slätten är ovanlig tyst, den som brukar vara so full av liv, men just nu är det väldigt tyst, så tyst att man kunde höra en nål falla. Den svartgråa tiken går med snabba steg över slätten och hennes eldröda lugg hänger ner över hennes olikfärgade ögon, det ena brunt, det andra blått. Ärr täckte hennes rygg och nosrygg och det ena örat är bara halvt.

Hon ser sig omkring och hon hörde det hotfulla mullrande från åskan och hon ville inte vara härute på den öppna slätten ifall det skulle bli regn och ingen visste ju om blixten skulle komma fram också. Hon söker med blicken efter ett skydd, ett starkt skydd som kunde tåla det mesta, men hennes blick sökte inte enbart efter det, nej hon sökte efter någon, en varg vars päls är gyllene av solens energi och med en gul blick och kraften att kontrollera rosorna, hennes älskade Zodiac.

Hon hoppades att han skulle vara här i närheten, kanske hade han redan sökt skydd och nu letade efter henne? men slätten är ju så stor så de skulle ju missa varandra. Hon rycker till när mullrande blir högre och nu började blåsa ganska kraftigt också och vinden piskar och river i hennes päls och lugg.

hon ger ifrån sig ett högt yl efter Zodiac.

(paxat till ZODIAC)

Solen som först hade regerat himlen hade skänkt honom lite energi åter. Pälsen hade börjar glöda mjukt igen. Men inte mes tillräckligt samma kraft som den brukar. Han behöver utsätta sig för solljuset länge för att lagret ska fyllas. Han ligger ner i gräset. Undrar vart Wind kan hålla hus. Öronen klipper till på huvudet när det börjar blåsa kraftigt. Han reser sig upp och ser upp mot himlen som börjar mulna igen. Han muttrar surt. Det var den solstunden den.

Han börjar gå när han hör ett högt yl. Han känner igen stämman och vänder sig åt det hållet. Wind är i närheten. Hans rosor talar om det för honom. Så han höjer nosen till skyn och släpper lös ett högt yl till svar. Sedan vänder han blicken framåt och börjar gå åt det håll Wind befinner sig åt. Han vill vara med henne. Se till att hon är skyddad när ovädret drar in. Tillsammans kan de finna ett skydd där de kan vänta ut stormen.

Snart får han syn på hennes grå gestalt och öronen klipper mjukt till på hans huvud. Han går fram till henne. Haltar snarare med tanke på såret strax under skuldran som Tocho orsakade honom. Det blöder fortfarande ymnigt från såren på strupen. Han ger Wind en mjuk puff på kinden när de är tillräckligt nära varandra.
"Hej". Säger han och ger henne en slick på nosen.

hon spetsar öronen och ler när hon hör hans välbekanta yl till svar. hon skyndar på stegen åt hans håll och får snart syn på han gyllene gestalt. Varje gång hon såg honom så pirrande det inom henne, hon ville vara med honom hela tiden, hon saknade honom varje gång de inte träffades. han betyder så mycket för henne.

Hon ruskar smått på huvudet och ville söka skydd tillsammans med Zodiac från ovädret så fort det bara gick. Vinden blir allt starkare och hon undrande hur en sån kraftig vind och åska kunde komma ifrån samtidigt. Hon får oroliga känslor av att något inte stod rätt till.

Hon ler mot Zodiac när de möts och hon ser såret som tocho har gett honom , hon önskade att hon kunde hjälpa honom med det, men hon kunde inget göra, inte just nu. Hon er ömt emot honom och slickar honom på nosen. - hej själv snygging. hon ser kärleksfullt på honom och stryker sitt huvud emot hans och drar in hans välbekanta doft i nosen. hon suckar nöjt och lycklig. Hon känenr sig trygg nu, tillsammans skulle de klara av det här konstiga vädret.

Han ler lätt mot henne. Hon är så underbar. Han vill inget hellre än att vara med henne. Alltid. Han ger henne en lätt puff på kinden igen.
"Vi borde söka skydd". Säger han. Han har redan börjat söka av området med sina rosor. Men det här är en slätt. Hålorna han hittar är stora nog för harar. Inte för två vargar.

