[MAX 1 till får joina här :) ]

Polka vandrade med lugna steg genom stormets raseri, huvuderna viskade till varandra på latin och dess viskningar hördes lika väl som röster i huvudet.
Ögonen var fästa på ett mål, skydd för regnet.
Även om han som liten fick stå ut med det värsta så var han inte på något gott humör. Men han hade svårt för att bli arg, han gjorde inte någon illa om det inte skulle vara i självförsvar.

Stegen blev allt tyngre och viskningarna avtog då han ruskade den vita kroppen i hopp om att de mesta av de tyngande vattnet skulle falla av.
Vindarna slet i hans päls, marken skakade då och då av jordbävningar som gudarna skapade i fullt raseri. Vem hade retat upp dom? eller slogs dem mot varandra?
Det var frågor som polka inte riktigt kunde svara på, men något fel var det allt.

Under träd med täta grenar satte sig nu hanen och ruskade av sig allt blött han samlat på sig.
Det högra huvudet morrade ilsket av lukten som hans nos fångade upp, och det mittersta huvudet bet det högre huvudet i örat för att det skulle vara tyst.
En lång tystnad uppstod, det enda som hördes var gudarnas vrede.
Allt var så tyst, så tyst.

[Hoppas det är okej att jag joinar 8D]

Kaiito hade förstått att Numoorislätten inte var en bra plats att befinna sig på. Han ville aldrig mer komma tillbaka till den, och det var när han varit påväg bort, långt bort, som ovädret hade dragit in över honom. Regnet hade börjat vräka ner på några få sekunder och vindarna hade kommit som från ingenstans med tanke på den tidigare stillsamma dagen. Det var ett mycket underligt väder.
Han sprang nu över slätten, med åskan mullrande ovanför huvudet. För att inte bli blöt så förvandlade hade dropparna just ovanför sig till lätta snöflingor som sedan dalade mot marken. Kylan, kraften han hade fått ärva av sin far, hade sina fördelar ibland. Så trots det kraftiga regnet så var Kaiito inte särskilt blöt alls. Men fortfarande så visste han att han måste söka skydd. Men tanke på hur utmattad och orkeslös han var både fysiskt och psykiskt så var det inte länge till han skulle kunna förvandla de fallande dropparna till lätta snöflingor, och när han inte längre gjorde det skulle han bli rejält dränkt av regnet.
Så med kisande ögon såg han sig runt medan han fortsatte sin stillsamma språngmarsch. Det gjorde ont i kroppen, han vågade inte sträcka ut benen helt, vågade inte spänna musklerna till fullo, rädd för att smärtan skulle bli allt för påtaglig. Det hade haft sitt pris att delta i kriget.
Åskan mullrade ännu en gång ovanför honom, samtidigt som han fick syn på en skogsdunge mitt på slätten. Ett lättat suck kom ur hans strupe och stegen styrdes ditåt. Visserligen träden kanske inte var det allra bästa skydded undan de stora regndropparna, men det skulle vara bättre än inget och kunna ge ungvargen en stunds vila. Så han ökade på stegen en aning, och när han väl kom in mellan träden suckade han högt och tydligt, omedveten om att han inte var den enda som hade sökt skydd undan regnet på denna platsen.

Polka lyssnade stillsammt nmed slutna ögon.
han hörde steg, någon som sprang, han kunde känna av det i marken.
Ögonen öppnades sakta på alla de tre huvuderna, dem kollade sig omkring och fick syn på en brun individ springande emot i närheten av där han satt.
'Denna måste söka skydd för ovädret, precis som vi' Sade det högra huvudet, och de andra bar alyssnade på hans ord.
Han reste sig upp och vandrade dit där den brune hanen sprungit för att söka skydd.
"Var hälsad, främling" Sa det vänstra huvudet och log, och de andra såg helt neutrala ut. han hade en personlighetsklyvning på tre, alla hade olika personligheter.
En god, en neutral och en ond. Så alla tankar som de tre huvuderna bar på kunde delar med resten av huvuderna. vilket var bra, så slapp de prata.
Han var tyst av sig i vanliga fall, men han hade inget emot sällskap.

