Den unga hanen travar fram i energisk takt över Numoorislätten. Öronen står spetsade på huvudet och den ljusa blicken sveper vaket över området som ligger utbredd framför honom. Solen har börjat sjunka mot horisonten och det är nog inte långt kvar till det börjar skymma. Fåglar flyger högt på himlen och drillar sin glada melodi. Det har varit en fin dag men den riktiga sommarvärmen har börjat försvinna och nätterna börjar bli kalla.

Tassarna leder vargen fram till en liten sjö och han stannar för att dricka lite. Efter en stund reser han på sig, slickar sig om munnen och ruskar sedan på hela kroppen innan han börjar sin färd igen. Han börjar fundera på om han kanske ska försöka fånga sig något att äta. Efter det kanske det kan vara bra att försöka finna sig en sovplats med.

Numoorislätten... Det var här allt hände.. tankarna for igenom  den svartgråa tiken som går på slättens mark och hon kastar en block mot solen som sakta började gå neråt. Hennes ben och kropp värkte efter flera dsgars spurt. dessutom hade hon börjat löpa igen och hon ville absolut inte stöta på någon hane just nu. Löpet fick hennrs hormoner att gå upp och ner. 

Den svartgråa tiken slängde lite med din långa eldröda lugg så hennes två olikafärgade ögon syntes, det ena gyllenbrun det andra havsblått. Hennes ena öra är halvavslitet och hon hade tre långa ärr över hennes rygg och tre ärr över hennes nosrygg. 
Hon hår vidare fortfatande vaksam men ändå trött.
hon ser snart en sjö och stannar och börjar dricka och sedan sätter hon sig ner med en trött suck. 

Dock får hon syn på en varg i närheten  som  var på väg bort och genast blir hon vaksam reserverad. dock samtidigt nervös att det var han som var där då hon inte såg hur vargen såg ut..
hon klipper osäkert med öronen

Han hinner inte långt förrän doften av varg når hans nos. Det är även en lite sötare doft som ligger blandat där. Hanen stannar upp och vänder sig om. Den ljusa blicken får syn på en annan varg där borta vid sjön. Han är säker på att denne inte var där för en stund sedan. Nyfiket lockas han att gå tillbaka. Han rör sig närmare med lugna steg och den ljusa blicken ser nyfiket på främlingen som han identifierat som en tik. Hon doftar väldigt gott.
"God afton". Hälsar han med ett vänligt leende och afton känns passande med tanke på att solen står nära horisonten. Han stannar på behörigt avstånd. Tiken är väldigt vacker med endröd lugg och udda ögon.

Hon får syn på vargen med tatueringar som påminde om månvargarnas komma emot henne och hon drar några djupa andetag när jon hör att det är hane av rösten. men han verkade inte elak så hon ler ett försiktigt milt leende mot honom - god afton själv främling. hennes röst är mild och hon lägger huvudet på sned och hranskar honom. han ser ut att vara lite yngre än hon själv. ståtlig är han oxå och hon gillade hans tatueringar. - jag är wind säger hon med samma milda men försiktiga leende.

hon löper ju nu så hon var fortfarande vaksam och hon satt fortfarande kvar på marken. vågade inte röra sig.

Han är nyfiken på henne. Skulle gärna vilja gå närmare men tvingar sig själv att stå kvar där han står. Han ler vänligt mot tiken när hon presenterar sig.
"Väl mött, Wind. Mitt namn är Nevrast". Svarar han och presenterar artigt sig själv. Svansen viftat glatt bakom honom och öronen står spetsade på huvudet. Han skulle gärna vilja samtala mer med henne. Kanske lära känna henne. Hans ljusa blick möter hennes udda. Han har nog aldrig mött en varg med udda ögon förut. Det klär henne.
"Bor ni här på slätten?" Frågar han.
"Ursäkta, om ni inte misstycker att jag frågar". Lägger han snabbt till. Han känner sig nästan lite blyg inför henne. Samtidigt så fascinerar hon honom.

hon lägger huvudet på sned så det halvt avslitna örat syntes en aningen mer, hon är väll medveten om sina ärr och hon rodnar och ser i marken "måste vara stark" tänker hon för sig själv tittar upp igen och ler milt - väl mött nevrast, trevligt att träffa dig.

