Dante rör sig med försiktiga steg över stenslätten och de tofsprydda öronen vippar fram och tillbaka på huvudet. Det var länge sedan han och Abbe kom ifrån varandra och Dante inser att han inte gör så bra ensam. Han känner sig paranoid, som om det finns fiender bakom varje krök, träd eller sten. På det här karga landskapet finns det många stenar som kan gömma fiender. Men snarare är det spöken som jagar honom. Snarare ett specifikt spöke. Sedan mor försvann kan hennes bild ibland dyka upp lite var stans. Många gånger hör han hennes röst i huvudet. En tillrättavisning eller hennes morrande innan ett slag. Det får honom alltid att krypa ihop som en rädd liten valp. Men mor är borta. Han inser detta såklart. Hon kommer inte tillbaka. Hon övergav dem eller vad som nu hände. Det var så länge sedan. Dante blinkar några gånger för att fokusera blicken på en särskild sten som han tycker sig ha sett en rörelse vid. Sedan suckar han när han inser att det bara var hjärnspöken. Han bannar sig själv och fortsätter framåt. Minnesbilder dyker upp i huvudet. Från Skuggfall. Han hade lockats dit av nyheten att det skulle hända något stort. Många vargar tog sig dit och Dante hade ett litet hopp om att springa på Abbe där. Men han såg inte skymten av brodern. Däremot föll hans rubinröda blick på ett annat spöke. Enzo hade varit i sällskap med främlingar. Det hade knipit i hjärtat på Dante. Insikten att den mörka brodern fortfarande var i livet gav honom lite hopp. Men han hade inte lyckats möta på honom ordentligt. Dante känner en oerhörd saknad efter båda sina bröder. Han inser dock att Enzo är en främling. De växte inte upp ihop. Enzo försvann tidigt och mor hade ofta berättat hur glad hon var över detta faktum. Att den svaga sållats bort. Dante hatade henne för det. Men han älskade henne innerligt. Hon ville trots allt bara att de skulle växa upp till starka individer. Vilken besvikelse hon skulle känna om hon såg honom nu.

[PAX TILL LORENZO]

Det hade varit svårt, men han hade klarat det. Samlat ihop de spillror som varit han och gått vidare, trots att han aldrig skulle få se sin bror igen. Nordriket var viktigare än hans egna sorger, och han var del av något större. Chanders död hade varit menlös, men hade visat sig att inte vara ensam. Flera av de som varit rekryter med honom hade dött, och det kändes som om Chaibos hängde som en skugga över hans axlar. En tyngd som föll över honom tillsammans med plikten.
 Han nickade bekräftande åt utpostens general, som vände sig och gick igen. Det fanns inte mycket som kunde glädja jägarna här, de hade inget för Isbloden eller Nordriket, trots att det var dem som upprättat utposterna här, som höll samman det hela och ordnade proviant och kommunikation mellan poster. Som höll räkning över vilka som fanns i området och vilka som var i aktiv tjänst. De tyckte att de lade nosen i blöt, att utposterna klarat sig fint med mindre översikt. Generalen hade dock vett nog att hålla sig på god fot med dem, var alltid hövlig i samtal och förstående med att Nordriket behövde översikt i sina åtaganden.
 En djup suck lämnade den högresta hanen och den djupt blåa blicken drog över folkmassorna och det öppna sten landskapet. Han skulle kunna slappna av för dagen, ta lite torkat kött och vila i sin egen hydda. Hans uppdrag här skulle inte vara länge, hoppades han, och han tänkte inte spendera all tid med zombiejägarna. på grund av sitt yrke stank dem värre än döden.
 Alla planer lades på is då blicken skymtade en bekant skepnad. Han hade inte sett eller träffat Dante sedan Debwer och Baugur hittat honom, men ändå var hans gestalt omisskännlig. Det var inte glädje som låg över hans anlete då han närmade sig och studerade den forna brodern. Det han skådade var patetiskt. Han hade trott att Abascal var illa, men detta var knappt mer än en feg valp.
 "Så detta är mors stora krigare?" rösten var mörk och intetsägande. Tom på känslor, likt det kalla uttrycket i anletet. Inget talade för vad som föregick innanför pannbenet. Modersmålet flöt enkelt ut över läpparna, trots att han sällan använde det. Cazari var inget han stötte på i det dagliga livet, men ändå kände han sig manad att använde det när han talade till sitt förflutna som så oförskämt bestämt sig för att dyka upp i hans vardag.

[Goodie goodie! Dante talar bara Cazari men jag orkar inte översätta. x'D Så det får bli på svenska]

Han stelnar till när någon talar till honom. Dante hade gått i egna tankar och försökte hålla sig långt ifrån främlingarna som verkar husera på denna plats. Men genom att för en stund vara bortkopplad från verkligheten har han råkat komma nära. Men det är ansikte han känner igen som den rubinröda blicken fästs på. Dante blinkar några gånger för att försäkra sig om att hans ögon inte spelar honom ett spratt. Det är Lorenzo som står där framför honom. Öronen dras ofrivilligt mot nacken när han hör sitt modersmål talas efter så lång tid ensam. Inte många främlingar verkar kunna det högaktade språket så Dante har sällan ens försökt konversera med främlingar.
"Mor övergav sin moderliga plikt för länge sedan. Hon är i inget behov av krigare". Dantes röst är rätt hes på grund av att han vandrat i tystnad under lång tid. Den rubinröda blicken, så lik hans mors, studerar brodern. "Du ser ut att må bra".

