[Reserverad för Kali.]

Han hade återvänt.
Och precis som han mindes sjöd skogen av energier och liv. Bara det att nu kunde han känna dem tydligare, förstod dem bättre och kunde även böja dem efter sin egna vilja. Fortfarande var det en process som han endast hade utvecklat till en viss del, men han var på god väg att bemästra sin kraft precis som han önskade. Precis som han var menad att göra.
Ett flin klädde hans läppar, precis som alltid tidigare då han vandrat mellan de uråldriga träden. Samma flin som tidigare, retfyllt och hånande. Nej, han var fortfarande samma retsticka som tidigare.
Men trots det kände han sig lugn och stillsam. Han var inte längre en sprallig valp eller galen ungvarg. Han hade växt till sig, både fysiskt och mentalt. En utveckling som mest troligt inte hade skett ifall han inte gett sig av på resan. Ifall Bushi inte följt med honom. Hon hade gett sig av för att finna sin mor, och han undrade vad Thzuki skulle säga åt dottern som så plötsligt hade försvunnit. Men det var inte hans problem.
Han hade återvänt till Kaiwood, och det kändes bra inom hela hans kropp. Han njöt mer och mer för varje steg han tog.

Men stämningen var på något sätt förändrad, och det bekymrade honom. Han var inte längre en ungvarg, han var en fullvuxen muskulös hane. Han hade gått sin väg som en olärd dåre och nu återvänt som en mogen hane redo att tjäna sin flock. Kanske var det också därför som han kände av stämningen i luften så tydligt.
Det var som om andarna i skogen viskade om något ont, något dåligt. Sorg och smärta.
Någonting var fel.
Stegen ökades på, han såg sig omkring mellan de höga trädstammarna. Och plötsligt slog hans nos emot en doft som fick honom att tvärstanna.
"Kali..." Namnet sades högt och tydligt samtidigt som han snappade upp hennes energi. Det var ett tag sedan han hade sett systern, men han tvivlade på att hon hade förändrats. Hon var nära, han visste att hon skulle höra hans röst."Det var verkligen inte igår..."

| Haha, ursäkta romanen, men när jag kommer igång att skriva så är det svårt att sluta xD btw kommer inte ihåg riktigt, vet han om att Ijin är död också?? |

Mycket hade hänt. Mycket hade förändrats. Om allting var till det bättre återstod dock att se. Nästan så att det hade blivit för många förändringar på den senaste tiden, i flocken såväl som i världen. Chaoset hade vid det här laget ebbat ut, lämnat efter sig en sargad värld, en värld som inte skulle vara densamma på en lång tid. Tankar kring vad den tagit under sin makt kunde lätt få en att bedrivas galen av ovisshet och oro. Den svartvita honan hade tankar, visst, men om hon kunde kalla det sådana av oro gick dock att diskutera, var hon förmögen att känna? Annat än ilska, hat, avsky och skadeglädje det ville säga. Världen hade raserats, på många sätt och vis, och att bygga upp den igen hade tvingat honan till att faktiskt tänka, analysera och ta in omgivningen och dess händelser. Hon var inte säker på om hon gillade det eller inte, men nog hade det hela kanske förändrat henne en aning, det var underligt hur mycket den där känslan de kallade sorg kunde göra med en. Det var ingenting som hon skulle få för sig att visa utåt, men nog hade det en plats i hennes inre, en underligt gnagande värk var gång tankarna flyktigt lades på Blossom, eller modern. Hon uppskattade inte att tänka, eller känna, på det här sättet, det gjorde henne svag, men samtidigt så var det ingenting hon kunde göra någonting åt, känslan fanns där, och skulle fortsätta att finnas där, tills dess att det slutade smärta och endast en vag saknad återstod. Ingen skulle någonsin kunna ersätta den varg som hon respekterat och sett upp till mest av de alla, som hon härstammade ifrån, lärt av, följt med vördnad och respekt. Ingen, någonsin. Ingen ny ledare, ingen ny tränare, ingenting. Visserligen så kanske hon kunde förmå sig att lära sig respektera och kanske till och med tycka om Thzuki som deras ledare, men ännu var den dagen inte här, såret var för öppet, för blödande. Hon hade aldrig kunnat tala med sina syskon, inte om sådana saker, men nu, när de inte fanns i närheten så kände hon en vag känsla av saknad, saknade de vardagliga gnabben och tävlandet, att ha någon som fick en att pressa sig själv till det yttersta för att lyckas. Någon som retade upp en nog mycket för att ha någon anledning till att engagera sig i omvärlden på något sätt. En bror, en syster. En familj. Den enda familjen som återstod. Hon vore en dåre om hon lät det slippa mellan tassarna på henne helt och hållet. Så kanske det var dock, att hon var en dåre, nej, så var det inte, inte helt i alla fall. Hon skakade vagt på huvudet där hon satt, till synes ganska slumpmässigt malplacerad i mitten av en mindre glänta. Naturen runt omkring henne hade inte riktigt samma glans som innan allting skett, det gick knappt att förnimma de vaga viskningarna man ofta kunde höra mellan träden, naturen tycktes vara slumrande, låg nästan en dyster känsla över det hela. En välbekant röst hördes bakom hennes rygg, välbekant, men samtidigt annorlunda. Den var mörkare, djupare, mer vuxen till tonen, men stämman skulle hon känna igen vart än hon hörde den, samma känsla fanns dolt bakom orden. De vita ögonen slöts för en kort sekund. Tack. ''Shiva'' svarade hon med en röst som för en gångs skull inte lät död och intetsägande till tonen, men inga direkta känslor speglades i hennes röst, inte sådana som hon eventuellt hade på insidan. Hon reste sig upp och vände sig om emot brodern, möttes av en betydligt mer välformad varg än den gängliga ungvargen hon sist sett. Han hade vuxit, formats till en muskulös hane. Hon själv hade även vuxit, kanske inte mycket på höjden, nej hon skulle förbli liten likt alltid annars, men dragen från valp och ungvargstiden hade försvunnit, ersatts med mer vuxna former, detsamma gällande sinnet. Kroppen propotionelig och vältränad, men hon skulle aldrig bli lik någon av honorna hon härstammade ifrån, inte modern, inte mormodern. Ingen vidare fysisk styrka eller respektingivande kroppshydda. Bröstkorgen tunnades av och slutade upp vid en smal midja och buk, benen smäckra men inte magra, huvudet och halsen välformade, ja, vissa skulle nog kalla henne vacker. Hennes egna åsikt var inte nära det, skönhet var verkligen inget hon eftersökte, styrka, det hade hon gärna bytt ut det mot. Visserligen så kunde hennes kroppsbyggnad ha sina fördelar, men inte särskilt många. ''Det var ett tag sedan, nästan så att man börjat undra om du lämnat landet, på ett eller annat sätt'' ett vagt flin lade sig på hennes läppar, slugt, men kanske var det inte alltför otydligt att hon trots allt var smått glad att se honom.

