Den lilla gråbruna valpen springer omkring i Lövskogen som vanligt. Regnet har duggat hela dagen och det är osäkert på om det ska släppa lös ett ösregn eller om det ska fortsätta dugga resten av dagen. Det är lite efter middagstid och solen står högt. Men den syns inte bakom alla moln. Endast som ett ljusare fält på himlen. Fåglarna kvittrar lite osäkert och ekorrarna gömmer sig i sina hålor i träden. Valpen är lika glad som vanligt och skuttar runt. Sedan stannar hon. Ser sig omkring. Det känns som att hon inte är ensam. Det finns någon mer här. Öronen klipper till på huvudet. Nyfikenheten griper tag om valpen och hon börjar gå igen. Lätt hukande i kattstil och smyger snabbt.

Hon är inte ensam. Hon är säker på att hon denna gången inte gått över revirgränsen och utanför reviret. Men hon är inte säker. Hon vet i alla fall vart hon ska springa för att komma till säkerheten om det skulle vara något hotfullt som vandrar i skogen. Men nyfikenheten är stark och hon smyger framåt. Plötsligt börjar hjärtat slå hårt i hennes bröst. Hon är rädd. Hon hukar sig mer mot marken men fortsätter ändå framåt. Hjärtat slår hårdare och hotar nästan att sprängas. Eller hoppa ur bröstet på henne. Men valpen fortsätter framåt. Då griper rädslan tag i henne så hårt att det gör ont och en vettskrämd hare springer upp från sitt gömställe under den närmaste busken och springer iväg i faslig fart. Valpen stannar upp och ser efter haren. Hjärtat slår normalt igen.

[PAX TILL RENN]

Hon hade precis ätit sig.. inte mätt, men nöjd, på några harungar hon hade hittat i ett bo. De hade varit svåra att hitta, men lätta att fånga när hon väl funnit deras gömställe i det täta buskaget. Nu funderade den nästan gyllene tiken på om hon skulle röra sig vidare, eller om hon skulle vila ett slag här där hon faktiskt hade lyckats hitta en lugn plats. Hon var inte helt säker på om hon hade klivit in i ett revir, markeringarna här omkring var gamla och svaga. Kanske tillhörde det någon, men denne bevakade inte dessa gränser? Det gick inte helt att urskilja, men med tanke på att hon inte märkte av någon kändes det ändå lugnt nog att för tillfället slappna av.

En flyende hare fångade hennes uppmärksamhet. Vad var det som hade skrämt den? Hon reste sig upp, vände blicken åt det håll haren kommit ifrån och spanade. Hon kunde inte se någon. Öronen spetsades och hon tog några nyfikna kliv framåt. Men inte skulle hon se en flyende hare om det inte var någon som skrämt den? Med nosen nyfiket vädrandes efter doften av den som skrämt haren fortsatte hon gå framåt, med sinnena på helspänn för att kunna läsa av situationen så snabbt som möjligt om denne någon skulle visa sig ha onda avsikter.

[Tänkte bara säga att revirgränserna är väldigt starkt markerade för de kollas ofta och flocken är rätt aktiv. :P Det är bara Sombra som inte kan urskilja doftmarkeringarna var gränsen går för hon har inget luktsinne. :P]

Haren har försvunnit. Men det är något annat i närheten. Valpen känner... nyfikenhet? Misstänksamhet? Det är någon som är på väg hit. Någon befinner sig i närheten. Frågan är om valpen ska fortsätta framåt och ta redan på vem det är eller om hon ska stanna här och vänta på att vem det än är som är på väg hit? Det är någon hon inte känner igen i alla fall. Valpen har lärt sig att känna igen färgningarna hos flockmedlemmarna. Ingen känner på riktigt samma sätt. Alla har olika färgningar som skiljer dem åt. Men det är svårt att förstå får någon som inte upplever det själv. Detta är helt klart en främling i alla fall.

Valpen bestämmer sig för att smyga närmare. I kattliknande stil smyger hon närmare. Så tyst hon bara kan. Men hon är ännu en valp som behöver mycket mer träning. Snart stannar hon igen. Kikar runt en buske och får syn på en stor varg. En främling. Någon hon inte har sett förut.

