Mirai hade vandrat från brandområdet norr ut för att ta sig närmre Kaiwood. Någonstans på vägen hade hon lämnat Lamia sovandes bakom sig och gått sin egen väg. Numoori var så mycket större och roligare att utforska ensam än med någon som sa åt henne vad hon skulle och inte skulle göra. Om Cy hade sett henne nu hade han blivit otroligt upprörd. Säkert de andra också. Någonstans så hade hon blivit allt mer rebellisk sedan brodens bortgång. Hon var yngst, minst i flocken och hon upplevde det som att de försökte kväva henne. Hon fick inte göra någonting. Hon var stor, hon kunde klara sig själv. Stolt trippade hon fram, mätt och belåten från ett nyligen dödat och uppätet byte i form av en hare. Hon kunde klara sig själv också. Hon behövde inte dem vid varje steg hon tog. Om de bara kunde förstå det också. Hon såg sig omkring i den fantastiska miljön och njöt av friheten hon kände när vinden ruskade om hennes päls. Inget kunde förstöra hennes dag nu! 

[Enzo]

Det var svårt att ta in, svårt att erkänna för sig själv, men sanningen var uppenbar. Trots att han själv tagit liv, sett döden i vitögat och trotsat det, så hade han aldrig kunnat tänka sig att Chander skulle dö. Speciellt inte en så menlös död som av lite lera. Lera och en fördömd mur.
 Hade det inte varit för hans rykte, för rikets bästa, hade han velat leta upp den patetiska lilla varg han fått höra byggt muren och slita ut hans inälvor över den lerfyllda marken för att betala för livet han så frikostigt tagit ifrån honom. Men nu fick han helt enkelt finna sig i att vara trasig. Att få en bit utslitet ifrån sig själv och förkastad till döden. Det gjorde ont.
 Den blåa blicken fastnade på en varg han aldrig sett i området förut. Som isblod hade han relativ koll, men samtidigt så var det en knyt punkt med många nya som kom varje dag. Med en nickning lät han handlaren som pratat med honom gå, hennes problem med en lite påflugen köpare kändes så banalt litet och obetydligt i hans värld. Vad betydde väl det?
 Med långa kliv närmade han sig ynglingen. Han kunde inte hennes namn, men kände igen henne ifrån Skuggfall. De hade inte talas vid men han hade sett henne i samhörighet med Lykoris, vad gjorde dem här? Var hon ensam?
 "Lite väl långt hemifrån?" ansiktet var en stel känslolös mask och blicken lika tom ifrån känslor då han såg ner på henne. Tvivlade på att hon bara skulle säga rakt ut ifall flocken hade ett ärende här, men lite löst samtal kunde ibland hjälpa.

Mirai njöt i stora drag av friheten och känslan som tog över hennes fulla sinneslag. Det strålade omkring henne och det var nästan som om de smärtsamma tankarna kring brodern var som bortblåsta. Såklart gnagde de på insidan, men just nu var de inte så svårt att känna glädje över livet trotts allt. Och så bröts tystnaden av en mörk röst snett bakom henne. Hon stannade med ens. BUSTED! Hann hon tänka och öronen vinklades bakåt, smått osäker på vad hon skulle svara. Tills hon vände blicken emot hanen som talat och vände sig om. Öronen spetsades igen och hon såg en aningen fundersam ut. Kände hon honom? Nej. "Lite kanske." Svarade hon med ett leende och ryckte på axlarna. Sådär, avfärda enkelt. Oskyldigt. Så kom minnet i fatt henne och hon kunde slutligen placera hanen vid invigningen av skuggfall. Ååå typiskt. Såklart vargar skulle kunna känna igen henne därifrån. Men det kanske inte gjorde något. Hon var trotts allt inte här på flockens begäran. "Jag känner igen er, från Skuggfall eller hur? Isblod?" Hennes röst var fylld med nyfikenhet och de smått olikt färgade ögonen glödde intensivt. Den barnsliga looken som länge hängt över hennes tonårs fas hade börjat försvinna och hon hade med ens börjat se allt mer vuxen ut istället för en gänglig tonåring.