[Nej, Shiva har ingen aning om vad som hänt. Han drog innan Ijin och Blossom dog så ^^]

När den mörka blicken landade på systerns kropp kunde han se ett svagt sken runt henne. Energikraften hade utvecklats, han kunde inte bara längre se dem med sluta ögon. Nej, runt allt levande kunde han se en sorts aura, även om han fortfarande inte kunde tyda dem så som han önskade att han skulle kunna. Men, denna var svår att missa. Det var något sorgset med systern.
Huvudet lades aningen på sned då han mötte hennes blick och det breda flinet var detsamma som det alltid hade varit. "Ledsen att göra dig besviken genom att komma tillbaka, men så lätt blir du faktiskt inte av med mig."
Han visste inte riktigt vad han borde förvänta sig, det var länge sedan de hade setts. Han var inte ens helt säker på att han fortfarande hade en plats i TBB, så kanske det var nu hon skulle jaga bort honom från reviret? Åtminstone försöka. Hur bra hon skulle lyckas var ju en annan fråga, för Shiva var inte längre en svag nybörjare. Han började bli kraftfull, mäktig. Han var inte längre någon som lekte omkring, han kunde mycket väl vara en farlig moståndare.
Han noterade, till sin förvåning, hur jordnära Kali med ens verkade. Det var nästan som om hon levde i den här världen, vilket hon aldrig hade gjort tidigare. Och han kunde inte låta bli att undra vad som hade väckt henne?
"Berätta för mig," sade han sedan med en tillgjort trevlig röst, "hur mår du? Och hur mår våran kära syster? Jag har saknat er båda, så oerhört mycket." Han skrattade till åt sina egna ord, uppenbart väldigt road av det han sade.
Åh, han hade saknat att någon att retas med på det här sättet.

Att se det bekanta flinet på broderns läppar, att höra de retsamma och något självstolta orden, det var nästan någonting av en lättnad, att något var sig likt, att inte allting och alla tagit en drastisk vändning. Tanken hade slagit henne att brodern fortfarande var lyckligt ovetandes om de tragedier och sorgligheter som drabbat dem då han varit borta. Hur mycket de förlorat, och hur mycket som hade förändrats, kanske väldigt märkbart hon själv. Hon höll dock uppe fasaden, frågan var hur länge den skulle vara. ''Vem sade att jag var besviken??'' svarade hon och ryckte vagt på skuldrorna. Brydde hon sig inte, eller hade hon velat ha honom tillbaka? Tja, med tanke på allting som gått förlorat på den senaste tiden så var det ingenting hon önskade, att förlora fler, hur irriterande och odräglig han än kunde vara så var de trots allt familj, och i skuggan av allting tedde sig de eviga oenigheterna så litet. Aldrig någonting hon skulle erkänna precis, men det fanns där djupt begravet, undanstoppat i någon mörk vrå i sinnet. ''Livet skulle bli så tråkigt utan din retsamhet i närheten'' ett kort skratt undslapp henne, ett glädjelöst ett, men det var, förvånande nog, inte hånande. Han undrade säkerligen över vad det var som hade fått henne att vakna till så pass mycket, att uppmärksamma omvärlden och bry sig nog mycket för att faktiskt integrera med den. Det som många kallade den döda sidan hos henne fanns fortfarande kvar, skulle nog alltid finnas, men för tillfället så fann hon den avlägsen. Nog skulle hon kanske gärna ha flytt undan in i tomheten, men det var som att hennes hjärna ville annorlunda, att det hela fått henne att inse någonting. Kanske var det endast den där smärtsamt gnagande känslan som fick henne att bete sig nästan normalt, det var vad andra kallade detta, dock så olikt från normalt för henne som hon kunde komma nästan. Brodern talade igen, de retsamma, nästan hånande orden slängdes emot henne, ett enda stort spel, om han så bara visste. Käkarna spändes och hon vred huvudet in mellan träden, fortfarande utan någon skymt av att hon skulle glida in i tomheten som hon nog vanligtvis skulle ha gjort just precis nu. Hon hade kanske hoppats på det, så att hon skulle slippa yttra de orden hon visste hon var tvungen att säga, ge honom de dåliga nyheterna, de hemska, otänkbara, avskyvärda nyheterna. Varför lades detta på henne? En låg suckning lämnade henne, ''Usha har jag inte sett på veckor, hon har dragit sig undan, avskärmat sig helt ifrån flocken och världen, jag vet vad du kommer att säga, jag brukar göra detsamma, men det påverkade oss olika, vi reagerade olika på...detta'' hon hade fortfarande blicken fäst mellan träden, väntade förgäves in den alltför välkomna tomheten, den som aldrig kom. Hon tog ett djupt andetag och vred sedan tillbaka huvudet och blicken emot brodern, ''De är döda, mor...och Blossom...'' rösten var nära på att skära sig vid de sista orden, men hon tillät sig inte att falla samman, hon tänkte inte vara så svag, särskilt inte visa sig sådan. Aldrig.

