Regnet smattrade mot de brandfärgade löven när det handlöst föll från den grå, grumliga skyn. Ingen kunde skymtas på öppna platser; men tittade man noga kunde man se kaninerna kura i sina små hålor eller fåglarna i sina bon.

Araiel låg torrt placerad under ett träd med tjockt lövverk. Så fort hon och Tamon märkt att droppar börjat fläcka deras päls, hade de snabbt tagit skydd - ett klokt val. Hon var nöjd när hon tittade ut och såg hur vattendropparna vätte ner allt det kom åt och föreställde sig hur blöta de skulle varit om träden inte hade hjälpt dem med skydd.

Vrenhonan sträckte ut frambenen framför sig och suckade tillfredsställt när musklerna spändes ut, och drog sedan in de stora tassarna för att kunna vila det smala huvudet på dem.
En mätt, dåsig känsla spreds inom henne och hon slöt ögonen, dolde den intensiva blicken innan hon fuktade nosen. Så trött hon var. Ändå höll hon sig vaken bara för att få lyssna på regnet och känna den friska, rena doften. För en kort sekund undrade hon om Tamon också var vaken för att uppleva regnet.

[P till Tamon-ponken :'D <3]

[Höhö skulle det int vara i byomi?? Men detta duger fiint <3]
Det tunga regnet som smattrade ner på trädtopparna, och marken utanför dem, var som en bekräftelse av att de gjort rätt i att söka skyddet då de få dropparna som börjat regnet fallit över deras ryggar. Huvudet vilade på de oproportionerligt stora tassarna, som satt fästa på de långa frambenen. Det högra örat var vinklat emot Araiel, som låg bredvid honom, och det vänstra framåt. Ögonen var öppna men riktade mot den grådisiga världen bortom deras något tätare skydd.

Han kastade en blick emot henne och såg hennes sluta ögonlock, sov hon? Han log lätt. De var mycket mer avslappnat än vad det varit i Imperio, lättare på något sätt. Kanske skulle han se till att sova också? Men han fann världen, så som den var bortom all stress och vikten av ansvar, mycket fascinerande. Regnet gav en hinna till världen, som om ett täcke lades på, och när det togs bort lös allt av nytt liv, det var något han inte reflekterat över i flocken, han hade haft viktigare saker att tänka på då, träning och uppdrag.

Han lyfte huvudet och vred det mot vännen bredvid honom. "Sover du?" Hans röst var låg, hans röst hade alltid en mörk ton, och så mjuk han kunde göra den. Den djupt lila blicken låg i hennes ansikte, för att se om hon reagerade på hans ord, sov hon skulle han nog testa att göra detsamma.

[..jo det sa vi.. *skäms*]

Då Tamon talade med låg röst som ändock skar igenom regnet öppnade hon ögat vänt mot honom. Även om det var svar nog, öppnade hon ändå munnen för att besvara hans fråga.
”Nej. Regnet är alltför behagligt att lyssna till.” Hennes röst var len, mjuk att lyssna till, men olikt många andra låg det inget förrädiskt över den. Araiels röst var helt enkelt bara len.

En snabb blick med det öppna ögat slängdes ut i det fallande regnet som trummade hårdare mot lövverket. Efter att ha konstaterat att inget – förutom någon liten skiftning i något moln i den blytunga skyn eller att en pöl blivit lite större – hänt så återvände den mörkgröna blicken till Tamon. Regnet lättade lite, slutade trumma så hårt mot bladen, men skyfallet var långt ifrån över. Det var bara en av de lugnare stunderna.

Vrenhonan mindes något hon velat fråga honom, men alltid glömt och kommit på vid fel tillfällen.
"Har du några förslag på hur vi ska vandra efter den här skogen? Norrut, västerut, österut?" Araiel ville gärna vandra norrut och få känna kyla i sin päls igen. Det var länge sedan, och om hon skulle vara ärlig, så var det här området lite för kvavt för hennes smak.

