[Pillat på detta för länge. Nu får det vara som det är]
[Utspelar sig innan eventet]

Ophelia går längst med strandkanten och ser ut över vattnet. Bakom henne reser sig Lövskogen i all sin prakt. Framför henne ser öarna ut som sporadiskt spridda grästuvor som guppar på vattnets yta. Hon har alltid känt en viss koppling till vattnet och havet. Men det är en del av henne som hon inte har bejakat. Istället har hon dolt den så länge hon kan minnas. Det är månsidan av sig själv som hon har bejakat. Men någonstans på vägen har hon förlorat sig själv. Månglittret i hennes päls lyser inte längre lika starkt som det har gjort. Är det verkligen bara hon kvar? Hon står där ensam, så som hon har gjort så länge att hon inte längre kan se sig tillhöra någonting alls. En djup suck sveper ut genom de lätt särade läpparna. Havet var den del hon ärvde från sin far. Men han dog tidigt och hon fick aldrig lära känna honom. Aldrig lära känna den delen av sig själv. Under hennes liv har det hänt så mycket. Just nu, där hon står på vid randen av Lövskogen och ser ut över havet, så känns allt så meningslöst. Vart har henne resa egentligen fört henne?
Det plaskande ljudet av något som rör sig i vattnet fångar hennes fokus. Ur vattnet kommer det en sandfärgad gammal varg, med fenor. Ophelia har faktiskt aldrig sett en äkta havsvarg tidigare. Det är i alla fall det hon gissar att den här vargen är. Hanens blick fästs på henne och Ophelia ler vänligt.
”Ursäkta, jag hoppas jag inte har klivit in på erat revir eller nåt”. Säger hon urskuldande. Hanen besvarar henne med ett varmt leende.
”Det är ingens revir ni klivit in på så ni kan slappna av”. Ophelia gör just så och pustar ut. Insåg att hon hållit andan. Hon studerar främlingen.
”Jag har aldrig mött en havsvarg tidigare. Bor du i havet?” Frågar hon och kan inte hejda nyfikenheten. Mest är hon väldigt nyfiken på den delen av sitt arv. Hon är till hälften havsvarg. Hanen ler tålmodigt mot henne och kommer närmare. Ophelia kan se hur vätan rinner av honom och när hans päls torkar så fälls fenorna liksom in i kroppen på honom. Tiken ser med stora ögon på hanens förvandling. Han fnissar lätt åt hennes uttryck.
”Jag bor i Shendu. Det är havsvargarnas boplats i havet”. Säger han och vänder sig ut mot öarna. Med en lyft tass pekar han ut en ö och Ophelia ser nyfiket dit.
”Wow. Själv är har delvis havsvarg. Men jag har alltid känt att land har mer att ge mig än havet… men nu är jag inte längre lika säker”. Ophelia slår ner blicken. Den främmande hanen står tyst en stund. Sedan tar han några steg närmare. Han stannar på behörigt avstånd och verkar inte riktigt veta vad han ska säga eller göra. Han harklar sig och Ophelia höjer blicken och fäster den i främlingens ansikte, möter de havsfärgade ögonen. Hon tippar huvudet på sned.
”Du känns bekant. Har vi mötts tidigare?” Hanen svarar först med att skaka på huvudet.
”Jag tvivlar på det. Det var länge sedan besökte fastlandet. Jag vet inte varför jag fick för mig att göra det just idag. Det bara kändes som en bra idé”. Han ser fundersam ut. Ophelia ser nyfiket på honom.
”Har du bodd på Shendu länge?” Hon sätter sig ner och hennes anlete lyser upp av ett nyfiket leende. Hon vill väldigt gärna veta mer om denna plats där havsvargar bor.
”Både ja och nej. Tiden har visst passerat fortare än jag insett. Jag brukade vandra runt i Numoori under mina yngre dagar. Men det var i Shendu som jag fann en bra plats att slå mig ner på”. Ophelia lyssnar intresserat när hanen talar. Han tystnar och studerar henne en stund. En fundersam rynka bildas mellan hans havsfärgade ögon.
