Den gyllene hanen skyndar fram i regnvädret. Trots att regnet faller tungt tycks hans päls ändå vara förvånansvärt torr. Och i mörkret som stormens tunga moln har dragit över världen så tycks hanens gyllene päls glöda nästan likt smält guld. Öronen ligger mot nacken för han trivs verkligen inte i oväder. Och inget skydd har han funnit heller. Detta har gjort honom lite butter. Trots att han kan hålla sin päls någorlunda torr så trivs han bäst i solsken. För det är solenergi som finns inom honom som gör att han ser torr ut och får pälsen att glöda mjukt. Det får mörkret att inte se lita kompakt ut omkring honom. Den långa svansen sveper lugnt efter hanen när han skyndar fram. Han måste försöka finna ett lämpligt skydd innan stormen blir allt för obekväm.

Hanen har vandring i blodet och blir lätt rastlös om han är stilla för länge. Därför håller han allt som oftast kroppen i rörelse. Denna gång har han ändå hållit sig nära platsen där flocken befinner sig men att ta sig tillbaka dit kommer förmodligen ta för lång tid och stormen hinner bli mäktigt vild och rasande innan han hinner hinner dit. Så det bästa är om han kan finna ett eget skydd tills vidare. Där han kan vänta ut stormen och sedan ta sig tillbaka. Det är det bästa. Öronen ligger platt mot nacken och den vassa gula blicken söker som omkring över området framför honom. I hanens steg växer rosor glatt upp. Glada och stärkta av regnet. Men ca en meter bakom honom försvinner de igen utan minsta spår. Han har även skickat ut några av sina rosor för att kolla av området. För att snabbare finna ett lämpligt skydd. Men det är inte det lättaste att finna ett bra skydd på en sådan här plats. Det är en främmande varg som rosorna viskar om först. Hanen stannar upp. En främling. Han fnyser. Han har inte tid för det här. Bäst vore det att ignorera denna främling och söka skydd. Ja, det är det bästa. Han sätter kroppen i rörelse igen.

Ett högt dån.
En öronbedövande smäll.
Den nätta honan rycker till och ser sig förskräckt omkring med vidöppna ögon. Raggen i nacken har rest sig. Kroppen vibrerar lätt och den tjocka svansen ligger tryck intill bakbenens insidor.
Pupillerna är så pass vidgade att man kan tro svart är hennes verkliga ögonfärg, men så är det inte. Varginnans blick bär en ljust turkos nyans.

Hjärtat slår i ultrarapid i hennes bröst. Hon andas, försöker hänga med i hjärtats snabba slag och syresätta kroppen samtidigt som regnet smattrar ilsket mot henne. Hon blinkar frenetiskt för att undvika att regndropparna faller ner i ögonen. Det hela sker så snabbt. Så väldigt snabbt.
Ännu en öronbedövande smäll hörs. Asynja rycker till likt föregående smäll och ger ifrån sig ett högt, skrämt tjut. Öronen lägger sig slickade mot bakhuvudet.

Honan stapplar bakåt.  Hon borde inte vara här, ska inte vara här. Ögonlocken knips ihop och hon skakar vilt på huvudet. Nej, hon måste härifrån. NU.
Tårna tar grepp om marken under och hon skjuter iväg sig själv med kraften från sina bakben.
En patetisk varelse är vad hon är, rädd för sin egen kraft.

