Han ryckte vid varje steg han tog, som om han förväntade sig att marken skulle bränna honom varje gång han satte ner tassarna. Det var inte något han var rädd för egentligen. Hans ryck i tassarna och kroppen var mer på grund av hunger än rädsla. Han förstod aldrig vad som hände med honom den dagen. Inte riktigt i alla fall. Han förstod att han blev starkare efter det, att vissa saker om honom hade blivit bättre. Han hade äntligen kunnat besegra Mephisto om det inte var för de andra vargarna. Han lät ett morrande långsamt stiga inom sig medan hans ögon flickade runt i månljuset. Det var längesedan han var så här långt borta från bergen men vad än det var som var fel på bytena i bergen krävde att han bytte område.
Det hade inte hjälpt än. Harar, fåglar eller hjortar. Det verkade inte spela någon roll, men helt plötsligt tog hungern slut. Det följdes alltid av någon sorts av blockad på hans minnen och han förbannade månen för det. Han var arg och blev argare med hungern.

Han stannade upp med öronen strukna bakåt. Numoori hade förändrat sen han stannade till i bergen. Men det var något med lukten som rörde sig från byggnaderna som fick hans hunger att växa. Så det var dit han skulle bege sig.

Den röda skepnaden stack ut i det annars mörka landskapet. En bjärt fläck av färg bland växter i svart och grått. Rävlik och med en tydlig osäkerhet i stegen. Flackande blick. Vädrande nos. Tecken som hos andra lätt kunde ha gjort dem till ett byte. Men Even kände igen ett nattbarn när han såg det. Och den här var inte en av hans egna.
     Even reste sig upp från den mossklädda klippkanten han legat på vid sidan av stigen, och hoppade ner för att möta upp räven.
     "Dig har jag inte sett förut. Ny i trakten?" Han fångade den andra vampyrens ögon med sina egna gula. Dess blick var röd. Hungerns skärpa tydlig. Even gav den ett enkelt leende. "Det här är mina marker."

Dig har jag inte sett förut. Ny i trakten?


Han spar inte många sekunder innan han visade tänderna. Den andre var större men han var självsäker. Hans bror var också större, och hade krafter som Barakiel bara hade kunnat drömma om hela sitt liv. Tills nu.
"Nej." Svarade han medan blicken drogs mot byggnaderna. "Inte egentligen." Han lät blicken snabbt glida över den andre. Han var för hungrig för att tygla sin ilska.

Det här är mina marker.
Hans ögon smalnade av medan han studerade vargen. Hade han vetat om vampyrer och blodtröstande vargar så hade han kanske redan förstått att den andre var som han själv. Men han förstod inte vikten av de tecken han kunde plocka upp från den andre och hans självsäkerhet fortsatte att ligga på topp.
"Jasså." Svarade han tillslut. "Men vem skulle stoppa mig? Du?" Fnäste han fram innan han fortsatte röra sig mot byggnaderna.

Räven blottade tänderna, fräste ett svar, och fortsatte förbi Even. En utmaning, som den verkade tro var slutet på konversationen. Even följde den med blicken för ett par korta sekunder, innan leendet falnade från hans läppar. Nåväl.
     Even var över räven utan ett ljud. Tänder i dess hals. Pressade ner den under sig med våldsam kraft. Räven skrek, ett gällt tjut som dränkte ljudet av bruten växtlighet och trampande tassar. Den sparkade Even i halsen och ålade sig ur hans grepp. Den vände sig om, och Even mötte dess ilska med et blankt uttryck. När han inte gjorde någonting så kastade räven sig mot honom. Ett snabbt utfall. Snabbare än de flesta dödliga, och med en styrka bakom språnget som slet upp spår i marken. Even vek tyst undan. Satte tänderna i dess rygg. Den slog i marken under honom igen med en hård smäll.
     Rävens vredgade morrningar var om möjligt ännu gällare. Den vred sig under Even, till synes utan hänsyn för den skada tänderna gjorde i dess rygg, och bet själv tag i Evens överarm. Ett bett hårt nog att krossa ben. Om den fått hålla kvar. Innan den hunnit mer än få grepp så släppte Even dess rygg igen. Sänkte tänderna i dess ansikte. Han ryckte loss räven som en igel från ett sår, och slängde tillbaks den i marken under sig. Den här gången väntade han inte.
     Even hade snabbt satt en tass mot sidan av rävens huvud och pressade ner den mot marken. Han slöt tänderna om dess hals på nytt. Bet ihop, och slet. Blod strömmade fram mellan hans tänder när kött och päls vårdslöst slets loss från rävens strupe i en rörelse. Räven stillade under hans grepp, dess skrik ersatt av ett skräckslaget gurglande.
     "Försök igen, så sliter jag huvudet av dig." Den första morrningen rullade lågt under Evens röst. Han lutade sig ner över rävens ansikte, pressade tassen hårdare mot dess kind och tryckte en andra tass mot dess bröst så att såret i strupen vidgades. "Förstått?"
     Han förblev stående över räven en stund. Gula ögon låsta vid det röda som inte var tryckt mot marken. Såret i rävens hals skulle läka. Långsamt, för en vampyr, om nu räven var så svältfödd som den verkade, men det skulle inte döda den. Hotet i gesten var dock tydlig. En barmhärtighet Even inte tänkte visa en andra gång.
     "Seså." Even släppte räven igen, och sparkade till den i sidan för att få den att röra på sig. "Upp med dig. Så tar vi det här från början. Ditt namn." Det var ingen fråga.

