Det luktade inte konstigt. Kilah sänkte nosen närmre vattenytan, så att hon nästan vidrörde den rinnande vätskan. Hon drog ett djupt andetag, insöp den klara doften av vatten. Områdets dofter, av gamla mörka stammar som fortfarande stod, kala, efter branden som härjat för mer än ett år sedan. Doften av det höga gräset och blommorna som tagit över området, av hallonsnår, svamp och nässlor; men den mest dominerande doften, så nära hennes nos, var vatten. Hon höjde huvudet en aning och vred tankfullt på huvudet.
    Kilah stod med alla fyra tassarna i den smala floden, eller breda bäckens vatten. Den porlade lekfullt över släta, delvis mossklädda stenar. Runtom floden reste sig skelett av vad som en gång i tiden varit lummiga träd. Nu stod bara stammarna kvar, stundom tätt ihop och stundom väldigt glest. På sina ställen hade stammarna fallit, och hade blivit övervuxna av det snabbt spirande livet. Högt över Eldskogen dansade norrskenets gröna band på en klar himmel. Solen var på väg upp, morgonens sneda ljus kämpade mot det gröna skenet. Det hade hänt många underliga ting sedan himmelsljuset uppenbarat sig, men ingenting som det här.
    Vattnet - det var fortfarande vatten, hon var nästan helt säker på det - som rann runtom kalakens tassar hade under morgonens tidigaste timmar plötsligt börjat skifta i röda nyanser. Nu höll det en djupt röd, i det närmsta blodliknande kulör. Kilahs öron ryckte när hon lyssnade till Ceylon, vilken ganska ljudligt hade yttrat sin motvilja över att komma närmre floden.
    "Det är bara vatten." Hon vände den mörkt blå blicken mot sin medresenär och höjde på ena ögonbrynet. Den hopknutna manen i hennes nacke gungade när hon ruskade på sig.

"Men- vänta- nejnejnej- Kilah-" Plask, plask, plask. Ceylon himlade med ögonen, suckade och tog några raska steg i motsatt riktning innan han genast snodde runt och tog lika många steg tillbaka. Den rävfärgade honan hade sänkt nosen mot vattenytan och noga analyserat dofterna, då hon slutligen meddelade att "det är bara vatten". 
  "Och sen när ser vatten ut sådär?" Grymtade han bistert och tog ett halvt steg framåt, men inte mer än att han behöll avståndet på två meter från vattendraget. Munnen var ihopknipen i ett skeptiskt streck och öronen var lutade bakåt i misstro. Svansen var spänd bakom honom, som om bäcken när som helst skulle flyga upp från markfåran och gå till attack. Bara vatten? Knappast. Snarare var beredskapen inställd på att Kilah när som helst skulle förvandlas till en hög knotor och föras bort med strömmen, eller kanske smälta bort till en pöl. Hanen höjde nosen och sniffade misstänksamt i luften. Det luktade faktiskt bara vatten. Hade det varit blod, som ägde en väldigt karaktäristisk doft (eller stank), så skulle det vara uppenbart. Men det luktade inte annat än den fuktigt, mjuka doften av sötvatten. "Det där är inte bara vatten, iallafall." Han spände blicken i henne. "Och smaka inte."

