Motsatsen till Civitas och den magnifika teatern som Abascal glömt termen för - bortsett från just namnet Skuggfall Teater - var tribal. Att Abascal var hemskt primitiv blev pinsamt uppenbart. Det kändes lika konstlat och forcerat varje gång han skådade något så storslaget som städer. Men han älskade det. Nu hade till och med Skuggfall förändrat hans liv på fler sätt än det fanns att erkänna.

Abascal hade småskämtat med Dante om hur självklart det var vilken som skulle komma att vinna, minst en gång under varje delspel. Hela gladiatorspelen blev därav ganska snart nästintill tråkiga för Dante. Även när Abascal gissade fel. Det fanns en hel del att lära av alltsammans, så Skuggfalls invigning var revolutionerande erfarenhet - för Abascal som hade just skrattat klart åt något när det var dags för två, som alla andra, väldigt okända tävlande. Hans leende slocknade på en gång. Hans annars stolta tofsar speglade helt hans snopna hela kroppsspråk. Men blicken var stinn. Dant... Ah. Han satt på nålar hela striden, och istället för att lägga någon sorts strategisk inspiration på minnet så försökte han bara lista ut allt vad mamma sett i honom. Det var svårt, på något sätt. Det spelade knappt roll vem som vann - men Dantalian vann förstås. För honom. Det spelade inte så stor roll, men Abascal satt kvar. Och satt kvar.

Tills mellanakten väckte hela publikens panikartade passion på hela känslospektrumet. Abascal var fortfarande svårnådd och sammanbiten. Sedan fick han en knuff i sidan av någons misstag, och steg instiktivt upp. Stelbent efter att ha suttit spänd så väldigt länge, lyckades han lämna teatern för att... ta lite luft? Kära nån. Han tänkte plötsligt en faktiskt tanke: Han måste hitta Dantalian nu. Men han fick syn på någon helt annan, och det paffa hjärnsläppet fick Abascal att förmodligen relatera till dem han höljt i sitt inre mörker för att det kändes som att han just offensivt riktat sin kraft mot sig själv.


 lol, Enzo
Retroaktivt spelad paus i Skuggfalls invigning <3

Ännu hade han inte återvänt till läktaren, när han ändå var utanför massorna kunde han passa på och se över de säljare som tagit sig hit. Det skulle tveklöst finna dem som han skulle känna igen ifrån islagunen, eventet här var stort och att så många lyckats vara inbjudna utan att något större tumult uppstått var något av ett mirakel. Lorenzo kunde uppskatta all energi som lades ned på att hålla allt organiserat, det var ett ämne som intresserade honom. De flesta hantverkare och handelsmän var glada över att tala med honom om sina produkter, och många lovade att ta en sväng förbi Nordrikets permanenta poster. Det var en skön omväxling ifrån alla de ungdomar och valpar som mest ville veta om zombies och hur coolt det måste vara.
 Efter att ha talat klart med en handelsman, som istället vände sig om för att prata med en faktiskt kund, så lät han den blå blicken söka över folkmassorna, även om de var mindre utanför arenan nu än under pausen, och den fastnade i en bekant röd blick. Den vita var tydligt äldre än sist, de hade bara varit valpar när Enzo blivit räddad, men att det var han var tydligt. Spelade världen honom ett spratt idag? Först fadern, nu det här? Kanske borde han inte vara förvånad ändå, han tänkte ju ändå nyss på hur stort event Skuggfall var.
 "Aquí estás" rösten var neutralt känslolös och lågmäld. Men han tvekade inte en sekund på att den forna brodern skulle höra honom. Abascal verkade helt oförberedd på att möta Enzo. Han gissade att de antagit att han dött. Att de haft rätt om hur vek han var. Kanske skulle de fortfarande inte förstå att Enzo för alltid skulle stå över dem, han var mer än vad de någonsin kunde drömma om att bli. Han var framtiden.

||Here you are||

Man kunde få svindel av alla ansikten i Skuggfall, men Lorenzos var det mest svindlande av de alla. Teckningen var omisskännlig, och pälsen var lika rik som Abascals egen. Päls växte inte på döda, och Lorenzo levde sannerligen i allra högsta grad. Vilket tacksamt nog blev mindre förbryllande för varje sekund. Här är du, sa den förlorade sonen med otydlig avsikt. Abascals ansikte blev om möjligt ännu längre.
  “Como tú”, slapp det andlöst ur honom, och det satte punkt för hans mållöshet. 
  Han var på ett avstånd som gjorde allt opersonligt, så hans reaktion fortlöpte mestadels egen skull. Med ett ögonbryn höjt och blicken snett sänkt så formade Abascal en vissling som mynnade i en suck. “Ay, ay, ay...”
  Gammalt gnabb åsido så började Abascal gå Enzo till mötes, med en nyvunnen spänst i de långa stegen. Han ville inte alls väcka uppseende, så när han väl slank ett halvvarv runt Enzo var det varken för långt bort för att tolkas utmanande eller för nära likt en provokation. Hans tassar landade i varsin tur på precis rätt avstånd.
  “Enzo”, sade han när sista framtassen i ordningen tog mark; ena halvan av namnet uttalat i förundran och andra delen punkterade bestämt.
  Abascals blick stannade nästan samtidigt som den väldiga svansen; en följsam och ganska fristående kroppsdel. Svanstippen gjorde en skallerormlik rörelse. Det var inget kärt återseende, och Abascal skulle säkert bli arg senare, men nu... Nu var han jättenyfiken. Det hade varit tydligt i stort sett hela tiden, även om han - utan att märka det själv - hade börjat smyga i sin barndomsroll.
  “Digame... ¿Adónde fue?”