Han flinade hånfullt som svar åt sin syster, kände en stark lust att provocera henne. Han gillade inte det uppriktiga i hennes ansikte, hennes tonfall som faktiskt nästan tydde på att hon helt ärligt hade saknat honom. Det var inte sant, det fick det inte vara. De var rivaler, hade varit det sedan de föddes och skulle alltid vara det. Ingenting skulle ändra på den saken, åtminstone inte i hans egna lilla värld där besattheten av makt tog över allt mer för var dag som gick.
Och beskedet om att Usha dragit sig undan ännu mer fick honom att flina så stor att den vita tandraden syntes. Det verkade som att det skulle bli allt för enkelt, det verkade som att en av systrarna inte längre var att räkna med. Så passande, då fanns det bara ett hinder kvar gällande de han hade blodsband med. Säkerligen fanns det fortfarande patrask i flocken som behövde rensas bort, men Shiva var övertygad om att han skulle bli välkomnad med öppna armar av sin mormor och att hon med glädje skulle låta honom sålla bort de som inte var värdiga medlemmar av TBB. Så såg det ut i hans drömmar, och så skulle det bli.
Men något stack hål på den fina drömmen, visionen som han hade haft enda sedan han och Bushi börjat den långa vandringen tillbaka till flocken. Och det var med en bister min han såg på Kali.
Blossom, Ijin... Döda?
För några sekunder stod han endast på sin plats, helt orörlig medan flinet i ansiktet dog ut. Sedan ekade ett djupt vrål mellan de höga träden, ett vrål som kom okontrollerat ur hans strupe.
"Du ljuger."
Rösten pressades fram som ett väsande ljud mellan de sammanbitna tänderna. Det var inte sant, det fick inte vara sant. Allt han hade kämpat för, allt han hade hoppats på... Borta.
Det blixtrade i hans ögon och det var utan förvarning som han kastade sig mot sin syster, högg efter hennes smala kropp.
Nej, hon ljög. Samma gamla Kali, hur kunde han ha varit dum nog att tro något annat?

Hon märkte snabbt att någonting förändrades, och hon var inte förvånad direkt, men hon hade kanske inte väntat sig riktigt det. Ur ingenting så steg ursinnet i brodern, den sidan hon tidigare sett och fått känna på då de mördade den där ungvargen för ganska länge sedan. Nu hade hon både mer och mindre att sätta emot. Kroppsmässigt så var hon jämt i ett väldans underläge, men särskilt på grund av broderns snabbhet, det tog bort hennes enda kroppsliga fördel, gjorde henne sårbar. Hon hade knappt hunnit reagera från det att de väsande orden slängts ut ur hans strupe innan broderns ursinne fick honom att slänga sig emot henne, och sekunden senare så kunde hon känna hans tänder skära upp huden vid den högra skuldran. Ett ilsket, kanske även smärtsamt, vrål lämnade hennes strupe och instinktivt så gav hon ifrån sig en våg av stötar. Röda gnistor, nästan i storleken av blixtar, slog ut åt alla håll, främst riktade emot och i närheten av brodern. Stötarna var inte nog för att direkt skada honom, men de skulle ge honom en rejäl stöt, nog för att få vem som helst att känna det och kanske, förhoppningsvis, stanna upp. Hon var inte den som backade, trots sitt uppenbara underläge i styrka såväl som snabbhet, hon hade dock sin kraft, något som hon nu var tacksam över. En ilsken morrning steg ur hennes strupe då de vita tänderna blottades och de svarta öronen ströks bak emot nacken. De vita ögonen hade börjat färgas ljust röda och man kunde se röda gnistor dra sig i hennes päls och slå ut i luften. Hennes kraft hade utvecklats mycket sedan brodern givit sig av, och hon tänkte inte agera slagpåse utan att sätta någonting emot, om hon så skulle behöva skada honom för att dämpa hans ursinne, må så vara. Någonting hon helst undvek dock, må det låta underlig komma ifrån en varg från TBB, en ättling till Blossom, men det hade skett nog med död i släkten och flocken på sistone, fan heller att hon tänkte bli nästa dock. ''Hielo har svikit oss, och Thzuki har tagit över ledarplatsen, se efter själv om du inte tror mig, men jag ljuger inte, även om jag önskar att jag gjorde det'' väste hon fram tätt följt av en morrning. Detta kunde mycket väl sluta i allvarliga skador, eller att någon av dem dog, mest troligt henne, hon gillade inte oddsen, men hon var inte den som gav sig, aldrig någonsin. Hon mötte broderns blick, riktigt stirrade in i hans ögon, försökte nå fram till det lilla vett hanen besatt, ''Jag skulle fan inte säga något annars, jag är inte självmordsbenägen, skärp dig, idiot'' hon väste fortfarande fram orden i en ilsken ton, men morrningen hade för tillfället dött ut, likaså de gnistor som slagit genom luften för endast sekunder sedan, de drog sig dock fortfarande i hennes päls. Hon slängde en kort blick emot skuldran där två blödande skärsår och flertalet skrapsår hade tagit plats. Han hade alltid haft ett helevets temperament, och det hade hon fått känna på flertalet gånger. Blicken vreds tillbaka emot honom, en stenhård röd, nästan glödande blick, ''Fan ta dig Shiva''

Han kände hur energierna samlades runt systern sekunden innan stöten slog genom hans kropp, verkade nästan få alla hans organ att skaka. Han ryckte till, kastade sig bakåt. Huvudet ruskades innan han åter fäste blicken på den svartvita honan. Ett dovt läte kom ur hans strupe och de blottade tänderna varnade henne.
Men han anföll inte igen, lyssnade till den irriterade rösten som talade om vad som hade hänt. Blossom hade fallit, och deras mor var borta. Hielo var inte mer än en patetisk förrädare och Thzuki hade tagit över platsen som ledare. En ilska blossade upp inom honom, större än den som hade fått honom att anfalla Kali. Och med en piskande svans bakom sig tog han ett steg närmare systern som var omgiven av ett rött sken.
"Och vad fan tror eldtiken att hon gör på tronen?" Han talade högt, kraftfullt. Allt det hånfulla var borta från honom och i hans ögon kunde inget annat än ren och skär ilska skådas. "Den är inte hennes, den är våran. Det är vårat arv, Kali."
Ännu ett steg togs närmare systern och det var med en hotfull ställning som han granskade henne. Lillasyster Kali, lika svag och patetisk som alltid."Du skulle ha tagit den platsen, det är våran att dela på! Men självklart var du för svag för det också... Förbanna inte mig, förbanna dig själv för din patetiska insats."
Fortfarande var tänderna blottade, och orden som kastades mot henne var hårda och fyllda av raseri. Det var inte såhär hans återkomst skulle ha sett ut. Det var inte såhär TBB skulle sluta.
Visst hade han respekt för Thzuki, eldtiken var verkligen en av sitt slag. Men han tänkte inte acceptera detta. Platsen som ledare skulle tillfalla honom, han var den äldste levande ättlingen efter Blossom som fortfarande befann sig i flocken, han skulle vara ledare över dem. Ingen annan. Och att eldtiken hade fräckhet nog att sno åt sig platsen medan han var borta... Det fanns inte ord för att beskriva det. Och Kali... Vad hade hon gjort för att förhindra det?
Han fnös och slickade sedan blodet från läpparna.