hon undrade om han var en månvarg eller någon blandning med månvarg för han faschinerade henne och samtidigt var hon rädd att bli sårad igen men något hos honom, om det var hans leende eller hans vänliga varma ljusa ögon som var anledningen visste hon inte som fick henne att slappna av. 

hon skakade på huvudet och slickar sig om nosen - Nej jag är född och uppvuxen i Lövskogen, men jag bor i Ötamon nu med min son och hans familj och flock och så min ena dotter. sorg syntes i hennes ögon - jag är på genomresa, rensa tankarna försöker finna mig själv igen men jag letar även efter min andra dotter som har försvunnit. 

hon möter hans ljusa blick med sin olikfärgade - vad gör du gär på slätten nevrast? 
när han ber om ursäkt för att gan ställer många frågor samtidigt så mjuknar hennes leende ännu mer och hennes ögon får en varm glimt i sig. - jag tar inte åt mig, fråga så mycket du vill så skall jag försöka svara på dem jag kan.

Han har lagt märke till hennes ärr. Hennes halvt avslitna öra. Han undrar vad hon kan ha varit med om. Men det är inte hans sak att snoka kring sådant. Hon verkar ha varit med om en del. Själv har han inte direkt råkat ut för något. Han hade en bra valptid och han älskar både sina föräldrar och syskon. Och nu när de alla är spridda för vinden så saknar han dem var dag men tänker att de alla mår förmodligen lika bra som han.

Wind berättar att hon för född i Lövskogen men bor i Ötamon med sin son och dotter. Och hon är på genomresa för att finna sig själv och även en försvunnen dotter. Han märker att hon är äldre än honom själv. Men ålder spelar ingen roll. Valpar. Wind är en mor. Han undrar för sig själv hur det skulle vara att vara förälder. Hans egna föräldrar fick honom och hans syskon när de var väldigt unga.

"Jag vandrar. Det har jag gjort hela livet faktiskt. Jag föddes i Höstskogen. Mina föräldrar var vandrare". Berättar han. Han slappnar av när hon säger att det är okej att ställa frågor. Han vågar sig på att ta något steg närmare henne innan han sätter sig ner.
"Vart har er dotter tagit vägen?" Frågar han försiktigt. Är det en liten valp kan han förstå att hon är orolig.

perfekt, vad hon kunde se så hade han inga ärr på kroppen och han verkade inte ha några psykiska ärr heller. hon klipper med öronen och sveper lite med svansen och den sötaktiga doften kommer fram igen. hon rodnar kraftigt och mumlar försikigt fram ett förlåt till honom då hon vet att det kan bli jobbigt flr hannar när tikarna löper..

Hennes öron spetsar nyfiket när han nämner höstskogen - wow jag gar aldrig varit i höstskogen, hur är det där? leende syntes i hennes ögon men ocksså på hennes läppar. - du har inte funderat på att slå dig till ro i framtiden? säger hon med en nyfiken röst. 

hon ser bort över sjön och suckar tungt och sorgen hördes i hennes röst - jag vet inte... en dag kom hon inte tillbaka hem som hon brukade göra.. hon hade redan för länge sen förlorad  tre valpar, lihais kullsyskon. nu hade hon Lihai kvar och så Hyacint och förhoppningsvis var Arroya vid liv någonstans.

själv hade hennes föräldrar dött när hon var liten så hon fick aldrig träffa dem. Hennes äldsta bror Kai tog om hand om henne och hennes bröder och uppfostrade dem. Men nu var även dom borta..hennes kullbröder för länge sedan och inte för länge sedan dog även Kai. 

Några tårar syntes i hennes ögon och rinner sakta nerför hennes kinder. - förlåt mig viskar hon fram

Den där sötaktiga doften kommer fram igen när Wind sveper med svansen. Den får hans hjärta att slå fortare. Det är hon. Hon löper. Han tvingar sig själv att sitta kvar. Svansen studsar lätt vid hans sida. Han försöker att inte tänka på doften när hon talar till honom. Han fokuserar på hennes ord. Hennes söta ansikte. Hon kanske vill att han lämnar henne ensam. Hon kanske väntar på sin uppvaktare? Finns han i närheten? En vacker tik som henne kan omöjligt vara ensam. Men hon har inte nämnt något om det.

