Den gyllene Stäppvargen kämpade fram i stormen som härjade över slätten. Det var ingen bra årstid att bege sig ut men ha. Var tvungen att göra det här. Ju förr desto bättre. Ha. Var tvungen att se henne igen. Det hade gått lång tid sedan senast. Och hon bor i andra sidan landet. Kanske avståndet är till det bättre? Det är dumt av honom att lämna flocken utan ett ord. Men han kommer tillbaka. Just nu är det bara något han behöver göra. Han måste se henne igen. Den tanken driver honom framåt trots att vinden river och sliter i hans kropp. Vill få honom på fall. Vill få honom att vända om. Han kan inte göra det nu. Eller kan han?

Han behöver söka skydd. Det börjar bli tröttsamt att streta på och det är nog inte långt kvar till natten. Kanske har vinden lugnat sig till i morgon? Den gyllene pälsen är lätt fuktig. Men kroppen är inte kall. Värmen kommer inifrån och han har samlat på sig mycket energi. Men han dämpar den för att inte slösa för mycket under vandringen. Han borde ta ett brejk och söka upp något skydd. Han bestämmer sig för att det är det bästa att göra i denna situation. Inte ta några risker. Så han söker sig mot några träd en bit bort. Men siktar inte på träden. I en storm är det inte vidare smart att ta skydd vid träd. Han går förbi träden. Kanske det finns något längre bort?

Med kisande blick får han syn på något längre fram. En grotta? Det vore ett bra skydd. Han går närmare. Då ser han tecken på att någon annan verkar ha sökt skydd i grottan. Surt står han stilla en stund innan han ändå söker sig närmare. Men försiktigt.

hon sov inte, eller kunde inte för ljudet utanför störde henne, hon öppnar ögonen och sneglar ner på Hyacint som sover som en klubbad säl. hon skrattade till och skakar på huvudet, även i den värsta stormen så skulle dottern sova tungt. hon böjer ner huvudet och slickar dottern över huvudet. 

hon ser ömt på den gyllene valpen, samma vackra päls som hennes far har. hon klipper lite med öronen och ser sig omkring i grottan. ja det var inte mycket att se men den höll dem torra och varma, men hon hoppades att stormen skulle dra vidare så de kunde fortsätta hem till Nordan. 
Hon visste att Zodiac inte gillade att hon var inom flockens trygghet och hon ville inte reta upp honom. 

en plötsligt siluett i ögonvrån fångar hennes uppmärksamhet, det var ju otydligt att se var det var för varg och hennes modersinstinkter är på sin vakt och hon morrar varnade åt siluettet utanför. 
men sedan känner hon välbekant doft slå emot henne och morrandet försvinner och hon sluter ögonen och tror att hon drömmer. men hans doft skulle hon känna igen var som helst. hon visste inte vad hon skulle göra eller säga men till slut lyckats hon fram hans namn, på den hon har saknat och längtat efter så länge - Zodiac viskar hon fram

Han smyger närmare. Är vaksam och nosar i luften. Men vinden sliter bort eventuella doftspår från honom och det gör honom lätt irriterad. Kanske kan han dela skyddet med vem det än är som är där inne. Eller så kan han helt enkelt jaga bort främlingen. Om det nu är en varg som befinner sig där. Är det något annat får han se. Det går att jaga bort annat med. Han tar flera steg närmare. Snart är han nära nog att han kan kika in. Då hör han en röst. En röst som viskar hans namn. Hennes röst.

Hans första tanke är: vad gör hon här? Han hade ju sagt till henne att hålla sig med sin flock. Där hon är säker. Men så slappnar han av. Att hon är här betyder att han inte behöver gå längre. Det hela blev till hans fördel nu. Att hon är här... Han kliver fram. Sticker in huvudet i grottan och hans vassa gula blick möter hennes udda.
"Wind". Han viskar hennes namn i en utandning. Så får han syn på valpen vid hennes sida. Samma valp som var med henne senast de sågs. Hans valp. Öronen stryker sig mot nacken. Sa hon inte att det föddes två valpar? Men ändå har han bara fått se en av dem.
"Var är den andra?" Frågar han och möter honans udda blick igen. Hans blick är lika skarp som alltid. Men han ser på henne med en annan sorts ton i blicken nu. Han två steg längre in. Så att mesta delen av honom är skyddad från stormen. Men ändå så att det är ett avstånd mellan honom och de två andra.

