Utspelar sig på vårvintern 2018.

Det var kväll, inte sent men under vintermånaderna likväl förrädiskt mörk. Hon var uppe på borggården och stretchade efter ett fys-pass. Utan några större motgångar hade hon tränat intervaller för uthålligheten och ren stridsteknik, pareringar och snabbhet. En del styrka hade hon fått in och nu var hon varm trotts att temperaturen låg under -20. Himlen ovan henne skänkte ett vackert skådespel och hon lät den blanka blicken fokusera på stjärnbilderna medan hon höll ut några sekunder till vid varje övning. Räknade dem stjärnor vars namn hon visste och drog linjer mellan fjärran galaxer. I denna totala avsaknad av ljus från marken tycktes rymden exakt så evighetsdjup som den var. Hela området låg i ett mycket svagt gråblått ljus enbart framkallat av stjärnorna och månskäran vilken hängde lågt just ovan bergstopparna.
Hon var dock inte ensam, även om hennes sällskap inte gav mycket ljud ifrån sig. En bit bort på gården befann sig en annan Rekryt och tränade på sin fritid, Lorenzo var hans namn. Hon tänkte på Sirion och Andromeda och lät den sträckande känslan i hennes högra höftled uppfylla hela sinnet ytterligare några ögonblick. Så gungade hon mjukt tillbaka, kände sina muskler slappna av och andades njutningsfullt ut. Runt den vita nosen virvlade ett moln av imma. Faktiskt tycktes hennes fullkomligt pigmentlösa päls nästan lysa upp området, och hennes reflektion i isskulpturerna skapade illusionen av att hon var förföljd av en diffus vålnad. 
Enzo hade tränat nästan lika länge som hon själv, hon hade inte lagt sig i medan hon själv varit upptagen med eget men nu rörde hon sig åt hans håll. Hittills hade hennes försök att komma den yngre hanen nära inte gått perfekt men hon visste i djupet av sitt hjärta att han liksom alla hungrade efter validering. Dessutom var hans dedikation och färdigheter imponerande.
"Du tränar hårt."
Konstaterade hon och sökte hans likfärgade blick.

Träningarna var officiellt över för dagen, men trots det stod han där framför de kalla träningsdockorna med blicken stint fast på en av dem. Hans andedräkt bildade moln i kylan, men hans fäll var tät nog för att han inte skulle märka av den på annats sätt, det och träningen gjorde honom faktiskt tämligen varm. Han tänkte snart avsluta, men först ville han lyckas med något.
 Blicken gömdes för världen av ögonlocken och han andades djupt. Letade djupt inom sig efter kraften, han kände till båda sina. Kanske hade han hoppats på en mer destruktiv kraft, något som var visuellt imponerande, men som det var nu var han ändå nöjd med de gåvor han fått. De var användbara.
 Koncentrationen skiftade, ifrån krafterna inom honom till ljuden och världen utanför. Det tog inte lång tid för honom att notera att Alcmeme hade närmat sig, men  ännu fick han vara ifred. Han visste inte vad han tyckte om den ljusa vrenen, hon försökte fylla en roll han inte kunde erkänna existera. Han släppte fokus på ljudet av hennes steg och öppnade ögonen för att se på is-dockan igen. Med ett lugnt andetag ut började den spricka och lyftes snart upp ur marken och landade i snön.
 Han fnös åt sig själv. Det fysiska kraftfältet borde kunna ha mer användningsområden än att bara skydda. Men han hade inte lyckats med mer än att flytta på dockorna genom att göra en osynlig kupol under dem.

Den blåa blicken förflyttades till den vita flock systern som närmade sig och bestämde sig för att bryta tystnaden dem emellan.
"Det förväntas av mig" konstaterade han sakligt med en tonlös röst. De alla förväntades att göra sitt bästa, att bli sitt bästa.

Meme nickade.
Enzo var tystlåten och ganska reserverad, iallafall emot henne, men hon gillade honom. Kanske var det för att hon såg så mycket av sig själv i den yngre hanen. Hon ville vara för honom vad Nyaldi varit för henne, då hon varit ny och tyst och osäker. Enzo utstrålade inte den osäkerhet som hon var säker på att hon själv, likt Baugur, gjort, men Meme tyckte sig ändå se den.
Det förväntades av dem att de skulle träna, men inte nödvändigtvis på kvällar och fritid. De hade tillstånd att leka, att vila, att äta sig mätta. Detta var mer än ett träningsläger för soldater, det var ett hem. Men Lorenzo ville bevisa sitt värde, genom att ytterligare förfina sig själv. Det var hedervärt, det var väldigt bra för Nordriket, men det var också en detalj som skvallrade om mer. En önskan om något, oavsett om han erkände det själv eller inte. Meme avsåg uppfylla den önskan, även det oavsett om Enzo erkände det eller inte. Men det var inte som att han gjorde det lätt för henne, korta tonlösa svar var hans standard. Samtidigt hade hon sett honom skina upp, tillsammans med Chander oftast. Hon log bara av att tänka på det.
"Du kommen tjäna Nordriket utmärkt den dag du blir Isblod."
Bollade hon tillbaka, med exakt samma konstaterande ton - om än med något varmare och mer melodisk stämma.

"Det är tanken" den djupblå blicken mätte honan, och han såg på henne med ett svalt intresse. Han hade försökt se vad för flocksyskon de hade, om det fanns något som var lika hos dem, något som stack ut som gjorde att de blev utvalda. Men han hade inte hittat något ännu. Många var dock av Vrenblod hade han märkt, inklusive han själv, om än inte lika rent som de andra.
"Det är inte säkert att man blir Isblod, inte sant?" han sneglade lätt på henne igen. Det var en rädsla hos honom, något han inte visade öppet. Tänk om modern hade haft rätt. Tänk om han inte var värdig. Han kände det inte alltid, men när känslan kom försökte han dränka den, omvandla den till handling. Kanske var det därför han stod där nu, timmar efter träningen var slut, kort innan läggdags.

Alcmeme log åt hanens kommentar, såg igenom den kalla fasaden och kände med den osäkra valpen där bakom. Försiktig med att inte låta allt för tröstande intygade hon att hans träning tydde på att livet som Isblod låg i hans framtid. Hon hade vid det här laget lärt sig att den unga vrenkorsningen var mycket motsatt allt som kunde tolkas som medlidande och att det var viktigt hur man bemötte honom om man ville nå fram. Det var uppenbart att han haft en hård tid innan konungen funnit honom och Meme var mycket mån om att bryta igenom hans skal. Oavsett vad Lorenzo ansåg om svaghet och styrka just nu så visste hon att det skulle ligga både i hans och Nordrikets intressen att han inte hade murar och hemligheter för sina syskon. Och precis som hur hans bror Chander ofta vände sig till henne för stöd så skulle Enzo också komma att göra det en dag. Men idag var den väl dolda sårbarheten i hans fråga det enda hon fick. Baby steps.


[Avslutat <3]