(Privat till Blair.)


Bergen. Här hade han inte varit på länge. Han hade inte riktigt varit någonstans på länge, utan hade hållit sig inne i Relictus en lång tid. Han visste inte varför, men han hade inte heller haft någon önskan om att lämna den platsen heller. Det var en vacker plats och det var det närmaste han kunde kalla hem.

Till slut hade dock rastlösheten tagit över och han tvingades ut ur den för att inte bli helt galen. Han var lite underlig, på det sättet. En del av valpens hunger efter lek blandades med vampyrens hunger efter, ja, blod. Under hans sista tid vid liv höll han just på att träda in i tonåren, men hann aldrig riktigt göra det utan fastnade i något slags mellanting. Han hade perioder då hans åldrade medvetande var tålmodigt och lugnt, och andra då det verkade som om ett spöke av hans levande jag fick honom att vilja se och göra saker, något han inte var det minsta intresserad av under de mognare perioderna. 

Han hade alltså givit sig ut på en vandring och låtit tassarna sköta tänkandet utan att bry sig om vart de förde honom. Han hade hållit sig i befolkade områden så att han aldrig behövde gå hungrig och hade aldrig fått problem med att hitta skydd för dagen att slumra i. 

Vampyren stannade vid en klippkant på det berg han befann sig på och blickade ut över nattlandskapet. Han kände den eviga hungern som ett sug inom sig. Den svidande strupen. Fundersamt såg han sig omkring uppe på klippan. Att hitta ett byte här uppe var inte lika lätt som nere på marken. Färre passerade här. Han visste att han skulle behöva söka sig till en av stigarna längre ner. 

Efter några timmars vandring och skuttande mellan klippor var hungern riktigt stark. Tavar kände sig som en falnande låga, försvagad och flackande. Om han inte fick tag i föda skulle han säkerligen bli fast här uppe tills någon lyckligt ovetande individ råkade passera, och det kunde dröja veckor. 

Han behövde dock inte oroa sig över något sådant, insåg han, när han kunde känna doften av varg. Han stannade mitt på stigen, som var bred och kantades av branta klippväggar som var minst tre meter höga. Främlingen skulle inte kunna passera utan att möta honom. Han väntade. Snart kom främlingen runt den sväng som stigen tog ungefär tjugo meter framför honom. Främlingen fick syn på honom och stannade, uppenbarligen chockad på grund av att denne inte känt någon doft. Främlingen började gå igen, närmade sig honom troligtvis för att försöka se honom bättre. Han visste att de levande hade sämre syn, särskilt om natten. 

Tavar hade en smidig taktik som han använde när han var för svag för att slösa energi på en jakt.
"Hjälp... mig..." viskade Tavar. Dramatiskt. Ett litet leende, gömt från främlingen. Han blundade och gjorde sig liten. Främlingen skyndade sig fram till honom. Dum, naiv. Tavar hörde hans hjärtslag och hungern förstärkte ljudet till en dånande trumma som nästan stängde ute allt annat. 
"Är allt som det ska? Är du skadad?" frågade hanen. "Var är dina föräldrar?" 
Tavar slog upp de gröna ögonen och stirrade främlingen i ansiktet. Ja, var fanns hans föräldrar? Tavar visste inte vilken plats som väntade de levande efter döden, bara att han själv troligtvis inte skulle dit.
Han kände inte för att föra konversation med denne främling, hungern var för stor. Han gjorde ingen större sak utav det utan bet tag i hanens strupe för att sedan knäcka den, likt en kvist på marken i skogen. Äntligen. Han drack girigt, besluten att tömma hanen på varenda droppe blod som fanns i hans ådror.