[det försvann murhgurjks xC]

Han mötte det enda ögat hon lät öppnas. Ett leende vilade på hans läppar då hon svarade, han höll onekligen med. Regnet var rogivande, och det trummade mjukt. En mjuk ton som brummade med naturen. Hennes röst var len emot hans öron.

"Ja Regnet är rogivande" han log emot henne innan han fortsatte "Det är något jag aldrig tänkte på i Imperio" Det var inte ofta han talade om den flock de båda fötts in i, det var inte nödvändigt. Det var det förflutna och det fanns inget att hämta i att fastna där. Han klagade inte över sin uppväxt dock, det var den som gjort honom till den han var idag och han önskade inget annat. Aldrig hade han trott att han skulle få närmre känslor för en annan varg, eller vren, än de som var tillåtna i Imperio, kollegor och fortlevnad, inget annat. Men att få kalla Araiel sin vän var för honom en glädje.

"Jag vet inte riktigt" Svarade han eftertänksamt på hennes fråga. "Dit vi känner för dagen?" den känslan av frihet var också något nytt, man behövde inte planera allt i förväg, man bara rörde sig dit tassarna bar dem. Så flyktigt, utan något band till något. Trots att det var hans förslag, och att det lät spännande, var det främmande. Det lät udda att bara gå dit man ände för just då. Han hade växt upp med strikta regler och lagar. Där allt var planerat, även alla valpar. Det fanns inget som hände av slumpen.
"Eller Kanske kan vi ta oss bort från bergen som jag såg norrut" Han ville kanske inte erkänna det, men han ville undvika berg en tid föröver.
"Ta oss österut och se vad som finns där bortom?" Han undrade hur detta landet såg ut. Alla de områden de hört talas om.

Araiel nickade åt hans ord. De var sanna. I Imperio hade det varit onödigt att ens tänka på regnet mer än som ett störningsmoment - det var först nu hon faktiskt kunde uppskatta och ta del av det.
"Inte jag heller.", svarade hon med lågt tonfall. Vrenen tyckte inte om att tänka tillbaka på Imperio, tyckte inte om de känslokalla minnena. Allt hade varit så enkelt, men samtidigt enkelt och tråkigt. Medan livet i Imperio varit svart och vitt blomstrade hennes nya liv i sprakande färger. Hon skulle inte vilja byta tillbaka för någonting i världen.

Tamon svarade på hennes fråga. Det var inte riktigt som hon hoppats att ha skulle svara, men hon förstod att han ville undvika berg för ett tag. Hon skulle nog aldrig mer kunna passera genom berg utan att ständigt vara rädd för ras. Naturen hade bevisat hur mäktig den var, så mäktig att Araiel aldrig skulle våga sätta sig upp mot den.
"Det låter bra", svarade hon, för det lät faktiskt relativt bra. Inte lika bra som hon hoppats, men kanske så skulle de kunna vandra norrut sedan. Hon orkade bara inte med den kvava värmen mer.

Det var som om han kunde läsa honan som en öppen bok, samtidigt som om han inte kunde få ut något av att titta på henne, som om hon var en låst kista vars nyckel sedan länge var försvunnen, som en myt som inte längre gick att tro på. Han ville finna nyckeln, ville låsa upp kistan och dra fram dess hemligheter.
Ett leende prydde hans läppar då hon svarade.
"Och du, vart ville du gå?" Han såg på henne att hon fann en annan tanke något mer lockande, på sättet hon tvekade, nästan omärkligt, på ordet bra. Som om det inte riktigt var den hela sanningen.

Blicken Tamon gav henne var svårbegriplig, men den påminde henne om en varg som ställts inför en svår gåta, som han måste lösa för att få passera. Hon mötte lugnt hans blick tillbaka, och följde hans läppar med blicken då han log och svarade med en fråga.

Araiel vred på huvudet och blickade ut i regnet ett kort ögonblick.
"Jag vet inte", svarade hon efter en liten stunds tystnad. "Allt jag vill är att komma ifrån den här hettan." Det var resten av sanningen. Hon visste inte var hon ville ta sig, annat än att hon gärna ville se mer av Numoori. Lära sig fler språk. Upptäcka platser. Höra berättelser. Ge livet en betydande mening, ett driv som fick henne att längta efter morgondagen.

