Det var en regnig dag på numoorislätten och Diablo spanade in ett bytesdjur på ganska så nära håll.
Själb låg han under ett träd och värmde sig och hade det bra.
Åskan kom smygandes på håll, han älskade åska, det var så vackert.
Hanen reste sig vagt och smög allt närmare detta delikata byte.
marken började att lätt skaka under rådjurets klövar, den vart orolig och kollade sig omkring. Då Diablo var tillräckligt nära la han sig bekvämt ned och började att leka med Rådjuret.
Marken öppnades och lava började att välla fram som i en cirkel kring djuret, det fick panik och försökte att fly men kom inte där ifrån.
Diablo förstod inte varför det dumma djuret inte hoppade över lavan bara. Det skulle bli mycket roligare om han fick kämpa lite för bytet, men det här var bara rena barnleken.
Lavan bubblade och sprutade upp ur springorna, lavan började att ta form likt en orm och ringlade sig kring rådjuret,den skrek.
lava ormen öppnade sin käft och ur munnen spottade den lava bollar rakt på rådjurets ögon, den vart blind på ena ögat och den sprang rakt emot ormen i skräck och förtvinlan. Diablo la ned itt huvud och lät ormen leka detta bytesdjur till döds.
Det gick fortare än vad han kunnat ana, rådjuret snubblade och ormen öppnade sitt gap och slukade Rådjuret.
Han skåda det lilla skådespeleriet framför honom och reste sig, rådjuret var stendöd.
Lava ormen splittrades och kröp ned i springorna igen, varenda liten droppe lava rann ned i springorna. Och sedan, stängde marken sig.
Diablo gick fram lungt och skådade den svedda och brända rådjuret.
han log för sig själv, Grillat, underbart!

Doften av rådjur hade lockat henne. Det var ett tag hon spårat den, och hon kände att hon snart skulle vara ikapp. Den tryckande känslan av hunger låg i maggropen på henne och tack vare kaoset var det ont om föda. Därför hade hon intensivt travat mot bytet. Mat vore trevligt nu.

Ett gällt, förskräckt skri får henne att stanna upp och spetsa öronen. Det var inte långt bort, högst någon minuts sprint. Hennes mat?! Det lät mycket riktigt som ett rådjur. Idag tänkte hon inte lämna ifrån sig maten, hungern efter flera dagar utan mat gjorde henne irriterad. Ett djupt, dovt morrande formade sig på hennes stämband när hon kastade sig fram över slätten. Lukten av bränt kött trängde in i hennes nos, men hon ignorerade den. Hur bytet nu hade dött brydde henne föga - men det var hennes. Och hon skulle ta tillbaka det.

Ilskan fick henne att se rött och hon registrerade aldrig hur stor den andra vargen var när hon ställde sig snett bakom denne. Den rödtoppade raggen var rest högt, öronen var spetsade och svansen stod rakt upp. Lungorna var fyllda med luft vilket gjorde hennes bog än större och hon hade ett stadigt grepp med tassarna i marken. "Gå bort!" hennes annars så klart feminina röst hade ersatts av en djupare ton när hon morrade ut befallningen - fortfarande utan att veta vem den andre var.

DIablo skulle nyss börja äta då han helt ignorerat lukten från honan. Han höjjde huvudét och vände sig om och kollade på henne med sina kristallklart lila ögon.
Sedan sa han med en grov och mörk röst "Jasså så vi möts igen" Han log snett och han kände hur detta skulle utvecklas till vargstek.

När hon upptäckte vem den andre var gick det en rysning längs hennes ryggrad. Morrandet låg fortfarande kvar i halsgropen där hon stod bredbent och stirrade på hanen. De lätt cremefärgade tänderna visades under de svarta läpparna. När hanen talade spetsades de rödkantade öronen än starkare och morrandet ökade i styrka. "Gå bort" orden hade fortfarande samma styrka och självsäkerhet som innan, men var inte längre lika befallande.

"Du ska inte vara rädd lilla vän, jag ska inte skada dig...."
Och han log ett slugt leende.
"...Så mycket.." Avslutade han och började att gå i en ring kring Renn, och marken under honom skrek att få släppa fram hans dödliga men käraste lava.

Hon kände hur marken började röra sig under tassarna på henne, precis som den gjort vid deras förra möte. Så det var hans magi, jorden... En irriterad fnysning lämnade hennes nos innan hon lät ett morrande skall lämna den redan irriterade tiken. "Det finns ingen som skrämmer mig här" ljög hon men utan en hint av skräck i rösten. Hon visste mycket väl att han var större, och förmodligen bra mycket starkare, än henne. Dessutom hade han magi till sin hjälp. Men den skrikande hungern fick hennes hjärna att inte tänka som sig bör.

(sorry att jag inte svarat på... jätte lång tid... men jag har ett liv och ett jobb, och ibland måste de prioriteras :'P)

("Men jag har ett liv" hahaha, xD sorry, men det lät bara, kul Cx)

Diablo lät marken hettas upp.
Och mycket snart började marken att spricka.
Det vart tyst, marken lugnade ned sig och Diablo bara hånflinade åt Renn.
"Jasså inte?, mycket intressant. För just bara några sekunder sen såg det ut som att du skulle skita på dig" Diablo skrattade elakt.
Han insåg hur dumt det där lät, men brydde sig inte.
Han kunde se rädslan i hennes ögon och vela förarga henne så att det skulle bli roligare att fightas med denne tik.
Diablo var fräck, han höll aldrig orden tillbaks, om han skulle vilja spotta ut sina fräcka ord mot Key skulle han inte tveka.
Men så smart som han var lät han bli, med tanke på hur stark och kraftfull Key var.