De rödkantade öronen vinklas fram och tillbaka för att uppfatta minsta ljud. Ett tyst prasslande från bakom en buske skvallrade om att det var någon där. Blicken vändes mot ljudet. Hon kunde fortfarande inte se någon när hon vände sig mot buskaget men fick syn på en liten, brunvit valp när hon klev närmre. Var det denna som skrämt upp haren? Ett lätt fniss lämnade hennes nos då hon märkte att hon hade fått upp sina förhoppningar, men det visade sig vara en valp. Med blicken fäst på valpen satte hon sig ner med öronen spetsade. Det var länge sedan hon sett en valp, förmodligen inte sen hon själv var en. På sätt och vis var det ganska trevligt att se denne, men å andra sidan kände hon en sorts skuld. Hon ville själv komma tillbaka till de dagar då hon var valp, när hon kunde leka med sina bröder. Men hon visste att de dagarna var förbi. Hon var vuxen nu, hon skulle klara sig själv. Stå för alla sina egna misstag, övervinna sina egna bekymmer.

Hon tippade huvudet lätt på sned och gav ifrån ett kort skall till hälsning. Det fanns väl ingen anledning för henne att känna sig hotad av en liten valp. Särskilt inte när det endast var de två här. Det fanns ingen doft av några andra i närheten, även om de kanske var inne på deras revir.

Valpen studerar främlingen när denne får syn på henne. Främlingen verkar inte vara farlig. Inte nu. Bara... ensam? Valpen tippar huvudet på sne men rätar snabbt på nacken igen när främlingen ger ifrån sig ett kort skall som hälsning. Valpen tar några steg fram från bakom busken och sätter sig ner. Nyfiken på främlingen. Hon gnyr lätt som svar och ler sött.
"Hej". Säger hon sedan.
"Vem är du?" Vill hon veta och ser nyfiket på främlingen. Valpen har hela tiden ett sött leende på läpparna. Denna valp är en väldigt glad liten sak. Hon tycker om att möta nya främlingar och lära sig mer om landet och andra individer. Det är underhållande och det är redan så mycket hon själv vill se och utforska när hon är tillräckligt gammal att få röra sig lite mer friare och lämna reviret utan uppsyn hela tiden.

De gyllene ögonen strålade av nyfikenhet när hon såg på valpen. Orädd. Det var modigt av en så liten att sätta sig ned i närheten av någon så mycket större. Visst gav inte Renn ifrån sig några som helst onda aningar, vilket hon inte var ute efter att göra heller, men visste inte valpen att man alltid ska vara på säkra sidan? Särskilt när skillnaden är såpass stor. Någon borde ta ett snack med valpens föräldrar. Eller, hon kanske inte hade några? Trots allt i ett krigshärjat Numoori var det inte ovanligt. När valpen hälsar slår Renns svans några vänliga slag mot marken. Hon vinklade bak öronen innan hon talade. "Är det inte artigare att presentera sig själv, innan man begär någons namn?" frågade hon med ett leende. Rösten var klar och för ovanlighetens skull vänlig, blandat med en uns uppfostring. De rödkantade öronen spetsades igen och hon kunde inte hålla sig för skratt. Ett lågmält småskratt lämnade henne och hon vände bort blicken från valpen. "Men inte har jag någon rätt till att uppfostra någon på den punkten." Det var sant, även om Renn var fullt medveten om alla regler angående vett och etikett, hur man talade med olika viktiga personer och på olika språk, så var det ytterst sällan som hon utnyttjade dessa kunskaper. Trots allt var det länge sedan hon hade funnit vinning i att använda ett sådant språk. Den guldfärgade blicken vändes åter till valpen innan hon fortsatte tala. "Renn, mitt namn är Renn"

Valpen ler lätt när hon ser på främlingen.
"Man måst ta reda på vilka som rör sig så nära reviret. Vän eller fiende". Säger hon och svansen viftar lätt bakom henne. Hon vet med att det är artigt att presentera sig själv först. Men ibland måste man vara misstänksam. Det är chaos i landet och alla är på sin vakt. Och vargar har faktiskt dött på både det ena och det andra sättet. Till exempel blir brutalt mördad av en fiendeflock.
"Vilket fint namn du har, Renn. Jag heter Sombra". Säger hon och svansen viftar fortfarande lätt bakom henne.

