligationer och bara njuta utav natten. Men hon visste redan som tanken slog henne att hon nog skulle få dåligt samvete om reviret lämnades helt obevakat. För trots att hon var en god själ så var hon också mer vaksam sedan hon satt Aideen till världen. Något sade henne att det inte skulle bli som förut, för trots att hon åter hade gemenskapen utav en flock så var detta ett land av olika viljor. Kanske inte goda och onda, men vargarna verkade ha olika synsätt på sin värld. Vissa valde att bara se efter sina egna behov, medan andra hade vördnad för jorden, himlen och någon högre makt. I hennes fall kära lysande klotet i natten.

Den tunna, fast långa, pälsen rörde sig något i en vindpust som drog förbi. Varg. Nosen rörde sig något när varginnan intog varje sekvens utav doften. Hane, något bekant. Hon hade känt doften förut. Någon inom flocken.. den där sandfärgade hanen möjligtvis? För ett slag övervägde honan huruvida hon skulle gå och hälsa på honom ordentligt eller spana över reviret först. Tidigare har hon alltid haft så bråttom - så det skulle nog vara lite spännande att introducera sig för honom. Vargen var ju nästan en främling.
Den ljuse log till lite lätt innan hon utstötte ett vänligt yl, riktat mot flockbrodern, innan hon satte av mot det håll hon lokaliserat doften åt.

[ellu :3]

Nog var han försjunken i sina tankar. Ignorerade havets röst sitt huvud. Det var något han ofta inte tänkte på i Locura's närhet eftersom hon... inte längre vandrar med de levande. Men han kan höra vattnet i levande individers kroppar. Alla består av en del vatten. Kaine kan höra det. Men det är inget han tänker på ofta. Men nog är det något som drar till sig hans uppmärksamhet då vinden verkar ligga helt fel för att han ska kunna känna några dofter.

Det främmande ylet får honom att vakna till ytterligare. Han får en bild av en ljus tik i huvudet. En medlem av samma flock. Öronen klipper till på hanens huvud. Trots att han har förändrats mycket så är han ändå Kaine. Social även om han inte är direkt glädjesprudlande längre. Men det är alltid kul med nya bekantskaper. Trots att han nu för tiden är mer misstänksam mot andra. Har svårare för att ta andra till sig. Han är inte naiv och dumdristig längre. Trots att han ändå har stora mått av det sistnämnda kvar. Nog är han dumdristig allt. Han är ju kär i en vampyr.

Hanen vänder sig om. Söker med den havsblå blicken mellan ruinerna. Försöker upptäcka tiken med blicken. Öronen står spetsade på huvudet och svansen vilar mjukt mot hans bakben. Det är sällan Kaine uppträdet aggressivt, dominant eller allmänt stöddigt. Kaxig är han inte även om han har gått på en del nerver under sitt liv. Lugnt sveper han till med svansen och sätter sig ner. Inväntar den andre helt enkelt. Han sveper svansen om de mörka tassarna och nosar lätt i luften trots att vinden fortfarande inte ligger till hans fördel.

Taktfast slogs tassarna samman med marken, för att gång på gång lyftas igen. Visst var den unga honan snabb, men hon hade även kondition som var utav den bättre sorten. Det var mycket sällan som Imani känt sig långsam i jämförelse med en annan varg.
Inget svar. Nå väl, hannen finner det nog överflödigt. Och kvar verkar han vara, för ju längre sprången tar henne ju starkare blir vargdoften.
Där. Inte så långt efter det yttrade ylet möter blicken flockbrodern - som lugnt sitter ner och väntar på hennes ankomst. Hans kulörer tycks nästan lysa upp området, och Imani kan inte låta bli att dra på smilbanden lite extra som hon saktar av och travar den sista biten fram till Kaine.
"God dag, flockbroder!" Den mjuka accenten är tydlig som honan något andfått hälsar på den andre. Givetvis lindas orden in i en vänlig ton, så som sig bör mot flocksyskon. Den nätta nacken böjs litet snett neråt i en liten gest som visade att hon gärna ansträngde sig något.

[Haha, knas x)]

Han får syn på henne. Imani. Ja, han var säker på hennes namn sedan flockmötet. Och han anser att man måste kunna allas namn inom flocken. Även om flocken ännu inte är särskilt stor. Ett litet leende lägger sig än dock på hans läppar när hon hälsar honom. Han reser sig upp. Som för att ta emot henne när hon kommer mot honom.
"Goddag". Hälsar han och böjer lätt på nacken som i en lätt bugning. Nog har denna hane hyfs alltid. Han har alltid ansett att man ska behandla andra som man själv vill bli behandlad. Och han har inget emot att vara lite extra vänlig mot damerna. Även om hans hjärta redan tillhör någon. Efter detta sätter han sig lugnt ner igen och sveper den långa kraftiga svansen om de mörka tassarna.

Imani ser uppskattande på hannen som han hälsar. Man kan inte annat än uppskatta trevliga individer.
Som hannen åter intar sittande ställning tar honan åter till orda.
"Jag vet att vi inte känner varandra särskilt väl, och det ber jag om ursäkt för." Hon ler lite ursäktande. "Men eftersom vi tillhör samma flock vill jag gärna ändra på det!"
Månvargen sjunker ner med bakdelen och böjer samtidigt på bakbenen, som om hon gjorde sig redo för ett riktigt långt samtal. Ett samtal där hon förhoppningsvis skulle lära känna havsvargen något bättre. Eller alls, kanske man skulle kunna säga i detta fallet.
"Som du kanske vet är jag Aideens mor, hennes far är en Isil Anar medlem, eller var.." För en stund blev tikens blick smått glasartad, innan hon kvickt blinkade bort det. "Nåväl, jag vet inte vart han har tagit vägen, och har inte sett honom på länge. Tavar heter han." Hon skrattade till. "Om du skulle ha stött på honom. Men nog om honom.. Vem är du, Kaine..?" Imani hoppades innerligt att hon inte nämnt fel namn.

Kaine har inget emot att lära känna flockens medlemmar. Faktiskt tycker han att nära relationer inom flocken styrker samhörigheten. Och en flock är något som ska fungera som en helhet. Alla ska ställa upp för alla. Därför uppskattar han när Imani sätter sig ner hon med.
Aideen's mor. Imani ser inte så gammal ut. Öronen klipper till på Kaine's huvud. Han kommenterar det inte. Imani frågar honom vem han är. Vem är Kaine?
"Jag kommer från havet. Jag mötte Nim på stranden. Innan det kunde jag inte ens se mig själv i en flock. För havet kallade på mig hela tiden. Det gör det fortfarande". Han tystnar och ögonen sluts för en stund. Sen öppnar ögonlocken igen och den havsblå blicken fästs på Imani.
"Jag utmanade mig själv med att lämna den plats jag vuxit upp på för att följa Nim. Och det ångrar jag inte". Säger han med ett lätt leende. För han värderar vänskapen till Nim högt.

Imani förstod att hanen nog skulle undra varför hon såg relativt ung ut, för att ha en dotter i Aideens ålder. Men Imani fick ändå lilla Aideen när hon var runt femton år - i och med det så var hon tvungen att växa upp snabbt och kan ibland te sig lite äldre i sinnet än vad hon faktiskt är.
"Havet..?" Ekade honan svävande. "Det låter fantastiskt."
Faktum var att tiken inte träffat på särskilt många olika sorters vargar, utan har hållit sig undan andra som Aideen växt upp. Ibland kanske hon var lite överbeskyddande, men hellre ångra något man inte gjort än något man gjort.. eller?
"Det var starkt gjort utav dig, att lämna tryggheten." Hon log mjukt. "Men man får ju se så mycket annorlunda om man gör det."
Honan studerar hanen för ett slag.
"Ni ser ut att tycka om unge herr Nim. Han är en god individ, så jag förstår dig." Stämman behöll sin vänliga ton. Imani tyckte också om Nim, även om hon nog inte kände han lika väl som Kaine tycktes göra. Men Aideen verkade tycka mycket gott om den unge hannen, och det var ju trots allt hon själv som uppfostrade henne.

Havet ja. Det vackra havet.
"Havet har alltid varit mitt hem. Det är annorlunda att sova i en grotta på land än i en grotta i havet". Säger han med ett snett leende ock tunganspetsen gör sig synlig mellan hans läppar för en stund. Ger honom ett busigt uttryck i ansiktet. Inte för att han klagar på något. Men havet har han alltid trivts bäst i. Men tider ändras och individer med den. Och Kaine utmanar både sig själv och havet genom att vandra på land.
Han nickar när Imani talar om Nim. Nog tycker Kaine om Nim alltid. Skulle inte tveka det minsta att ställa upp för den unge ledaren. Om det då inte stod mellan Nim och Locura. Då skulle Kaine inte kunna välja.
"Nim påminner om mig själv i samma ålder. Men det är inte bara därför jag ser honom som min vän. Han är en stor person. Jag tror han kan klara allt han tar sig för. Därför vill jag stötta honom i allt". Det är ärliga ord. Han är lojal mot sina vänner. De få han har. Kaine har alltid varit sådan.

