Middagssolen stod relativt högt på himlen när den vita varginnan böjde sig ner över det fallna bytet och lät tänderna sjunka ner i köttet. Magen kurrade högljutt och hon försjönk för en stund i egna tankar, tankar som rörde sig långt bort från den här platsen, långt bort från Numoorislätten och vidare. Hon greps ofta av en sådan tankfullhet, där hon kunde finna sig själv undrande över de mest triviala frågor som de största och svåraste att förstå. Det hände mestadels när hon var uttråkad, på väg att somna eller äta, då hon behövde något att roa hjärnan med. Men på senare tid hade det skett allt oftare. Hon var sådan som person, en fundersam individ, men om det var en gon eller hämmande egenskap överlät hon till andra att avgöra. Hon var en tänkare av naturen, som ibland kunde föredra sina egna tankar före sällskapet av andra. Det var bara sådan hon var; hon gillade att bry sitt huvud med saker, oavsett om det var viktiga sådana eller inte. 
    Just idag funderade hon på hösten och vad den skulle kunna föra med sig för hennes del. Hon trivdes i det lite kyligare klimatet, som den isvarg hon var, och om luften skulle bli ett par grader kallare skulle det inte göra henne något. Men den sjunkande temperaturen och annalkande hösten fick henne att tänka på sin familj i norr, och att hon saknade dem. Så mycket. Tanken på dem, tanken på vad zombierna gjort med dem, fick hennes ansikte att förvridas i en plågad grimas. De var döda, allihop. De hade gått henne till mötes i Silverpile. Hon hade fått sin önskan uppfylld — hon fick träffa dem igen, men hon hade velat träffa dem när de var i livet. Hade velat ha kvar bilden av deras skrattande ansikten som sista minne, inte deras ruttnande, döda kroppar som snubblade mot henne. Lukten. Mamma luktade inte som mamma. Lillasysters klara röst hade bytts ut mot ett vidrigt, hest stönande. Pappa och brödernas läppar var uppdragna i ett hugg istället för ett leende.
    Duva blundade, tvingade bort bilden från näthinnan och slickade bort blodet runt munnen. En vindpust drog förbi och rufsade om i hennes tjocka, snövita fäll. Hon sänkte huvudet och satte sedan igång med att försöka få i sig det nedlagda rådjuret. Hon ville inte tänka på dem mer. 

[Snurrigt inlägg till Ceylon]

[Sådär.. aslångt senare... förstår om du inte vill fortsätta rollet, men skriver ett inlägg ändå ^^' Har inte rollat Ceylon på över ett år, så den tiden sammanfattas nu.]

Ceylon hade aldrig sett sig själv som krigare, eller en särskilt våldsam varg heller. Samtidigt hade hanen aldrig gissat att han skulle lämna Solstäppen eller vandra landet runt för den delen. Ändå tycktes livet alltid ta snäva liksom oväntade vändningar, och att utgå från Tvillingklipporna som rekryt var en av dem. Enda sedan chocken i Itrozo, när hans vän blivit galen mitt framför honom, hade han kämpat sida vid sina med de tappra själar som vågat sig på att slå tillbaka mot de monster som strövade över Ken-Yak. Sjukdomen hade spridit sig som en löpeld och om än läget var sånär som på under kontroll var det fortfarande ett jobb som aldrig tycktes ta slut, och Tren hade varit en av de olyckliga. 
  Efter flykten hade Ceylon kollapsat på den bleka, regniga Azhekaslätten. Han visste inte hur länge benet hade burit honom, men alldeles för länge för att orka ens som den Stäppvarg han var. En patrull från något han senare lärt sig hette Islagunen hade hittat honom, och när han vaknade till kvällen efter presenterade de sig som de sjukdomsjägare de var. Fortfarande svag valde Ceylon att följa med gruppen, där han snabbt kvicknat till och återgått till sitt vanliga, buttra jag, även om vännens död tagit lite tid att smälta. Efter det hade beslutet att sluta söka efter Kilah varit ännu svårare att ta, men han hade hamnat allt för långt ur kurs och för många månader hade passerat. Alla ledtrådar var borta med vind eller regn, och logik kunde inte längre hjälpa honom i sökandet. Han hoppades att de en dag skulle mötas åter.
  Ett år senare var Ceylon ute på en andra patrull över Numoorislätten, för att se till att sjukdomen inte spridit sig och att ansträngningarna fortfarande lönade sig. Vid sin sida fanns en jämnårig hane vid namn Faowind. Allt han hört om vrener visade sig vara sanning i en vresiga hanen, som om möjligt var ännu mer butter och bitter än Ceylon själv. Han sa inte mycket såvida det inte var nödvändigt, vilket passade bra i sammanhanget. Mindre prat, mer jobb.
  Ceylon grymtade åt Vrenens håll när lukten av blod fördes med vinden. 
  "Blod", konstaterade han, och stannade till.
  "En har nosen med sig", muttrade Faowind, men spetsade öronen uppe på huvudet och såg ut över slätten. Vargarna brukade vara uppmärksamma även på lukten av djurblod, som kunde föreslå en ny attack. Det hade snart visat sig vara fler än vargar som drabbades av sjukdomen - även om många av deras egna fallit på vägen, själva uppvisat oroande symptom och gått ur tiden snart därefter.
  De två hanarna närmade sig varsamt, och kom så småningom fram till en ung tik som till synes fällt ett byte. De stannade samtidigt. Faowind gav ifrån sig ett kort skall för att uppmärksamma henne att de var där.
  "Jaktlycka?", uttalade Ceylon, och betraktade honan där hon stod lutad över bytet en bit bort. Han tvivlade på att hon var drabbad - men skenet kunde alltid bedra.