[Så.. derp<3]

Han lyssnade oå henne och nickade fundersamt, han själv tänkte inte på värmen som låg i luften, han var för tagen av regnet som kylde marken och på hennes andetag bredvid honom. Tänka sig, att ha en vän. Han undrade var Imperios ledare skulle sagt om den relation som byggds upp mellan hanen och hans följeslagare. Vänskap var inget som flocken gynnade. Tamon förstod varför, han mindes valpen som gått förlorad och sorgde honom lätt igen. Jo tydliga känslor så som vänskap var skadliga. Hans djupt lila blick fann honan igen.
"Du bestämmer" avgjorde han snabbt och nickade. Han skulle ändå få överkomma oviljan att gå iberg någon gång, så ifall Araiel ville gå den vägen skulle han göra detsamma.

Du bestämmer.

Araiel skakade snabbt på huvudet.
"Vi vandrar österut. Oavsett var vi går så lär det ju knappast blir varmare, så länge vi inte går söderut, inte sant?", resonerade hon lätt medan den intensiva blicken fixerades vid ett träd en bit bort. Trädets stam var mörk, höll sig i bakgrunden till de eldfärgade löven, som blev otydligare tack vare regnet som föll.

Vrenen suckade och slöt ögonen. Synen försvann och allt hon uppfattade var det hennes andra sinnen fångade upp. Doften av regn. Trummandes av vatten mot löv. Hon öppnade ögonen igen.

Han log då hon skakade på huvudet. Han hade nästan förstått att han skulle få ta ansvaret ändå, även om det nu lät som om hon valde rutten. Han nickade tankfullt och blickade ut över den grå slöjan som regnet hade över världen. Han reste sig enkelt, så att hon stod med huvudet parallellt med manken, och blickade fortfarande ut. Sedan sneglade han emot den mörka tiken bredvid honom, fyrade av ett bländande leende och klev ut från trädets skyddande grenar, enbart för att låta vattnet skölja över den svarta, ibland blåaktiga, pälsen. Han slöt ögonen och hade nosen lätt riktad mot skyn, så att vattnet ränn längsmed nosryggen innan de rann ut över kinderna och droppade ner på marken.
Det var skönt, svalt, att känna det mjuka regnet skölja hans kropp.
Han öppnade åter den djupt lila blicken och såg busigt mot Araiel.
"Kom då" sade han retfullt och det gnistrade till i blicken han busigheten som sköljde över honom, som om det hade varit regnet som burit med sig den. frambenen särades lät och bröstkorgen kom närmre marken, utan att riktigt röra vid den, och svansen viftade bakom honom. Han visste inte om hon skulle med på denna lekinbjudan, det var nästan alltid litet spänt mellan dem, även om känslan av flockens kontroll började försvinna. Kanske var det för att de alltid levt så, och därför låg det kvar och gnagde i bakgrunden.
Om det hade varit en främmande varg han stött på hade han aldrig ens drömt om att ta till detta uppförandet. Det var omoget, inte värdigt. Men nu var det Araiel, och de kände varandra väl vid det här laget. Hans läppar pryddes fortfarande av ett brett och innerligt leende, något som bara föll på plats när han var ensam med tiken.

Tveksamt reste Araiel sig upp när han med retsamt tonfall kallade på henne. Marken där hon legat kändes varm under hennes tassar och hon hade faktiskt ingen lust alls just nu att blöta ner sig. Samtidigt kunde hon inte tacka nej till Tamons lekinvit. Det var viktigt för henne att bevisa att hon kunde anpassa sig till ett mindre strikt liv, ett liv där ansvar och strikt perfektion bara var tomma, tråkiga ord.

