[Ja, jag gillar att spola i tiden. x3]

Wami hade känt sig trött och hängig den senaste tiden. Hon hade denna kväll lagt sig i hennes och Lihai's lya. Vart Lihai var var hon inte säker på. Hon känner sig lite domnad och orolig i kroppen. Att hon inte kunde finna sig en behaglig sovställning på grund av magen gjorde heller inte saken bättre. Hon gnyr för sig själv när hon vrider och vänder på sig och bökar omkring där inne i lyan och försöker göra det bekvämt för sig. Men oron i kroppen vill inte släppa taget om henne och det börjar få paniken att växa allt mer. Hon vill ha Lihai vid sin sida. Men samtidigt är det en känsla av att hon helst vill vara ensam som gnager henne. Hon piper frustrerat till och blir stilla. Efter en stund slumrar hon till men sover oroligt.

Senare vaknar hon till av en hemsk smärta. Hon kvider och ser sig omkring i mörkret. Men hon är fortfarande ensam i lyan. Det gör ont. Vad är det som händer. Hon reser sig upp men smärtan får henne att lägga sig ner igen. Hon rullar över på sidan. Den stora magen häver sig för varje andetag. Varje utandning är hård. Rädslan börjar gripa tag om henne. Hon vet inte vad som händer. Hon har aldrig varit med om det här förut. Är det dags? Kan det vara så? Hon lyfter huvudet och ser på sin mage. Lägger ner huvudet igen och kniper ihop ögonen när smärtan ilar genom henne. Hon kväver ett skrik. Sparkar med bakbenen. Försöker resa sig igen men blir liggande. Ligger inte bra. Smärtan är hemsk.

Första valpen är en vit liten hane. Oerfaren och ensam försöker hon ändå göra sitt bästa med att slicka ren valpen. Andra valpen är även det en hane. Sedan följer tre små tikar. Snart ligger fem små fluffiga miniatyrkroppar och diar och buffar Wami på magen, med sina små tassar och små nosar. De är så ofattbart små. Wami kan inte sluta stirra på dem. Trots tröttheten som gripit henne så starkt nu när smärtan lagt sig. Då och då petar hon mjukt med nosen på en av dem. Petar mjukt på alla. De är så ofattbart små. De är så små. Och även om hon kan se tecken av båda fäderna hos dem så känner hon sådan obeskrivlig kärlek för dem. De är hennes. De är så ofattbart små.

[Födelserollet/inlägget då. Vill Lihai kika in så är det okej. :3]

Han hade varit ute och jagat till Wami. I hans mun hängde två harar, visserligen var det ju inte mycket kött på dem men det var alltid något. Han klipper lite med öronen där han går och hans guldbruna blick ser sig hela tiden omkring. Han skyndade på stegen, han ville inte lämna henne ensam. han ville vara där hos henne när valparna skulle födas. Han hade sett hur trött och hängig hon hade varit på senaste tiden och han är väldig ororlig, kanske var det dags när som helst?

han får snart syn på hans och wamis lya och när han närmade sig lyan så blev han ororlig, Han kände lukten av blod och hans hjärta hoppade över ett slag och han släppte hararna utanför lyan och kikade in, rädd för att finna Wami död och blodig, men istället fann han henne liggande med fem fluffiga nyfödda valpar bredvid sig. Han stirrar på de fem små och han tar ett steg in och möter Wamis glödande blick och stryker sitt huvud kärleksfullt mot hennes och ger henne sedan en slick på kinden. - De är... underbara får han slutligen fram, det hörs på honom att han är stolt och i hans blick syns kärleken till de små liven.  Han älskar dem alla fem redan nu. Han böjer ner huvudet och noser försiktigt på dem fem små liven innan han höjer huvudet och möter Wamis blick igen. - jag är ledsen att jag inte fanns här hos dig när du födde dem. han slokar med öronen och skäms.

Hon kunde inte släppa dem med blicken. Hur kan man plötsligt gripas av en sådan kärlek till något man bara har lagt ögonen på ett par minuter? Det grep henne redan när första valpen föddes. Hon är mållös inför dessa fem små liv som har grävt sig in i hennes hjärta för att stanna. Hur kan en mor INTE älska sina små så villkorslöst? Wami kan inte tänka sig det alls. Kände hennes egen mor ingenting när valparna föddes? Varför? Tanken på Nisha kommer nog alltid att hemsöka henne.

Wami märker inte jordens viskningar och rycker överraskat till när Lihai kryper in i lyan och ger henne en slick på kinden. Valparna vid hennes mage gnyr till vid den plötsliga rörelsen. Wami fäster sin glödande blick på hanen. Hon ler varmt mot honom. Hon känner sig fortfarande mållös och studerar honom när han försiktigt nosar på valparna som åter diar girigt. Hon skakar lätt på huvudet.
"Det gick bra. Jag mår bra... VI mår bra". Svarar hon honom tillslut.