[Har fått ok för PP   ]

Det var snabbt över. Hans ego, krossat. Som när han var liten. Men det var inte hans bror denna gången det var en annan varg. Han hade fått denna nya kraften och ändå var han inte starkast. Han förstod inte vad meningen med allt var. Den andra vargen hade varit snabbare, starkare. Allt. Visst. Han hade fått in några bett själv. Men den andra hade haft gensvar på allt.
   Och nu låg han där på marken. Han andades tungt, ville ge ifrån sig ett frustrerat skall men lyckades inte med mycket mer än ett väsande innan han vände blicken mot den andres gula blick. Han var lite rädd, självklart. Han försökte rycka undan sin kropp. Som mest flyttade han på frambenen och bakdelen innan han helt stelnade till under then andre.

   Försök igen, så sliter jag huvudet av dig. Förstått?

Den vilda tanken att försöka en sista gång att komma undan den andra vargen flög igenom hans huvud men så kom smärtan från att den andre lade mer tyngd på honom. Barakiel släppte ut ett ynkligt tjut innan han återigen mötte den andres gula blick. Det tog ett par tunga andetag innan han motvilligt lät musklerna slappna av.
   Han reste sig inte direkt när den andre släppte honom. en visss instinkt i honom sa åt honom att ligga kvar innan den andre sparkade till honom. Han reste sig snabbt, som om farten var av betydelse. Han spottade, hostade och fräste dramatiskt.

   Så tar vi det här från början. Ditt namn.


Han blängde ilsket först innan minnet av vad som just hade hänt återvände till honom och han försökte byta ut den arga blicken mot vad han hoppades var en mer undergiven blick.

 "Barakiel." Svarade han kort, väsande.

Han såg räven försöka byta ut det mörka i sin blick – ilska, avundsjuka – och om än det kanske inte var helt till Evens smak så var dess lägre hållning framsteg. Ett tecken på att det fanns i alla fall lite hjärna där inne. Det var svårt att veta ibland med just rävar. Barakiel, fräste den fram.
     "Se där, lite hyfs har du i alla fall", hummade Even till svar. Hans blick förblev hårt fäst vid Barakiel, full av orörd auktoritet. "Jag känner mig barmhärtig ikväll, och är villig att låta oss glömma ditt lilla… sätt, för nu. Så säg mig, Barakiel, om jag är otydlig när jag säger att det här är mina marker." Even sänkte långsamt huvudet till strax över rävens, och lutade sig nära nog för att nästan vidröra dess nos med sin egen medan han talade. "Jag tar inte lätt på uppstudsiga barn som ser ut att tänkas störa, och du har än så länge inte gett mig en anledning att tro att du inte är här för att orsaka problem." Even rätade på sig och satte sig ner igen. Det lediga leendet återvände till hans läppar, men rörde inte ögonen.
    "Ge mig en anledning."