Det hade varit lugnast att bara ignorera allt dånande och finna sig ett skydd för ovädret. Men tydligen var det inte menat att han skulle få vara ensam i lugn och ro. Plötsligt dånar himlen till öronbedövande och det är tätt följt av en annan stämma. En mer levande stämma. En vargs stämma. Någon som har förvirrat sig i ovädret förmodligen. En främling som Zodiac egentligen inte har något att göra med. Men med ett buttert frustande vänder han om och börjar röra sig i riktning mot rösten. Hans rosor har redan funnit främlingen så han vet precis vart han ska gå. Han ökar snabbt farten och kastar sig fram. Med en stäppares snabbhet och atletiska smidighet. Han tar sig fram utan problem och skyndar för att snabbt sedan kunna återuppta sitt sökande efter skydd. Han måste väl ändå ta och undersöka främlingen när han ändå vet vart denne befinner sig. Även om Zodiac inte direkt är den mest hjälpsamme så agerar han ibland faktiskt mot sig själv. Han är inte helt igenom ignorant mot andra.

Han far förbi en buske och något ljust flackar till i ögonvrån. När han vrider på huvudet är det främlingen som spränger fram och är på väg rakt emot honom. I sista stund innan det kunde bli en krock så kastar sig Zodiac åt sidan och blir liggande på marken en stund. Det där hade han inte riktigt varit beredd på. Tur att han har väldigt bra reflexer.

Asynja springer planlöst ut över den öppna slätten. Ögonlocken är hårt igen knipna och nospartiet grovt sluttande i riktning mot den våta marken.
Hällregnet piskar hänsynslöst och himlen ljuder högt och argsint över hennes huvud.
Rädslan inom henne är obestridlig. Hon vill så gärna bara öppna ögonen för att se vad som finns i hennes riktning men hon klarar det inte. Hennes svaga sinne vill bara bryta ihop och lämna denna plats, nu på en gång.
 Benen bär henne fort. Betydligt fortare än för många andra varelser i denna värld. Vinden sliter i hennes rödgula fäll och några tårar tränger genom de stängda ögonlocken för att blandas ut med himmelens egen väta.
Ännu ett högt dån skenar ut över slätten. Honan rycker till och ger ifrån sig ett lågt, skärrat tjut. Ögonlocken vidgas hastigt i ren instinkt för att blotta de stora, vattniga ögonen. Trots rädslan så är det hennes undermedvetna som tvingat henne till det, och tur är det, för i samma stund så upptäcker hon en vargs skepnad som hon avancerar mot i en rasande fart. Tankarna tycks snubbla över varandra. Det finns ingen chans att hon ska lyckas stanna upp på den korta sträcka som ligger mellan dem, men något måste hon göra och det hiskeligt kvickt.
Hon svänger ur sin riktning och lyckligtvis förflyttar sig den andre också. Hennes blick följer honom för en kort stund när hon tappar fotfästet över en hal sten, balansen sviker henne och hon faller handlöst till marken.

Asynja landar på sin vänstra sida och glider en bra bit ut över det våta gräset. Ögonlocken sluts åter och hjärtat verkar ha tagit plats i hennes halsgrop. Kroppen stannar upp och hon blir stilla liggandes på platsen. Det enda som rör sig är sidan av hennes buk som hastigt sänks upp och ner i takt med hjärtats snabba språng och lungornas försök att tillsätta tillräckligt med syre.

Han reser sig upp. Känner musklerna protestera men han ignorerar det. Han biter ihop och ser sig om efter främlingen som han nästan hade krockat med. Han får syn på en färggrann tik som ligger i gräset en bit bort. Han tar några steg mot henne men stannar sedan.
"Hur gick det?" Frågar han istället för att kaxigt tillrättavisa tiken och säga åt henne att se sig för. I det här hällregnet ser man inte mycket ändå. Men han ser tiken ändå. Själv glöder hanens päls i ett lätt sken. Han har samlat på sig mycket solenergi under de dagar solen har skinit. Han piskar till med den långa svansen och ruskar sedan på sig. Det skvätter vatten omkring honom men han är ändå inte lika blöt som tiken.
Hanen står stilla och den vassa gula blicken synar tiken. Hanen trivs inte i den här sortens väder. Men han kan inte direkt frammana solen. Han kan bara glädjas över styrkan solen skänker honom när den väl väljer att stå på himlen.