Flocken skulle snart ge sig iväg. Blair hade gett dem tills gryningen att samla ihop sina ägodelar innan resan började. Vissa spenderade tiden sovandes, andra med att samla ihop sina ägodelar. Blair själv hade annat i tankarna. Han hade åter styrt tassarna till Raukakekejdan. Eftersom han inte visste om de någonsin skulle komma tillbaka till Kawazatri kändes det bra att ta farväl av barndomshemmet innan Occultos styrde stegen vidare.
  Utan vidare brådska travade han på. En hel natt var mycket tid, och han föredrog att inte stressa sig igenom det här. Lugnt lekte han runt med vinden, andades in dofterna som den förde med sig. En främling hade passerat här inte långt före Blair. Om han ökade på stegen hade han nog kunnat komma ikapp denne, men han kände sig inte manad.
  Istället snuddade han tveksamt vid förvarningen. Det var en kraft Blair sällan använde. Inte bara för att den var svår att kontrollera, men också för att han inte tyckte om vilket grepp den fick om honom när han väl använde den. Shady manade honom alltid att ta kontroll över kraften, att lära sig kontrollera den.
  Försiktigt, mycket långsamt lät han förvarningen ta över hans sinnen. Nästan omedelbart kände han nya lukter. Doften av varg han nyligen känt, blandat med blod. En bild av två vargar, den ena liten, nästan valp. Den andra lutade sig över den lille. Bilden försvann så snabbt att Blair inte hann reflektera över den. Fler sinnesintryck dundrade fram. Blod. Svart päls. Känslan av sten under tassarna.
  Han bröt sig loss ur kraftens grepp. Trots att det var natt fick honom att blinka som en nyvaken valp. Förvirrad av sin syn fortsatte han i nästan ännu långsammare takt.

När han svängde runt ett krön slog både känslan av förvirring och igenkännande till. Scenariot i hans dröm verkade inte längre stämma. Den mindre, svartpälsade stod lutade över den andra, som låg orörlig. Blair visste instinktivt att den liggande vargen var doftens ägare. Den andre verkade sakna doft. Förvånat stod han kvar och iakttog scenen. Vad i... ? Vingarna var halvt utfällda, sliten mellan den instinktiva viljan att komma bort från den doftlöse och mellan den morbida nyfikenheten över situationen.

Vampyren var så uppslukad av sitt eget att han inte märkte att ännu en främling vandrade på stigen förrän denne var inom synhåll och doften var stark. Tavar lyfte snabbt huvudet från sitt byte för att stirra på hanen. Mörkt blod droppade från hans käke. Ögonen lyste gröna av nytt liv - främlingens liv. Den nya främlingen var en ung hane, precis som hans måltid. 
Tavar slickade sig om nosen för att fånga upp blod och slet inte blicken från hanen.
"Nu hade du tur, yngling. Du var inte den första jag mötte här." Ett brett leende trädde fram på hans ansikte och blottade tänderna som var rödfärgade av måltiden, även de onaturligt långa hörntänderna. Han klev över liket och gick fram till främlingen, nosade nyfiket på honom.

Något var fel, riktigt fel med den svarte främlingen. Blair hade inte kunnat sätta tassen på vad, förutom det med lukten. Att träffa någon utan lukt var obehaglig. I och för sig kunde han göra något liknande med sin vind, men inte alls lika isolerande.
  Främlingen verkade ha insett Blairs närvaro. Han höjde huvudet. Lysande gröna ögon, obehagligt lysande mötte Blairs. Blod droppade från käken. Nu när han fritt kunde se den liggande vargen såg han ett sår i nacken, där det nu mycket långsamt pumpades ut blod. Var vargen ens vid liv? Eftersom bröstkorgen inte rörde sig så antog han att så inte var fallet.
  Den svarte steg över liket.
  "Nu hade du tur, yngling. Du var inte den första jag mötte här." Blair såg med viss vaksamhet på hur den andra närmade sig. Trots att han inte ryggade tillbaka när den andra nosade så kröp det i honom.
  "Yngling?", svarade han. Trots att Blair kände på sig att det här inte var någon vanlig varg så kunde han inte låta bli att svara.
  "Du kan inte vara mycket..." Han studerade den andre ingående. "... yngre?" Jo. Kroppen var fortfarande valpig, även om den svarte talade som en gamling. Något med den här främlingen gjorde honom mycket nyfiken, även om han var på helspänn. Man kunde kalla Blair mycket, men dum var han inte. Något stod inte rätt till här.