Det hade fungerat, så som hon hade tänkt sig, visserligen än mer uppretad, men han anföll i alla fall inte igen, än så länge, tiden fick utvisa hur det skulle sluta upp. Hon var inte precis nöjd eller tillfreds med hela situationen i flocken, men det fanns flertalet anledningar och orsaker till att det var som det var. De hade varit barnbarn till ledaren, de sanna arvingarna, men vad spelade allt det för roll om inte andra var av samma åsikt, att de förtjånade och borde ha tronen och ledarplatsen i sin ägo, vad spelade allt det för roll om man inte hade några som följde en, en flock var ingenting utan medlemmar. Då han tog sig närmare henne så stod hon fast, hon var inte rädd för honom, och det fanns ingenting alls över henne som ens kunde ge en hint om en sådan känsla, ty den existerade inte, och det var vad den hårda blicken som var fäst vid broderns sade. Då han hade talat till punkt så tog hon ett steg närmare honom, stod nästan så nära att deras nosar skulle kunna röra varandra, kunde känna hans andetag, och släppte honom fortfarande inte med blicken. ''Och vart exakt var du när allt det här inträffade, va?? Just det, inte närvarande. Du har ingen rätt att döma mig, du stack, lämnade flocken och din familj. Det spelar ingen roll vad du gjorde, men du tänkte aldrig på att saker och ting kunde ske som förändrade saker, om du varit det minsta brydd så hade du inte stuckit'' hon skakade vagt på huvudet och en kort fnysning lämnade henne innan hon åter mötte broderns blick. Hennes röst var fortfarande uppretad, irriterad, men hon väste inte fram orden. ''Självklart är den våran, det är vi som borde ha den, men en flock är ingenting utan medlemmar, en ledare ingenting utan någon som följer denne'' ibland var han bara för full av sig själv, såklart så var det ingenting hon ville, att se det som var rättmätigt av blodsätt deras tas över av någon annan, men om hon skulle ha försökt sig på någonting sådant utan att ha någon som var henne lojal så hade hon lika gärna kunnat skriva under dödsurnan. ''Jag såg inte att du var där för att tillsammans kunna göra någonting åt det'' hon höjde menande på ögonbrynen och vickade till med huvudet. Hon var medveten om att hon dansade på sköra trådar, men hon visste även att det om något var en av de få saker som faktiskt kunde nå fram till hanen. ''Blossom utsåg Thzuki till beta i hennes frånvaro, gav henne det förtroendet, väl medveten om att det kunde bli hon som tog över en ledarplats om hon försvann. Inte någon av oss. Hielo avsade sig ledarskapet, gav det till Thzuki, och jag kan lugnt säga, min kära broder, att jag kände för att slita upp halsen på dem, men utan någon som följer en så kan man inte hur som helst kliva in och ta det som är rätmätigt ens eget utan att få betala med sitt liv, fast, det är klart, det hade väll du föredragit'' gnistorna i pälsen på henne falnade och dog ut, knastrandet ersattes medtystnad och hennes kroppshållning slappnade av en aning. Tonen fortfarande irriterad och liknande attityd som broderns fanns där. Nog var de ändå ganska lika, skapta av samma skrot och korn.

Det var med en hård blick han såg på Kali. Och i hans huvud kretsade frågorna i en förvirrande dans. Och den brinnande ilskan inom honom vägrade falna, vägrade lägga sig det minsta.
"Du din lilla..." Orden dog ut och käkarna pressades samman. Han stod så nära henne och impulsen att bara ta tag i henne och kasta henne åt sidan kom över honom, men han tryckte undan den. Hur vågade hon, den svaga av dem, stå här och anklaga honom? Han hade gjort det som krävdes för att han skulle kunna hantera detta då det väl skulle komma. Så att han skulle kunna ta över ledarplatsen då tillfället skulle ges. Tyvärr hade det dock kommit alldeles för tidigt, och nog hade hon rätt i att han inte varit på plats. Men han hade i alla fall inte varit svag som henne.
"Vem tror du egentligen att du är? Nej, jag var inte här, men om jag hade varit det skulle jag då inte ha gett upp så lätt som du verkar ha gjort!" Han kunde känna hur energierna runt omkring honom vibrerade i luften, kunde se allting klarare än tidigare. "Och du, lillasyster... Vad gjorde du åt saken? Passiv åskådare, gissar jag rätt? Du verkar faktiskt ha vaknat ur din lilla drömvärld, men det verkar ha varit på kostnaden av vårat arv. Det är vi - du, jag och Usha - som ska leda TBB. Det är det vi är födda till! Än sen som Blossom gav Hielo och Thzuki beta rang, de har inte hennes blod i sina ådror. Och hennes omdöme går ju klart att ifrågasätta, med tanke på Hielos handlande."
Svansen piskade bakom honom, och den mörka rösten var hög även om han stod så pass nära henne att hon kunnat höra honom ifall han hade viskat. Men alla dessa känslor inom honom, denna ilska och detta svek...
Klorna grävdes ned i den mjuka marken under hans tassar, och han kände hur han bara ville kasta sig över henne. Ta ut sin ilska på någon.
"Du har alltid varit svag, patetisk... Varför skulle någon ens vilja följa dig? Såklart jag är medveten om saker och ting, jag är inte lika dum som Usha. Men att du, ni, kunde låta detta hända..."
Och genom ilskan i hans röst kunde man höra besvikelsen leta sig fram, en gäll ton som talade om att han verkligen avskydde det som hade hänt. Som talade om att han hade väntat sig mer av dem, av henne. Hans syster... Hur kunde hon låta det arv de hade fått av Ijin, av Blossom, gå till spillo på detta sätt?
Och nu stod hon här, talade om hans liv och hur det skulle gå till spillo ifall han försökte ta över flocken. Så löjligt, så meningslöst. Var det han som var dum? Nej, det var hon. Utan flocken hade de inget liv, förstod hon inte det?
Hur kunde hon?