”Ursäkta att jag stirrar. Men du påminner mig väldigt mycket om en tik jag kände en gång”. Han skrockar lätt. Ophelia tippar huvudet på sned.
”Vad hette hon?” Hanen tystnar igen och möter hennes blick.
”Imani”. Ophelia slutar andas för en stund. Kugghjulen gnisslar inom henne när hennes tankeverksamhet börjar få på högvarv.
”Vad heter du?” Frågar hon.
”Mitt namn är Kaine”. Ophelia tappar hakan. Det kan inte vara möjligt…
”Men… är inte du död?” Hanen ser förvånat på henne. Hur visste hon det?
”Jag var död en gång. Men på något sätt lyckades jag ta mig ut ur Chaibos grottor tillbaka till de levandes värld. Hur vet du...?” Ophelia vet inte vad hon ska svara. Hon ger ifrån sig flertalet kvidande läten innan hon lyckas få fatt i orden.
”Mitt namn är Ophelia… Jag tror jag är din dotter”. Hanen gör stora ögon och ser på henne, uppifrån och ner. Han reser sig upp och börjar gå runt henne. Ophelia ställer sig upp och vrider på huvudet för att följa honom med blicken. Kaine fullföljer ett varv runt henne. Sedan sjunker hans bakdel tungt till marken.
”Imani fick valpar?” Han vet inte riktigt vad eller hur han ska känna. Hjärtat dunkar hårt i bröstkorgen. Tiken som står framför honom ser ut att vara i rätt ålder om han försöker räkna tillbaka. Men den tiden han spenderade i Chaibos grottor rör till det en hel del.
”Förlåt min brist på entusiasm” ursäktar han sig. ”Alla känslorna är i uppror. Jag är förvånad, överraskad och otroligt glad på samma gång".
”Då är vi två” fnissar Ophelia. ”Jag har hela mitt liv undrat vem du var”.
”Förlåt att jag inte var där”.
Ophelia skakar på huvudet. ”Det gör inget. Jag är glad att du lever”.
Han skrattar. ”Jag med".
”Jag skulle väldigt gärna vilja lära känna dig nu. Om jag får”.
”Det är klart du får. Jag vill väldigt gärna lära känna dig med”. Hanen ler varmt. ”Hur mår Imani?”
”Jag har inte sett henne sen jag var liten. Jag... eh... Jag tappade bort dem och växte upp ensam. Jag har sökt dem så länge men spåret har svalnar”.
Hanen tippar huvudet på sned. ”Dem?”
”Mamma och min bror”. Kaine ler men en sorgsenhet syns i blicken.
”Jag är ledsen att du förlorat dem”. Ophelia se på honom igen.
”Det är okej”. Kaine reser sig upp igen. Han tar ett steg närmare henne.
”Har du ärvt något från mig? Kan du simma?” Frågar han och nickar mot havet.
”Klart jag kan simma”. Ophelia flinar stort.
”Jag kanske kan få visa dig runt i Shendu?” Kaine flinar tillbaka.
”Det skulle jag uppskatta väldigt mycket”.
Kaines ger henne en lätt buff med nosen och sätter sedan av i riktning mot vattnet. ”Häng med!” Ropar han över axeln och kastar sig sedan ut i vågorna. Ophelia skrattar glatt. Hennes hjärta känns fullt till bristningsgränsen. Aldrig trodde hon att hon skulle möta på sin far. Inte i det här livet. Hon sätter av efter hanen och kastar sig ut i vågorna hon med. Vattnet omsluter henne och det är en härlig känsla. En hon inte uppskattat tidigare. Men denna gång känns det familjärt.

[Ophelia lämnar fastlandet för ett liv i havet. Kanske hon kommer igen en dag. Vem vet?]