"Yngling?" sa främlingen. Tavar nosade. Hanen luktade som liv, som blod. Det var en fin doft. "Du kan inte vara mycket... yngre?"
Han slutade nosa, tog ett par steg tillbaka och mötte roat hanens blick. Skakade svagt på huvudet.
"Jag har sett flera generationer av er födas, leva och dö. Inte mycket att se, dock. Ni duger till föda, men inte mycket mer än så."
Han återvände till sitt byte, bet tag i det och drack det sista av blodet. Främlingen hade redan börjat kallna. Hans ögon stirrade oseende upp mot stjärnorna.
"Vackert, eller hur?" suckade Tavar. Hans blick vilade inte på den majestätiska natthimlen, utan på liket under honom. Den mörke flyttade blicken till främlingen och leendet blev snett.
"Mitt namn är Tavar, yngling. Ge mig ditt om du vill, eller behåll det för dig själv. För mig kvittar det."

"Jag har sett flera generationer av er födas, leva och dö. Inte mycket att se, dock. Ni duger till föda, men inte mycket mer än så." Den svarte återvände till liket. Blair såg på den döda vargen. Blicken var tom. I den mörka blicken speglades stjärnhimeln. Av någon anledning såg det ännu mer groteskt ut.
  Det var inte att den svarte så obrytt hade dödat någon som störde Blair. Hade det varit problemet hade han varit en hycklare. Nä, det som störde honom var att den andra kalasade på likets blod. Tanken framkallade en äcklad känsla hos Blair. Urk.
   "Vackert, eller hur?" Blair hummade till svar. Döden fascinerade honom, men han kunde inte säga att den var vacker. Blair mötte den svartes lysande blick när han flyttade den mot fakargen.
   "Mitt namn är Tavar, yngling. Ge mig ditt om du vill, eller behåll det för dig själv. För mig kvittar det."
   "Blair", svarade han och rättade till vingarna så att de stadigt låg vid hans sidor. Om inte annat så kunde det kanske få Tavar att sluta kalla honom yngling. Det var trots allt inte Blair som såg ut som en valp. Tanken fick ett flyktigt leende att svepa över de mörka läpparna.
   "Du är ett av Nattens barn.", konstaterade han sedan. Det var en av godnattsagorna hans mor hade berättat för kullen när de skulle sova.

"Blair." sa hanen.
Tavar lät tungan tvätta blodet från nospartiet ännu en gång.
"Blair." upprepade han. Namnet var sötare än dess ägare.
Efter en kort tystnad konstaterade hanen fakta.
"Du är ett av Nattens barn." 
Leendet försvann från Tavars läppar.
"Det stämmer." svarade vampyren. "Det är därför jag livnär mig på vargablod." 
Han tippade huvudet på sned och betraktade främlingen, Blair. 
"Men du är väl inte rädd, eller hur?" 
Han rörde sig plötsligt fort, men en vampyrs hastighet, och stod med ens alldeles framför hanen. Släppte inte hans blick. Ansiktet visade ingenting, utan hans fokus låg helt i att läsa Blair.

Tavar bekräftade vad Blair konstaterat. Fakargen mötte stadigt vampyrens blick. Trots detta hann han inte reagera när Tavar rörde sig framåt. Det gick så fort att den svarte blev suddig, men på ett ögonblick hade han rört sig fram och stod rakt framför, väldigt nära. Vampyren hade rört sig flera meter på mindre än ett ögonblick.
   Blair hade knappt hunnit reagera. Han stod fortfarande kvar, även om det plötsliga förflyttandet hade tagit honom med överraskning. Lederna kändes stela. Blair vägrade dock vika undan med blicken från vampyrens gröna ögon. Han tänkte inte visa sig feg och likna ett byte.
   "Men du är väl inte rädd, eller hur?" 
   "Rädd... Nej. Inte mer än vanligt förnuft." Blair var definitivt på sin vakt på allt den svarta hanen gjorde, men han var också för nyfiken för att riktigt låta sig skrämmas. Han fortsatte att stadigt möta den andres blick, men ett okynnigt leende lekte nu på läpparna.
   "Men jag är inte gay heller, sååå..." Blair tittade menande på att avståndet nu var mycket mindre än förut. Fundersamt undrade han om Tavar skulle bli generad nog att backa eller om vampyrer helt enkelt var för gamla för sånt.