Han ler lätt.
"Den är väldigt... höstig". Förklarar han med ett lätt skratt.
Slå sig till ro? Han har alltid vandrat. Med föräldrarna och så ensam. Men att slå sig till ro? Det har han nog inte tänkt något direkt på.
"Kanske. Man vet aldrig vad som händer, eller vem man möter". Svarar han och ler snett.

När hon berättar om sin försvunna dotter drar Nevrast bak öronen. Han kan inte förstå sig på smärtan och sorgen hon måste känna. Men han kan känna med henne.
"Hon mår säkert bra". Säger han och försöker låta uppmuntrande. Men det är kanske inte vad hon vill höra?
När han ser hennes ögon bli blanka av tårar och hon viskar fram ett förlåt kan han inte hejda sig. Han är snabbt på benen och har slutit avståndet emellan dem. Han trycker lätt sin nos mot hennes kind och fångar upp en tår med sin tunga.
"Förlåt!" Ursäktar han sig och tvingar sig själv att backa några steg när han kommer på sig själv. Han tvingar ner baken i backen igen och han ser ner i marken mellan sina framtassar. Öronen ligger lätt skamset ut åt sidorna. Han vet inte vad som flugit i honom.

Hon drar några djupa andetag och hon ser en smula förvirrad och blygt på honom när han trycker sin nos mot hennes ansikte och torkar bort hennes tårar - förlåt.. och tack säger hon med en blygsam röst, hennes vaksamhet börjar släppa och hennes instinkt sa att hon kan lita på honom att han inte ville henne något ont.

- ens familj är viktig man skall hålla dem nära. hennes öron slokar och suckar igen - jag fick aldrig träffa mina föräldrar, de dog när jag och mina kullbröder var små så min storebror uppfostrade oss. men de är alla döda nu..
sorgen syntes i hennes ögon men den tinar upp när han nämner höstskogens utseende och hon skrattar till och ett leende syntes på hennes läppar igen - det låter magiskt , färger som elden själv!
som svar på hans andra fråga så möter hon hans blick och nickar - man vet aldrig vart framtiden för med sig Nevrast!

Han ser upp på henne och höjer sedan sakta huvudet igen. Ena örat spetsas. Han känner sig lite fånig. Hela situationen känns lite fånig. De ursäktar sig en hit en dit.
"Jag kan gå on du vill vara ensam". Säger han. Han har ingen direkt erfarenhet av löptikar. Han har väldigt svårt att sitta kvar där han sitter. Det krävs enormt mycket av honom. Han vill inte gå. En del av honom hade nog gärna släppt kontrollen. Men det vore fel. Han vill inte att någon av dem ska komma till skada.

Hon skakar på huvudet, ville inte att han skulle gå. - nej stanna, snälla. säger hon med en bedjande blick i sina olikfärgade ögon. Hon log blygt mot honom och reser sig sig upp och tar ett steg närmare honom och sträcker fram huvudet och nafsar honom lätt vid halsen. Hon rodnar en aning men svarar ärligt - jag uppskattar ditt sällskap!


Hennes öron rör sig mjukt och hon möter hans blick och ler hela tiden. - jag gillar dina tatueringar, du är en stilig hane Nevrast. Hennes ögon är ärliga och varma men en rodnad syns på hennes kinder och hon sveper med svansen och kommer på att hon löper, genast blir rodnaden mer djupröd då hon förstår att det är jobbigt för honom.

Stanna. Han stannar hos henne. Han andas lugnt ut. Han vill verkligen stanna hos henne. Han ler mot henne när hon reser sig och kommer närmare. När hon nafsar honom på halsen sitter han stilla. Vågar nästan inte röra sig för han är rädd att hon ska backa. Hon uppskattar hans sällskap. Öronen klipper mjukt till på hans huvud. När hon säger att hon gillar hans tatueringar och att hon tycker att han är stilig vågar han på att nosa i hennes päls. Den söta doften av löp kittlar hans nos. Svansen är rest bakom honom och viftar vilt.
"Du är väldigt vacker, Wind". Säger han och nafsar henne mjukt i hennes eldfärgade lugg.

Hon skrattar till när han nosar i hennes päls och hon svarar att nafsa honom lätt i nacken och drar sedan lätt i hans ena öra. Men rodnaden är kvar i hennes ansikte. vad är det med honom som får henne att slappna av och släppa ner sin gard? Att hon fann tillit för honom och skulle hon våga fortsätta göra det?