Hon ligger kvar på stället, orkar och vill inte röra sig. Kroppen värker och en lång pust slipper från henne. Ögonlocken blinkar frenetiskt för att avvärja det smattrande regnet som ilsket slår mot hennes ansikte.

"Okej!" Besvarar hon hanen, något uppskärrat. Hon gör ett försök till att lägga sig på mage och lyckas utan några större svårigheter. Kroppen är omtumlad och öm efter fallet men det tycks ändå som att hon klarat sig utan några större skador. 
"Jag såg er inte." Påpekar hon snabbt med en låg röst. "Regnet spelade mina ögon ett spratt." Hon var osäker på om främlingen lyckats höra henne.

Regnet irriterar honom. Han tycker inte om regn. Det känns så begränsande. Irriterande. Öronen ligger mot hans nacke. Platt. Den vassa gula blicken hålls fäst på tiken som vänder sig på mage. Hon säger att hon är okej. Han fnyser kort.
"Regnet borde inte hindra en från att hålla uppsikt vart man styr stegen". Säger han utan minsta skiftning i rösten. Han ruskar på sig igen även om han inte direkt behöver det. Hans päls är bara fuktig. Han står kvar och studerar tiken. Även om det vore mest likt honom att bara gå därifrån.

Svaret tillsammans med hans fnysningen får henne att känna sig upprorisk. Vilken typ, tänker hon och gör ett försök till att resa sig. Benen glider dock isär över det våta gräset och får henne att åter igen ta till marken med en svag dunk som försvinner in i ljudet av regnets smatter.
"Ouff."
På nytt samlar hon kraft och gör ännu ett försökt till att resa sig upp. Denna gång får hon ett stadigt grepp genom att pressa ner klorna i marken och häver sig upp till stående.
Hon ruskar på pälsen och vrider därefter på halsen för att lägga sin ljusa blick över hanens suddiga figur.
"Förlåt." Hennes röst är neutral för egentligen känner hon ingen ånger över det som hänt. Det var efter allt bara en klumpig olycka och hanen verkade ju inte ha blivit skadad. "Gjorde ni illa er?"

Han studerar hennes försök att ställa sig upp. Han tar flera steg närmre. Regnet gör det trots allt svårt att se. Men tiken har en iögonfallande färg. Hanens egen päls glöder likt smält guld. Det skiner omkring honom. Solens energi är stark inom honom. Den vassa gula blicken hålls fäst på tiken.

Han fnyser kort åt hennes förlåt.
"Handling säger mer än ord". Muttrar han kort. Han ruskar lätt på huvudet och spetsar sedan öronen igen.
"Jag är okej. Det är du som ser ut att inte vara helt i balans". Säger han och vänder bort huvudet en stund. Det är inge många vargar han mött på som inte försökt behålla stoltheten i sina rörelser. Denna tik verkar bara klumpig. Den vassa blicken fixerar henne igen. Vad är hon för en?

[Kunde han se bättre och märkt att hon är stäppare skulle han nog ha mer att säga. xD]

"Mina handlingar sa ingenting alls, mina ord däremot..." Hon avbröt sig själv med tanken på att hanen förmodligen inte skulle ändra sin attityd beroende på vad hon sa, så tvär som han var. "Äsh, glöm det." Hon tänkte inte slösa mer energi på honom. Hon hade bett om ursäkt och han inte godtagit den. Mer var hon inte villig att göra.

Först nu upptäckte hon hur hanens päls tycks lysa men hon var tvungen att kisa genom det tunga regnet för att kunna bekräfta det, och jo, visst gjorde den det.
En underlig syn.
Honan vänder tillbaka huvudet och börjar sakta röra sig bort från individen.
"Hejdå." Trots sin uppfattning om honom så kunde hon inte förmå att lämna honom där utan en avskedshälsning. Trött och öm i kroppen stapplade hon bort över slätten utan att se tillbaka.

[Avslutat]