Så därför följde hon med ut i regnet. Så fort de stora, svalkande regndropparna träffade hennes päls och kylde ner henne klarnade tankarna genast. Det var som om hon halvsovit men nu vaknat på riktigt.
Araiel ruskade på huvudet för att samla de svärmade tankarna och morrade sedan plötsligt till. Det var inget argsint läte, snarare ett svar på hans inbjudan. Från att ha stått stilla var hon i samma ögonblick i full fart. Hon dök mot honom, i avsikt att tackla omkull honom så att en brottningsmatch kunde inledas. Trots att vrenhonan var något mindre än sin vän uppskattade hon känslan av att tävla på ett vänligt sätt som fortfarande tvingade henne att ta i.
Med ett retsamt leende nafsade Araiel lekfullt efter hans ena öra. Av gammal vana kändes det lite fel att vara så leksam men hon insåg att hon faktiskt tyckte om känslan av att slappna av och larva sig.

Hon verkade något tveksam till lekinviten, men han stod tålmodigt kvar med svansen vajande i luften. Den lila blicken låg busig kvar på henne och han log uppmuntrande då hon valde att kliva ut i regnet. Han studsade upp lätt åt sidan och sjunk sedan ner i samma ställning igen. Plötslig flög honan emot honom och han studsade upp för att möta henne. Hans käftar slöt sig lätt om hennes hals, iallafall sidan av den, och den lös huden satt fast i hans käftar. Han morrade lekfullt och lade sin tyngd emot henne, i ett försök att få ner henne på marken, och därav vinna första ronden. Han skrattade till, ett ljud som låg ovant i hans mun.
Då hon inte rubbades allt för mycket släppte han igen, studsade undan innan han åter flög emot henne.

[Kort för... varför inte? :'3]

Tamon bet tag i hennes lösa nackskinn och Araiel morrade varnande till, men den lekfulla klangen lämnade aldrig hennes röst. Oavsett vad så var det fortfarande bara en lek. Hon kämpade inte för att skada honom, bara för att vinna - och inte ens det var så allvarligt.
När han pressade sin tyngd mot henne för att få ner henne krävdes det mycket för att hålla emot. Han vägde tillräckligt mycket för att benen skulle darra till lite av ansträngningen när han pressade ner mot henne, men precis när hon trodde hon skulle ge vika studsade han undan med ett skratt. Hon stämde in, och även om det var ovant gillade hon känslan av den renande skrattet som bubblade fram genom halsen.
Den korta vilan bröts av när Tamon åter flög mot henne. Araiel tog ett steg åt sidan, lät honom fara förbi innan hon snodde runt och lutade sig mot honom samtidigt som hon slog med tassen mot hans framben för att försöka fälla honom.

Han missade Araiel och han blev faktiskt något irriterad. För trots att han sedan han lämnat flocken förkastat deras läror så levde hans uppväxt kvar inom honom, och en viss tävlings lystnad vaknade. Men det var fortfarande leendes han enkelt lyfte undan benet hon försökte slå efter. De Lila glimmade till där han stod i regnet. Det blötte ner den korta pälsen snabbt och han blinkade undan vattnet då det ville rinna in i ögonen på honom.
Han studsade ner i en lekinvit och den långa svansen svepte bakom honom. Snabbt studsade han upp igen mot henne men han inte längre än ett hopp innan han vek av åt sidan och studsade i sidled.
Sedan, efter den halvdana undanmanövern, så hoppade han emot henne igen, i ett försök att lägga framtassarna om hennes hals.
[Jag är den segaste skiten på jorden... Sen hade jag heeelt glömt att det var min tur <..<]

Vrenhonans attack gick inte som väntat. Tamon lyfte undan benet och gjorde ett anfall. Hon lät honom placera sina tassar runt hennes hals och skrattade mjukt när de föll omkull. Hon blinkade mot regnet och låg stilla ett ögonblick innan det åter blev liv i henne. Hon krängde runt och placerade sin kropp ovanpå hans. Hon placerade sina tassar på varsin sida av hans huvud.
"Jag vann.", avgjorde hon lågt och skrattade lätt. Araiel väntade sig inte för en sekund att han så lättvindigt skulle ge upp, men om han gjorde det skulle hon ha vunnit. Regnet smattrade lätt mot hennes rygg medan hon skyddade honom med sin kropp mot vattnet.

[hashtag pinsamt kort]