Han ser sig omkring och fuktar nosen med tungan. Något skydd stort nog för dem båda måste det finnas. Och som är säkert och stadigt om ovädret skulle bli för starkt.
Han ser på Wind igen. Rosorna viskar till varandra och till honom. Det finns en håla under en stor sten på slätten en bit bort. De måste gå ett tag men hålan kan nog vara stor nog för dem båda.

"Kom med". Säger han och börjar halta iväg åt det hållet som rosorna berättar att hålan finns.

Varje gång hon ser honom och får nära honom så klappar hennes hjärta snabbt. Hon älskar honom så mycket att hon gör allt för honom. Hon ler mot honom när han ger henne en lätt puff på kinden, hon ger honom en mjukt lätt puff på hans kind tillbaka. - ja du har rätt att vi borde hitta skydd snabbt. Det här konstiga vädret fick henne att känna obehag, och hon ville inte vara här ute på det öppna fältet när det verkligen brakade loss.

Hon ser sig omkring igen efter ett starkt skydd men det var svårt att hitta ett som skulle rymma två st fullvuxna vargar, och dessutom är ju slätten jättestor så det skulle ta en evighet att hitta ett skydd, om hon var själv ja, men hon hade sin älskade Zodiac här hos sig och hon visste att hans rosor skulle vara till hjälp. hon slickar sig om nosen och lyssnar, åskan mullrande hotfullt igen och nu började hon känna några små regndroppar på kroppen, hon ruskade smått på huvudet, kanske hade de tur att hitta ett skydd innan regnet öste ner?.

Hon vänder blicken mot Zodiac när han säger att de skall gå, hon ler mjukt och nickar, hon går snabbt upp bredvid honom, men hon blir orolig när hon ser att han haltar. - Är du okej älskade? Hon hoppar till när en hög smäll hörs bakom dem, och hon gissade att det var blixten som hade slagit ner i något träd i närheten.

Han haltar fram. Såret Tocho orsakade honom vid skuldran gör att det gör lite ont när han går. Som om det är svårt att lägga ordentligt tyngd på det benet. Men smärta är lätt att stänga ute. Och läkeprocessen är igång om än långsamt.
Han ser på henne och ler snett.
"Jag har mått bättre. Men å andra sidan har jag även mått sämre. Så det är lugnt". Svarar han henne. Hon behöver inte oroa sig för honom. Men det hör väl till hela den här känslobiten. För skulle det vara hon som haltade fram skulle han vara orolig.
Han tar ett steg närmare henne utan att stanna. Och i farten ger han henne en slick på kinden.
"Jag tror jag har hittat ett bra skydd. Men vi får gå en bit". Han ser på henne med sin vassa gula blick som har antagit en lätt mjuk och varm ton när han ser på henne.

Hon tycker inte om att se honom såhär, att se hans sår och hans haltande, men hon visste även att Tocho hade helat honom även om det tog sin tid. Hon slickar honom på kinden och ler kärleksfullt - jag vill att du skall må bra, jag gör allt för dig och du skall veta att jag alltid finns här. han går bredvid honom, hon klipper lite med öronen och känner några regndroppar på nosen och kroppen och hon ökar stegen men så mycket så att han hinner med.

När han nämner att han har hittat ett skydd så ler hon stort, det är ju skönt det så slipper de springa tunt och leta efter ett skydd. - Det gör inget, bara vi tar oss fram innan vädret blir sämre så är jag nöjd. Hennes blick är varm och kärleksfull. Hon hörde åskans mullra igen och hennes öron åker bakåt, hennes ena öra är ju halvavslitet, och ärren på nosryggen och på ryggen var alla tre ett minne av honom. hon ryser till, men hon hade gått vidare, nu har hon funnit sin livs kärlek.

Han suckar lätt.
"Tack". Han andas ut ordet och ger henne en lätt puff på kinden när de går fram. När hon sedan ökar farten gör han det med så gått han kan. Fortfarande haltande. Men steget är ändå snabbt och spänstigt.

