Bambra vankade av och ann utanför den lilla lya som hon själv bott i sina första nätter i staden. Blicken var fäst vid hennes tassar men började flackande söka sig ut i folkmassan så fort något vitt skymtades i hennes ögonvrår. Rastlösheten och frustrationen hade fullt grepp över hennes kropp, ångesten låg nära.
"Nått är fel, nått är fel, nått är fel..."
Upprepade hon gång på gång för sig själv.
Broderns hem var tomt. Det fanns inga direkta tecken på strid eller något dramatisk över huvud taget, bara en svag doft av främmande varg. Men hela Civitas luktade av främlingar, det betydde verkligen ingenting. Problemet var att Molok inte var där. Han var fortfarande skadad, grimaserade inte längre vid varje rörelse men brukade inte bege sig ut på längre promenader direkt. Hon hade väntat här alldeles för länge vid det här laget. Nomë var inte heller på plats, och det var kanske ett gott tecken. Kanske var de ute och distraherade sig ett ögonblick. Ett långt ögonblick. Men det kändes inte rätt, det värkte i maggropen och vred sig inom henne. Något var fel.

[Öppet rollspel för alla att hoppa in i, men främst avsett till Nomë, Duva och/eller Blair..]

Blair krockade nästan med sin syster när hennes vankande överraskade honom. Han backade smidigt ett steg bakåt och höjde ögonbrynen åt henne.
     "Vad, Bambra?" Hennes ord till trots såg hon inte upprörd nog ut för att han skulle bli orolig. När han kikade över hennes skuldra såg han att lyan var tom, och det blev något tydligare vad som oroade henne. Blair log snett.
     "Ah", sa han och la huvudet på sned. "Vår kära bror är på äventyr." Visst oroade han sig mer för Molok efter överfallet - han var inte läkt än - men Blair hade hälsat på honom i morse, och han hade verkat starkare än dagen innan.
     "Ingen Molok, ingen Nomë", sa han menande. "Är det verkligen så underligt om ett nyblivet par vill ha lite ensamtid?" Dessutom visste han att Nomë ogärna släppte Molok ifrån sig. Han kunde se det på henne, i hennes blick och mun när någon nämnde den vites namn. Blair och Nomë hade tillbringat dagen ihop, och det var troligen den längsta tid paret varit åtskiljda på länge. 
     Blair hade flugit en omväg tillbaka för att sträcka på vingarna. Det var inte alls otroligt att han och brodern hade gått om varandra. Molok och Nomë hade en tydlig dragningskraft emellan sig, och han tvekade inte på att de kunde ha stött ihop. Annars borde hon vara här vilken sekund som helst.
     "Jag vet att du är orolig." Tonen var förvånadsvärt mjuk när han såg på sin syster. "Men han är inte vår fånge, bara för att han är skadad."

Blairs plötsliga ankomst tvingade henne att avbryta sitt vankade men oron ville inte släppa greppet om hennes kropp. Den ena framtassen trampade otåligt på stället, klorna skrapade över det torra jordgolvet. Hennes blick var stint fäst i Blairs och hela hennes uttryck mycket stramt. Skulle han inte ha någon form av förutseende krafter? Tyckte inte han också att något kändes fel? Trotts dessa ilskna tankar så lugnade faktiskt orden henne något. Dels var det antagligen ett gott tecken att broderns föraning inte anade minsta oråd, och dessutom var hans ord väldigt rimliga. Det var samma tankar hon själv haft, och det var enklare att lyssna på nu när någon sa dem högt. Men det ändrade inte faktumet att hon behövde vädra sin frustration, och ett klagande muttrande lämnade henne.
"Ugh, om mina kära små bröder varit bara en aning bättre på att hålla sig borta från trubbel och kanske - jag vet inte - försökt undvika att bli hatade av Exakt Alla så hade det varit mycket enklare för mig att inte känna som att jag behövde ha koll på er varje vaken sekund."
Ögonen var uppspärrade och blicken han fick mycket menande, munnen ett stramt streck. Hon hade verkligen velat lägga till ett skratt där på slutet för att avdramatisera situationen något men detta var en verklig press som tyngt henne att tag och som inte gick att hålla inne längre. Dem oroade henne. Blair hade alltid varit viktigast av allt för henne och att försöka släppa in Molok i sitt liv hade gett henne dubbla mängden bråkiga smågrabbar att försöka hålla vid liv.