"Rädd... Nej. Inte mer än vanligt förnuft." Hanen hade alltså vett nog att inte vara orädd. Tavar var nästan besviken - det var underhållande när de inte var rädda alls. Å andra sidan var det bara patetiskt när de knappt kunde stå på benen i hans närhet.
Blair fällde en kommentar rörande deras plötsliga närhet. Tavar's ögon smalnade medan han höjde hakan och lade huvudet på sned. 
"Försöker du göra narr av mig?"
Det verkade som om hanen var en sådan som spelade spel med folk, vilket vanligtvis var hans egen grej. Tavar hade inte mött någon likadan på många år. Det var... underligt.
"Jag kan klargöra för dig att jag inte finner dig det minsta attraktiv, Blair. Det enda åtråvärda med dig är blodet i dina ådror."

"Försöker du göra narr av mig?"
    Svaret var naturligtvis ja, men det skulle Blair aldrig erkänna. Att göra det skulle ta udden av det roliga.
    "Inte alls", svarade han med ett bekymrat ansiktsuttryck. "Jag är helt okej med att vara-" Vampyren avbröt honom.
   "Jag kan klargöra för dig att jag inte finner dig det minsta attraktiv, Blair. Det enda åtråvärda med dig är blodet i dina ådror."
   "Charmigt", muttrade han. "Blir det inte ensamt att leva för alltid?"

"Blir det inte ensamt att leva för alltid?" 
Tavar himlade med ögonen.
"Din omtanke är rörande." sa han torrt.
Han övervägde att bara döda hanen på en gång, men var fortfarande mätt. Det tog emot att slösa friskt blod när chansen fanns att de skulle mötas igen, när han var på jakt. 
Han förflyttade sig snabbt tillbaka till det kallnande liket, bet tag i dess ena ben och släpade det till kanten av stigen. Han stirrade på liket utan att se det. Hanens ord låg kvar i hans sinne. 
Blir det inte ensamt att leva för alltid? 
Han rynkade pannan. Inte en muskel i hans kropp rörde sig. Vinden susade svagt, strök bergen med sina svala händer.

"Din omtanke är rörande." Tavar flyttade sig iväg. Blair såg på medan han flyttade liket till kanten av stigen. Vampyren såg inte på honom. Han kunde bara se den svartes rygg. En siluett i mörkret. Blair undrade om han hade sårat hanen. Lite ställd av den plötsliga tystnaden la han huvudet på sned. Borde han avlägsna sig? Ännu hade han inte besökt vad som varit hela meningen med utflykten.
   "Jag är på väg till platsen där jag växte upp." Han såg mot vampyren. "Det är inte långt. Du kanske vill följa med?" Egentligen visste inte Blair varför han ens föreslog det. Kanske var det för att.. gottgöra? vad som än gått snett.

"Jag är på väg till platsen där jag växte upp." sa hanen plötsligt. Ljudet väckte vampyren ur stirrandet. Han ruskade lätt på huvudet och blinkade. Platsen där han växte upp... Tavar mindes inte var han själv växte upp. "Det är inte långt. Du kanske vill följa med?"
Han stelnade till. Sedan vände han sig om. Vad sa hanen just? Tavar stirrade på Blair. För första gången på länge fann han sig vara mållös. Främlingen förstod det nog inte, men ingen sa något sådant till Tavar. Ingen talade så till honom, frågade om han vill hänga med någonstans, det hände bara inte. Åtminstone inte under hans tid som vampyr. Han var så ovan vid handlingen att han bara förbryllat såg på Blair. 
När han återfick talförmågan knep han ihop ögonen, skakade på huvudet och spände blicken i hanen.
"Varför talar du till mig sådär?" Som om jag vore levande och inte ett odjur som faktiskt tycker om att döda. 
Han förstod inte. Det var obegripligt. För hanen var det säkerligen som i princip vilken konversation som helst, men inte för vampyren. Han började undra om hanen försökte driva med honom.
"Och varför tror du att någon som jag skulle vilja göra sällskap med någon som dig?" Snarare; varför trodde Blair att någon som han skulle vilja göra sällskap med någon som Tavar? 
Den svarte lät inte hånfull, utan endast rent förvånad.