Raggen stod hög, det var inget han kunde kontrollera i ögonblicket varesig han ville det eller inte. Det var en viss spänning i mötet som han upptäckt när den andre närmade sig honom. När han var så nära att deras nosar i princip rördes vid om de gjorde en hastig rörelse.
Det var inte riktigt rädsla. Mer en sort av nervositet, ångest. En underliggande instinkt att dra sig ifrån situationen.
Men Barakiel var inte smart nog att lyssna på den instinkten första gången den kröp upp på honom. När han träffade den där vargen som i slutändan försökte bita honom och lämnade honom mer minnes luckor och ett ärr över manken täckt av päls.
"Klart och tydligt." svarade han åter igen kort. Han ville inte riskera att några av de välvalda orden i hans huvud skulle släppas igenom hans läppar.
Hans nos ryckte till vid ordet barn. För ett kort, förvånat ögonblick släppte han den intensa stirr-tävligen med den andre för att låta blicken glida över honom snabbt. Barn var väl att överdra. Om han var äldre än Mephisto så var det väl knappt med ett par år.
"Barn." Spottade han ur sig innan han hann tänka till ordentligt. "Nog för att jag är mindre-" sade han med en underliggande ilska som drogs från år av missnöje med sin egna höjd. "Men att bli kallad valp."
Hans blick mötte den andres igen och med en ryckning i anletet var det tydligt att han insett att han använt fel ton igen. Han stelnade till lite i kroppen men sa inget mer än ett sista monotont
"Vad för problem skulle jag orsaka." I hopp om att den mer monotoniska rösten skulle släta ut hans bryska ton.

Even höjde ögonbrynen en aning – besviket – när räven lika snabbt glömde sin plats igen. Han hade uppenbart trott för mycket om den, även om den verkade komma på sig själv mitt i utbrottet. Even suckade kort och skakade svagt på huvudet, fortfarande utan att släppa räven med blicken.
     "Jag ser hungern i din blick, barn. Tro inte att jag låter dig gå fri på min mark så att du kan störa det jag byggt upp." Han pausade kort för att studera rävens uttryck. Förvirringen, irritationen, ilskan den försökte dölja under stela drag. Evens blick smalnade av ytterligare, tydligt mer tankfullt. Han fortsatte innan räven hann ta till orda igen, den här gången med något nästan roat klingande i tonen. "Säg, vännen, när såg du solen senast?"

Jag ser hungern i din blick, barn.
Det ryckte åter i hans ansikte. Han hade varit hungrig mycket och ofta. Men att den andre skulle kunna se det i hans blick lät om någoting, konstigt.
Innan han hann säga något inte så vältänkt till svars så frågade den andre en fråga. Det ryckte stelt i anletet på honom. Han förstod inte vad frågan var bra för, och förvirringen tog över den underliggande irritationen som vanligtvis klädde hans ansikte.
När såg han solen senast. Det var en fråga han inte riktigt kunde svara på, tid var inte något han haft i tankarna. Men han hade inte varit ute i solen på länge. Han hade aldrig varit en soldyrkare direkt. Föredrog alltid mörkrets drag.
"Jag vet inte." Svarade med smått sammanbitna tänder. "Ja-jag har alltid föredragit mörkret. Många gör."

Förvirringen hos räven var tydlig, och när svaret kom var det märkbart osäkrare än tidigare. Ett obekvämt avfärdande av frågan. Ah. Det förklarade en del. Den roade tonen i Evens röst tilläts speglas i resten av hans ansikte; insikt i de smala ögonen och ett litet, vasst leende som drog i läpparna.
     "Du vet inte, eller hur?" Tydligt spelad sympati fyllde Evens röst. Han såg ner på räven framför sig. Att kalla den ung var ingen överdrift, inte för honom. Ett övergivet barn i en ny värld. "Vem lämnade dig?"

Du vet inte, eller hur? Vem lämnade dig?

Det kändes mer och mer som om den andre drog ut på frågan för skojs skull. Det ryckte till i ögat, mest av irritation av hans egna förvirring. Han försökte att inte tänka allt för mycket på det. Det var ingen vanlig fråga han fått. Han hade dock inte träffat speciellt många andra vargar vad han kunde minnas.
"Vet inte vad." Han var inte säker på om han någonsin skulle kunna få loss sina käkar. Men om de inte var låsta skulle det nog skaka mellan meningarna i någon kombination av ilska och förvirrad rädsla.
Han undvek den andra frågan, det enda som poppade upp i huvudet på honom var Mephisto och han hade själv svårt att tro att den andre visste något om hans förflutna eller vad den informationen ens skulle ha med samtalet att göra.

Even satt tyst en stund för att ge räven tid att svara. När det blev uppenbart att den inte tänkte säga mer så mildrades Evens uppsyn till något mer stillsamt, men som helt saknade den värme ett leende borde ha. Han suckade kort, ljudlöst. Han kunde åtminstone dra några slutsatser från rävens förvirring, och de få dofter den bar med sig i pälsen.
     "Du mötte någon, för stark eller snabb för att vara en varg. Någon som bet dig, som lämnade dig tom, med en hunger du inte kan stilla. " Even såg i rävens stelhet att han träffat rätt. "Du mötte en död varg, som var mer levande än något annat. Och sedan dess har du varit stark. Men bytena räcker inte längre. Inget räcker längre, och du är så hun̶gr͝i̛g҉." Hans röst sjönk till ett dovt hummande. Leendet hade försvunnit helt igen, ersatt av något mer tankfullt. "Men du är inte en av mina. Så; vem lämnade dig? Vem gjorde dig till nattbarn, och lämnade dig till att svälta?"