Översättningar:

Att brodern inte genomgått samma sort träning som han själv blev tydligt då han läste känslorna av hans ansikte lika tydligt som om han annonserat ut dem alla en efter en. Hade moderns mål inte räckt längre än hit? Perfekta soldater. Det var vad hon dag ut och dag in tjatat om. Röda ögon, det var styrka det. Ändå stod han här och läste brodern som ingenting.
 "Si" bekräftade han bara kort. Grattis de hade kommit fram till att båda två var där. Han funderade på att bara vända sig om att gå. Neka den ljuse alla svar på de frågor han onekligen bar på. Enzo hade inget att hämta här. Han visste vart han stod. Visste var sin lojalitet låg och vilka hans familj var. Men han stod kvar. Han kunde se sanningen av det Dantalian sagt honom, i broderns fäll. Hielo var deras släkting. Han kände sig dum som inte sett det tidigare, men ältade inte över tanken. Precis som konungen hade han sagt upp alla sina blodsband.
  Det var ingen stor överraskning att den ljuse föll in i gamla vanor direkt. Cirklandet var avsiktligt återhållet, men han kunde se bortom det. Abascal hade använd det ofta som ung för att försöka förminska honom, hota. Det hade vissa gånger funkat då, men nu stod han rakryggad och vek inte undan en millimeter. Mötte den röda blicken med en obeveklig blå.
 "¿No digas que te importa ahora?" han hade inte brytt sig då, så varför nu? Kanske såg han vad han borde ha blivit i Enzo. Det gick inte riktigt att hejda flinet som drog i mungiporna och det var med en känsla av överlägsenhet som han såg ned på den vita brodern. En gång hade han varit större en honom, men nu hade Enzo börjat växa om honom, på mer sätt en ett.

Översättning:

Enzos likgiltighet var inspirerande, och Abascal skulle verkligen inte tappa ansiktet inför honom. Vem var hans mästare? Det fanns mycket som höll deras barndom tillbaka, och de var uppenbarligen olika lika stöpta av massa yttre faktorer. Medan moderns död var ett av många kauteriserade sår för Abascal, så hade Lorenzo andra förhårdnader. Enzo undrade i sin tur varför detta nu var så viktigt, men hans ton undrade ingenting. Jaja, om man inte kunde svara på meningen så gick man på orden. I ett speglande svar på Enzos leende så sprack Abascal från ena mungipan, snett till den andra.
  “Pero bueno, en el futuro no hay ocasiónes como esta”, konstaterade han innan ett eftersläntrande skratt.
  Skuggfall fick fördjupad mening och Abascal skulle minnas detta väl. Abascal försökte avgöra om Enzo vuxit om honom eller om det mest bara var pälsen, så han spanade in det. Enzo var kanske högre, men Abascals eget borst och pälsverk utgjorde en förvirrande referensram för honom själv.
  “Te dieron de comer tan bien en casa”, påminde han i ett oskyldigt internskämt. “¿Están orgullosos de tí?”
  Abascals ton var oklar och leendet sakligt, men hans blick gnistrade manande, i en röd som på ren reptilhjärna betyder varning. Men den verkade inte mena jättemycket nu.

Översättningarna:

Det var med en oimponerad min han följde broderns tankegång. Framtiden var Rikets att forma, och han skulle vara en stor del i den. Vad kunde Abascal säga som ändrade något som hade hänt, eller skulle hända. Enzo tvivlade på att det var mycket som gick att hämta ur broderns framtid, om det funnits det hade han stått där bredvid honom, värdig och stark.
 "No sabia que eres un psíquico" en hint av en kritisk ton i rösten, men annars lika neutral som innan. Om Abascal försökte luska ut svaret på hans tidigare fråga så kom han inte långt. Den vite behövde inte veta något av vad Enzo gått igenom, om riket som han inte ens kunde drömma om. Om storheten som levde i Enzo och hans bröder och systrar. Om arvet den vite aldrig skulle få ta del av.
 "No he pasado hambre" en kritisk blå blick spanade över den vites gestalt.
 "pero parece que no has tenido la misma suerte" Abascal såg allt annat än välfödd ut. Där muskler och ett hälsosamt hull låg på Enzo själv kunde man se lätt avmagring på den biologiska brodern. Inte mycket, men tillräckligt för att ge en märkvärdig skillnad på dem, Enzo tvekade inte en sekund på att han skulle vinna i en kraftmätning.
 "Mi familia me ama con orgullo" Hans familj, inte Abas. En gemenskap bortom den andres förstånd.
 "te compadezco"

Översättningar: