Hur kunde han ha misslyckats! Han var en skam för deras lilla släkte, för tillfälligt bestående på tre, förmodligen två personer. Shady skulle straffa honom hårt då han väl kom tillbaka, och tanken fick honom att dröja sig kvar i Raukakekedjan längre än han hade behövt. 
I grunden var det dock den silvriga tikens fel. Hon hade vägrat att dö, inte ens när dödens anhängare stirrade henne rakt i ögonen. 
En dov morrning undslapp honom, och han saktade ner sin haltande gång, såg upp mot himlen. De tjocka gråa molnen hade samlats och inom kort skulle regnet falla, blöta ner klipporna och göra bergen livsfarliga. Med en suck försökte han släppa allt, det var inte värt att skylla ifrån sig. Det var trots allt han som hade räknat fel någonstans i grunden. 

De första dropparna föll på hans päls, och smärtan som han hade försökt att ignorera gjorde sig påmind igen. Han drog ihop sig, morrningarna blev mer högljudda. Floderna från himlen runt om honom hade börjat smattra än våldsammare. Åskans muller ekade mellan stenarna och fick det skräckinjagande ljudet att låta högre.
Midnight skyndade på stegen, gjorde något han normalt inte skulle ha gjort och gled in i en tillräckligt stor grottöppning. Och om turen var med honom skulle den förbli öppen, inte blockeras av ras. 

Det var endast ingången som var trång. Väl i var utrymmet stort för en ensam, och åtminstånde fyra vargar till skulle kunna tränga sig utan problem.

Den svarta hanens päls var drypande våt och ilningar gick över hans rygg då han kom att tänka på sörjan. Som infernon han var ogillade han starkt vatten i många av dess former. 

"Hon får vänta." Han fnös. "Inte ens den starkaste skulle överleva med livet i behåll här."

[Öppet att joina! 8D]

Rialea gick omkring bland bergen, hon hade sökt sig bort från döda skogen och lövskogen då en eld började härja där, och havande som hon var ville hon undvika skada, för en gångs skull hade Lea kontrollen över deras kropp, och hon kämpade sig igenom regnet, hon var trött och regnet smattrade mot hennes päls, hon höll på att snubbla och insåg att hon kanske skulle dö, och om inte hon gjorde det kanske valparna skulle det...
Hon fick syn på en öppning till en grotta och sprang fram dit, det var trångt att klämma sig in, hon kände hur väggarna tryckte på hennes, bredare än vanliga, mage när hon försökte klämma sig in.
Hon var halvägs igenom när hon såg att någon annan redan var där
"Får jag snälla söka skydd? jag är gravid förstår du och regnet är hårt"
Hennes röst var silkeslen och helt utan hotfulla intentioner.
Hon tyckte sig känna igen vargen men kunde inte sätta fingret på varifrån.

En plötslig röst fick varghanen att se upp, och öronen drogs bakåt. Gestalten var allt för bekant, men han kunde inte sätta fingret på vart han hade sett den tidigare. En krypande känsla, en varning, talade om för honom att detta inte var någon han hade gillat och han tog ett snabbt beslut att inte lita på främlingen.
Hennes röst var dock helt normal, inte hotfull eller något vilket fick honom att tveka. Att komma i trevligt sällskap var bättre än dåligt om man var skadad, som han var. Plikten som spion, lönnmördare sa dock att det inte var en bra idé och de senaste månaderna hade han helt förlitat sig på sitt yrkes reflexer. 

Midnight dolde sina sår mot stenväggen, försökte att se så oskadad ut som möjligt. Den röda blicken låstes fast på honan och han sökte efter hennes ögonkontakt. 

"Och vad gör en dräktig i detta landskap? Knappast passande att uppfostra valpar i en av dödens kära fällor." Hans ton var även den silkeslen, men till skillnad från henne på ett nästan skrämmande sätt. Ett snett, kyligt flin klädde för en stund hans ansikte, sedan så vek han bort blicken av irritation då åskan mullrade en till gång, högre än tidigare.