[Som alltid; bara att hojta om du vill att jag ändrar nått~]

Det fanns ett litet minne som passade in på vad den andre beskrev. Och även om han fortfarande inte förstod hur allt gick ihop i slutändan så kändes det som något klickade.
Han hade mött en stor vit varg som betett sig, annorlunda. Men han kunde inte minnsas mycket av mötet och inte om den andre gav honom ett namn eller inte. Han sa inget än. Men det var svårt att gömma känslan av att allt började klicka till, om än lite, för honom.
Hans öron var nyfiket pikade när den andre pratade istället för bakåtdragna i en rad av olika känslor. Det stämde ju trots allt vad han sa. De gånger han var mättad var de gånger han inte kunde komma ihåg, men de var alltid i följd av en nästan outhärdlig hunger.



Så; vem lämnade dig? Vem gjorde dig till nattbarn, och lämnade dig till att svälta?
De röda ögonen var fixerade vid den andre när han tänkte. Lyssnade man tillräckligt noga kunde man nog höra hans hjärna försöka slå fram något svar på frågan.
"Jag vet inte." Svarade han tillslut sammanbitet. Han vände blicken uppåt medan han tänkte tillbaka till det svaga minnet. "Vad jag kan minnas, är en vit, stor varg." Inte för att allt för många vargar var mindre än honom själv. "Det är allt."

Tankarna verkade äntligen snurra hos räven igen, och efter en stund fick Even svaret. En vit, stor varg. Inte mycket att gå på, det fanns gott om vita, stora vargar som kunde ha förvandlats under alla de år som gått. Men det var en liten bit av ett pussel. Var biten passade in? Åh, det skulle nog visa sig i sinom tid. Och Even kände någon som nog mer än gärna ville se biten för sig själv.
     "En stor vit varg säger inte så mycket," började Even. Han tippade huvudet bakåt en aning, men släppte fortfarande inte räven med blicken. "Men jag känner en vars skapare nog skulle kunna beskrivas på så vis. Hon skulle nog gärna dela några ord med dig." Inte för att hon var någon att dela många ord med, men kanske skulle två halvhjärnor kunna få ut något av varandra. Om inte annat så kunde Locura behöva en sysselsättning.
     "Som sagt, jag tänker inte låta dig gå fri på mina marker. Åtminstone inte förrän jag vet om du är någon som kan behärska sig. Ni yngre vampyrer brukar ha lite svårare för det, och av vad jag sett än så länge så har du en del att lära." Ett vänskapligare leende sökte sig in över Evens läppar, men nådde fortfarande inte ögonen. "Men" – han reste sig upp – "först tror jag vi behöver lösa det lilla problemet som startade detta. Jag kan inte låta dig jaga på min mark. För många ögon som ser, förstår du. Om du kan sitta fint så kan jag ta dig till en plats där det nog ska gå att ordna något mer diskret. Annars får du välja en vandringsled bort härifrån och återvända när du är klarare i huvudet." Even pausade kort, innan han tillade med lika vänskaplig ton: "Och för att vara extra tydlig; om det inte vore för min… vän, som nog gärna träffar dig, så hade jag inte varit så barmhärtig. Jag kan inte lova samma barmhärtighet igen om det skulle ske några misstag. Förstått?"

Han var fortfarande spänd och han försökte hålla ögonen på den andre hela tiden. Faktum var att den andre var starkare, och även om han endast förstod hälften av vad han babblade om så visste han att den andre visste mer än vad han berättat. Han hade en viss irritation över den andres sätt att prata.
       Ni yngre vampyrer..


Öronen ryckte ofrivilligt till och en nyfikenhet han inte kunde dölja dök upp på hans anlete. Han kände igen det ordet. I ett vagt, suddigt minne dök det upp. Han visste inte vad det var då, och inte vad det innebar nu heller. Det bar som en blank pussel-bit han aldrig förstått vikten av förrens nu. Men han lät den andre prata färdigt först.
"Förstått." Svarade han kort. Han var fortfarande osäker på om han kunde lita på den andre. Men han hade inte heller så många andra val. Och om något lät han som om han visste vad han pratade om. "Men du får nog berätta mer invecklat vad det är jag inte får jaga, innan jag kan sluta jaga det."