Hennes instinkt sa att hon kunde göra det och hon fick lita på den. kanske? nej hon vågade inte hoppas. Det skulle vara bra för att vara sant om det hände. Dessutom så borde han hitta en tik i sin ålder, inte en ärrad tik som hon.

Hon spärrar upp ögonen av förvåning när han säger att hon är vacker. vacker hon? nja det kunde hon inte hålla med om. ärr på kroppen och även inombords och så ett halv avslitet öra? - nej det är jag inte.

Hon lutar huvudet mot hans hals och drar i hans doft i nosen.

När hon inte reagerar positivt på hans komplimang blir han lite besviken. Det känns nästan som att något sjunker i hans bröst. Han tycker hon är vacker. Hon är vacker. Det gör honom sorgsen att hon inte ser det själv.
"Jag tycker det". Svarar han. Hon behöver inte tycka det. Men kan hon tillåta att han gör det? Försiktigt stryker han sitt huvud mot hennes. Hon är vacker. Och hon luktar gott. Hans andning är lätt darrig. Han hoppas att hon inte märker. Han sluter ögonen och försöker fokusera på andningen. Men doften från henne är verkligen så lockande. Om han ändå kunde växa fast i marken för en stund. Klorna grävs sakta ner i marken under honom.

Hon rodnar men en varm behaglig känsla for igenom hennes kropp när han säger att hon är vacker och han är helt ärligt tycker det. Själv tycker hon att hennes utseende kan verka skrämmande då hon ser ut som hon har varit med i ett bråk, men det är gamla ärr, och de skulle påminna henne om det förflutna men hon tänker inte låta det hindra henne från att leva.

visst är hon reserverad mot främlingar men livet går vidare och hon har alltid återhämtat sig och blivit stark igen. och hon hade sina barn och sin nya flock/familj så hon är nöjd med livet.
hon stryker huvudet mot hans och ler och hon kunde se ärligheten i hans ögon och hon slappnar av. - om du tycker jag är vacker så känner jag mig vacker säger hon med en mjuk röst.

Hon undrande dock hur en yngre hane kunde se något i äldre hona som hon? men visst hade hon hört att åldern har ingen skillnad och kärleken slår till när man minst anar det. och hennes förre partner var faktiskt yngre än henne också. Men kärleken skulle komma i sinom tid, ja om det inte skulle bli kärlek vid första ögonkastet. Men hon tog det sakta och säkert.

hon lägger huvudet på sned och ser att det är jobbigt för honom. hon rodnar ännu mer och önskar hon kunde göra något att han skulle slippa ha det så jobbigt. Men naturen har sin gång och hon nafsar honom i halsen. - jag önskar att jag kunde få det att sluta, men det kan jag inte.

Han ler snett. Känner sig lite fånig. Hon står där och ser inte ut att ha några problem alls. Själv känns det som att han skulle vilja krypa ur skinnet. Eller bara försvinna så han slipper stå här och känna sig som en fårskalle inför henne.
De har precis träffats. Det är galet. Men han vill lära känna henne mer. Han förstår knappt varför hon faktiskt accepterar att han står så nära. Hon väcker så mycket i honom och det gör nästan ont. Löpdoften retar honom. Det är inget hon kan göra något åt. Han förstår det. Men det gör honom ändå galen.
När hon nafsar honom i nacken rycker han till med ett lätt pip. Han hade inte förväntat sig det och kanske hade hans tankar dragit iväg med honom. Han känner sig förvirrad. Öronen stryker sig bakåt och han vrider lätt på huvudet och ler ursäktande mot henne.
"Förlåt". Får han fram igen och känner sig ännu fånigare. Han pressar mjukt pannan mot hennes hals och suckar.

Hon ser förvånat på honom när han piper till och rodnar igen - förlåt.. det var inte meningen att skrämma dig Nev!
Hon ville lära känna honom mer, han väcker känslor inom henne som hon trodde aldrig att hon skulle få uppleva igen. Hon drar några djupe andetag och pressar sitt huvud mot hans hals och sedan slickar hon honom mjukt på kinden och över pannan. - Det är ingen fara. viskar hon mjukt fram.

Hon nafsar honom i luggen och sedan i hans nacke.  - jag vill lära känna dig mer, du väcker känslor inom mig som jag trodde att jag aldrig skulle få uppleva igen. Hon är helt ärlig och buffar mjukt på honom.