Tavar blev stel. Blair såg mot honom när vampyren vände sig om och förbryllat stirrade på honom. Det såg ut som om Blair hade visat upp en liten skalbagge eller dragit ett skämt på ett främmande språk.
   "Varför talar du till mig sådär?" Kanske var vampyren van vid att man endast pratade till honom i terror? Det skulle knappast förvåna fakargen, men vampyren lät snarare förvånad än hånfull eller förnärmad. Blair visste inte riktigt vad Tavar förväntade sig för svar, utan lät honom fortsätta.
   "Och varför tror du att någon som jag skulle vilja göra sällskap med någon som dig?" Fakargen såg lättsamt på den andre.
   "Jag antar att du inte har något annat för natten planerat, så varför inte?" Han vände sig mot en liten stig som anvikte från den som de stod på. Den lilla stigen slingrade sig in i berget. Ungefär två hundra meter bort låg lyan. Det var inte långt, som lovat.
   "Kommer du?" Han vände tillbaka blicken mot Tavar och log. Det var inget hånfullt leende, snarare lurigt. Hans ögon glimmade.

"Jag antar att du inte har något annat för natten planerat, så varför inte?" sa Blair. Tavar såg på den lilla stigen, sedan på Blair, sedan på liket, för att till sist se på Blair igen. 
Han hade faktiskt inget annat planerat. Han hade aldrig något planerat.
"Kommer du?" 
Tavar tvekade först, men gick sedan efter. Han visste inte riktigt vad han höll på med och inte heller varför, men han hade inget bättre för sig. 
"Demetrius skulle slita huvudet av mig om han visste om det här." sa Tavar. Efter en stunds eftertanke insåg han att det gjorde honom nöjd. Han avskydde den vite.

Aha! Ett nöjt leende spred sig över Blairs läppar när vampyren efter en viss tvekan följde efter. Han dolde det noga och fortsatte framåt, nöjd med sig själv. Han fann vampyren intressant nog för att inte vilja avsluta mötet än. Det var knappast varje dag man träffade en vampyr.
   "Demetrius skulle slita huvudet av mig om han visste om det här." Blair såg tillbaka mot Tavar som gick bakom honom.
   "Vem är Demetrius? Din farsa, farfar, odöde kompis?" Han tystnade för en kort sekund och flinade. "Din tama skalbagge?"

"Vem är Demetrius? Din farsa, farfar, odöde kompis?" 
Tavar öppnade munnen för att svara men blev avbruten av Blairs nästa förslag. "Din tama skalbagge?"
"Väldigt roligt, Blair." sa Tavar. "Nej, Demetrius är en annan vampyr som är mycket äldre än mig. Det var han som tog mig ifrån livet och gjorde mig till ett av nattens barn."

"Jag beundrade honom först, men han såg mig bara som en slav. Han förväntade sig oändliga mängder respekt utan att förtjäna det."
Tavar mindes hur den gamle hade kunnat slänga runt honom likt en trasdocka, slängt in honom i träd och liknande. De ljusa, kalla ögonen. Tavar var inte rädd för honom, men han skulle gärna se honom brinna i solens sken.
Det var underligt att gå och prata med en av de levande. Han äcklades av sig själv för att han tyckte om det. 
En liten stunds tystnad. Tavar var försjunken i tankar som handlade om de levandes värld. En värld han inte varit en del av på länge. han insåg att han inte ens visste vilka flockar som levde där. 
"Blair?"

Blair lyssnade till Tavar som förklarade. På något sätt hade fakargen bara utgått från att vampyren bara en dag funnits. Att han kanske haft ett liv innan förvånade Blair. Det kunde förklara varför Tavar såg så ung ut. Om han inte haft någon kontroll över när han själv blev vampyr så kunde man knappast klandra honom för det unga utseendet.
   "Blair?" Blair såg mot Tavar och hummade, utan att stanna.

Tavar harklade sig.
"Vilka flockar finns just nu i detta land?"
En stor uggla flög över dem och kastade en svepande skugga över marken i månskenet.
"Jag minns inte mycket av hur det såg ut när jag levde vad gäller flockar, bara att min familj grundade en. Isil... nånting."





