Auzora
Död
Spelas av : Jenn | Död
|  Rubrik: Auzora - Blessed with a curse  mån 20 maj 2013, 20:14 | |
| 
Auzora föddes på den exotiska ön, Tadaar. Modern var en mycket stolt Fakarghona som värderade sitt rena blod mycket högt. Trots detta så tillhörde hon en mindre flock med blandade raser, som hade sitt revir på ön.
Flockens alfahona besatt också läkekrafter och byggde därför upp ett naturligt intresse för den unga, bevingade tiken. Alfaparet hade själv inte lyckats få några egna valpa, trots sina försök, och på så väg skapades ett obrytbart band mellan henne och den unga Auzora. Alfahonan var högst villig att hjälpa valpen med att utveckla sin läkekraft och tränade därför med henne varje dag. I flocken ansågs även en varg med läkekrafter stå för en som bär på ett gott hjärta och en stark vilja, precis som deras alfahona.
Valpens utveckling gick framåt med stormsteg och den lilla lärde sig snabbt och sög i sig tips och råd som en svamp, men en dag skedde något oväntat.
Auzora skulle till att hjälpa till med att hela en annan valp från flocken som klättrat högt upp i ett träd och tappat fäste. Valpens nacke hade fått sig en spricka och ett djupt sår gapade från valpens sida. Alfahonan stod redo bredvid den unga tiken och de båda placerade sina tassar varsamt mot den unga valpens kropp. De lät respektive krafter flöda genom dem och in i den skadade valpen. En stund passerar och det ter sig som att valpens liv ska gå att rädda. Flockens alla medlemmar samlas runt dem för att bevittna hur ett mirakel ska till att ske men något går fel, hemskt fel.
Av någon anledning så börjar såret spricka upp igen och blodet väller ut ur valpens sargade kropp.
Auzora ser sig förtvivlat omkring och försöka söka styrka hos den äldre honan bredvid henne, men över alfahonans anlete ligger ett obeskrivligt uttryck, fyllt med skräck och uppgivenhet. Hon har aldrig tidigare varit med om något liknande. Plötsligt spricker såret upp ännu mer och valpens insida ligger nu blottad för åskådarnas ögon.
Det finns inget de kan göra längre, valpen är bortom medvetande av blodförlust och en stor del av dess inre organ och inre vätskor befinner sig utanför valpens buk.
Den unga tiken rycker hastigt bort sina tassar från den döende valpen i skräck och börjar skaka av den förtvivlan som tagit sitt grepp om henne. Vad hade hänt… och hur? Det finns inga ord. Munnen är torr av ansträngning och ögonen blanka av trötthet. Hon ville inte vara här.
En ensam tår tar sig ner över hennes kind och faller handlöst till marken. Hon känner sig så fruktansvärt ensam trots att hela deras flock är där med dem, samlade i en cirkel runt omkring dem.
Alfahonan samlar sig under någon sekund och slänger sig över valpens hals för att slita ut dess strupe och korta dess lidande, trots att valpens sinne förmodningen redan lämnat platsen.
En kör av ylanden bryter tystnaden och sorgesången lämnar samtliga medlemmar ur flocken, men den unga tiken kan inte förmå sig att göra något. Hon sitter bara där och skakar. Förskräckt.
Alfahonan reser sig på nytt. Hennes blick är svart och det går inte längre att utvinna några känslor från hennes ansikte. Tiken tar sig fram till Auzora och lyfter upp henne i den nedre delen av nackskinnet, där hennes fjädrar knappt vuxit ut. De beger sig bort från flocken, bort till den sjö som ligger på öns södra sida.
Tiken släpper ner den valpen intill den spegelblanka sjön, fortfarande med det uttryck över sitt anlete som satt oro i valpens sinne.
”Ge dig av, valp. Du är inte välkommen här längre.”
Auzoras ögon vidgades och valpens kropp började åter skaka. Vad var meningen med det här?! Varför… varför?!
”Stick härifrån och ta din vidriga kraft med dig! Jag vill aldrig se ditt anlete här igen!” Rösten är hård och fullkomligt olik den röst som tiken annars använt när hon talat till Auzora tidigare. Valpen gnyr vagt av förtvivlan och hennes hjärta slår så fort att det känns som att det ska bryta sig ut ur hennes lilla kropp. Hon kryper ihop och vänder sig om med ryggen mot den vuxna tiken, fortfarande med de vattniga ögonen fäst på honan.
”STICK!” Alfahonan låter sin käft slå igen precis bredvid valpens bakdel. Ett skrämt tjut lämnar Auzora och hon flyr platsen med svansen inklämd mellan bakbenen och med tårarna forsandes ner för hennes kinder.
En ensam tår faller ner mot ytan på den blanka sjön och lämnar efter sig en vag cirkel som sakta dör ut.
Hon är ensam.
|
|
[ 