Hon sveper lätt med svansen innan hon reser sig och tar några steg fram. Hon stannar på ett avstånd som inte skulle visa på några hot. Åtminstone inte än, då hon fortfarande inte gjorde något mer än bara stod där. "Och det är du om vaktar gränserna då?" frågade hon med ett svagt leende. "Om det nu är kaos i landet, varför strövar du ensam? Måste finnas bättre platser för en liten att vara på, än i utkanten av området och spana efter fiender" fortsatte hon och leendet dog ut. För visst var det konstigt att valpen var ensam, vilket gjorde att Renn inte helt släppte garden utan höll hela tiden koll på omgivningen efter flockkamrater till den lille. Det skulle inte vara helt roligt att hamna mellan en valp och de som ville beskydda denne...

Valpen ser på den äldre tiken. Huvudet tippas lätt på sne. Vilken underlig främling hon har stött på denna gång. Hon talar lustigt med. Varför skulle en valp vandra revirgränserna och hålla utkik efter främlingar? Tycker inte främlingen att hennes egna ord är underligt lustiga? Valpen fnissar lite lätt.
"Nej, jag utforskar". Hon fnissar lite till.
"De vuxna är de som vaktar gränserna". Och de vuxna i flocken sitter inte bara stilla och stirrar på myrstigar. De vandrar minsann ofta omkring och kolla revirets marker och spanar och håller koll.

Hon såg på den lilla valpen. Klart hon förstod att det inte var den lille som vaktade gränserna, det var inte så hon menat att ställa frågan, utan den hade varit retorisk. Inte en fråga att svara på, mer som ett ironiskt påstående på valpens tidigare ord. Renn skakade lätt på huvudet och lät sedan blicken vila på valpen igen. "Jag menar, borde du inte ha en vuxen med dig, någon som kan försvara dig när du utforskar gränserna? Det går trots allt inte att säga vem man möter, och hur denne är sinnad" Det kanske var dumt av henne att visa på att hon skulle kunna vara ett hot, det var inte så hon menade för valpen att ta det. Utan mer som... en varning? Valpar var ändå ingenting Renn själv hade större intresse av, varken att skada, bli vän med eller utnyttja. De hade ingen större nytta för henne med sina små bräckliga kroppar och oerfarenhet. Därför kunde de lika gärna få vara. Men att småprata lite med en medan hon återhämtade krafter för ytterligare några dagars vandring skulle inte göra någon skada.

Hon ler lätt. Skakar lätt på huvudet.
"Jag är aldrig riktigt ensam". Säger hon och svansen viftar lite till bakom henne.
"Bror eller far brukar aldrig vara särskilt långt borta om jag behöver dem". Säger hon. Och det brukar vara så. Bror verkar ha någon specialförmåga då han alltid håller koll på henne. Och far kommer alltid till undsättning snabbt om det skulle behövas. Så inte är hon ensam inte. Det kan ge sken av det.
Hon ser på den stora tiken.
"Du själv då? Är du ensam?" Fråga hon och tippar huvudet på sne igen. Det är en liten oskyldig valps fråga. Vem har sagt att en valp tänker igenom sina ord ordentligt. Även om hon har blivit lite bättre på det.

När valpen talade om att hennes far och bror alltid var i närheten rätade Renn något på ryggen och blev lite mer uppmärksam på sin omgivning. 'Bror' var väl ingen större fara, med tanke på hur stor valpen var. 'Far' var däremot värre. Men för tillfället kunde hon inte känna av att någon annan skulle vara här. Däremot skulle hon låta bli att fälla garden nu när hon visste om att valpen hade beskyddare som skulle komma att söka efter henne om det skulle dröja för lång tid.

Då valpen frågade henne om hon var ensam spetsade hon öronen något och la huvudet på sned. Varför undrade valpen det? Eller var det bara en motfråga, med tanke på vad de talat om? Hon visste inte riktigt hur hon skulle svara på frågan, vad valpen ville ha för svar. "Tillräckligt ensam" blev hennes svar. "En flocklös, nästan vuxen tik får sällan vandra ensam. Precis som du har dina beskyddare har jag något liknande." hon hade ett leende på läpparna som var något slugt, men trots det inte med onda avsikter. Om valpen skulle förstå vad hon menade visste hon inte, men förmodade att hon inte skulle det.

