”Var har du fått tag på den där?” kvittrade Aurora mot den lilla vargen. ”Den är ju helt förtjuuusande! Och så stilig du blir!” För att inte torna upp sig över hanen hade hon lagt sig ner i en avslappnad position så fort hon fått syn på honom. Tassarna, som låg korsade, spändes och slappnade av gång på gång. Det var det enda tecknet på Auroras snabbt växande otålighet.
     Den röda hade gett sig av mot Eriinari mest för att sträcka på benen. Sina vargpälsar hade hon motvilligt lämnat hemma, men den ljusa hjortpälsen var stadigt draperad över ryggen. I det kalla klimatet kändes det inte ologiskt att bära djurfällar för värme - trots att hon aldrig frös.
     Det var i Eriinari hon hade sett honom. Den lilla bi-vargen? Högst underlig var han, inte större än vad hon varit som valp, och klädd i ett sälskinn. Det sistnämnda var det som fångat hennes intresse på allvar. Inte nog med att det var utsökt rent, någon hade gjort en huva åt honom. Med hål för öronen! Han var bedårande.
      ”Vem? Och var?” förtydligade Aurora med ett bländande leende. Hon försökte att dölja hungern som började smyga sig in i rösten, men det var svårt. Hon behövde träffa hantverkaren. Kanske var det biet själv? Skulle det vara svårt att övertyga honom att följa med henne? Hon granskade honom medan hon väntade på svar, fortfarande med ett brett leende på läpparna.

Av alla benämningar Nibber någonsin kallats var stilig nog den siste. Han var inte riktigt säker på hur han skulle reagera, varken till den främmande honans entusiasm eller berömmet. Han motstod viljan att skruva på sig inför hennes nyfikna uppsyn, och såg istället tillbaka med smal blick. Nibber ogillade att bli utfrågad. I alla fall inte av okända tikar med smycken i pälsen.
   "Någon i Islagunen", svarade han kryptiskt, skepticismen tydlig i kroppsspråket. "Men har du inget att byta med lär du inte få tag i något." Att Nibber själv fått tag i sälskinnet berodde endast på att det varit på Debwers förfrågan. I vanliga fall skulle han säkert behövt jaga i veckor för att kunna byta till sig något liknande, trots att skinnet var så litet. Det var en fin gåva, och han tänkte minsann inte dela med sig. "Dessutom har du redan en päls", anmärkte han plötsligt. Den ljusa fällen stod i klar kontrast till hennes egen där den låg draperad över skuldrorna - röd, tät och lockig. Hon kunde knappast frysa. "Vad ska du med två till? Du har väl inte två ryggar?"

Bivargen svarade, men svaret var otillräcklig och något undvikande. Han ställde motfrågor, som för att distrahera henne. Auroras ögon smalnade. Genast var den vänliga fasaden borta, och hon kämpade för att dölja vreden inombords. Det var inte bristen på information som störde henne - det var att han inte var redo att ge den till henne.
     Hon hade åtminstone fått en plats. Islagunen var ett namn hon hört flera gånger förut, även om hon aldrig varit där. Det skulle kanske ta lite tid, men nog skulle hon kunna hitta hantverkaren. Såvida han talade sanning. Om han inte gjorde det, om han ljög henne rakt upp i ansiktet, så skulle hon personligen be Even att hålla utkik efter en liten bivarg att lägga till pälsgarderoben. Tanken återgav henne lite kontroll, och Aurora presenterade ett vasst leende, som inte var genuint någonstans. Mötet, trots guldklimparna, hade fått henne på dålig humör, och hon var mycket mån om att lämna hanen bakom sig.
     "Alla är inte mindre än en hög mammutavföring", svarade hon silkeslent. "Jag får plats med fler, oroa dig inte." Ovillig att lyssna på vilka gensvar biet kunde ha, reste sig Aurora upp. Utan att ägna honom en blick tog hon långa, eleganta steg bort, nu med Islagunenen som nästa mål.

[Du kanske vill skriva något, annars avslutat!]