Det var fantastiskt hur fort savannen förändrades allt eftersom årstiderna kom och gick. För bara en kort tid sen hade det varit torrt, olidligt hett och gult överallt med kala trädstammar likt skriande utropstecken här och där ute på savannen. Men allt vatten som kommit forsande från skyn hade satt hela Sienna i full blom, och mitt i hösten hade gräset börjat grönska och blommorna blomstra. För Ceylon var detta dock ingenting ovanligt, då han knappast ens var varse om vad "snö" var för någonting, eller vad de fyra årstiderna var. För honom föll det sig naturligt att det bara fanns två vad kan skulle kalla årstider, torrperiod och regnperiod. Nog hade han hört om vår, sommar, höst och vinter, men aldrig riktigt upplevt någonting av det. Från sina unga dagar mindes han höstlöv under resan efter faderns död, men snön hade han aldrig fått se då den aldrig nått den varma Solstäppen. Det han hört, var att det var vitt, fluffigt och kallt. Han kunde inte begripa sig på fenomenet eller ens föreställa sig det i tanken.

Ceylon andades ut i en lätt pust då han sänkte huvudet ner mot tassarna. Han låg bekvämt tillrätta under ett träd, intill ett av de nyligen påfyllda vattenhålen. På andra sidan stod något sorts klövdjur och drack, men ägnade det inte en tanke, alldeles för tillfreds med att bara ligga där och inte tänka alls. Det var svalt och behagligt i luften, trots att molnen låg som en tjock slöja över himlen så var solan där ovan lika stark som vanligt och tycktes kämpa för att tränga igenom. Den lyckades inte, och det skulle med att säkerhet börja regna snart igen. Trots att det var skönt med regn så kunde det vara rätt irriterande till och från med det ständiga droppandet, som till på köpet försämrade luktsinnet genom att pressa ner och röra ihop dofterna som svävade runt omkring honom. Det var nog tack vare uppehållet som han märkte doften av varg tidigt, då de svala brisarna vände och färde med sig doften av tik. Ceylon höjde genast huvudet igen, slog upp de blekt gula ögonen och fann inom en stund en varginna, som liksom han lockats av källan till vatten. Det var en rätt liten hona, med beige päls och färgstark lugg. Hon tycktes även ha ett stort ärr över hela vänstra ansiktshalvan, om det var ett brännmärke eller någonting annat kunde han inte avgöra på avståndet. Stäppvargen betraktade henne ett kort ögonblick innan han, fortfarande bekvämt liggande, gav till ett kort skall. Ett svagt, mjukt läte med en viss underton av undran för att göra henne uppmärksam på has närvaro, vilket hon visserligen borde ha märkt vid det här laget.

hon får syn på vattenkällan och hon suckade av lättnad, för hon kände hur törsten kom och hon sneglade på några av hovdjur som stod och drack vid vattenhålet men de flyttade på sig snabbt när hon närmade sig men det brydde hon sig inte om. hon går fram till vattnet och böjer ner huvudet och börjar dricka långa djupa klunkar. Hennes öron rör sig hela tiden fram och tillbaka, hon hörde en massa ljud från alla möjliga djur, djur som hon inte hade sett förut, men hon gillade att upptäcka nya områden, fast man får ju vara på sin vakt och försiktig. 

hon höjer huvudet och små vattendroppar droppar ner från hennes mun och bildar små vattenringar när de träffar vattenytan. Hon slickar sig om nosen med sin skära tunga och en doft av varg fångar hennes uppmärksamhet. Hon spetsar öronen när hon hör ett mjukt skall i närheten och hon vrider på huvudet och får syn på en varg under ett träd. Nyfikenheten tar över och hon är glad att stöta på en annan varg här, hon tar några steg mot främlingen och ler milt mot honom - var hälsad främling säger hon med en mild röst.

Den yngre honan uppmärksammade honom genast efter att han låtit, och till hans smärre förvåning började hon genast stega fram mot honom. Ceylon spände bakbenen en aning under sig, men gjorde annars ingen ansats att resa på sig utan låg stilla kvar på sin plats strax intill den skrovliga trädstammen. Han var föga orolig inför mötet, det var ju trots allt bara ett honyngel som knappast kunde göra någon större skada ens om hon försökte. Öronen vändes framåt mot varginnan då hon strax nådde fram, och nästan genast började tala. Ett skevt leende letade sig fram på de mörka läpparna då han registrerade hennes hälsning.
"Var hälsad, fröken." Rösten var neutralt tom, varken varm eller kall, så som passade en främling då han granskade henne med dämpad nyfikenhet i blicken.

hon ler mot honom och den långa bruna luggen faller ner över hennes gyllenbruna ögon och hon möter hans blek gula blick. hon känner sig glad och samtidigt nyfiken, hon kanske hade "den" perioden nu eller den skulle kanske börja? hon brydde sig inte just nu utan hon var bara helt enkelt glad fast ändå blyg. hon tycker dock att han är stilig, väldig stilig och han måste vara äldre han hon då han hälsar henne som fröken. Det var ingen som hade kallat henne fröken förut, inte vad hon minns i alla fall.

hon sätter sig ner på marken på ett respektfullt avstånd från honom. hon drog på munnen - jag heter Aziza.vad är ert namn stilige främling? hennes röst är mild och hon sveper lite med svansen.