Lea gillade inte hur den andre vargen betedde sig, men hon var ju inte som sitt alter ego och log därför innan hon svarade
"Jo, platsen jag tänkte föda upp dem på brinner, så jag tänkte ta den här vägen till någon säkrare plats, jag har hört om en stor skog på andra sidan bergen"
Hon såg på honom, han såg lite skräckinjagande ut, men hon kunde, om hon ville, låta Ria ta över för att försvara henne och valparna...
Hon synade honom och han verkade dölja något, vad de kunde vara fick henne att tveka litet
"Jag tycker mig känna igen dig, och som min mamma sa, folk du känner igen men inte känner är vänner du ännu inte träffat"
 Hon kröp in helt i grottan men stannade vid ingången

Brand? Hade en av numooris skogar börjat brinna? Vilken? Han förvånades. Den enda riktiga händelse som han visste involverade eld var döda skogen, men det hände innan han föddes och han hade ingen större kunskap om det.

Midnight lyssnade färdigt på vad hon sa, rättade henne med en nick. "Kawazatri." Platsen var omöjlig att glömma, som deras träningsområde och grund till planerna.

Det var obekvämt, såren skavde mot grottans golv, och han bytte hållning för att undvika smärtan i kroppen. Ena ögat kneps ihop hårt, det andra såg - med viss möda - vakande på honan.
"Jag har råkat ut för samma tanke. Den sistnämnda är dock en lögn talad av alla idioter som tror det finns hopp i världen." Hans flin blev till ett stelt leende, och han skakade ogillande på huvudet då hon tog sig längre in.

Hon hade lämnat Kawazatri ett tag, trots att brodern bättrat på sig något enormt så ville hon ha koll på honom, hon visste aldrig om han skulle ta tillbaka på den där vägen, som en skam. Hon hoppades att hennes träning drivit ut den lilla fega råtta som varit hennes broder när hon funnit honom. Hans doft hade lett upp i bergen, så därför var hon också där nu. Gick på de steniga stigarna och letade sig fram i det ihållande regnet, som piskade hennes rygg. Ja Han skulle få betala för att han varit borta för länge utan att avlägga en rapport. Han borde veta vad som gällde vid det här laget, och att Tvinga ut henne i regnet var inte populärt. Men trots det flammade skuggmanen, även dem missnöjda. Men turen vände, för skuggorna viskade om en grotta i närheten, Nöjt stegade hon ditåt. hennes broder kunde hon finna när regnet lättat. Men till sin förvåning så hörde hon hans röst, tillsammans med en annan honas i Grottan och hon smög, gömd bland skuggor, in i grottan, de skulle säkert se henne, men det var värt att testa. Synen av brodern var inte vacker, nej den var förnedrande. 

Han saknade ett stycke kött på halsen och hade allmänt sår över kroppen. Irriterat blottade hon tänderna. Ja, hon hade haft rätt, han var fortfarande något av en skam. Hon skulle väl få träna honom hårdare, straffa honom då han gjorde fel. Ja, men nu visste hon att det skulle bli svårare då brodern blivit starkare.

Hon släppte skamfläcken till sin bror och fokuserade istället på honan, vars mage var spänd och rund, valpar. Så hon var dräktig? "Främling" hälsade hon dovt och stelt. Den evigt föränderliga blicken sökte efter den andras. 

[Shady är så kärleksfull <3  Jag fick för mig att gå med här jag xD om detta ogillas kan jag gå ur :c]

Lea kollade på den andres skador och hon kände hur Ria klöste bak i tankarna, hanen var lite fientlig av sig, hon gillade det inte det minsta, Ria fortsatte att klösa och skratta, vilket gjorde allt än mer obehagligt...

Lea lyssnade på vad han hade att säga och det han sade gjorde henne lite upprörd, vilket fick henne att tillfälligt tappa fokus från Ria.

Rialea såg plötsligt ner i marken och skuggor tycktes med ens hoppa ut ur hennes kropp, de dansade och virvlade, täckandes väggarna och smekandes hennes dräktiga kropp...
En ljus fnittring, mycket olik den Lea nyss hade kom från hennes strupe.
Hon såg upp på Midnight med ett vridet leende och uttalade sig
"kunde inte sagt det bättre själv!"
Midnights sår fick henne att rysa av välbehag och hon slickade sig om munnen
"minns du mig nu?"