Kaiito kände hur dropparna slutade falla när han kom in under träden, och genast slutade han att samla kyla runt sig, behövde inte längre frysa dem. Här skyddade trädens kronor nog mycket för att han skulle undvika att bli alldeles genomblöt. Och det var det han hade hoppats på.
Och när han inte längre behövde fokusera på att frysa vattendropparna så gled hans tankar bort till den drömvärlden där han vanligtvis befann sig. Verkligheten var inte längre lika viktig, han hade svårt skilja på vad som var verkligen och vad som fanns inom hans huvud. Han var inte längre lika fokuserad, uppfattade inte alltid vad som hände i hans omgivning. Och det var därför han inte lade märke till den främmande vargen förrän denne talade till honom.
Genast höjdes huvudet och de blåa ögonen vilka hade olika nyanser såg på den främmande vargen med ett vaksamt uttryck. Detta utbyttes dock snabbt mot förvåning och sedan misstänksamhet.
Det Kaiito såg på vad inget han hade väntat sig.
De trehövdade vargen stod och såg på honom, alla tre huvuden var vända mot honom. Och aldrig hade Kaiito ens kunnat drömma om att en sådan varelse fanns så därför var hans reaktion ingenting som man borde döma honom för. Överläppen drogs upp och ett dovt ljud kom ur hans strupe, mycket nära ett morrande. Den andre hade talat, hälsat, men Kaiito var inte alls medveten om detta. Djupt förlorad i sina egna tankar då den andre hade talat hade han inte uppfattat orden som hade uttalats.

Det högra huvdet började att morra ilsket, men det mittersta huvudet bet det högra huvudet i örat. 'Sluta!' Utbrast han och kollade på främlingen.
"Är något på tok främling?" Polka kollade på honom med smalnade ögon, han kunde ana att det var hans utseende som framkallade denna reaktion. han vart lite ledsen inombords, var han så skrämmande?Det vänstra huvudet kollade ned på marken och suckade medans de andra två höll ett varsit vakande öga på denne.
varför blev det altid såhär.

Det enda Kaiito kunde fokusera på var de tre huvudena. Att ett av dem morrade och de andra verkade mer misstänksamma ett nyfikna var inget som han direkt noterade, det enda han kunde tänka på var detta underliga utseende. Var det verkligen en varg, med tre huvudet? Det verkade otroligt, och ifall han skulle vara ärlig så hade detta utseende faktiskt skrämt honom, därav kom hans fientliga reaktion. Förut hade han kanske inte sett den andre på sättet han nu gjorde, förut hade han accepterat den andre, sett denne som en blivande vän, varit trevlig och försökt ta reda på mer om denna varg med detta udda utseendet. Men han var inte den han en gång hade varit, han var förändrad.

När främligen åter talade så dog det dova ljudet ut och överläppen drogs ned, men först efter några sekunder då det tog ett tag för Kaiito att uppfatta vad den andre sade. Och när han väl hade gjort det var det med en förundrad min som han såg på den trehövdade vargen.
- Ursäkta, det var inte meningen att reagera så fientligt... Ni skrämde mig bara.
Han släppte inte den andre med blicken, fortfarande kunde han känna en svag rädsla krypa i kroppen. Men han ignorerade den, för tillfället verkade allt vara lugnt.

Vänstra huvudet -Det är lungt, vi är vana.
Han log och granskade den andre.
vid födseln vela inte deras fader ha Polka, bara för att han inte såg ut som han tänkt sig. Men hans mor älskade honom så mycket att hon var tvingad att döda fadern. bara för att han tänkte döda deras son.
Han satte sig ned och fortsatte att granska, med ett leende.

Han kunde inte slita blicken från den minst sagt underliga varelsen som stod framför honom. Han visste att Numoori var ett land byggt av Gudarna och fyllt med magiska saker, men detta var väl ändå en aning överdrivet. Han hade helt enkelt inte väntat sig att få se en varg med detta utseende under sin livstid. Men uppenbarligen hade livet haft andra planer.