Hans reaktioner och ord började nu nästan vara patetiska, löjliga. Han hävde ur sig en hel hög med ord som tydde på att han var uppenbart uppretad och provocerad av hennes ord, hon talade dock endast sanningen, han ville bara inte inse det. Det verkade även som att han tog ut sin ilska över henne för att inte behöva stanna upp och känna, känna förlusten och sedan göra någonting åt det, hon hade tvingats göra det, i ensamhet. Han hade ofta tagit ut sin ilska på henne, utnyttjat det faktum att hon var yngre, mindre, och i allmänhet svagare, och hade han inte låtit dem alla veta det. Hon hade dock lärt sig en del av hur han funkade, vad det var han verkligen inte klarade av, när någon ifrågasatte honom, slängde sanningen rätt i ansiktet på honom, det var det enda som kunde fungera. ''Shiva, kära broder, världen kretsar inte kring dig, hur mycket du än vill tro det så är det inte fallet, världen är inte dina slavar och betjänter, och tror du allvarligt talat att jag, eller någon annan, vill göra någonting för dig så länge som du behandlar dem som skit?? Hånar, klankar ner på, klagar på, uttnyttjar svagheter för att försöka få övertaget, försöka manipulera allt och alla, nej det skapar man inte många vänner och allierade med'' hon fnös kort och skakade på huvudet, han hade sjunkit i hennes ögon, den lilla respekt som hon en gång hade för honom förintad. Hon var trött på detta, och tänkte säga vad hon tänkte för en gångs skull, och enda sättet för honom att inte höra det vore att döda henne, även om han lämnade platsen så skulle han få höra det förr eller senare. ''Jag tror inte att jag är den enda som behöver vakna upp, växa upp'' hon höll fortfarande blicken fäst vid broderns. Han betedde sig som en valp, en som inte visste hur han skulle kontrollera och hantera känslorna, tog istället ut dem på första bästa sak, som såklart var hon, nog var det så gott som alltid hon. ''Jag uttryckte min åsikt om att hon aldrig skulle kunna ersätta Blossom, om du måste veta'' inte hade eldhonan verkat särskilt glad över de orden, kanske inte konstigt, men det var sanningen, Blossom var oersättlig för dem och för flocken. De båda var skadade, hade fötts så, och skulle förbli så. ''Och har vi inte alla fått höra det. Jag rår inte för hur jag föddes. Du har alltid varit starkare, bättre, snabbare, haft lätt för saker och ting, vi vet, men om du nu är så mäktig och stark som du vill ge intrycket av, varför står du här och slösar tid på att prata med lilla svaga jag när du istället kunde vara på väg att söka upp Thzuki, utmana henne, ta hennes liv och ta det som rättmätigen är ditt, hur kommer det sig??'' hon synade honom, utmanade kanske också, försökte få en uppfattning om hur mycket som var prat, och hur mycket som egentligen var sant. Hon släppte honom med blicken en stund, vände på kroppen och lät benen sätta henne i rörelse, påbörjade en cirkulering av brodern. ''Säg mig, om jag nu är så svag och patetisk, varför dödar du mig inte bara då, så slipper du dras med mig, men vänta, just det, det är klart, då skulle du ju inte kunna dra nytta av min kraft, jag som precis funnit ett sätt att kunna förstärka din snabbhet, men det är väll knappast intressant, jag är ju svag och patetisk'' hon stannade upp vid sidan av honom och ett vagt flin drog sig på hennes läppar. Hon visste att det alltid varit någonting som han sett som negativt, att hans snabbhet inte kunde förstärkas i mer än en otroligt kort startsprint, knappt ens värt det, men nu, nu kunde hon förstärka hans kraft desto bättre, och längre.

Kritik.
Käkarna var hårt sammanpressade medan han utan att avbryta lyssnade till Kalis ord. Allt hon sade, allt hon gjorde... Så det var nu den bistra sanningen kom fram, det var nu deras relation verkligen sattes på prövning. Aldrig tidigare hade hon sagt honom de saker som hon nu sade, aldrig tidigare han hon kritiserat honom med samma intensivitet. Och han visste inte vad han skulle tro, visste inte ifall han skulle klara av detta. Och han undrade tyst för sig själv ifall hon verkligen var dum, som försökte reta upp honom på detta vis.
"Du pressar gränsen, kära syster," sade han mellan de sammanbitna tänderna. Det retsamma leendet som låg på hennes läppar kändes opassande, fel. Det var han som skulle le, det var han som skulle håna henne. Inte tvärtom.
Men även om han kände ett starkt förakt mot den syster han aldrig riktigt hade kunnat älska så passerade inte hennes ord helt obemärkta. Nog lyssnade han, och nog förstod han också vad hon sade. Till och med till den grad att han kunde erkänna att hon hade rätt i en del. Det var sant, det fanns ingenting han kunde göra, inte nu. Flocken var nog skadad som den var, och han hade kommit för sent. Det var hans eget fel att nu fick finna sig i situationen.
"Du har rätt, antar jag. På grund av mina systrars patetiska misslyckande får jag nu finna mig som en vanlig lågrankad medlem igen. Detta är ingen tid att försöka ta över ledarplatsen, Thzuki har tur som fick den vid alldeles rätt tillfälle." Den respekt han tidigare känt för eldhonan kändes nu avlägsen och främmande. Detta var inte vad han hade väntat sig, hon visste mycket väl vem som var Blossoms gener. Och det var inte hon.
Ilskan blossade än en gång upp inom honom och det var med en plötsligt våldsam kraft som han högg i luften, ilsket morrandes. Han stegade förbi sin syster, passade på att knuffa till henna. Stannade sedan, vände sig om och väste fram orden.
"Kanske det vore lika bra om jag dödade dig, Thzuki, allihopa... Flocken verkar faktiskt inte bestå av annat än löjliga patrask. Vad händ med den ära vi hade under Blossoms lednning? Säg mig, Kali, vars ligger den begraven?"