Få saker gick upp mot att få mat i magen när man var hungrig. Girigt slet Duva köttet från kotorna på det stackars djuret utan närmare finess, och brydde sig för närvarande inte om att pälsen runt munnen och bröstet blev alldeles nedkladdad. Nu fanns inte mycket tankspriddhet kvar hos henne, nu hade hon bara en sak att koncentrera sig på och det var att få i sig bytet, ner i sin kurrande mage. Det var enkel tankeverksamhet, mekaniska rörelser när tänder rev sönder kött, käftar slogs igen och hunger mättades. Enkelt och relativt primitivt. Men hon tänkte inte göra sig till något hon inte var — hon var en varg, och hon var hungrig, så då hade hon bättre saker att tänka på än bordsskick.
   Det var inte förrän hon nästan var mätt som hon märkte de båda främlingarna, och skallet som signalerat deras ankomst. Kvickt slickade hon bort så mycket blod som möjligt runt munnen och på bröstet, så att hon skulle se någorlunda respektabel ut, och tog några steg ifrån resterna av bytet. Såvitt Duva kunde avgöra var de båda två hanar, och inga hon träffat förut. Den ene var brun och rätt kraftigt byggd, och den andre skulle hon säga var en vren. Den brunspräcklige tilltalade henne med ett “jaktlycka?”
   “Jo vars, ser så ut”, svarade hon honom med ett leende. “Bättre än oftast. Är ni hungriga finns det kvar — gott och väl så det räcker åt er båda — men annars får ni tillåta en simpel vandrare att fråga vad som fört er hit, och, om ni inte misstycker, era namn, så ska jag delge er vadhelst ni kan tänkas undra om mig.”

Ceylon och Faowind utbytte en blick när den främmande honan talat, och rörde sig slutligen närmre för att kunna hålla en mer normal samtalston.
  "Ceylon och Faowind. Vi är här på patrull", berättade Ceylon, och stannade till på behörigt avstånd från rådjuret. Hon må ha erbjudit dem att dela, men de båda hanarna hade redan delat på en hare samma morgon. Dessutom var båda skeptiska till att ensamma fälla byten runt Ken-Yak, när det fanns andra vid Tassemark som kunde identifiera sjuka djur bättre än vad de för tillfället klarade av. 
  "Du har kanske hört om Tassemark?", följde Faowind. Det var mer ett konstaterande än en fråga. Rörde man sig i närheten var det svårt att undvika ordet om Nordrikets utposter.

“Angenämt. Jag är Duva”, sa hon artigt när främlingarna presenterade sig. På patrull, alltså? Hon spetsade öronen och ögonen studerade de båda hanarna intresserat. Vad kunde det vara för slags uppdrag? Det ville hon gärna höra mer om, men en av främlingarna talade igen, den som presenterat sig som Faowind. Du har kanske hört om Tassemark? 
    Hon skakade långsamt på huvudet. “Eller, jag menar, jag har hört namnet men … jag vet inte vad det är. Jag har aldrig varit där. Vad är det för ett ställe?” 
    Kom de därifrån? Det måste de göra. Hon lade huvudet lätt på sned och betraktade dem båda. Hon trodde inte att hon hade några matrester kvar runt munnen, men för säkerhets skull lät hon tungan smita ut och snabbt slicka läpparna en gång medan hon inväntade svaret. Hon var mån om att vara vänlig och artig, och att stå och konversera med ansiktet täckt av mat kändes inte som ett vidare lockande alternativ. Hon fokuserade nu med hela sin viljestyrka på de båda hanarna, tänkte låta bli att känna efter och börja vältra sig i sorgen efter familjen. Tårar hjälpte ingen. Duva bet ihop tänderna. Hon måste vara stark.