- Så...
Började han medan han letade efter orden. Han var inte riktigt säker på vad han skulle säga, och blicken sjönk för några ögonblick mot marken. Men så fort han kom på det höjdes den mot den trehövdade igen.
- Tre huvuden, det var inte dåligt.
Eller kanske det var dåligt, vad visste han? Kaiito hade ett huvud och det var alldeles lagom för honom.

[Haha, skumt inlägg xD Btw, Polka är hur cool som helst 8D]

Det högra huvudet- Nej det är inte så dumt.
Vänstra -Aldrig ensam.
Mitten -Mycket farschinerande att vi inte dödat varandra ennu.
De tre blickarna var fäst vid Denne hanes kropp.
och ibland kunde deras öron rycka till, och tungor fukta de nosparti de hade.



[Man tackar ;D]

Regnet verkade tillta medan de stod där och pratade för trädens lövverk var inte längre lika skyddande då allt fler droppar föll igenom. Kanske det också berodde på vinden som blev allt mer vildsint och nu försökte slita bort grenarna från träden de satt fast i. I vilket fall som så föll allt fler droppar på Kaiito vilket fick honom att titta upp under några ögonblick.
Han hatade att bli blöt...
Så återigen samlade han kylan runt omkring sig, lät den sprida sig i luften och de droppar som sedan föll mot honom förvandlades till små iskristaller som studsade bort från hans päls och landade på marken.

- Så du har inget namn?
Han undrade, för alla hade väl namn. Men denne sade att huvudena inte hade döpt varandra ännu, alltså måste det betyda att de inte hade namn. Kanske ett gemensamt som man kunde kalla hela varelsen? Han undrade, men var säker på att han snart skulle få svar på sin fråga.

Vänstra huvudet- Såklart vi har ett namn, ett gemensamt namn.
Högra huvudet- Polka var namnet.
Lawar blandningen satt ned, och hans röda ögon nästan lyste.
De kunde se ut som om han var arg, men det var han inte.
Om ha var det, skulle inte de vänstra huvudet le.

(Va? har jag skrivit att han inte har något namn? xD)

[Haha, nejdå, det har du inte! Men Kaiito vet ju inte om det, haha ;D Och när huvudena sa att de inte har döpt varandra så tänkte han att den andre inte hade något namn xD]

Det var med en fortsatt misstänksam blick som den unge hanen granskade den trehövdade varelsen. Så denne hade ett namn, ett gemensamt namn för alla tre huvuden. Och det verkade ju rimligt, för det var ju trots allt endast en varelse. Dock med tre huvuden, och därmed också möjligtvis tre personligheter. Det var en fascinerande tanke, dock även aningen skrämmande.
- Var hälsad, Polka.
Sade han med en stillsam röst. Dropparna som föll mot honom från himlen fortsatte att förvandlas till små iskristaller som studsade mot hans kropp och sedan föll till marken där de smälte. En blixt korsade himlen och dånet från den dränkte för en sekund alla andra ljud. Kaiito väntade ut det innan han fortsatte prata.
- Mitt namn är Kaiito.
Det var väl inte mer än rätt att han också presenterade sig, då den andre hade gjort det. Inte för att han riktigt visste vad det kunde leda till, men det spelade ingen större roll. Det hörde till vanligt folkvett.

[Polka har aldrig sagt att de inte döpt varandra XD det har jag inte skrivit, vart har du fått de ifrån? xD]


Mitten -Kaiito, trevligt att träffas.
Mittersta huvudet log.
Men de andra höll sina röda ögon på denne, med stela annsiktsuutyck.
Det högra huvudet slickade sig kring munnen.
Högra 'Ska vi inte flå honom?'
Vänstra 'Jag är hungrig.. men ingen kannibal!'
Mittersta 'Sluta upp nu, båda två.'
Tänkte de till varandra i tankarna.