Hon bemötte hans stela minspel med ett glatt leende, innan hon själv började tala. Hennes röst var mild och vänskaplig då hon började. Den unga varginnan berättade att hon hette Aziza, och.. Ceylon brast ut i ett kort skratt, att han var stilig. Så trevligt.
"Man tackar", ljöd rösten, fortfarande lika sval i tonläget även om det sneda leendet dröjde sig kvar. Hanvargen andades ut i en lätt pust då han bytte ställning för att korsa tassarna framför sig innan han fixerade henne med blicken igen. "Mitt namn är Ceylon. Och om man får fråga - vad kan en ensam ungtik ha för ärende ut på savannen under rådande årstid?"
Blicken blev forskande då han höjde ena ögonbrynet.

hon ser på Ceylon - Ceylon.. Det passar er! hon lägger huvudet en aningen på sned och möter hans blick och ler snett - jag vandrar runt, upptäcker nya delar av Numoori. hon klipper smått med öronen - vad gör en stilig herre som ni här själv Ceylon? rösten är fortfarande mild men med en ton av flirtighet i den. 

Hon tyckte själv att hon inte är så värst bra på att flirta men men är ju artig och om andra uppfattade det som flirt så kanske det är bra eller ja på ett eller annat sätt. hon må vara ung men hon kunde ta hand om sig själv, hon var inte bara på vandring, hon letade efter kärleken också, men det kommer väll med tiden.

Det var värst vad hon var pigg på komplimanger, den här beiga tiken. Inte honom emot, men det verkade nästan som.. Att hon försökte ställa sig in. Undertonen i rösten var ingenting som undgått hans skarpa sinne, och det var med tankfull min han blötte nosen med tungan. vad var henne syfte att ta kontakt? Tydligen var hon en vandrade, hon måste alltså ha sett en hel del. Var det kanske någonting han kunde dra nytta av? Ville hon kanske ställa en fråga om savannen? Om någonting nytt som borde upptäckas innan vidarefärden?
"Ett vettigt ärende hit", resonerade den äldre hanen och rätade en aning på huvudet. Sedan fortsatte han. "Om man gillar ösregn eller stekande sol, så att säga. Det gör jag i form av stäppvarg, så jag antar att jag bor här." 
Ceylon lät ett svalt flin skymta på läpparna innan ansiktet slätades ut igen. Vad han själv gjorde där, hade han alltså svarat på i samma veva.

hon ser på honom och klipper en aning med öronen, så han bor här? Det är ett vackert område men bodde han helt ensam eller fanns det några andra vargar i närheten? - Det är ett vackert område. Hon ler vänligt mot honom - men blir det inte ensamt att bo här själv? 
hon kanske var helt ute nu och kanske förolämpade honom. öronen viks lite bakåt mot några ljud bakom dem - jag själv är född och uppvuxen i Lövskogen, men bor numera i Nordanskogen. 

av artighet för han berättade att detta var hans hem och hon tyckte att han borde få veta vart hon kommer ifrån även om det kanske e ointressant. Genast for en tanke genom hennes huvud att hon kanske ha passerat hans revir, hon böjer på huvudet så det långa luggen döljer hennes ögon men det brännmärkta ärret syntes nu tydligare - förlåt mig, jag är så ohövlig jag måste ha passerat ert revir utan ert tillstånd Ceylon. Eftersom han bodde här så trodde hon att han hade ett litet revir här.