hon stirrar på hans ståtliga gyllene gestalt när han kommer in i grottan, hon möter hans gula blick med sin udda. hon hörde honom säga hennes namn och hon tror fortfarande att hon bara drömmer, att vädret spelar hennes spratt. hon sneglar ner mot hyacint som verkar inte ha märkt något när hon hör hans andra fråga, om Arroya. hon svalde och klipper oroligt med öronen. hon hade själv ingen aning och han är deras far så han behövde veta. 

öronen slokar och hon ser ner i marken. hon försöker hålla rösten stadig fast den darrar - jag vet inte vart Arroya är, hon var hos mig på natten men nästa var hon borta, jag letade efter överallt och jag har fortsatt att leta efter henne Zodiac, men det är som hon har gått upp i rök. 

rösten stocknar och hon tystnar och visste inte vad hon skulle göra. - förlåt mig viskar hon fram

Han ser på henne när hon talar. Sätter namn på den andra valpen. Arroya. Men den valpen är borta. Som uppslukad av marken. Öronen stryker sig hårdare mot hans nacke när han hårt håller fast hennes blick.
"Vad gör ni här?" Frågar han nästan likgiltigt och sneglar på den sovande valpen vid Wind's sida. Det stör honom ändå att hon inte lyssnat på honom.

Han höjer blicken till hennes igen. Stirrar på henne. Studerar henne. Han andas lugnt och öronen ena örat vinklas framåt. Han är inte så glad i att de nu befinner sig i en grotta med begränsat utrymme. Han hade velat möta henne på mer öppen yta. Att valpen är med henne spelar ingen roll. Kanske är det till det bättre. Men att den andra inte är här krånglar till saken. Eller gör det det? Om hon är borta. ... det är valpen som inte mött honom än.

hon klipper oroligt med öronen och buffar på hyacint.  hon viskar mjukt i valpen öra - vakna älskling, din far är. hon känner hur dotter rör på sig och slår upp sina udda ögon och gäspar. hon drog lite på munnen när valpen får syn på sin far och hennes ögon lyser upp av förtjusning och hon reser sig klumpigt upp på valpars vis och går fram till zodiac och sätter sig tillgivet vid hans framben. 
hon hade inte glömt sin far och även om hon inte hade träffat sin far på länge så såg hon hur Hyacint avgudade honom.

hon ligger kvar, och betraktade dem med en varm blick men när hon hörde hans fråga så mötte hon hans blick igen. Ja vad skulle hon svara honom? hon svarade ärligt - vi ville bara iväg och se hur det var på slätten, jag visste inte att en storm skulle komma. hon tystnade och mumlade sedan fram tyst - men jag funderar på att lämna flocken och söka till någon annan och ta Hyacint med mig. hon ville så gärna vara med honom men hon håller sitt löfte men sanningen hade börjat gå upp för henne, även om de hade ett nytt revir så hade de en frånvarande ledare, vem skulle skydda dem? men hon velade hela tiden..- vad gör du här själv älskade? hennes röst är mild men frågade och en nervös orolig känsla kommer inom henne.

Wind väcker valpen och Zodiac följer den lille med blicken då hon kommer fram till honom och sätter sig vid hans framben. Öronen drar sig mot backen på hanen igen men Wind fångar hans uppmärksamhet genom att tala igen. Han ser på henne med sin likgiltiga blick och står där tyst.
"Så bra att jag fann er här då". Svarar han med kall stämma. Vilken tur att han mötte på henne här. Hade hon valt att sticka från sin flock hade han förmodligen fått leta länge.