Hon märkte att hon var på rätt väg då hon såg irritationen i hans blick, han klarade inte av att få samma sak som han slängt över henne i alla år tillbaka över sig själv. Hon tvingade sanningen på honom, och hon hoppades att han skulle behöva se den i vitögat, möta den, kuva sig efter den. Hon kanske inte helt tyckte om hela situationen med vad hon egentligen behövde göra för att han skulle lyssna, men hon visste även att det var det enda sättet, den enda möjligheten. Han var trots allt hennes bror, det var väll därför som hon ens brydde sig nog mycket för att försöka nå fram till honom, för hon visste vad den plötsliga sorgen kunde göra med en, vad den hade gjort med henne. Han hade jämt sökt sin tillflykt i sin personlighet, att han ställde sig högre än andra med hjälp av sina ord, vilka han var bra på att använda, och ingenting annat än det skulle fungera för att få honom att inse att han riktade allting så fel. ''Ta och bevisa för henne då att du förtjänar en högre rang, större ansvar, viktigare uppgifter, broder, visa att du klarar av det, för jag vet att du kan, om du bara vill, men gå inte runt och sura för att hon tog ledarplatsen, det tjänar ingenting till att älta misslyckanden och missöden, visa att du kan, så kommer du en dag mycket väl kunna ha chansen att få den plats du så innerligt vill ha'' hon försökte spela sina kort rätt, för nog var det en smal gräns mellan hans förståelse och hans ursinniga vrede för tillfället, en som hon helst undvek att falla in på, känna på. Hennes nu vita blick mötte broderns än en gång, och hon andades ut, nästan suckade lågt, ''Jag kan se rätt igenom dig Shiva, det har jag länge kunnat, och jag vet att det finns något mer där under ytan. Jag tror på dig, det har jag alltid gjort, för vare sig du vill det eller inte så är jag ditt kött och blod, en av de få som återstår och bryr sig nog mycket för att ens försöka hjälpa dig. Vem är det som jämt stannar, trots allting, trots all skit, vem är dig trogen trots att du inte gör annat än nedvärderar, hänger ut och hånar denne?? Jag, Shiva, vet du varför, du är min bror'' hon slängde in allt hon kunde beskriva i ord och satte upp det rakt i ansiktet på honom, nu eller aldrig nästan, för hon visste inte vad mer hon skulle kunna göra eller säga för att försöka hjälpa honom, försöka inse. De var döda, och det gjorde ont, ja det gjorde obeskrivligt, otänkbart ont, men det fanns ingenting de kunde göra åt det, och förr eller senare så skulle han behöva känna, men om han då valde att ha någonting alls kvar i efterhand eller ej skulle väll bevisas. Vad mer kunde hon göra för honom, hon hade redan tillbringat år i hans skadade sinne. Han knuffade till henne då han passerade henne, fick henne att vingla till men ej att falla. Hon vände sig om emot honom, mötte ännu en gång hans blick i ett sista försök att få honom att inse. ''De är borta, och det gör ont, det gör obeskrivligt ont, men det finns ingenting vi kan göra åt saken, förutom att bevisa att inte allting var förgäves, att de gav oss någonting som gjorde det hela värt det, som gjorde deras och våra liv värt det hela, bevisa att vi förtjänar det, att vi respekterar och älskar dem, och hedra dem på så vis. Du driver bort alla i din närhet, de få som finns kvar, är det vad du vill, vad du egentligen vill?? Vi kan ju se hur mycket du kommer ha kvar i slutändan om du fortsätter på det här spåret'' hon hade sagt det hon hade att säga, om han inte insåg hur det hela låg till så var han nog mer skadad än hon kunnat tro, och hon visste ärligt talat inte om hon skulle vilja eller orka med att stanna mycket längre, stå ut med all skit. Han hade ett val, och hon hoppades att han inte var dumdristig, ingen klarade sig utan någon i den här världen, inte lika väl som med någon, en släkting, en familjemedlem. Blodet band dem samman, flocken, men räckte det något längre än detta? Hon var inte säker.

| Åhå, spääännande... 8D |

Det blixtrade i de mörka ögonen, likt två hål i hans ansikte som var fyllda av vrede och hat. Allt det förakt han genom åren känt för sin syster kom nu åter upp till ytan, påminde om hur mycket han hatade henne, hur mycket han hatade dem alla.
Om blickar kunnat döda...
Och så stod hon här och försökte förklara att hon var den enda som brydde sig - Jävla skitsnack. Hon hade aldrig brytt, sig skulle aldrig någonsin göra det heller. Precis som honom. Kanske de delade samma blod, men någon familj var de inte. De enda han hade haft var Blossom och Ijin, och nu var de borta. Och han hade inte ens fått säga farväl, han hade inte ens fått ett avsked. De hade bara lämnat honom helt ensam, de hade bara försvunnit utan någon förvarning. Och det fick honom att hata dem lika mycket som alla andra.
"Så bra, Kali! Så jävla underbart bra! Du bryr dig så mycket om mig, men jag driver bara bort dig precis som jag driver bort alla andra. Det är ju så bra att du vet allt detta, ännu bättre att du har så jävla rätt. För vet du vad? Jag berhöver inte dig, jag behöver inte er. Jag behöver inte den här jävla flocken eller någon annan över huvud taget!"
Han skrek orden åt henne med en röst som mer eller mindre skar sig. En brinnande, svidande känsla kröp inom honom och han kunde inte förmå sig att hindra den från att bryta fram mer och mer. Han visste inte längre vad han skulle säga, eller vad han skulle göra.
Nej, det var inte såhär det skulle sluta.
Med en hastig rörelse vände han bort huvudet samtidigt som en tår trängde fram i ett av hans ögon. Och för några ögonblick stod han alldeles stilla, spände varenda muskel i kroppen i ett desperat försök att hålla känslorna på plats. Och sedan var det som att han gav upp, helt och hållet. Musklerna slappnade av och utan att tänka på vad han gjorde lät han sig själv falla till marken, landade på den mjuka mossan och drog ett djupt andetag. Han kunde se sina egna framtassar och runt dem fanns ett kallt, blått sken. Hans aura som vanligvis lös av energi och livsglädje, vad hade hänt med hans värld?
"Jag kan inte förstå att de är borta..." Rösten var inte mycket mer än en viskning. Den starka stämman som tidigare hade kommit ur hans strupe var borta, ilskan hade förvandlats till sorg och alla krafter hade runnit ur hans kropp.
Så, det här var hans hemkomst. Ibland var livet allt för grmyt.