Ordern var inget som väckte förvåning hos honom. Artemis var inget av det hon låtsats eller velat vara. En skugga som inte ens kunde uppfostra de hon haft så mycket förväntan inför. Den rubinröda blicken som mötte hans blåa var inte en krigares blick, och ägaren av den kunde erkänna det själv. Det var nästan en ljuv ironi i det hela. Den Artemis förkastat, bedömt som svag och värdelös var nu den av hennes valpar som var starkast, mest lik den krigare och soldat hon önskat sig, och de två hon förlitat sig på och lagt ner all sin tid till, de var bortglömda av världen. Dante hade ryckt till av att Enzo ens tilltalat honom. Han ville skratta. Hon hade trott att han inte var bra nog men denna skugga av en bror framför honom hade haft potential? Patetiskt.
 "Det förvånar mig inte" konstaterade han torrt. Artemis hade aldrig varit en mor, och det visade sig att hon var oduglig på att lära ut också.
 Såg ut att må bra? Visst var hans kropp i sin bästa form. Musklerna i trim och han åt väl. Bättre än de flesta i numoori. Han var stark och smidig, men bra? Hans sanna bror och andra hälft var borta, och han skulle aldrig få se honom igen. De andra isbloden han vuxit upp med verkade plockas av Chaibos en efter en, som flugor. Dantes ord kanske var till för att vara en komplimang, men de var mer av ett hån.
 "Bättre än dig" konstaterade han bara lika ointresserat som innan.
 "Dög inte ens till att forma en vettig varg av dig" ögonbrynen rynkades, trots ordens vasshet låg det inget aggressivt eller hotfullt över hans röst eller hållning. Det var ett lika enkelt konstaterande som hans andra kommentarer. Artemis hade då verkligen inte åstadkommit mycket.

Dante kan inte låta bli att provoceras av broderns ord. Men han behåller lugnet. Det är trots allt något han lärt sig av mor. Att vara värdig och inte låta saker och ting stiga honom åt huvudet. Att ha kontroll.
"Säger ynkryggen som stack med svansen mellan benen". Svarar han med en lätt fnysning. Kanske har han ärvt mer från mor än han många gånger vill erkänna. För mor var ingen bra varg. "Vad än du tror om mor så gav hon sitt liv för att skydda mig och Abascal. Om än det bara var instinkter". Dante suckar och sluter ögonen för en stund. Minnesbilden av mors blod på stenen är fortfarande lika klar som om han just sett det. Först hade han trott att det var ett test. Men ju längre tiden gick så fick han inse att det faktiskt var blodigt allvar. Men Dante hade aldrig kunnat sörja ordentligt. Varje dag efter det har gått ut på att överleva. Lorenzo växte upp någon hel annanstans. Han ser ut att ha haft det bra. Kroppsligt ser han väldigt stark ut. Dante där emot, om än han har seniga muskler så vittnar kroppen om att han inte får tillräckligt med mat. En ensam jägare får ibland gå hungrig. Dante har ibland överlevt på kadaver. Han har inte kunnat vara kräsen. Bröderna har ingen som helst koppling till varandra, mer än blod. Men blodband betyder sällan något om det inte finns något som håller ihop det. Dante ser på Enzo igen. "Du låter som mor". Säger han. Kanske menat att provocera. Dante ser på Enzo med iskallt lugn.

Så ändrades historien, hon hade inte övergett dem? Det kvittade, hur hon än lämnat dem så hade hon inte lyckats med det hon åtagit sig, speciellt inte av vad han kunde se av Dante, och vad han sett när han mött Abascal.
 "Vi kan inte all bli utvalda" svarade han kryptiskt. Dantes ord hade ingen verkan på Enzo. Han hade klippt av alla band med sitt förflutna, sin familj. Hans nya familj hade sett honom, valt honom och älskat honom. Han var mer än vad Dante någonsin kunde drömma om att bli. Han var framtiden.
 "Om hon gav sitt liv för det där kan det inte varit värt lika mycket som hon ville påstå" hållningen hade inte ändrats, huvudet var fortfarande högt buret. Inte bara var han starkare och mer hälsosam än sin blodsbroder, han hade vuxit om honom. Inte kunde man tro av att bara titta på dem att det var Dante som var sedd som en gåva och Enzo som skräp.
 "Säg vad du vill, du måste erkänna att varken hon eller ni blev vad hon ämnade" inte ens de kunde vara blinda för skillnaden emellan dem. Lorenzos storhet emot deras bortglömda lilla saga. Ingen skulle minnas dem om de försvann, han skulle då inte sörja dem. Lika lite som han sörjde nyheten om Artemis bortgång.
 "Hon förkastade mig, bestämde att jag var för svag" han klev emot honom nu, tornade sig över honom. Såg ned på hans gängliga gestalt.
 "Säg mig, ser jag svag ut?" Rösten mörknade, den intetsägande tonen blev hård.

Dante står kvar när Enzo kommer närmare. Brodern må vara större än honom själv. Men Artemis har bankat i honom att styrka är inte alltid starkare. Även om mycket talar för att Enzo är mycket starkare. Dante tänker inte backa. Fly finns inte i hans värld. Mor skulle aldrig fly. Men hennes självförtroende låg i hennes grundliga träning. Träning som Dante saknar då ingen funnits där att träna honom. Han har tränat med Abbe, han har tränat själv. Men han var så ung när Artemis försvann att hon inte hann lära honom mer nödvändiga kunskaper. Han minns bara det hon upprepat under valpåren. Han lever efter hennes ord för det är hennes ord som hjälpt honom att överleva.
"Är det bekräftelse du söker?" Dante tar själv ett steg fram så att de står alldeles nära varandra. Ansikte mot ansikte. Enzo är inte jättemycket högre än Dante, men tillräckligt för att skillnaden är uppenbar.