-

Solen skiner starkt över den vidsträckta vita slätten, det är fullt med snö så långt ögat kan nå. Snön yr omkring likt sand och bildar snödynor här och var, stora som små. Trots att solen skiner är det isande kallt, solen verkar inte göra det varmare. Den vita snön kan sticka i andras ögon, men för en viss vit varg är det inte alls så. Hon trippar fram genom det vita landskapet, hon är slank och fin och bär på en kort vit päls som skimrar ljusblått i solljuset. Hennes isblåa ögon ser kallt över området, det finns ingen i sikte. Hon fnyser för sig själv. Tiken har inte ätit på flera dagar men det klarar hon av, sånt blir hon inte utsvulten av. Dock saknar hon kött, men i detta landskapet lär det ta lång tid innan hon finner något ätbart. Hon ökar takten något och skannar området igen. Där borta, där går det någon. Denne går lite underligt, kanske den inte tål kyla lika väl som tiken gör? Hon blir nyfiken och travar mot sitt mål, den enda levande varelsen i sikte. När hon väl var framme stannade hon någon meter framför varelsen. Det var en varg precis som hon, det hade hon räknat ut för länge sen genom vindens smekningar. "Hallå?" hörde hon hanen säga, rösten var len. Hennes ansikte övergick från ilska till ett leende på läpparna, hon log brett. "Hej" svarade hon, redan påverkad av hanens charm.

-

Hanen log likaså. "Vad heter du? Jag är Aimeus" sa han sedan, han var mycket trevlig. Ifall tiken inte blivit påverkad hade hon spytt på honom, han är för trevlig för henne. "Jag heter Raina" svarar hon och närmar sig hanen, hon stryker sitt huvud mot hans hals likt en kram. Dem isblåa ögonen granskar hannens utseende, den mörkgröna pälsen är vacker och hans ögon skimrar fint i solljuset. Må hon vara kär? Falskt kär för att hans charm påverkar henne? Tiken har aldrig känt kärlek för någon annan förut, dem enda hon tycks älska är hennes föräldrar. Benen bär henne till hans vänstra sida, hon sätter sig ner med huvudet riktat framåt mot hans. Varginnan lutar sig mot honom och fnittrar.

-