Svaret var mindre än vad han hoppats på, men han lät det inte synas. Hon verkade så obekymrad, ett styng av svartsjuka slog honom, men han viftade bestämt bort det igen.
 "Lorenzo" svarade han med en bekräftande nickning. Sökte snabbt med blicken bkaom henne för att se om hon hade sällskap, men det verkade för stunden som om hon kommit hit ensam. Lite ung för att var på uppdrag ensam? Han visste inte riktigt hur Lykoris höll till sig med uppfostran och träning.
 "Jag har inte hört något om att Lykoris skulle komma?" tonen var neutral, men det infann en viss kyla däri. Flockar behövde inte annonsera ut att de skulle dit, men det hörde till etiketten att de skickade ett sändebud.

Mirai såg nöjd ut när hanen nickade instämmande och uttalade sitt namn för henne. Svansen svepte lojt till bakom henne och hon såg fundersam ut. Det lät som om han hade ett annat ursprung. Ett namn av annat språk. Cy hade talat om de olika språken i Numoori, men hon kunde bara Nordspråk själv. Hon hade trotts allt inget behov av att lära sig något annat. Inte som det såg ut nu. "Mirai" Svarade hon artigt tillbaka och ett svagt leende prydde hennes två färgade ansikte. När hon kom och tänka på det var hennes egna namn också av annat ursprung så det var inte så udda kanske. Han talade om flocken, ja det var väl kanske inte så konstigt. Hon log brett så att man kunde se tänderna, så där oskyldigt som hon bara förmådde. "Nä, förhoppningsvis kommer de inte hit heller." Hon hade inte direkt frågat om lov. Nåväl hon hade lämnat med Lamia, men hon hade också lämnat Lamia ovetandes bakom sig och vandrat iväg ensam där efter. Hon skulle bara ta en liten omväg. Upptäcka på egen hand. Världen var stor, spännande och hon ville upptäcka den utan att höra Lykoris ord om regler och ansvar i bakhuvudet. "Hur blir man ett isblod?" Hennes fråga kunde tyckas påtryckande och tagen ur det blå, men hennes nyfikenhet gnistrade i ögonen och det syntes tydligt att det inte fanns något bakomliggande motiv med frågan. Hela Mirais utstrålning strålade om hur oskyldig hon var som individ. Varken ond eller god, oförstörd. Frågan var hur länge det skulle förbli så.

Lykoris hade alltså inte planerat att komma, han noterade det och stillade tankarna något. Inte för att det var något som oroade honom, alla flockar var välkomna på denna neutrala mark, men det var bättre att ha koll på läget än att bli överraskad. Förberedd.
 Han synade åter ynglingen, mer ingående än tidigare, då hon ställde sin fråga. Som om han letade efter något speciellt. Hon var tränad, det var tydligt, och välmusklad för sin ålder.
 "Man måste bli utvald" svarade han till slut och mötte hennes blick med en hårdhet i sin egen. Tvivlade starkt på att hon skulle förstå innebörden och vikten av det. Hon var redan för gammal för att bli ett Isblod, men det var inget han tänkte säga till henne rakt ut. Folk förstod inte att de som hämtades blev räddade. Att de gav dem ett större värde än vad de kunnat uppnå ensamma. Mer än det han sa behövde hon inte veta.
 "Har du undflytt din flock?" kontrade han med en egen fråga och lade huvudet på sned. Hur flocken fungerade invärtes visste han inte mycket om, men han hade hört om vad som hände förrädare. Hade Mirai flytt? Eller var hon ute på egna upptåg? Båda visade bristande respekt och uppfostran inom flocken.

Hans ord fick hennes ögon att nästan bli stora som tefat. De lät så spännande. Utvald alltså, så hon synade honom noga så som hon fick känslan av att han synat henne. Likt henne tycktes han ha fått en uppväxt i ett hårt klimat med mycket träning och disciplin. Han tycktes hård till utsidan, lite kall till och med men det var inget som skrämde henne. Det var många i Lykoris som var flera resor värre än så, men det tycktes inte bita på henne. Hennes personlighet lyste igenom som den starkaste av strålar från solen. Även om hon fortfarande bar med sig smärtan från sina förlorade bröder så blev hon allt starkare igen. "Så hur blir man utvald?" Hanen var tråkigt nog väldigt fåordig och sparade alldeles för mycket på detaljerna. Precis som Cy. Hon himlade smått med ögonen när hon tänkte på det. Nåja hon tyckte om honom oerhört mycket ändå, trotts bristen på förmåga att kommunicera ordentligt. "Verkligen inte." Svarade hon smått bestört. Hon älskade Lykoris och det fanns ingen annan plats hon kunde kalla hem. Även utan Shiva var flocken den tryggpunkt i livet hon aldrig ville leva utan. "Jag var lite vilse bara, tappade bort Lamia på vägen från branden." Svarade hon och såg fortfarande lika oskyldig ut. Tekniskt sätt hade hon varit lite vilse innan hon hade hittat hit. Då förstod hon genast var hon var och skulle enkelt hitta hem igen.