"Det är inte långt kvar" Försäkrar han henne och vänder blicken framåt. De har redan gått en bit och det är ändå en bit kvar. Men inte allt för långt. De borde hinna fram innan himlen öppnar sig över dem.

Inte långt senare får han syn på gropen längre fram. Han nickar ditåt.
"Ser du?" Han ser på Wind.

Hon går snabbt men så att han hänger med, hon ser kärleksfullt på honom. Hon skulle göra vad som helst för honom, allt hon vill är att göra honom lycklig, ge honom all sin kärlek. Hon följer med honom, han visste ju vägen eftersom hans rosor hade visat honom skyddet.
Hon följer hans nickning och ser snart skyddet och hon andas ut och ler mot honom. - Det är perfekt!. Hon går fram till skyddet och tittar in, ja det ser ut att två vargar kan få plats i grottan. Han ser bak mot honom och ler mjukt innan hon går in i grottan eller ja halvkryper in är väll rätt ord eftersom det var lite lågt i taket. hon kryper in så gått hon kan så att Zodiac skall få plats han också.

Han ser efter henne när hon kryper in i skyddet. Själv står han kvar en stund till och höjer blicken mot himlen som är mörk. Allt för mörk. Regnet är inte långt borta. Inte åskan heller känns det som.
Han kryper in i skyddet och lägger sig ner ijämte Wind. Utanför hörs det där höga suset när himlen öppnar sig och följs sedan av smattret när vattendropparna träffar marken. Himlen börjar även morra. Zodiac drar bak öronen och det rycker lätt i läppen. Som om han är påväg att morra tillbaka åt himlen.
Men han lugnar sig och fuktar nosen med tungan innan han ser på Wind och lutar sig sedan mot henne och slickar henne över kinden.

Hon klipper med öronen och makar lite på sig så att Zodiac kan få plats när han kryper in, hon hörde hur himlen öppnande sig och regnet smattrande mot marken och ibland lyste himlen upp av blixtarna. Hon ryser till, hon är inte så förtjust i blixten men att ha Zodiac nära sig fick henne att känna sig trygg. Hon ler när han slickar henne på kinden och hon svarar med att ge honom en slick på kinden också. Hon undrande vad han skulle tycka om att gå med i hennes flock?, Han och Tocho verkade ju inte vara direkt vänner just nu, så det kanske vore det bästa att vänta och med dessa konstiga katastroferna som kom och gick så fick det nog vänta också. - Jag är glad att du är här hos mig Zodiac säger hon med en kärleksfull röst.

Han lyssnar på ovädret utanför. Men i den här gropen verkar de vara säkra. Så kanske kan de vila en stund. Han är trött. Och såren gör fortfarande ont även om de inte är lika allvarliga längre. Öronen klipper till på huvudet och han ger Wind en mjuk puff på halsen.
"Jag vill inte vara någon annanstans". Säger han lätt och lägger sedan ner huvudet mellan tassarna. Det sticker i såret på skuldran. Det kommer nog begränsa hans rörelseförmåga ett tag nu. Den där Tocho. Zodiac ska nog ta och visa den svarte. En dag.

Hon njuter av hans närhet och värme. Hon slickar honom på nosen och kinden. Hon ser på såren på hans skuldra och hon slickar försiktigt över såret. hon kände ångern i magen, hon hatade att se honom skadad. Det kändes som det var hennes fel alltihopa, att han och tocho slogs. hon suckade en aning och ser skamset på honom - förlåt mig älskade viskar hon tyst.
hon riktar blicken mot utgången och hörde hur det regnade och blåste där ute. Men att lyssna på regnet som faller ner mot marken är faktiskt mysigt på ett sätt och det blir ännu mysigare att ligga intill den man älskar över allt annat. - Zodiac..