(extremt kort lol)

"Vilka flockar finns just nu i detta land?" Blair kastade en blick bakåt.
    "Devils, Occultos, vilket är min flock, Draugai-" Det Tavar sa fick Blair att tvärstanna. Benen hade blivit till is. Han vände sig förfärat om. Hade Tavars familj grundat Isil Anar? Blair hade ingen aning i fall Black ärvt tronen eller övertagit den. Fakargen bad kort om att det inte skulle vara Ronias farfars farfar eller något liknande som han kommit att möta. Det skulle kännas skumt.
   "Isil Anar?", sa han med en illa dold blandning av förfäran och missnöje. Usch. I ett försök att släta över sina upprörda känslor skakade han på huvudet.
   "De gillar inte mig något särskilt, åtminstone inte Black." Han såg på Tavar och insåg att denne nog inte kunde alla namn. "Flockledaren."

Tavar kände bara igen namnet Devils, de andra var för nya. Han såg nyfiket på när Blair reagerade på vad han senare sagt.
"Anar." sa han. "Just ja. Isil och Anar..." Han kunde inte minnas hur syskonen såg ut. 
"De gillar inte mig något särskilt, åtminstone inte Black. Flockledaren."
"Jag har aldrig hört hans namn, som du talar om, men om jag minns flocken rätt så har den ett gott hjärta. Varför tycker de inte om dig? Vad har de för anledning?"




(Tavar slogs med Black efter att denne kommit på honom med att skada dennes partner, men han fick aldrig veta Blacks namn eller flock. Dessutom är det ett suddigt minne.)

Det var inget namn Tavar kände igen. Blair visste inte om han kunde slappna av ännu. Vampyren hade sannerligen inte koll på så mycket, vilket betydde att han mycket inte kände till alla sina släktingar. Blair bestämde sig för att Tavar nog inte skulle bry sig oavsett.
   "Varför tycker de inte om dig? Vad har de för anledning?" Ett lågt 'hehe' undslapp Blair. Han flinade men plockade upp tempot igen och började gå.
   "Förvånande, jag vet, med tanke på min charm och förtjusande yttre." Han fuktade tankfullt nosen. "Det är en ganska lång historia egentligen." I stora drag redogjorde han hur fejden hade börjat hos Ophelia. Trots att han inte sa det, gick det inte att undgå hur rösten blev varm och sorgsen vid minnet av den ljusa tiken.
   "De glömde aldrig Ophelia, även om hon inte är kvar hos oss längre." Han insåg att det lät som hon var död, och ändrade sig snabbt. "Hon... lyckades rymma." Det var bara halva sanningen, men i alla fall ingen lögn.
   "Oavsett. På grund av det så har alla i Isil Anar ett automatiskt ogillande av alla från Occultos, men Black ogillar mig extra mycket eftersom jag..." Han harklade sig och flinade tillbaka mot vampyren. "Eh... bekantade mig med hans dotter." Leendet falnade lite. "Han pajade det, förstås."

Tavar lyssnade när hanen berättade. 
"På grund av det så har alla i Isil Anar ett automatiskt ogillande av alla från Occultos, men Black ogillar mig extra mycket eftersom jag... eh... bekantade mig med hans dotter. Han pajade det, förstås."
Vampyren drog på munnen. 
"Och du har riktiga känslor för den här dottern?"

"Och du har riktiga känslor för den här dottern?" Blair rynkade pannan.
    "Riktiga känslor...", svarade han tankfullt. "Jag trivs i hennes sällskap. Vi är mycket lika, förutom att hon har något högre moral än jag har." Han flinade. "Medan vi fortfarande umgicks så var det nog äkta vänskap jag kände, eller i alla fall begynnelsen på det. Nu är det mest bitterhet och..." Han tvekade. Till sin egen förvåning hade han velat säga saknad, men han visste inte om hans stolthet lät honom erkänna det.

Tavar hummade bara till svar. Stigen hade tagit slut. 
"Så... är vi framme nu?" han såg sig omkring och sedan på Blair. 


(rekord på kortaste inlägget)