Thayala slog långsamt upp ögonen och gäspade stort. Det var mitt på dagen och fågelsången ekade i den grönskande skogen. Hon ställde sig upp och sträckte på sig innan hon såg sig omkring. 

Det var en vacker dag och solen lös på en molnfri himmel. Och trots att den skarpa röklukten föregående dag nästan bedövat hennes luktsinne kunde hon känna den friska doften av blommande blommor när vinden blåste från rätt håll. Annars var det enda hon kände doften av rök som fastnat i hennes päls efter när hon flydde från de brinnande delarna av den annars så vackra skogen. 

Det mjuka gräset kändes svalkande och skönt under hennes svedda tassar när hon började gå dit hon visste att det fanns vatten för hennes torra hals. Och mycket riktigt, det dröjde inte länge innan hon kom fram till en liten, mjukt porlande bäck. Hon drack i stora klunkar och gick ut där det var som grundast. Det kalla vattnet omfamnade hennes tassar och hon suckade lättat när smärtan långsamt försvann. 

[det var jättebra! :D ]

Stora rökpelare sträckte sig fortfarande över träden, letade och försökte nudda himlen, och trots att det normalt var menat att göra individer förfärade rörde det inte den bruna, gängliga tiken alls. Branden var trots allt inte där, och den var inte heller tänkt att komma dit. Liven som förlorades i fjärran fick skylla sig själv, då det trots allt var deras fel att inte ha valt att dra sig bortåt mot säkerheten.

Thalie tog sig fram i långsamt mak, flinade för sig själv när hon med små onödiga utmaningar testade sig. Ekorrar somnade antingen sött eller blev paranoida. Kunde drömmar verkligen påverka så mycket? Vilken makt hon skulle ha när kraften var fullt utvecklad. Alla skulle dyrka henne, för hon var bäst. Det var synd att inte många hade lagt märke till det än.

Tankarna gled till hennes bror och anletet kläddes genast i en sur min. Hon hade hamnat på efterkälken, säkert för att båda gick i sin egen värld. Det var inget hon uppskattade, utan bara respektlöst av honom. Varför inte vänta på deras släktes "hjälte"? Trots att det var Thalion som bar betydelsen var det hon som var det. Någon som inte såg upp på sitt egna blod var ingen räddare.

Honan satte fart på vingliga men vana ben. Så långt före kunde han inte vara.

Den bruna behornade skepnad som uppenbarade sig framför tydde på att hon hade rätt. Han var inte borta. 
Systern dundrade in i dungen och fick jord att fara upp på sidorna när hon bromsade in. Den något gul-orangea blicken smalnade av och fästes på honom. Nog såg hon den tindrande blicken - han hade hittat något intressant. Men det han tyckte var spännande var för henne ofta föga imponerande, så hon slog sig endast tyst ner i bakgrunden. Skakade på huvudet.

[Förlåt om kort, ser inte på mobilen ;/]

"Hej."
Thayala såg upp från vattnet och såg chockat på vargen som plötsligt dykt upp bara någon meter från henne utan att hon märkt det. Hon såg tyst, och lite misstänksamt på honom i någon sekund innan hon slappnade av och log försiktigt.
- Hej. Ett leende spred sig på hennes läppar och hon viftade smått på svansen. En ragana! Den första hon mött på flera år. 

Hon tog några steg mot honom och kunde inte slita blicken från hans högresta gestalt och majestätiska horn. 
- Vem är du? undrade hon och tippade huvudet lite åt sidan. Frågorna hon ville ställa var många och hennes överraskning och lycka fick henne att glömma den svidande, ihärdiga smärtan i tassarna som sakta men säkert började komma tillbaka. 

[Har prov imorgon och är helt inne i att plugga till det, så min fantasi är inte på topp x) ]

Hon besvarade hans flin med ett än stelare, förolämpad men van av kommentarerna. "Nja, det var mer du som försvann. Alltid ska du behöva barnvaktas.." Meningen avslutades i en onödig, spelad dramatisk suck. Visst var de kullsyskon, men Thalie hade alltid ändå sett sig som överlägsen och äldre än honom. Han var bara en.. valp. En okunnig unge som inte visste vad som var rätt och fel. Rätt var att uppskatta sitt släktes värde, inte beblanda sig i andras smutsiga affärer. Fel var att föredra de svaga. 

Thalion reste på sig, och hon gjorde det samma. Hon ville inget annat än att undslippa honom, och han ville säkert detsamma, men ansvarskänslan hade i detta tillfälle tagit över och hon tog sig lika ljudlöst som tidigare upp strax efter. Väntade på att han skulle ta sig en bit så att hon kunde följa från avstånd. 