Han ligger stilla och känner hennes närhet. Hennes tunga som slickar hans sår. Så här nära har han aldrig varit någon förut. Han har alltid sett sig själv som en ensam vandrare som går sin egen väg. Men sen mötte han Wind. Hur hände allt det här egentligen. Han har fortfarande svårt att tro på det. Och eftersom han är som han är så är han väldigt beskyddande mot det han anser tillhöra honom. Överbeskyddande. Vaktande. Därför hade han verkligen hatat att Tocho talade så älskvärt om Wind. Han hade inte stått ut med det. Och han känner sig verkligen nertryckt.
"Du har ingenting att be om ursäkt för". Suckar han utan att lyfta huvudet från marken mellan tassarna. Han vet inte vad det är som händer med honom. Men han bara känner att Wind är någon som han verkligen vill ha vid sin sida. Och han skulle kunna göra vad som helst hör henne.
Han höjer sedan huvudet och ser på henne när hon yttrar hans namn utan att säga något mer. För det lät som att hon ville säga något mer.
"Vad?" Frågar han och huvudet tippas lätt på sne.

Hon lyssnar på regnet som smattrande mot marken utanför grottan, på den tjutande vinden som piskade och slog regndropparna omkring och då och då hördes det höga dånet från åskan.

men hon känner sig lugn och trygg, för trots kaoset där ute så ligger hon och lyssnar på Zodiacs andetag, hon lägger huvudet över hans rygg och hon känner hur han andas, lugnt och stilla. hon suckar lyckligt, hon kunde inte fatta att hon hade funnit kärleken, även om både han och hon själv hade sina brister så älskar hon honom överallt annat.

hon skulle alltid vara vid hans sida, älska honom ända tills döden skiljer dem åt. Hon klipper lite med öronen och lyfter huvudet från hans rygg när han pratar igen. Hon klipper med öronen och ler blygt lite försiktigt mot honom - Vad skulle du tycka om att bilda en familj i framtiden? hon menade inte just nu, under kaoset utan efter när kaoset hade lugnat ner sig och allt hade blivit normalt igen.

Bilda en familj? Han har aldrig kunnat se sig själv bilda familj. Men Wind frågar honom. Han vill att hon ska vara lycklig. Göra henne lycklig. Men familj? Valpar? Vill hon ha valpar? Med honom? Wind har väl redan valpar? Inte för att han gillar tanken på det. Hon är rörd av någon annan. Någon annan har redan gjort henne till sin en gång. Hon är redan tagen. Men var den hanen befinner sig vet han inte. Zodiac gillar inte tanken på det. Kanske är det enda sättet att göra henne till sin. Helt. Att låta henne bära hans valpar? Men tanken på valpar känns allt för avlägsen. Skulle det kännas rätt? Skulle han kunna låta någon annan bära hans valpar? Han har inte varit så trevlig mot en del löptikar han mött. Han har haft lite roligt och sedan gjort lidandet kort för dem. Den senaste var en havsvargstik. Men då han hade inte varit som han är nu. Då hade han inte fast sådana känslor för tiken som han har för Wind. Han suckar lätt.
"En dag kanske". Svarar han. Kanske den dagen kommer då det känns rätt?

Hon buffar mjukt på hans hals och ler mjukt. - en dag, nr det känns rätt för oss båda.. hennes ögon är milda, fulla av värme och kärlek. hon har aldrig velat ha valpar med någon annan efter det Aimar gjorde mot henne, men med Zodiac kändes det annorlunda. Hon ville bilda familj med honom, men som sagt, inte nu, när tiden är rätt och de båda känenr sig redo. hon klipper lite med öronen och funderar. hur han kan älska en som blev besudlad av en annan hane, men han älskar henne och hon kunde känna det djupt inom sig. Hon nafsar honom mjukt i örat igen och ler busigt...

Han nickar kort. En dag. När de båda är redo. Han har dock lite svårt att sluta tänka på att en annan hane gjort henne till sin först. Örat rycker till när hon nafsar i det och han flinar lätt. Sedan vänder han sig runt på rygg och ser på henne. Sedan lägger han ner huvudet så hjässan ligger mot marken. Han vrider lätt på nacken så att han kan se på Wind med ena ögat.