Blair log snett.
     "När har jag någonsin hamnat i trubbel?" Han steg närmare och kysste henne på hjässan. "Jag behöver inte vara älskad av världen så länge du älskar mig. Kom, så går vi och letar rätt på dem." Han nickade åt henne att följa efter.

Blair och Bambra mötte henne på vägen mot platsen där boplatserna var belägna, men där fanns inget spår av Molok. Märkligt. Han hade inte varit i lyan tidigare; hon hade trott att han var tillsammans med dem. Pannan rynkades kort och hon övervann knappt impulsen att öka på stegen — det var nästan plågsamt att behålla det avslappnade tempot.
    "Bambra, Blair", hälsade hon korthugget, utan att le. "Vart är ni på väg? Ni råkar inte ha sett Molok någonstans?" Tonfallet var lättsamt, men det fanns en misstänksamhet i rösten som kommit ur tidigare erfarenheter, kanske eller kanske inte befogad. Hur som helst var den där och den krävde ett svar. Kanske var det fel av henne att vara så kontrollerande, kanske var det bara en ofrånkomlig biprodukt av det hon upplevt. Det fanns så många kansken, hon blev så trött av att tänka på dem. 
    Ögonen såg från den ena till den andra. Hon hade inte mött honom på vägen hit, trots att hon tagit en av de mer folktomma gatorna som de båda föredrog. Stämningen var lustig, eller kanske olustig vore ett bättre ord — i vilket fall kändes det inte bra. 
    Den outtalade frågan hängde i luften, och Nomë rätade på sig. "Jag har inte sett honom. Inte på hela dagen."

Hon gav sin bror en trött blick men mottog tacksamt kärleksyttringen. Såklart hon älskade honom, och det skulle hon alltid göra. Något bättre till mods följde hon med ut men hann inte komma långt innan Nomë dök upp. Precis som vid varje åsyn av ljus päls den senaste timmen så hoppade hennes hjärta över ett slag, sedan kom en tillfällig lättnad. Den utbyttes dock blixtsnabbt mot ett ökande obehag, dimmvargen var ensam. Hon var otroligt sammanbiten då de gick honan till mötes. Ni råkar inte ha sett Molok någonstans? Det var som att någon hällde kallt vatten över henne. Frågan fick hennes ben att kännas lite svaga.
"Vah?"
Viskade hon nästan ljudlöst. Inte på hela dagen? Hon svalde, det kändes lite som att hon skulle kräkas vilken sekund som helst och hon skänkte Blair en snabb, orolig blick.
"Jag visste det.."
Sa hon sen till ingen särskild, stirrade blankt rakt ut i luften. Något hade känts fel från första sekund och nu forsade olika scenarion fram genom hennes sinne. Vad som kunde hänt, i vilket skick dem skulle finna brodern. Om dem skulle finna honom alls. Skulle dem hitta en kropp bara? Skulle han dyka upp en dag i ett dike, eller låg han kanske redan på botten av något vattendrag? Hon slöt ögonen och drog ett djupt andetag, samlade sig.
"Gruppen som anföll honom tidigare, har du sett någon av dem i staden på senare tid?"
Nu var det dags att tänka logiskt och samlat och gå igenom alternativen, inte få panik. Få inte panik.