[Haha, han är typ störd... xD han börjar bli "mänsklig", stackars Shiva

Ilskan var tillbaka i broderns blick, hon kunde tydligt se det över hela honom, och hon trodde nästan att han skulle tappa kontrollen helt och hållet och anfalla henne igen. Det var dock någonting över honom som sade det motsatta, trots de ilskna orden som i vrede skreks ut emot henne. Det var någonting under ytan som fick henne att trots allt känna sig lugn, känna att hon inte behövde försvara sig. Kanske hade det att göra med att hon hade sett så många av hans vredesutbrott att hon märkte skillnaden med denna, för hon hade mycket sällan sett några andra känslor än det och skadeglädje hos honom. Det här var nästan, sorgset? Hon svarade inte till hans ord, hon hade ingenting att säga om det hela, för på ett sätt så visste hon att han inte riktigt menade dem, inte helt och hållet. Det fanns en skörhet i hans röst bakom den arga tonen, en som tydde på att den skulle kunna brista när som helst. Det både förvånade och lättade hennes sinne att inse det hela, hon var inte säker på om han någonsin hade behövt riktigt känna sådana känslor, utan att endast ha tagit ut det i ilska på annat, dels på henne. Att han kompenserat och blockerat ute det genom att se andra lida och våndas. Hon hade ingen aning om hur det skulle påverka honom, likaså hon inte haft någon aning om hur det skulle ha påverkat henne, hade trott att det knappt skulle göra det, men hade slutat upp med att göra en stor påverkan, förändring. Hon hade insett att den lilla tid som hon fått tillsammans med sin mor och mormor var allting, att hon inte skulle få tillbaka den, och att hon hade kunnat utnyttja den på ett betydligt bättre sätt än vad hon gjort, i tomheten. Kanske var det vad som hade fått henne att uppmärksamma brodern, som hade tagit fram känslorna nog mycket för att hon skulle bry sig. Hon lade märke till att det allt mer drog sig över honom, att han mer och mer insåg det hela, kände, sörjde. När han sedan föll till marken så var det något inom henne som fick impulsen till att springa fram till honom, något som fick henne att rycka till, nästan som att hon i sista sekunden ändrade sig och stod kvar. Hon gillade inte att se honom sådär, men deras relation hade aldrig varit något i närheten av vänskaplig, och särskilt inte en sådan där de delat varandras känslor, även om de på ett vis faktiskt gjorde det för tillfället. Huvudet hade sänkt sig en aning då hon tog sig ett par steg närmare, stannade upp någon kort meter ifrån honom och slog sig ner på marken, lät sedan även frambenen sjunka ner. En låg suckning lämnade henne och blicken betraktade broderns gestalt, hon hade aldrig sett honom så här, och något med det hela gjorde henne illa vid mods, sorgsen av endast synen av hans känslor, de känslor som även smärtade i hennes hjärta. ''Inte jag heller...'' rösten var låg, likt sin broders inte mer än blott en viskning. Hon visste inte vad som skulle komma härnäst, hur de skulle ta sig vidare ifrån det här, det enda hon visste var att hon inte ville missta honom också, hur otroligt det än lät, även i hennes öron.

Han kunde höra hur lade sig ned inte alls långt ifrån honom. Han ville vända huvudet emot henne, flina och kasta iväg en elak kommentar. Men han förmådde sig inte göra det. Det var som om all vilja och livslust hade runnit av honom. Var det för detta som han vandrat genom halva landet, endast för att få sina drömmar krossade? Vad var det för grym lek han levde i, som tog ifrån honom det enda han höll kärt?
Mor...
Tanken fick ögonen att tåras och käkarna pressades samman för att hindra sig själv från att bryta ihop. Nej, Shiva tänkte inte visa sig svag, tänkte inte vara svag. Han var bättre än så, starkare. Han visste att varken Ijin eller Blossom skulle låta honom ligga där på marken och gråta, det var inte det han var till för. Och han skulle göra dem stolta, skulle göra allt han kunde för att följa i deras spår och vårda vartenda litet minnen han hade av dem. All kunskap och träning han fått av dem. Det slutade inte här, det var han övertygad om.
Men ändå gjorde det så ont att han knappt kunde andas, och han kunde inte förstå sig på dessa underliga känslor.
"Du har rätt," sade han sedan med samma svaga röst som innan. Det var som om något inom honom hade gått sönder, och kanske var det detta som hade behövts för att sanningen skulle hinna ikapp honom. "Du är den enda jag har kvar."
Även om relationen mellan dem aldrig hade varit bra var den definitivt bättre än den han hade med Usha. Den patetiska unga honan... Hon skulle krossas, han hade bestämt sig för länge sedan. Med Kali hade det varit mer av en lek, en utmaning. Och sanningen var den att hon var så mycket roligare också, på alla sätt och vis. Och inom Shiva fanns en liten del som var glad över att det var hon, och ingen annan, som hade gett honom dessa hemska nyheter. Och att det var hon som låg där, inte alls långt ifrån honom. Kanske orden inte räckte, men för första gången kände han att hennes närvaro var mjuk och tröstande.
"Och att kasta bort det... Nej, inte ens jag är så dum. Det var inte det som de önskade av oss. Vi skulle inte vara rivaler, vi skulle bli stora tillsammans. Det var det som de försökte lära oss hela tiden."
Orden tog slut och han svalde klumpen som gång på gång dök upp i halsen. Nej, han vägrade visa sig svag.

| Ursäkta ett lite segt svar, men har haft väldigt mycket skolarbete och dylikt att fixa i veckan |