Men hon vågade inte fråga, skulle han vilja bli far? Han kanske borde ha en tik i sin egna ålder, de negativa tankarna for igenom hennes huvud men hon ruskar bort dem, hon fick ta det som det kommer och skynda långsamt framåt. Skulle han vilja ha valpar med blandande raser? - jag.. du... hon visste inte vad hon skulle säga.

Vågade hon säga kärlek vid första ögonkastet, att ödet spelade dem rakt in i tassarna eller vad är det som gjorde att hennes hjärta klappade... Det var ju ett tag sedan det tråkiga hände och hon kände att det kanske var dags att börja tro på kärleken igen.

Inte meningen att skrämma honom.
"Det är okej". Säger han och känner hennes huvud mot sin hals. Han sluter ögonen när hon slickar honom på kinden och pannan. Det känns lustigt. Hittills har han bara varit så här nära sina föräldrar och syskon. Men det känns så lätt med Wind. Trots att det bara just har träffats. När hon säger att hon oxå gärna vill lära känna honom och att han väcker känslor hos henne med så blir han mästarna överraskad över hur glad det gör honom. Han ser på henne igen. Möter hennes udda blick när hon verkar tappa vad hon vill säga. Hon är så vacker. Han nafsar henne lätt i luggen igen.
"Om du tillåter så vill jag gärna stanna vid din sida". Säger han och det pirrar i magen på honom. Men det är på ett bra sätt. För han vill det. Det är så lustigt för det är så nytt. Men det känns rätt. Bara hon tillåter. Öronen vinklasbut åt sidorna igen och han tippar huvudet lätt på sne.

Hon suckar mjukt och sluter ögonen och drar in hans doft i sin nos. Hon låter tankarna fara iväg, hon måste drömma, hon drömmer nog, Nej det gjorde hon inte för när hon öppnade sina ögon igen så  stod han där livs levande framför henne och hon kände hans doft i sin nos så nog drömde hon inte. - har du sett mycket av Numoori?

Hon fnissar till när han nafsar henne i luggen men äkta förvåning syntes i hennes olikfärgade ögon när han säger att han gärna vill stanna vid hennes sida. Hon trodde hon hade hört fel, att hennes hjärna spelade spratt med henne. Men hon inser att han menar allvar och ett leende, nej ett lyckligt leende syns på hennes läppar - ja, jag vill att du stannar vid min sida Nev! Hon slickar honom på nosen och mitt i den lyckokänslan som rusar i hennes kropp så kläcker hon ur sig - vill du ha familj med mig?

Hon tystnar och inser vad det var som hon kläckte ur sig och en djupröd rodnad sprider sig i hela hennes ansikte. Vad var det där för sätt? de har ju just träffats och de borde lära känna varandra först innan de bildar familj. - jag.. alltså.. uhh... hon skruvar lite på sig och ser ner i marken..

Han nickar lätt.
"Ja, jag har vandrat sedan jag var liten så jag har sett en hel del av Numoori". Svarar han henne och ler lät.
"Du måste ha sett en del med. Om du gått från Lövskogen". Lägger han till.

När hon säger att hon vill att han stannar vid hennes sida blir han glad. Svansen börjar vifta bakom honom. Den har varit stilla och bara hängt bakom honom fram till nu. Så frågar hon om han vill ha familj med henne. Ärligt? Hörde han det där? Vill hon det? Frågade hon just det där? Han ser på henne. Försöker greppa det. Vill hon det? Menar hon det? Familj? Valpar? Nevrast har alltid gillat valpar. Nog har han fantiserat några gånger på hur det skulle vara att ha egna valpar. Ärligt talat trodde han aldrig att han skulle möta någon som han kunde skaffa valpar med. Hans föräldrar hade alltid haft en relation som såg så lätt och enkelt ut. Nevrast ville med finna något sådant.

Han slickar Wind på kinden. Märker hur hon rodnar och skruvar på sig. Hon är inte bara vacker. Hon är väldigt söt med. Och hon har redan valpar sedan tidigare. Hon verkar som en väldigt bra mor. Nevrast känner sig nervös. Wind har haft partners tidigare. Hennes valpar har andra fäder. Tänk om hon bildar familj med Nevrast och hon sen inte är nöjd med honom?
"Vill du... ha familj... med mig?" Frågar han Som om han söker bekräftelse. Han skulle gärna vilja ha familj med henne. Vem bryr sig om de just har träffats? Det kan gå i alla fall. Men tänk om hon tröttnar på honom? Tänk om det bara är hennes hormoner som talar just nu. Och hur är det med honom själv? Är det bara hennes löp som får honom att känna så här? Nej, det tror han inte.