"Jag har något jag vill förklara för dig". Han sänker blicken till valpen vid sina tassar.
"För er båda". Ett dovt morrande börjar vibrera i hans bröst när han ser på valpen. Hans valp. Nej... Det här smutsblodet är inte hans valp. Att han skulle vara far till sådana valpar är otänkbart. Han höjer ena framtassen och knuffar till valpen. Bort från sig. Han blottar tänderna och möter Wind's udda blick igen. Denna gång är hans blick mörk. Hård. Kall.

hon stirrar på honom med en häpen blick och hon ser dotterns förvirrande olyckliga min när hennes far knuffar bort henne. valpen lommar fram till henne och gömmer sig vid henne och hon reser sig snabbt upp och en misstanke vaknar till och hennes ögon smalnar en aning. 

hans blick kall och hård sa mer än tusen ord. även om det kändes som en kniv vred runt i hennes hjärta. men att han kunde knuffa bort en dotter som älskade trots att han aldrig funnits där, det sa mer än tusen ord. hon sväljer och ser först ner i marken men sesan möter hon hans blick med sin udda blick den här gången varken mild eller vänlig. helt neutral men det fanns en annan glimt i den, en glimt som inte har funnits där på länge - du behöver inte förklara zodiac, jag kan se det på dig. du har gjort ditt val.  hennes öron åker bakåt en smula. men är så gjorde hon inte. 

innerst inne var det blanade känslir, smärta, ilska, sorg och ja. hon trodde på honom älskade honom var honom trogen trots avståndet så väntade hon troget. nej inte längre, hon hoppades att han fann det han sökte och någon gång att han fann lyckan och kärlek igen. även om det inte skulle vara med dom. "vi skall gå min älskling" säger hon i tanken till Hyacint. hon ser valpen sorgsna blick och hon böjer ner huvudet och buffar på hyacint att det är dags att gå.

Han ser på dem båda med blottade tänder. Morret letar sig upp genom strupen. Han rör sig inte när Wind talar. Hon tror hon förstår. Tror han bara vill bryta bandet. Men han vill bryta mer än så. Han ser att Wind tänker gå. Att hon manar på valpen.
"Du tror jag bara tänkt låta er gå?" Säger han med låg röst. Han önskar kunna radera den tiden av sitt liv. Radera henne. Så han slipper tänka mer på det. Hon har manipulerat honom. Och hon har fått honom att tro att han är far till hennes valpar. Den vassa gula blicken sänker sig till valpen igen. Han är inte far till denne. 
"Jag är inte far till smutsigt blod". Säger han och höjer blicken till Wind igen.
"Du kan inte lura i mig något sådant". Han blockerar grottans mynning. Ställer sig i vägen. Han tänker inte låta den gå så lätt. Han önskar livet ur dem. Då skulle han vara tillfredsställd.

Smutsblod? skulle hennes älskade Hyacint vara en smutsblood? hon bar på stolta gener, stäppvarg, inferno och silvervargar. ordet smutsblod får hennes blick att börja glöda och hon stirra med en rasande hatisk blick på honom.- om du dödar oss så svär jag på att jag skall hemsöka dig i drömmar.
raggen reser sig och den farliga glansen i hennes ögon syntes. hon hade ingen aning vad som hänt med honom men detta var inte den hane hon blev förälskad. manipulerat? hon? hon skulle aldrig göra det, och vem skulle annars vara far till Arroya och Hyacint? Aimar? hon har aldrig varit med någon annan före eller efter Zodiac. Aimar tvingade sig på henne, gav henne ärr för livet.

tanken på den varg som förstörde henne fick henne att morra högt och varnade och hatet glödde ur hennes. hon trodde att hon var lycklig ja se där fick hon en rak slag mitt i ansiktet, hon hade aldrig hindrat honom från att vara fri. så nu trodde han att döda henne och deras valpar skulle göra saken bättre? hon kände hyacint darrande kropp mot sitt framben och hon såg rädslan i sin dotters ögon. 

om de kom levande härifrån så ville hon aldrig mer se honom, hon skulle se till så att han aldrig fick träffa Hyacint. Nu var hon glad att inte Arroya var här. hon väser hårt mellan tänder - jag tänker glömma att jag någonsin älskade dig och du kommer aldrig att få se vare sig mig eller Hyacint någonsin. hon backar bakåt och hennes kloka dotter som anar oråd backar fort efter henne.

