[Max en får joina här :3 ]

Diablo låg under ett träd mitt i den stormiga natten och njöt av en fångst han fällt för bara någon timme sedan.
Ett grovt och stort klövdjur låg framför hans tassar, alladeles orörd.
han tvättade den och bet den i nacken lite då och då.
Hungerkänslan han kännt förut fanns inte kvar.
Han kollade utt emot trädet, trädets krona rörde sig kraftigt och han slöt sina ögon.

Tankarna for genom hans huvud, allt som hänt.
Våldtäcken på Fallulah, varför gjorde han så?. alla dessa djur han mördat och grovt slitit sönder i spillror bara för att leka av sig lite.
En lek på liv och död, det var hans favoritlek.

hanen öppnade sina ögon då en gren knakade till, han öppnade dem sakta, och den lila blicken sökta sig sakta efter hot.
Inget, han fann inget liv i närheten.

Magen hade börjat att kurra igen, han bet djuret i nacken och mycket snart började han att äta på det.
han började med att gräva in tänderna djupt i huden, och in i köttet.
Sedan höll han fast det med framtassarna och slet bort del för del med munnen.
Och åt dem, men inte håret, han rännsade dem noga från hår. Det var det värsta man kunde få i munnen, så irriterande.

*peet* C:

*Peet*

(Är det verkligen ingen som vill träffa min underbara skapelse? :C )

Den vackra svarta tiken går med snabba steg över den blåsiga stormiga slätten, Hennes bärnstensbruna ögon ser sig omkring efter något skydd från ovädret. Hon slickar sig om nosen, men det är ganska svårt att se något nu när är oväder på gång. Hon fnyser en aning irriterat och slänger lite med huvudet så hennes svarta lugg dansar, Under ögonen hade hon två tatueringar, som alltid började glöda när månen kom fram. Hon är en månvarg men hon är inte född här i Numoori utan hon kom hit med sin älskade Mal.

När tankarna på Malgelir kom upp igen så känner hon en stor stark saknad och sorg. hon saknade honom så mycket. Hon hörde inte heller månens lugnade röst så för tillfället så känner hon sig ensam i den stormiga natten.

Hon får snart syn på ett träd som stod och vinglade fram och tillbaka för den kraftiga vinden, hon suckar lite för sig själv men det är ju det enda skyddet hon ser just nu. Så hon styr stegen mot trädet, i hopp om att ingen annan ligger under det.

Diablo låg fortfarande under trädet, och njöt av sin fångst.
Han hade i princip ätit upp hela djuret så han gnagade på benen.
Hans svalde och nosen hans fångade upp en doft, en honas.
Hon var mycket nära, men han kände sig lugn.
han var alldeles för självgod för att visa rädsla för någon annan.
I hans värld var han stört bäst och vackrast.
Ja, han hade ett super bra självförtroende.
Men han skröt aldrig, det var emot hans natur.

Hon går vidare med snabba steg i riktning mot träden, hon avskyr den här vädret, hon klipper irriterat med öronen och fnyser, helst hade hon bara velat skrika rakt ut dör att få det att sluta. men vad kunde hon göra mot gudar? ingenting... Hon suckar igen och kommer äntligen fram till träden, hon stannar upp för att hämta andan. men hennes nos upptäcker en annan doft, precis vid trädet, en hane. Hon spärrar upp ögonen. rädslan över att det kanske är han igen, men doften hon känner är från en okänd varg så det är iten han så hon andas ut igen. - vem där? säger hon högt

[Jag är SÅ ledsen att jag inte svarat på detta roll! Jag verkar helt ha glömt det.. xc ska jag avsluta detta eller vill du fortsätta trotts min eviga väntan? :< ]