Hon skrattar till och nickar, jo nog hade hon sett lite av Numoori men inget hon hade lagt märke till eller tänkt på. hon har mest hållit sig nära Nordanskogen i det sista. Men nu håller hon till i Ötamon och där trivdes hon jättebra. - Nja inte allt, men lite har jag sett men jag höll mest till i Nordanskogen innan jag och Hyacint flyttade till Ötamon och gick med i Trinity.

Hon älskade valpar, och trots att hennes valpar har olika fäder så har hon aldrig särbehandlat dem utan älskar dem allihopa, eller ja nu är det tre som är levande. de andra är antingen försvunna eller döda vilket hon är mycket sorgsen för. 

Hon känner hans slick på kinden och hennes öron rör sig hela tiden fram och tillbaka, även om hon hade haft partners innan så var den med Zodiac det enda äkta innan uppbrottet och de skiljdes åt som ovänner. Men hon hoppades någon gång i framtiden att de kan vara vänner åtminstone, men det får tiden utvisa. Men trots att hon blev förbannad på honom så innerst inne önskade hon Zodiac all lycka och att han en dag finner kärleken han också.

Hon riktar sin olikfärgade blick mot Nevrast och ler mjukt, kärleksfullt. Men tankarna for igenom hennes huvud, tänk om han inte var nöjd med henne? Att han skulle lämna henne efter att valparna är födda? Det var en massa tankar som for igenom hennes huvud när hon hörde honom prata igen, hans fråga att hon vill  ha familj med honom, som en bekräftelse ungefär.

hennes tunga smiter ut mellan läpparna och hon slickar sig om nosen och nickar - ja det vill jag. jag bryr mig inte om att vi har just träffats. Hon pausar och fortsätter - men man känner när det är rätt och jag föll för dig redan när jag såg dig. Hennes svans går fram och tillbaka.

Han nickar kort. Ötamon. Där har han varit förr. Men det var nog innan någon flock flyttade dit. Det är en vacker plats. Med eldflugor och månblommor. Det är där Wind bor. Är det där Nevrast vill bo? Varför inte. Är Wind där så. Han nafsar henne mjukt i hennes hela öra. Vill inte röra det halva ifall att det är känsligt för henne.

Han ler varmt mot henne.
"Jag känner likadant". Svarar han henne och lutar sitt huvud mot hennes hals igen. Det känns nästan för bra för att vara sant. Svansen viftar glatt bakom honom. Han andas in hennes doft. Hon luktar så gott och hennes päls är varm och mjuk. Även om hon inte hade löpt nu så skulle han ändå ha fallit för henne.

Hela hon blir varm i hjärtat och i kroppen när han känner likadant som henne. Hon trodde itne det var möjligt men det är det. Hon nafsar honom mjukt vid hans vänstra öra och slickar sig honom på nosen och vid mungiporna.

Hon viftar glatt med svansen och den här gången struntar hon i att hon löper, hon ville ha familj med honom, och hon kände på sig att han skulle trivas i Ötamon i flocken och ledarna hade säkert inget emot att att han gick med i flocken. - Jag tänker inte hindra dig från att vandra om du känner att du behöver det. så länge jag vet att du kommer tillbaka så kommer jag aldrig att stoppa dig.
hon buffar mjukt och ger ifrån sig ett mjukt uppmuntrande morrande till honom - Du får mig att älskad och lycklig igen.

När hon börjar vifta på svansen blir löpdoften än mer intensivare. Han kan inte hålla tillbaka ett lätt gnyende. Öronen stryker sig bakåt och han känner sig mer generad och fånig nu.
Han lyssnar på hennes ord. Ena örat vinklas åt hennes håll och huvudet följer med. Han lutar åter huvudet mot hennes hals och nafsar henne mjukt i pälsen. Han går lite närmare och lägger sitt huvud över hennes manke. Vilar överdelen av halsen mot hennes kropp. Tungan smiter ut mellan läpparna och fuktar nosen. Han kan inte tänka klart just nu.