Åsynen av Nomë fick Blair att bita ihop. Hårt. Lugnet han lyckats samla på sig smälte bort, och kvar blev en iskall klump. Oron steg inom honom, men han visste att panik inte skulle lösa något. Blair rätade plötsligt på sig, och skiftade på ett ögonblick från lättsam bror till hopbiten och farlig.
     "Bambra", sa han lågt. "Andas." De gröna ögonen fladdrade från Nomës ansikte till omgivningen. "Om han gett sig av frivilligt borde han vara tillbaka snart. Bambra, flyg ett varv åt det hållet. Nomë, kolla era vanliga ställen och gator. Jag flyger åt andra hållet. Kom tillbaka innan det blir mörkt, okej?" Han hade svårt att tro att Molok skulle vara borta på riktigt. Han fick inte vara borta. Det var lättare att förneka en möjlig fara.

Bambras första mening fick hjärtat att sjunka i bröstet och Nomë lyfte på ena ögonbrynet, frågande, irriterad av nervositet. Gruppen som anföll honom tidigare, har du sett någon av dem i staden på senare tid? Hon svalde och skakade på huvudet. 
    "Nej. Jag trodde att de hade försvunnit." Det hade gått tillräckligt lång tid för att hon skulle våga tro på att de okända anfallarna skulle ha lämnat staden, tro på att det skulle ordna sig och att allt var under kontroll. Tydligen inte. Det var förmodligen dumt att gå händelserna i förväg och anta det värsta, men hon kunde inte hjälpa det — alla möjliga scenarion, det ena värre än det andra, rusade genom huvudet. 
    Nomë nickade kort åt Blairs ord — kände inte för att slösa tiden ytterligare — och drog sig sedan bakåt, vände om samma väg som hon kommit. Det fanns ett par ställen där Molok kunde tänkas vara, platser de brukade gå tillsammans. Även om det kändes osannolikt att han skulle ha gått dit ensam var det något att hålla sig fast vid. Nomë skyndade längs gatan som om hon inte kunde gå fort nog, brydde sig inte om ifall hon knuffade till någon som råkade stå i vägen. En olustig känsla lurade i maggropen. 
    Vid Gudarna, nej. Låt det inte vara så. Låt det bara vi som överreagerar, allihop. 

Hon sände sin bror en sylvass blick, men lugnade sin innan hon hann säga något. Det var bra att andas. Det var säkert ingen fara. Tonen i hennes mörka ögon skiftade från irriterad till medlidande och orolig. En djup rädsla började ta fäste i henne, hon kände sig genuint tveksam på om Blair skulle klara av en till förlust såhär snart inpå Yrjö. Det oroade henne nästan mer än hur hon själv skulle ta eventuella dåliga nyheter. Med en kort nickning bredde hon ut vingarna och tog till luften.
I evigheter flög hon i allt större cirklar över den trappformade staden. Hon flög lågt och skannade noga av varje liten gata, ofta såg fundersamma vargar upp på henne men hon ignorerade dem. Det spelade ingen roll vad dem tänkte att hon höll på med, det viktiga var att hitta Molok.
Men ingen ljus broder fanns att finna någonstans i staden. Hon kunde känna hur pulsen ökade mer och mer desto närmre solen kom horisonten och då himlen började skifta i rött insåg hon att det var dags att ge upp. Med lite tur skulle någon av de andra ha hittat honom, eller så var han i lyan då hon återvände. Antagligen var han det, och skulle skratta åt dem för att dem oroat sig. Eller fnysa åt dem, muttra att dem inte fick oroa sig. Hon knep ihop ögonen och bad för att det skulle vara sant.

Men då Bambra landade vid lyan var den tom och kall. Rådvill blev hon stående alldeles utanför ingången. Tårarna var inte långt borta nu.

När de återsamlades en tid senare var Molok fortfarande borta, och det var med stigande panik som de fick inse att han nog inte bara var på en promenad. Något var fel, men det var omöjligt att hitta honom i Civitas virrvarr av lukter och folk. De var bara tre personer.
     Blair sov inget den natten, och han trodde inte att någon av dem gjorde det heller.

[Avslutat.]