Ceylon hummade kort när Duva bekräftade hans misstankar. Missade man knutpunkterna levde man antingen under en sten, eller lyssnade inte.
  "Tassemark är en av Nordrikets utposter", berättade han. "Eller rättare sagt, en av tre. Tassemark, Snöstrand, Tvillingklipporna, och slutligen deras huvudområde - Islagunen." Islagunen var en intressant syn, men ingen av hanarna trivdes i liv och rörelse av någon större skala. Medan de använde vandringslederna ofta, tenderade de att frivilligt stanna i antingen Tassemark eller Snöstrand så mycket som möjligt. Förstnämnda hade mer eller mindre blivit som Ceylons hem med tiden. Faowind resonerade ungefär lika - och det var väl därför de kommit att slå följe efter ett tag. De trivdes i varandras kravlösa sällskap. 
  "Nordriket kom att stationera ut vargar för att hålla de odöda i schack." Faowind nickade kort, som för att understryka sina ord. Vrenen var inte säker på att Duva varken hört om eller stött på de vandrande liken, men fortsatte ändå med allvarlig blick. "Vi anslöt oss frivilligt till jakten."

En av Nordrikets utposter. Namnet sa henne inte mycket, men hon hade för sig att det var en flock eller åtminstone en grupp som höll till lite längre norrut. Det fanns tydligen flera utposter, men hon hade aldrig besökt någon av dem. Duva nickade kort för att visa att hon hängde med. “Jag förstår.” 
    Den andre av hanarna tog över där den förste slutade. Nordriket kom att stationera ut vargar för att hålla de odöda i schack. Tiken kände hur någonting rörde sig i magen, ett hugg och ett lätt illamående. De odöda. Tankarna drogs osökt till familjen och hon bet ihop tänderna hårt, rätade på ryggen, fokuserade blicken. Som hon avskydde de vandrande liken. De hade tagit ifrån henne allt. Duva nickade igen, en aning krampaktigt. 
    “De odöda. Jag har mött dem. De tog min familj.” Rösten vacklade lite i slutet. Skärp dig, tänkte hon. Kontrollera dig. Det faktum att zombierna dödat de hon älskade mest var inte relevant nu. De här hanarna jagade liken. Plötsligt fylldes hon av ett hat, som förmodligen legat och grott sedan hon upptäckte familjens öde. Ett hat mot de odöda, en vilja att utkräva hämnd. Hon skälvde till en gång, stramade upp sig sedan.
    “Jag vill … jag hjälper gärna till. Med jakten, alltså. Om jag får.” Ögonen betraktade de båda hanarna. Det låg något nästan vädjande i blicken, något som sa snälla, låt mig hjälpa till, låt mig få göra det här. Hon ville inte vara ett byte, eller ett offer. Hon skulle ta tag i sitt liv, inte låta det förflutna tynga ner henne utan tvärtom göra henne starkare. Om hon fick möjligheten skulle hon hämnas sin familj. Hon behövde en drivkraft, hade behövt en så länge nu, och här kanske hon kunde finna en.

Ceylon kunde inte låta bli att märkbart rynka på pannan när tikens hållning plötsligt ändrades. Hon utstrålade blandade känslor, men den tydligaste var beslutsamhet. Hanarna stod tysta när Duva fortsatte, och utbytte ännu en blick när hon tystnat. Nog hade de båda sina anledningar att ha anslutit sig. De förstod gnistan i tikens blick mycket väl - men det här var ingen lek.
   "Vi är alltid i behov av nya rekryter, Duva." Han pausade för ett kort ögonblick. "Det är farligt, ska du veta. Men anmälan är frivillig, och alla är fria att lämna när de vill." Faowind nickade i bekräftelse, men bidrog inte mer än så. Ceylon såg åter på den grå vännen, innan blicken återvände till den vita tiken. "Du är välkommen att följa med oss, om det är vad du önskar."

Vi är alltid i behov av nya rekryter, Duva. Det är farligt, ska du veta. Men anmälan är frivillig, och alla är fria att lämna när de vill. Tiken nickade. Nu hade hon större kontroll över sig själv och utstrålade inget annat än beslutsamhet. Hon skulle fixa det här. Det kanske var farligt, men å andra sidan, vad var inte farligt i den här världen? Dessutom var hon varken feg eller svag, och hon visste hur man tog hand om sig själv. Hon klarade sig alltid. 
    Du är välkommen att följa med oss, om det är vad du önskar. Duva släppte ut ett litet andetag som hon inte varit medveten om att hon hållit. Hennes ögon sökte sig till de båda hanarna, gick från den ena till den andra. 
    “Tack”, sa hon med eftertryck. Hon kunde inte tacka dem nog, och hon var klok nog att inte ens försöka beskriva hur tacksam hon var över den här möjligheten. Hon hade anledning nog att vilja utrota varenda en av de vandrande liken. 
    “Jag följer gärna med er”, tillade hon med en lätt suck och en känsla av slutgiltighet blandad med vad som kunde beskrivas som förväntan. Kanske var det farligt, men hon var redo.

[Avsluta här kanske? Vill du lägga till något, gör gärna det, annars ser jag det nog som avslutat <3]