Strax kom en annan tik in, den tittade på Midnight sedan henne, hon ignorerade den för tillfället men fnittrade fortfarande ljudligt.
[Skrivet från mobil...]

Skuggor bildades som från ingenstans, och han såg på främlingen igen. Nu, vid hennes.. Förändring - Mid kunde inte kalla det något annat - kände han genast igen henne. Ria? Vad fick henne att driva hit, och varför hade hon valt att skaffa valpar? Han drog upp överläppen, blottade tänderna. Vilket tillfälle för henne, nu när han inte hade orken att strida.

Det ständiga viskandet bakom honom och en förnimmelse av närvaro, en allt för bekant, fick hans öron att åka fram och han såg kallt åt hållet. På sin syster som "smög" in. Varför försökte hon ens? Efter träningarna kunde han hennes mörker bäst, om man räknade bort systern själv. 
"Shady" Han sa det kort, lite som en hälsning fast ändå inte. 

Uppmärksamheten Rialea hade fått ägnades åt syskonet. Hon skulle bli arg, och de redan stränga straffen skulle bli ännu värre.  
Egentligen var han inte förvånad av att se henne där. Det var ett tag sedan han hade återvänt.

Midnight hälsade med hennes namn, som om han trodde att det var ett tillåtet privilegium i det här fallet, det fick han tillbaka när han bevisat sig värdig, därför gjorde hon inte en enda antydan till att svara, eller ens ha hört honom. Blicken var stadigt fäst på främlingen. "och vem kan detta tänkas vara?" henne röst var låg, ganska djup, men ändå len och förrädisk. Frågan var inte riktad mot hennes bror, utan den var direkt riktad till främlingen. Hon röde sig, tillsynes omedvetet, mot Midnight, blockerade främlingens väg, men inte för att beskydda brodern, nej, bara för att stoppa främlingen. Få denne att koncentrera sig på henne istället för Mid.

[Kortis svar 8D]

Ria fnittrade åt främlingen som klev mellan henne och Midnight
"Vem? Jo, vart ska jag börja?" hon satte sig tillrätta och hade den mordiska, maniska blicken fäst på Shady utan att blinka
"Jag är Ria, Smärtans sändebud, skuggans fnitter, Dräparen av föräldrar och Tuggaren av söta ekorrar" 
Hon fnissade ljudligt och vred huvudet på snedden
"Den sista är min personliga favorit, gör Lea galen" Hon började mumla saker för sig själv och det mesta var otydbart, men få enstaka ord hördes som 'men jag är ju galen' och 'var tyst du vet inget om mig'
Hennes huvud såg tillbaka på Shady med en snärt och ett illvilligt leende spred sig på hennes läppar
"Och vem är du?" sade hon

Shady svarade inte. Vilken förvåning! Han skakade hopplöst på huvudet, reste sig med en sur min som säkert inte betydde något för henne. Sedan, då Ria väl började prata sköt bort smärtan. 
"Bara det?" Om sanningen skulle fram var han föga imponerad. 

Den lila-svarta tiken hade åter börjat prata - denna gång dock inte med honom. Han var ignorerad igen. 

Irritationen växte och han koncentrerade sig istället på rummets skuggor. Vad kunde han göra? Systern skulle bara fräsa åt honom och han kunde inte göra något i sitt tillstånd. 