"Det kanske är lerigt", svarade Kilah, utan att egentligen helt tro på påståendet. Hon hade sett många leriga floder, och en del av dem kunde nästan tyckas rödbruna i färg, men de var aldrig så djupt röda. Och det här varken luktade eller kändes som lerigt vatten. Ett par gånger hade hon doppat tassarna i vatten som nästan tycktes kopparfärgat, även trots att det var klart. Men aldrig så rött. Hon sänkte nosen till ytan igen. Det luktade verkligen bara vatten. Det var väl inget konstigt med det då? Väl?
     Som om han svarade på hennes tanke kommenterade Ceylon att det i alla fall inte bara var vatten. Hon gav honom en lätt skeptisk min. Deras blickar möttes då han spände sina ögon i henne. När han sade att hon inte skulle smaka så var det något envist inom Kilah som spred sig ut i varje fiber i hennes kropp. Nu behövde hon verkligen smaka på det, om så bara för att han sagt att hon inte skulle.
     Nästan demonstrativt smalnade den långbenta tikens ögon av, och hon stack snabbt tungan i vattnet. Vätskan fyllde vecket som bildades i hennes tunga, och hon drog med sig det röda in i munnen. Utan förändrad min stod hon kvar, med blicken på Ceylon, medan smaken spred sig i hennes mun.
     "Fortfarande bara vatten."



[Jag skulle sova, men gjorde jag det? Nej...]

Lerigt? Ceylon rynkade pannan och blickade ner mot vattnet. Jo, visst kunde vatten ta färg av lera, men inte på detta viset. Lera i benämningen "röd" hade han sett otaliga gånger runt Sienna (även fast den var mer orangebrun egentligen", och här av alla ställen. Det var ju en skog, om än det bara var relikerna av någonting som varit mycket större. Det var fortfarande någonting som inte stämde.
  Ceylon fick ingen vidare förvarning innan Kilah, nästan som någon valpig trots, stack tungan i vattnet och mycket riktigt smakade på gudarna visste vad det var. 
  "Nej- äckligt!", kastade han ur sig, men det var redan försent då han såg hur hon svepte in den röda vätskan i munnen. Han blev stående där, stel och mållös, och inväntade eventuell katastrof. 
  "Fortfarande bara vatten." Med en suck släpptes luften ur lungorna. Han undrade plötsligt vilken pärs det måste varit att uppfostra henne som valp. Det var lite för enkelt att föreställa sig en bångstyrig, envis Kilah med tufsig valppäls. 
   "Nej, det är det inte", svarade hanen bestämt och vred på nacken, blickade uppströms, där bäcken krökte åt väst och försvann bortom en tunn dunge av risiga buskar. Kanske var det bara just den här bäcken som var röd? Det var nog dags att ta reda på den saken. "Jag dricker det iallafall inte."

[Ceylon is growing really tired of your bullshit Kilah]

"Nej, det är det inte"
Kilah gav Ceylon en trumpen min.
     "Du har ju inte ens provat." Hon såg på hanen när han vände bort ansiktet för att följa bäcken med blicken. Hon tyckte att han nästan betedde sig lite barnsligt, som inte ens luktade på vattnet. Bara för att det råkade vara rött. Även om hon fick erkänna att rött vatten var underligt, så var det bara vatten. Nu hade hon ju till och med smakat på det, och kunde bekräfta att det såväl luktade som kändes och smakade precis som vanligt vatten.
     "Jag dricker det iallafall inte."
     "Drick det inte då", mumlade Kilah mest som för sig själv, och vände om för att följa vattnet i samma riktning som Ceylon blickat. Hon himlade lätt med ögonen, men log snart igen. Ett litet, roat leende. Med spänstiga steg tog hon sig upp från bäcken igen, nästan i sidled. Hon knuffade till hanen med skuldran, och räckte lekfullt ut tungan innan hon skuttade vidare i lättsam trav.

[Så barnsliga båda två.
Avsluta här, om inte du känner för att skriva något mer? ;) ]

  "Drick inte då."
  "Jag hörde det där", muttrade Ceylon grinigt och vände om för att börja röra sig uppströms, men hann inte längre än ett par meter innan ungtiken med ystra steg närmade sig honom och stötte till hans enda skuldra. Stäppvargen blickade en aning förnärmat efter henne då hon lipade, men himlade sedan med ögonen och skrattade lågt utan att riktigt kunna hjälpa det. Hon var verkligen hopplös. "Dumheter." 
  Med långa kliv stegade han efter Kilah.

[Avslutat!]