Ett litet roat skratt följer hannens uttalade om de olika sovplatserna. Kanske också lite för den charmiga minen? Själv skulle Imani aldrig få veta hur det var att få sova under vatten, hon kunde inte ens andas under vatten! Det var sannerligen intressant att hannen kunde klara sig under vatten. Att han levt under vatten!
"Det kan jag tänka mig." Sade hon som hon nickade, som en ofrivillig försäkran om att hon faktiskt tyckte så. Lite utav en dålig vana kanske? Eller bara ivrig. Än så länge var varginnan ung och vid tillfällen sprudlande. (luls)
"En sådan vän borde alla ha, Kaine." Blicken speglade det välmenande sinneslaget. För visst borde alla ha någon där för en, i vått och torrt.
Blott en sekund blev de mörkröda ögonen nästan åt det brunsvarta hållet, innan tiken knep ihop dom och ruskade lite lätt på huvudet. Ett ursäktande leende tog plats på hennes läppar.
"Förlåt, ibland svävar jag iväg med mina egna tankar.. Man har väl blivit lite tankspridd på senare tid." Skrattet som följde efter honans ord var lågt och litet generat. Hon ville ju göra ett gott intryck på Kaine. För förhoppningsvis skulle de vara inom samma flock för en lång, lång tid.

Den havsblå blicken hålls fäst på tiken. Hon känns väldigt fascinerande på något vis.
"Nackdelen med land är väl att det inte finns mycket för mig att äta". Säger han med ännu ett snett leende. Kaine har alltid levt på enbart fisk. När han började vandra på land har han fångat sig en och annan hare. Mindre bytesdjur som han lyckats få tag på. Men han vet inte om han skulle klara större djur. Bytesdjur på land är inte skapta på liknande sätt som fiskarna i havet. Och Kaine's tänder är inte direkt skapta för att fånga större byten på land.
"Några harar har jag lyckats fånga. De är kvicka som fiskar och det är lätt att läsa deras rörelsemönster. Men jag har aldrig försökt mig på att fånga de större hornprydda bytesdjuren". Säger han.
Nog skulle han kunna äta köttet. Men att fånga dem och riskera ett och annat är nog inget han ska satsa på. Han har inte ens tänkt tanken på att använda sin vattenkraft vid jakt på land.

Han nickar åt henne. Ja, vänner är bra att ha. Viktiga. Eftersom de kan hjälpa en på så många sätt. Att ha vänner är ändå något ovant för Kaine. För han har levt ensam så länge. Alltid fått klara sig ensam. Och det har han ju lyckats bra med. Han lever ju.
"Det är lugnt". Säger han när hon ursäktar sig.
"Det händer alla". Lägger han till med ett varmt leende.

"Jaså?"
Imani hade inte ens hunnit tänka över det, att havet och ovan land är sådana olika ställen. Att faktiskt allt måste skilja sig åt på ett eller annat sätt. Vad fantastiskt ändå, denna värld som dom levde i. Den åter mjuka, vänliga blicken fylldes av intresse. Hon ville också veta hur det var där nere under ytan. Att klart kunna se allt och inte behöva bry sig om att andas. Som.. En alternativ verklighet.
"Så länge man endast jagar till sig själv är det ändå smartast att jaga utav hararna." Stämman var fortfarande vänlig, och öppen. "De är nog för att mätta, men man behöver inte lämna något heller.. Vilket är mycket gott för moder Natur." Imani hade faktiskt ingen tro till Numooris gudar, utan tillbad månen, solen och såklart moder Natur. Men för den delen så var hon inte stängd för andras tro. Hon ville lära om allt hon kunde, för att bli den goda visa mor hon alltid velat vara åt Aideen.

Leendet som besvarar Kaines är tacksamt. Han verkar förstående. Vilket Imani inte kan låta bli att uppskatta väldigt mycket. Förståelse och vänlighet, det lät som en bra grund till en vänskap.

En del, inte alla, som Kaine har stött på har varit intresserade av havet. En del har han velat visa det vackra havet för. Inte bara ytan utan den värld han känner till och älskar. Den värld han växte upp i.
"Jag kan andas under vattnet". Säger han och ser på henne. Han har uppfattat nyfikenhet hos Imani. Det är vad han tror det är i alla fall. Han ger henne en liten lurig blick.
Sen tippar han huvudet på sne. Ena örat tippar med i rörelsen.
"Fiskar har faktiskt mer kött än harar. En hare är mager i jämförelse med de fiskar jag brukar Fånga". Säger han. Kaine tycker om att jaga småfisk. Dels för att han lär sig av deras kvickhet och ökar sin egen snabbhet och kvickhet i vatten. Han är inte lika snabb på land.
Han rätar på nacken igen och ler vänligt mot Imani. Kaine har aldrig haft svårt för att le mot de han möter. Men han har under alla år lärt sig när det är bäst att låta bli att le. Han har blivit väldigt bra på att läsa av andra.