De tvådelade ynglingen verkade spärra upp ögonen nog för att Enzo förväntade sig att de skulle trilla ut. Kanske rättmätigt, Isblod var en helt ny kaliber av varg i Numoori, men samtidigt så kunde han inte låta bli att notera den bristande respekten och etiketten med att så öppet påvisa och uttrycka sin nyfikenhet. Lite subtilitet hade ingen dött av.
 "Hade du haft kalibern av att bli utvald hade du blivit det" han såg ned på henne med den kalla blicken.
 "Du skulle inte förstå vikten av det" det fanns inget dömande i tonen, det var bara ett konstaterande av faktum, inte mer eller mindre.
 Hon tog illa vid av hans fråga, nåväl. Hade Lykoris haft bättre koll på sina ungdomar hade denne Lamia inte tappat bort henne heller, och varför skulle de ens komma ifrån varandra så lättvindigt mellan dödaskogen och Kaiwood?
 "Om du var vilse, vart är din Lamia nu?" han lät blicken tydligt söka bakom henne över landskapet, för att poängtera orden, och såg sedan tillbaka och mötte hennes udda blick.

Hon lyssnade och såg bara på honom med sina brinnande ögon. Det var inte svaret hon hade förväntat sig men hon tog det med respekt och nickade bara. Hon visste att hon ändå inte ville vara bland dem, hur fascinerande det än lät. Hon hade sin plats, i Kaiwood med Lykoris. 
- Hur vet du att jag inte skulle förstå, om du inte ens kan lägga ens en mening på att försöka förklara?
Sade hon sedan när han fortsatte. Hon hade inte ens fått en chans att förstå honom, för han gav henne inte möjligheten. Hon vickade på ena örat och log svagt mot honom, på ett sånt där charmigt sätt som hon inte själv visste att hon kunde. Hans fråga fick henne att tänka efter, men hon kunde omöjligt säkert veta svaret själv. Så hon gav honom det mest sanningsenliga hon kunde. 
- Troligtvis redan tillbaka i Kaiwood. 

Hennes fråga roade honom, nästan. För honom var det uppenbart, han hade inte ens behövt kolla på henne för att veta svaret.
 "Då hade du varit utvald" kommenterade han kort. De med möjligheten att klara och förstå vikten av deras uppdrag hade fått den. Mirai här var inte en av dem, och av vad han sett hitintills saknade hon definitivt disciplinen nödvändig för att vara Isblod, mindre än rekryterna, de allra yngsta bland dem.
 Hennes svar gjorde inget för att minska den känslan hos honom. Hon hade "gått vilse" och sedan valt att stanna borta när hennes uppgift varit att följa sina äldre hem.
"Då antar jag att du borde redan vara på din väg" han gestikulerade med nosen åt det håll Kaiwood låg, och bestämde kort att han var klar med mötet. Han hade fått veta det han sökte och det fanns inget mer givande att hämta här. Lykoris var inte på väg, och de behövde inte förbereda något inför det. Hans tid som Isblod var allt för dyrbar för att slösa på en ensam yngling med dumma frågor. Utan ett till ord vände han henne ryggen och började gå för att återvända till sina uppgifter, han hade slösat nog av sin tid.

[Avsluta om du vill :3]

Hon stirrade likgiltigt på den allmänt underliga vargen framför henne. Han var verkligen något utöver det vanliga, men allt annat än som något positivt. Hon undrade vad han hade gjort för speciellt för att dra nosen i vädret sådär. Hon tittade mot Kaiwood. Ja hon visste självklart vilket håll hon skulle gå åt. Hon var inte vilse egentligen, hon ville vara här. Precis där hon är. Men hanen var nog inte speciellt smart helt enkelt. Hon var kvar när han började gå ifrån deras möte. Hon skrattade roat för sig själv, obrydd över om han skulle höra henne. Det var så komiskt. Han måste vara hjärntvättad eller något. Hon log för sig själv och vände sedan åt andra hållet för att gå där ifrån utan att lägga någon mer energi eller tanke på den ofantligt otrevliga vargen. 

[Avslutat ^^]