Stigarna var nästan helt öppna, med tanke på allt liv. Alla övervärderade liv som egentligen inte betydde något. Djuren var till för att ätas. Skulle man betrakta dem som mer än det? Thalie höjde med en fnysning huvudet, tog ett par korta aningen snabbare steg och piskade irriterat med svansen en gång.

Sin bror till "hjälte" stannade upp, och hon misstänkte genast något. Med tassarna trummande mot marken tog hon sig dit, beredd att skälla ut honom. Han skulle inte stanna inför växter. Fast.. kunde han egentligen sjunka lägre? 

Synen av den plötsliga vargen i vattendraget fick istället hennes röst att stocka sig, och hon tystnade förundrat. Den bar horn.
Thalie ställde genast om sig. Hon log, lade huvudet på sned. Brodern hade säkert redan hälsat så hon höll sig tyst, väntade på vad som skulle sägas.

[Förlåt om något är skumt, har inte riktigt kommit in i hennes personlighet än~]

- Thalion.., mumlade hon och log uppskattande. Ett vackert namn passande en lika vacker hane. 

En rörelse i buskarna bakom honom fångade hennes uppmärksamhet och hon vände uppmärksamheten mot den bruna raganan som klev ur det täta buskaget. 
"Det här är min syster, Thalie" 
Hon kunde höra förändringen i hans röst och antog att den så kallade syskonkärleken hon hört om hade en tass med i spelet. 
- Hej, Thalie, svarade hon med en nick mot varginnan. 
- Mitt namn är Thayala, tillade hon och log mot dom båda raganorna. Hon såg mellan dom båda med lyckan lysande ur ögonen och svansen långsamt svepande från sida till sida bakom henne. 

Tillslut stannade hennes blick på Thalion och och suckade mjukt och såg uppskattande på honom. Han var den vackraste varg hon sett i hela sitt liv.
- Var kommer ni ifrån? Jag har aldrig sett någon av er här tidigare.
undrade hon och såg åter på de båda syskonen. 

[ det är inte lätt att skriva när ens lillebror vägrar sluta leka med en pruttkudde i samma rum.. x( så om det blev lite klyddigt eller konstigt vet ni varför XD]

"Hälsad, Thayala", svarade hon med en nick. Kunde inte undvika att lägga märke till glädjen som glittrade i dennes isblåa ögon. Vad hade orsakat det? Var det länge sedan hon träffade andra Raganor, eller var brodern orsaken? 
Thalie sneglade åt Thalions håll, försökte att se vad han tänkte. Den vita behornade's blick hade fastnat på honom, och hon kunde inte låta bli att misstänka saker. Speciellt när den andra suckade sådär.

Ett flin placerades på hennes läppar och hon buffade retsamt på sitt syskon. Han hade fått en beundrare. Till hennes lycka var det dock inte en av de smutsiga, utan en av de rätta. 

"Vi kommer ifrån.." Hon hade vänt sig mot Thayala igen. "En plats långt härifrån. Jag är inte säker vad ni kallar det, mor sade att vår släkt och andra hade olika namn på den." 

[..Ja, vart kommer dem ifrån? xD *titta på My*]

- jag är född i bergen i ett land ganska långt från Numoori. När jag lämnade lyan bestämde jag mig för att utforska lite och hamnade här, i Numoori. 
Hon lade märke till Thalions lite flirtiga blick och leende och fnissade inombords. Hon hade träffat andra hanar tidigare. Men dom hade varit tidsfördriv, hon glömde i stort sätt bort dom så fort hon lämnat dom. Men det här var annorlunda. När hon såg på honom kändes det nästan som att hennes hjärta växte och hon ville bara skrika rakt ut eller skratta högt. Inte ens med Kairo hade det känts sådär, och han hade ändå varit hennes stora kärlek, trodde hon. Nu hade kärleken till honom bleknat bort och hon fick anstränga sig för att minnas hans leende. Det som hon då tyckt var så charmigt. Endast för de förlorade valparna var saknaden stor, men även den sorgen försvann sakta men säkert. 

Plötsligt fick hon en idé. Skulle hon testa honom? Hon tänkte efter en liten stund och fick något lurt i blicken. 
Efter en snabb nick mot Thalie och en lite extra flirtig blick och ett snett leende mot Thalion vände hon sig om och försvann in i skogen. 
Ville han träffa henne igen fick han söka upp henne. Annars fick han skylla sig själv. 

[vill du starta det privata rollet med Thalion och Thay? :) 
Thalie och Thay kan väl träffas igen någon gång? Jag tror dom skulle komma bra överens :D]

[Ja, det tror jag med ^^]

Hon lyssnade noga på det Thayala sa, lade märke till vad dem höll på med. Tyst backade hon ur scenen och försvann mellan träden, fast i sina egna tankar.

[Antar att jag skulle avsluta då, men orkar inte skriva något ordentligt slutinlägg :< Avslutat~]