Hemsöka honom? Ett kallt flin syns på hand läppar för en stund.
"Det skulle jag kunna leva med, hjärtat". Säger han med äckligt mjuk stämma. Hon får tycka illa om honom. Hon får hata honom. Just nu vill han skada henne. Sätta tänderna i henne. Då skulle allt kännas mycket bättre. Han intalar sig det. Hon betydde aldrig något för honom. Och han vill bevisa det för sig själv.

Aldrig se dem mer. Det är vad han vill. Han önskar kunna radera deras existens. Han tar ett steg närmare bär de backar. Han ser skräcken i valpens ögon och han älskar det. Han ser hatet i honans blick och han vill att hon hatar honom ännu mer.

Morrandet letar sig ut ur hans käft och huggtänderna glöder. Då skjuter han ifrån med bakbenen och gör ett utfall. Mot henne. Mot valpen. Han vill göra så mycket skada som möjligt.

hjärtat? hon var inte hans hjärta aldrig mer aldrig någonsin. hon ville aldrig mer se honom " visa inte att du är rädd, han njuter av att se dig rädd" hon skickar tanken till hyacint som viker undan med blicken och backar vidare tätt tryckt mot winds ben. 

hon backar längre in i grottan och morrar högt - du äcklar mig väser hon fram - du är bara en manipulativ narcissisk egocentrisk äckel som är rädd för sina egna känslor. öronen ligger platt bakåt mot nacken. hon ville aldrig se honom mer, även om han så kom krypande tillbaka till henne så ville hon aldrig. nej han har gjort sitt val och hans får stå för det han förlorar. 

hon ser hans tänder glöder till och han attackerar dem. hon morrar högt och framkallar en eldklot och slungar mot honom. 
hon kände ett hårt bett i nacken och något varmt sipprade nerför benet, lukten av blod nådde hennes nos och hon vrålar av raseri och hugger mot honom. hon tänkte ge honom en påminnelse för vad han gjort. var detta samme hane som räddade henne under chaoset och tog hand om henne? detta var en fullständig främling framför henne..hon morrar högre och hon hör dotterns gyende och hon kastar sig bakåt och känner en olidligt smärta vid manken och hon ser plötsligt en svag ljusstrimma bakom dem, tillräckligt stor nog för att de skulle kunna fly. hon morrar åt sin fd partner och kastar ännu en eldboll mot honom, sedan snor hon snabbt runt och lyfter tag upp hyacint i nackskinnet och tar sig ut ur grottan. med all sin kraft hon har kvar, knappt någon alls och med smärta i manken och nacken men adrealinet pumpade snabbt i henne så sprang hon så fort hon kunde, inte mot Nordan för hon visste att han säkert skulle leta efter där, nej hon styrde stegen mot motsatt riktning mot Ötamon mot sin sons och hans familj och flock. medan hon sprang så rann tårarna nerför hennes kinder "jag älskade dig så mycket! hur kunde du, hur kunde du??" for det genom hennes huvud.

Hans tänder sjunker ner i hennes skinn men han var för nära för att undvika hennes eld som träffar honom rakt på boken. Han fräser till men försöker ignorera smärtan och håller fast sitt grepp om hennes nacke. Så sjunker hennes tänder ner i hans skinn vid halsen och han tvingas släppa taget om henne. Han kväver ett tjut och morrat aggressivt åt henne och tänker attackera igen när hon sänder ännu ett eldklot mot honom. Han avbryter attacken för att kasta sig åt sidan och slår hårt i grottväggen och en suck av smärts undslipper honom. När han ser efter Wind och valpen igen är de nästan ute ur grottans andra öppning. Han haltar till i steget och följer sedan efter dem. Men när han lyckas ta sig it ur grottan har de två redan hunnit så långt bort att han inte ser dem i den starka snövinden. Argt går han in i grottan igen och sjunker ner på marken. Han lägger ner huvudet mellan tassarna och andas ansträngt få det bränner i skinnet efter Wind's eld.

[Avsluta där då?]

[AVSLUTAT]