Synen av sin broders känslor, de som han verkligen försökte hålla inne med, fick hennes egna att flamma upp inom henne, likt en glöd som flammade upp av bränslet som tillfördes. Den vita blicken vändes in mellan träden, försökte sig på att kontrollera dessa hejdlösa och intensiva känslorna, utan någon vidare framgång. De fanns där, det var sanning, lika mycket som att de båda vargarna som varit hennes största förebilder i livet var borta, och inte skulle komma åter. Det var en smärtsam tanke, plågsam. Ögonen slöts och en låg suckning lämnade henne. Enda sedan hon insett hur det hela låg till så hade dessa känslor med täta mellanrum tagit henne i besittning, och var gång så var det med nöd och näppe som hon lyckades med att hålla sig någorlunda samlad, lyckades med att inte få det hela att tippa över och få henne att bryta ihop. Hon var inte säker på om det fanns någonting att gå tillbaka till efter det, kanske så var det vad hon behövde för att få det hela att lämna henne, men hon tvivlade på det, det var inte så det kändes. De båda honorna som föregått henne hade aldrig velat se de båda syskonen på det här sättet, överrumplade av känslor och på gränsen till att bryta ihop, det var inte det som var deras syfte, som de blivit uppfostrade till, tränats till. De hade uppfostrats till att bli hänsynslösa, effektiva, smarta, beräknande, skadeglada mördare, och meningen hade varit att de skulle bli en fruktad, väl sammarbetande trio. De planerna hade gått i stöpet för länge sedan, Usha verkade inte intresserad av någonting av det, inte någonting alls egentligen. Hon själv hade kanske till viss del varit sådan, men hon hade tränat hårt, slitigt dag som natt för att hålla jämna steg med brodern och försöka nå upp till förväntningarna och målen, förhoppningsvis kanske även göra dem stolta om det var möjligt. Hoppet om de två som befann sig bredvid varandra för tillfället kanske inte var helt dött åtminstone. Orden som nådde hennes öron fick henne att vrida blicken tillbaka emot brodern, den bar fortfarande en ton av sorg i sig, men där fanns även något mer, riktigt vad gick inte att fastställa. Hon hade väldigt sällan, om ens någon gång hört honom säga, erkänna, att hon för en gångs skull faktiskt hade rätt, och det var någonting med det som kändes bra. Kanske hoppet inte alls var ute ändå. ''De ville se oss leva upp till det de lärde oss, att tillsammans blir stora, fruktade, och sammanhållna'' rösten hade inte förändrats mycket, hon talade fortfarande med en låg röst, en som det fanns en viss skörhet begravd i, som om den skulle kunna spricka när som helst, likt resten av henne, men inte gjorde det. ''Usha har aldrig varit intresserad verkar det som, men vi har alltid utmanat varandra, du och jag, pressat oss själva och den andre för att träna hårdare och bli bättre'' de båda var ganska lika på flertalet sätt när man började tänka på det hela, lika målinriktade, envisa, tjurskalliga, och galna. Släkt var de allt. Hennes tankar landade för en stund på deras träning och uppväxt, han hade alltid funnit där till att reta, utmana och håna henne, vilket drivit på henne att träna hårdare, och brodern hade nog drivits till att träna hårdare av sin vilja att nå högst, och det faktum att hon så gott som nästan höll jämna steg med honom. ''Jag tror att vi helt klart skulle kunna nå vart vi än vill, i sinom tid, genom att driva på varandra på det sättet, det har funkat förut, och jag tror att det är lite av vad de skulle vilja, vad som skulle leva upp till det de gett oss, göra dem stolta'' tanken var väldigt lockande fick hon lov att erkänna, och för en gångs skull så berodde det inte endast på att det skulle kunna göra modern och mormodern stolta över dem, kanske hade det även till en viss del att göra med brodern, inte för att det precis var något hon skulle erkänna i ord, men nog fanns det kanske där ändå, trots allt. Blod var tjockare än vatten.

"Blod är tjockare än vatten."
Nästan som om han hade läst hennes tankar uttalade han orden. Det var också allt han hade att säga om den saken. Det fanns andra saker att ta itu med, det fanns annat att ordna. Allting de hade talat om under denna korta men ödesdigra stund i deras liv var också allt han tänkte säga gällande denna sak. Oavsett hur mycket han erkände så skulle Ijin och Blossom fortfarande vara borta. Lik förbannat skulle de vara döda. Och ingenting kunde föra dem tillbaka till honom, ingenting kunde få dem att återvända. Det var nu hans sak att finna sin egen väg genom livet, och sanningen var att han inte tänkte lämna Kali bakom sig. Nej, han kunde bara inte. För hon var allt han hade kvar, det enda som han egentligen kunde säga att han höll kärt. För det han hade insett i denna stund var att han på något underligt och sjuk sätt faktiskt älskade henne som den syster hon var åt honom. Även om han aldrig tidigare hade velat erkänna det för sig själv så fanns det nu ingen återvändo. Han gjorde det inte längre för sig själv, han gjorde det för sin mor och sin mormor.
Och för Kali.
För han visste det. Hon skulle låtsas vara stark, låtsas att hon inte brydde sig. Hon hade gjort det hela livet. Men hon var vaken nu, hon sov inte längre. Hon såg världen, och han visste att hon behövde honom på samma sätt som han behövde henne. För trots allt var de syskon, och de var tränade och skapade för att nå långt tillsammans. Med varandra.

Utan ett till ord reste han sig, vände sig och såg på sin syster där hon låg. De svarta ögonen hade en hård blick och där han stod verkade han nästan känslokall.
"Kom." Men rösten var inte hård, inte känslokall. Kanske den inte var mjuk och vänlig, men den var definitivt inte uttalad med något som menade illa. Svansen svepte bakom honom och blicken vek inte bort från Kali. "Kom med mig. Vi gör en kortare resa, bara du och jag. Vi vandrar en bit, ser vad världen har att erbjuda. Bara för att komma bort ett tag. Det är för påfrestande att höra deras andar viska mellan dessa uråldriga träd."
Blicken sökte sig bort bland stammarna, upp mot trädens kronor. Det var som om han kunde känna dem överallt runt omkring sig, och Shiva klarade det inte. Inte nu. Han behövde tid att samla sig, han behövde få tänka på något annat. Det var bara för mycket.
En vandring, ja. Det lät som en bra plan.

[Ska vi börja avsluta? Haha, tänkte att de sticker och döda Talathia efter detta rollspel ;p måste ha plats på min tidslinje sååå... ;D]