Valpen tippar huvudet på sne när den äldre talar. Hon rätar sedan på nacken och ser sig omkring. Men hon kan varken se eller känna någon annan i närheten. Men hennes räckvidd något inte så vidare långt. Men ändå tillräckligt. Öronen klipper till på huvudet och hon vänder den violetta blicken med stänk av silver mot den äldre igen.
"Om du söker en flock är Cierzo en väldigt bra flock". Säger hon glatt och viftar på svansen. Sombra är väldigt glad över att ha fötts in i just denna flock. Men den äldre kanske inte söker någon flock. Det är det tydligen inte många som gör. Sombra förstår inte riktigt varför det finns de som hellre väljer ett liv i ensamhet än att leva i en flock. Förmodligen förstår hon inte det dels för att hon är så ung ännu och dels för att hon alltid har levt i en flock. Men även om hon varit flocklös hade nog Sombra helst valt att gå med i en flock.

Hon såg på valpen när denne talade och gav ifrån sig ett halvhjärtat skratt åt hennes ord. Egentligen var det inte elakt menat, även om det lätt kunde låta så, utan hon kunde bara inte föreställa sig själv i en flock - varvad av en valp dessutom. De rödkantade öronen tippades något fram och hennes svärtade läppar behöll sitt karaktäristiska, sluga leende. Slugt... var inte riktigt rätt ord, men något åt det hållet åtminstone. "Jag tror inte jag skulle kunna följa takten i en flock" egentligen vore det mer ta order som hon inte skulle kunna. Eller det faktum att hon i en flock skulle behöva bry sig om andra än sig själv. För tillfället hade hon inte lust att ta hand om andra än sig själv. Det räckte att ta hand om henne själv - att behöva lyssna och ta reda på andras bekymmer är inget hon vill göra.

Sombra sitter och tittar på den större tiken. Och lyssnar på vad denne säger. Öronen klipper mjukt till på hennes huvud och ögonlocken sluts för bråkdelen av en sekund innan de öppnas igen och den violetta blicken med stänk av silver ser på den större tiken igen.
"Har du testat att leva i en flock någon gång?" Annars tycker Sombra det är lustigt att säga att man inte skulle kunna följa takten i en flock. Hon är heller inte säker på vad den större menar med de orden.
"Cierzo är en rätt stor flock. Och alla ställer upp för alla. Vi är en familj även om inte alla är av samma blod. Och far är en bra ledare och alla ser upp till honom". Hon viftar lätt på sin lilla svans igen.

Fortfarande med samma leende spändes de svarta läpparna irriterat. Klart hon visste hur det var att leva i flock. Det störde henne att valpen försökte lära henne saker. Renn visste precis hur det var att leva i en flock. Vilka krav som ställdes, och vilka regler som gällde. Hon reste sig upp och tog några steg närmre valpen. Hon fuktade den rosa nosen med tungan innan hon började tala. "Den beundran som din flock har för sin ledare, jag undrar hur länge den håller i" hon gav ifrån sig en fnysning och slog ett irriterat slag med svansen. "Det krävs inte mycket för att de ska vända ryggen till" fortsatte hon innan hon sänkte huvudet till att vara i höjd med valpens, om än några språng bort. "Och då är det just de blodrelaterade som ryker först" rösten var tystare, något högre än en viskning men fortfarande med samma feminina röst.

Sombra tycker att den här Renn är lustigt. Hon talar om något som Sombra inte vet något om. Och vad det än är så vet hon i alla fall om hur det är i hennes flock.
"Jag vet inte vad du har varit med om. Men min far är en bra ledare. Han ser till att alla har det bra. Alla trivs i flocken och följer honom för att de tycker han är en bra ledare". Nej, det Renn talar om låter inte tänktbart i Sombra's öron. Renn har ingen aning om hur det är i flocken så att hon ska haspla ur sig sådant här förstår inte Sombra alls. Nej, Renn har ingen aning.

Hon skakade på huvudet och lät sitt vanliga, något nedvärderande men ändå inte kräkande, flin beträda de svarta läpparna. "Jag låter dig tro vad du vill." sa hon och svepte till med svansen. "Det enda jag gjorde var att ge dig anledningen till att jag inte är i en flock" Hon kände fortfarande en liten irritation över att valpen försökte lära henne saker. En stackars valp utan erfarenhet... I sinom tid lär hon sig också. Det var en sak som var säker. Om inte annat så... tjaa... Alla lever inte länge nog att lära sig.

(sorry att jag inte svarat, men har haft ett liv och jobb att sköta. Och sorry att det blev kort, men tänkte svara iaf så att vi kan köra vidare (:)