"Det är ett vacker område, men är det inte ensam att bo här själv?", sade Aziza och verkade nästan lite fundersam över att han bodde på den karga savannen själv. Ceylon ruskade bara lätt på huvudet och böjde sig sedan bak för att klia en fläck på mitten av ryggraden. Sedan rätade han upp sig och pressade upp kroppen på benen för att sedan väga bakåt och sträcka på sig. Ett lätt stön undslapp läpparna då han skakade på den stela kroppen och återigen gäspade. Den korta svansen svepte några snabba gånger över hasorna för att avlägsna smuts och damm. Sedan öppnade han munnen för att svara henne, något försenat.
"Jag har levt ensam i stort sett hela mitt liv. Jag föddes på en plats kallad Solstäppen, men vandrade sedan mot Sienna av en och annan anledning. Jag trivs här, men bara solen som sällskap. Och sol, det är det ju rätt mycket av under de rätta tiderna." Det sneda leendet återtog sin plats då han synade ungtiken och återigen noterade brännmärket hon hade över ena ögat. Lövskogen? Han mindes en dag för ett bra tag sedan, då det plötsligt stank rök över hela Sienna då vinden vände och färde med sig gråsvarta moln som sved i ögonen och fick nosen att rinna i irritation. Värmebrisar som inte var naturliga hade böljat i veckor, och Ceylon hade inom en kort period begripit att det rörde sig om en brand. Kanske var det därifrån hon fått det? Blicken blev forskande då ögonen smalnade av några millimeter. Det var inget särskilt gammalt brännmärke. Inte nytt, men huden var fortfarande glansigt rosa på sina ställen. Läkt, men inte utläkt. Han undrade i sitt stilla sinne om det påverkade nerverna i ansiktet.
Plötsligt tycktes tiken börja ursäkta sig, men Ceylon harklade sig bara lätt för att tysta henne. Ett revir? Nej, naturligtvis inte. Här på Sienna fanns inga revir, men det visste väl förstås inte hon. 
"Här finns inga revir så lång varken öga eller nos kan nå, så fröken behöver inte ursäkta sig", sade stäppvargen enkelt och slickade sig om nosen. Blicken vandrade upp mot himlen, som blev mörkare och mörkare vartefter molnen tätnade. Regnet var nära.

[Han vet ännu inte om att Jägarna numera har ett revir i Acherati. Han har befunnit sig på den andra änden av Sienna länge, så därför tror han fortfarande det (:]

Hon lyssnade på honom när han berättade om att han har levt ensamt länge och att han föddes på solstäppen, Solstäppen? Det låter som en härligt plats som är väldigt vackert och varmt? tänker hon för sig själv. Hon log blygt mot honom - Solstäppen låter som en vacker plats, jag har inte varit där så jag har ingen aning hur det ser ut där.

Hennes Gyllenbruna blick är nyfiken och hon kanske skulle ta och besöka Solstäppen någon gång? träffa nya vargar är ju alltid kul det också? Fast hon viste att hennes mor inte tyckte om att hon vandrade runt helt själv, men hon lovade sin mor att hon är alltid försiktigt och undviker andra flockars revir och hålla sig borta från bråk, fast ibland är ju oturen framme. Men än så länge hade hon lyckats hålla sig undan bråk.

Fast det började kännas ensamt att vandra helt själv, ingen att prata med under tiden man vandrade eller jaga tillsammans och... Hon rycks tillbaka till nutiden när han harklar sig och börjar prata igen. Han nämnde att inte finns någon flock här eller revir här, och hon andas lättnad ut, då behövde hon inte oroa sig att ha förolämpat någon genom att gå in på ett revir.  - Då kan jag slappna av och inte oroa mig för att gjort något fel. Hon klipper lite med öronen och det hördes ett lågt mullrande ovanför dem.

Hon kände dock hans blick när han tittade på hennes ärr, hon skruvar lite på sig och ser ner i marken  - ja, den är påminnelse från skogsbranden som härjade i Lövskogen. Jag.. hon tystnade.. det kanske inte är så intressant för honom att höra historien.

Den äldre hanen vände återigen blicken mot Aziza med ett oavsiktligt ointresse i den, men bara som hastigast, då han sedan började gå de få metrarna mot vattenhålet medan hon talade, och därmed på att dricka. Solstäppen ja.. Ceylon rätade på nacken och ruskade lätt på huvudet, skakade stelheten efter den långa stundens vila ur kroppen, lätt fundersam. Kort därpå höjde han högertassen för att bita bort ett gruskorn som fastnat i den känsliga huden mellan tårna, innan han bemödade sig att svara henne. Trots det var rösten mjuk då han öppnade munnen.
"Solstäppen ligger långt härifrån, på andra sidan landet. Men har du chansen att komma dit någon gång så kan det vara en god idé att göra det. En vacker plats, sannerligen." Tassen placerades i marken igen och de gula ögonen letade sig tillbaka mot den unga tiken då hon tycktes notera mullrandet  ovanför deras huvudet lite extra. Ceylon kastade ett hastigt getöga upp mot himlen. Han var en av de vargar som inte hyste den minsta rädsla för blixt och åska. Inga blixtar ännu i vilket fall som helst. Bara ett evigt mullrande som dova smällar i öronen, och den välbekanta, tryckande känslan av ovädrets krafter som kunde ge även den vanaste huvudvärk. 
I sina tankar hade stäppvargen missat att hon återigen sagt något, så han ryckte vagt till och såg på henne igen. Öronen vändes framåt då han lätt renade rösten. Så.. Det hade alltså varit lövskogen som stått i brand för de åren sedan. Inte undra på röken, då hanen var säker på att lövskogen angränsade till savannen han levt på så länge. Det skeva leendet återtog sin plats på läpparna, om än något mer roat än förr.
"Så det var alltså därför det blev svart över hela Sienna i en period? Jo tack.. Det fortsatte svida i ögonen och rinna om nosen i veckor efter att röken lagt sig. Jag undrade just vad som hänt. Nog anade jag att det brann, vad annars? Men inte att det var så hemskt nära." Ett kort skrockande lämnade honom då han såg på henne med vänlig min.