[Koort, men vet inte riktigt vad han ska göra. Känns inte som om han har någon större delaktighet i samtalet xD]

Midnight sura min gjorde så att hon ville skratta, var ha inte för söt ibland? Honans presentation, den var föga imponerande, men det fanns potential, det fanns alltid potential. Hon höjde huvudet, honans tillägg var underligt, vem var Lea?. Hon började sakta närma sig honan, fixerade henne med den flytande blicken. "Jag är Shady, Chaibos tjänare, en skugga i natten" Hon log och kastade en snabb blick mot sin broder, var det denna hona som skadat honom? Var det därför som han verkade så irriterad av hennes blotta närvaro? Eller var det bara någon han omedvetet ogillade. Hon stannade upp enbart några steg från honan och granskade henne. "Säg mig, vad vill du uppnå här i numoori?" hon lade huvudet på sned, leendet låg kvar på läpparna. Ja kanske kunde hon få med denna hona, och än bättre skulle det vara ifall hon födde sina valpar i flocken, för nog såg hon att hennes buk var rundad av valpar, för då kunde hon träna dem själv. Lära dem vara osynliga i skuggornas mörker, med den kraften eller inte.

Ria rynkade på pannan åt tikens fråga, hade hon någonsin tänkt på det? var det aktuellt i hennes huvud? hon kände något som var obekant för henne, något som inte var av hennes natur.
Hon ignorerade det för stunden, och log så vänligt hon kunde förmå (Vilket mest liknade en grimas)
"Uppnå? Det var en underlig fråga... Jag vill väl, jadu..."
Hon blev tyst en stund innan hon sken upp i ett äkta leende
"Jag vill Skriva in mitt namn i historien i blod"
Nu insåg hon vad hon kände inför denna tik, det var respekt.

Hon granskade tiken noga, lade varje förändring i ansiktsuttrycket på minnet. Något sade henne att detta inte var en hona att leka med, inte så att hon var allt för kraftfull men hon verkade inte ha alla skruvar på rätt ställe. "Säg mig Ria" började hon och började närma sig honan "Skulle du vara inresserad i att följa mig och uppnå det målet?" Hon kasatde ännu en snabb, nästan omärkbar, blick på sin broder, undrade stila vad han skulle tycka om det. Inte verkade han gilla Tiken iallfall. Men hon brydde sig inte vad Midnight tyckte om de personer hon ansåg ha potential. Han fick elt enkelt finna sig i det.

[kort och Derp till er 8D]

Ria såg på Shady med en intresserad blick, hon skulle nog följa med, hon behövde skydd tills valparna var födda trots allt.
"Jag följer med" Fnissade hon "Meen jag kan inte lova att jag är jättelydig"
Hon sneglade mot Midnight och log mot honom
"Verkar som om vi kommer spendera Myycket tid tillsammans" 
Retade hon och räckte ut tungan innan hon satte sig ner och såg på Shady igen.
"Så, Shady, när kan jag börja?"

Midnight hade hållit sig utanför det samtal de två tikarna förde, men öronen var spetsade och han lyssnade spänt. Han misstyckte till systerns erbjudande, samtidigt som en liten del av honom sade att det kanske, kanske kunde fungera. Om det gick att tämja det galna sinne Ria bar på. Hon kanske kunde få belöningar i form av smärta? Han hostade till, ett kvävt skratt, och blickade på skuggvargen. Hon var större än både honom och Shady, men var knappast lika respektabel som den ärrade hona som gick henne till mötes. Shady var verkligen något. Han flinade för sig själv, upp i taket, och drog en suck. Svarade kommentaren utan att möta den lysande blicken med sina röda.
"Haha, ja. Tyvärr."

Trots att honan verkade smått galen så gillade hon henne, Speciellt hennes kommentar, men om hon ska vara ärlig så var Mid inte heller så dålig med kommentarer. Men han hade ännu inte bevisat mer än så. Vilket var en besvikelse. Men han hade fortfarande tid, hon skulle fortsätta träna honom. "Du har max ett månvarv på dig att ta dig till Kawazatriskogen, vi skickar någon att möta dig där" Hon kastade en blick på brodern, kanske skulle han få en extra chans redan nu? "Mid här kan fylla i med mer information" Hon gjorde en kort paus för att spänna blicken i honom "Och dig väntar jag att få se igen om redan två Solvarv" Med de orden tog hon sig ut i det piskande regnet igen, trots farorna. Nu fick Mid klara sig själv.

[Drar mig ur c: Känner att Shady tog över för mycket ^^']

Avslutat - Ria följer med dem? c':