[MEN ÅÅÅÅH! *slå mig själv i huvudet* jag läser alldeles för snabbt så jag läser alltid fel xD "dödat" blev "döpt" i mitt huvud... Sorry, mitt fel, vi ignorerar det och säger att Kaiito bara frågade efter hans namn xD
btw, byter färg på talet 8D]

Fortfarande med den misstänksamma blicken glidandes mellan de tre huvudena lyssnade han till vad den andre sade. Han hade svårt att bestämma sig för vilket av huvudena han skulle titta på. Alla hade den ögonen fästa på honom, men han kunde endast ha sin blåa blick fäst på ett av dem i taget. Det fick honom att känna sig aningen illa till mods.
- Det får vi hoppas.
Sade han med en fundersam min samtidigt som han inte kunde låta bli att undra ifall den andre egentligen inte ville äta upp honom. De tre huvudena gav verkligen intrycket av att denne var en kallblodig mördare. Men det var klart, skenet kunde ju bedra och underligare varelser fanns ju. Kaiito skulle inte döma denne efter hans utseende, det skulle inte vara rättvist. Och hittills hade ju den trehövdade inte varit annat än trevlig.

Högra huvudet "Så vad gör du egentligen här?" Frågade han med en hes och lite mörk röst, denne skalle var allt annat än god. han var ond rakt igenom. och han var kaxig, verkligen. Han lät oftast otrevlig.


[haha xD]

Frågan fick Kaiito aningen ställd. Munnen öppnades lätt, som att han tänkte svara, men inget ljud kom ur den. Sanningen var att han inte visste vad han skulle säga, vad som skulle vara svaret.
Vad gjorde han egentligen här?
- Jag... Jag har egentligen inget ärende just här. Jag är på vandring, jag vet inte var jag kommer att sluta. Just nu försöker jag endast komma bort från denna slätt, och då råkade mina tassar föra mig hit.
Det lät som en lögn, men det var sanningen. I grund och botten så ville han bara... bort. Långt bort.
- Och du, vad gör du här?
Han bollade tillbaka frågan för att slippa känna sig dummare än vad han redan gjorde, hoppades att Polka inte skulle fråga mer som kunde få honom att sitta stum som en staty.

han log och ruskade på sig lite lätt.
"jag är här för att utforska lite, jag har egentligen heller inget speciellt ärende men jag vandrar runt och lever livet bara."
Svarade han och satte sig ned (om jag inte redan sitter, kommer inte ihåg xD)

Vinden verkade tillta, och ifall det var möjligt så verkade det även som att regndropparna blev större. De slog ned mot trädens kronor och orsakade ett smattrande ljud, medans några av dem till och med lyckades leta sig mellan de skyddande bladen och ned mot de två vargarna.
Kaiito såg upp mot himlen, och omslöt sedan sig själv med kylan igen. Han hade trott att han skulle slippa det under träden, men eftersom att inte ens dem kunde hålla regnet borta var han tvungen att fortsätta förlita sig på sin kraft för att inte bli blöt. Och när regnet närmade sig honom uppifrån blev de stora dropparna sakta förvandlade till snöflingor som blåste bort i vinden, lämnade Kaiito ifred. Han ville undvika att bli blöt, för även om han hade kyla som kraft gillade han verkligen inte att frysa.
- På så vis.
Blicken vändes tillbaka mot Polka och återigen blev han förvånad även om han redan var medveten om att den andre hade tre huvuden. Det var underligt hur han kunde bli förvånad gång på gång.
- Ursäkta om jag frågar, men jag kan inte låta bli att undra... Dessa tre huvuden, är det ett släktdrag eller något annat?
Han tystnade, inväntade en reaktion från den andre.

Polka var tyst ett tag men sa sedan. "Det är en lång historia. men jag kan säga att det varken var något släktdrag eller medfött. jag ser ut såhär tack vare att min far var fast av en förbannelse som endast skulle gå bort om han skaffade valpar. Doc dog han några år efter. Och jag dödade mina syskon.. men inte med fri vilja"
Han kollade på kaiito och väntade på hans svar.

Kaiitos min rörde sig inte, förändrades inte. Han hade sett så mycket i sitt korta liv, alldeles för mycket. Han blivit avtrubbad på grund av alla hårda känslor han hade fått uppleva. Och det enda han nu lyckades tänka när han hörde Polkas historia var att den liknade hans egen.
- Det är sorgligt hur vissa har bättre öden än oss andra. Men jag antar att livet är som de alla säger, orättvist.
Han tystnade, funderade över sina egna syskon. Levde dem? Han visste inte. Och hans äldre syster, den han inte ens vetat om att han hade, hon som hans far hade tagit livet av... Fanns det fler som han inte visste om? Fanns det fler som Damons käftar hade kramat livet ur? Kanske han och hans syskon inte var mer än det trots allt, en lek som kunde stilla faderns blodtörst.
- Jag beklagar.
Han syftade på Polkas syskon. Visst undrade han svagt varför Polka hade dödat dem, men han kunde inte fokusera nog mycket för att fråga. Han var vilsen, förvirrad, och kunde nu inte sluta tänka på sina egna syskon och vad de hade fått gå igenom i detta hemska liv.

"Livet är för kort egentligen, jag ser frammot, tänker sällan på det som hännt. bara i mina mardrömmar återupplever jag det hämska som har hänt. Men nu, försöker jag fokusera på mitt liv, och göra något bra av det"
Han log och kollad upp mot himelen.

Kaiito granskade den andre medan han lyssnade till dennes ord. På något sätt verkade det ligga en sanning i det hela, något som stämde så bra med honom själv. Och han insåg att även om han inte hade krafterna till det, kanske han borde göra precis så som Polka sade sig göra.
- Kanske det är det man borde göra, fokusera på sitt liv. Sanningen är den att det inte finns mycket annat att göra egentligen.
Och ett svagt leende spred sig även över Kaiitos läppar, även om hans blick vändes mot marken och inte mot himlen.

han kollade sedan på Kaiito.
"jag måste nog gå nu, jag ska hinna fram till BYoomifallen före morgonen, och då måste jag traska på redan nu" och för en gångs skull log alla de tre huvuderna ett snällt leende. Det var ganska sällsynt att det hände.

Kaiito nickade mot den trehövade hanen. Faktiskt så hade det varit ett trevligt möte och ett trevligt samtal, vilket han inte hade kunnat tro med tanke på de andres utseende. Visst kanske det var lite fördomsfullt, därför valde han att inte nämna det för han ville inte såra denne trevlige hane.
- Det är en bit, jag förstår om du måste gå. Jag borde själv också börja röra på mig, för även jag har en bit att vandra.
Vart han var på väg visste han inte, men Kaiito var säker på att det var en bra bit innan han skulle finna en plats att slå sig ned på. Inte för att han direkt hade bråttom dit, men han stannade ogärna kvar på denna slätt som där alldeles för mycket hemskt hade hänt. Han visste inte om han någonsin skulle kunna uppskatta den och dess skönhet igen. Han var rädd för att den skulle påminna honom om hans miserabla tillvaro hela hans liv.
Huvudet ruskades lätt. Han ville inte tänka på det.
- Men det var trevligt att träffas Polka.
Han reste sig upp, såg mot trädens kronor som vajade i den kraftiga vinden. Han skulle klara att vandra en bit till i detta väder, pratstunden hade även gett honom en aning vila och därmed nya krafter.

"Det var mycket trevligt, det måste jag hålla med om. Vi kanske ses någongång"
Polka nickade mot den andre och vände sig om mot riktiningen till Byoomifallen, och han började att trava lite lätt i början för att skynda på sig lite mer.
Det skulle bli en lång resa, men han var van att gå långt.
han stannade upp och kollade bak emot den andre vargen, bara för att kolla vilken väg han skulle gå. Så kanske han kunde leta reda på honom sen och pratas vid.