Hon ser efter honom när han går till vattenhålet och börjar dricka igen, hon funderar på vad han sa m Solstäppen, och hans beskrivning av området fick henne vilja att besöka det ännu mer. Hon ler mot honom och viftar vagt på svansen och det dova mullrandet hördes igen och hon kastar en blick mot himlen och ser att de svarta molnen har kommit in snabbt.

Hon var inte direkt rädd för åskan, men blixten var den som skrämde henne, den är en mäktig kraft och hon gissade att det fanns många som hade elektricitet som kraft, en gammal flock broder har ju det.

Hon tittar på Ceylon igen och nickar. - jo det var så nära den var och jag var nära att mista mitt liv om det inte vore för Gavin. Han räddade mig ut ur eldsvådan och det är under att vi båda klarade oss ut ur den.

Hon ler försiktigt mot honom, en tanke for genom hennes huvud, hmm undra om hon skulle ta och retas lite med honom, liva upp stämningen lite innan ovädret förstörde det? Hon tar några steg närmare honom.

Ceylon lyssnade tålmodigt på hennes förklaring, men blicken svävade iväg bort över den molntäckta savannen. Snart, snart, skulle det börja ösregna igen. Han måste medge att han inte var allt för förtjust i ösregn, även om det knappast bekom honom särksilt mycket ändå då pälsen stötte av vatten lika enkelt som en ankas putsade fjäderdräkt. Det mest irriterande var det oändliga droppandet i huvudet, i ögonen och när det rann vatten in i nosen. Annars var det ändå rätt skönt med svalkan som regnet förde med sig. På något sätt klädde savannen rätt bra i regnmoln, trots allt.
"Så ädelt av honom", kommenterade stäppvargen sedan när Aziza tystnade. Hanvargen noterade i ögonvrån hur hon tog några steg närmare, men viftade automatiskt, utan att reflektera det minsta, bort tanken med att metrarna mellan de båda individerna hade växt sig större då han tagit sig fram för att dricka. Han besvarade dock inte hennes blyga leende, om än ögonen inte var avvisande, då han sedan lät blicken sväva iväg till andra sidan vattenhålet igen.

Hon närmare sig honom och det busig luriga glimten syntes i hennes ögon. Hon går och ställer sig bredvid honom och böjer ner huvudet för att dricka, men hon lyfter ena framtassen och skvätter istället upp en massa vatten mot honom. Hon skrattar lekfullt och har en busig glimt i sina ögon och hon viftar på svansen och sedan tar hon ett steg framåt, ger honom ett litet tjyvnyp vid manken innan hon springer upp till träden igen och sätter sig där och ser på honom med en illmarig blick.

Hon kunde dock känna några droppar som faller ner från himlen träffa henne på nosen och hon kastar en blick mot honom och sveper lite med svansen.

Ceylon fortsatte tomt stirra ut över vattenhålet, och fann att djuren som nyligen befunnit sig på andra sidan inte var kvar. Kanske hade de gått för att söka skydd under något ensligt träd, nu under perioden då träden faktiskt blomstrade, och det skulle snart även han själv göra. Han skulle precis till att  vända sig om till den beiga tiken med ett kort avsked, då en kaskad av vattnet kom flygande genom luften och träffade honom rätt i ansiktet. Vattnet färdades ner i nosen då han instiktivt andades in, och det var spottande och fräsande som en ilsket katt hanvargen knep ihop ögonen då han febrilt försökte driva ut vattnet igen. Han begrep mellan de väsande andetagen att det varit Aziza, och sekunden därpå nöp hon honom över manken. trots att hennes avsikter, bara lekfulla, var goda så var han inte särskilt road. När hon nästan genast backade ven hans käftar genom luften och small igen milimetern efter hennes svans, innan en vattendroppe följde med ner i ett andetag vilket satte igång en ny hostattack. Det dröjde någon minut innan han lyckats få andetagen att bli relativt normala, innan han rätade på nacken och spände den korta svansen bakom sig. Ett vasst, talade ögonkast skickades mot den mycket nöjda unghonan då hon satte sig ner och glatt viftade på svansen, innan stäppvargen vände och ilsket muttrande började ta sig ifrån platsen.

Avslutar här. Surputt-Ceylon kommer vandra ifrån platsen c: