Något glad över att få något annat i tankarna vandrade Blair med blicken. Borta i mörkret avtecknade sig lyans mörka öppning. 
   "Så... är vi framme nu?" Han nickade utan att tänka på om vampyren kunde se det eller inte, och travade i rask takt fram till öppningen.
   Dofterna som en gång funnits där var borta. Det var lång tid sedan någon hade befunnit sig här. Inte för att van väntat sig att hitta något. Han undrade var Molok befann sig. Brodern hade varit den som stannat längst i lyan. Oavsett så verkade han ha gett sig av vid det här laget. Hanen kände ingen saknad vid tanken på sin broder. 
   Blair vände tillbaka blicken till klippavsatsen där han hittat sin mors döda kropp. Av liket fanns inga spår. Naturen hade effektivt städat upp efter sig. De gröna ögonen sökte sig mot Tavar.
   "Minns du din uppväxt?"

Han såg på medan Blair gick fram till en övergiven lya. Tavar behövde inte fråga för att förstå att den hade tillhört hanen och dennes familj. Han stod tyst medan hanen såg sig omkring. Det var tyst sånär som på vindens svaga susande. Det fanns inte många levande varelser så här högt upp. Tekniskt sett bara en - Blair.

Hanen tittade på honom. 
"Minns du din uppväxt?" 
Tavar rynkade pannan och tittade upp mot stjärnorna. Sekunder förflöt. Han rotade efter minnen. Allt han hittade var platser, intressanta möten, blod, offer han dödat som råkat stå ut från mängden. Det fanns inte mycket kvar från tiden som levande. Nästan ingenting alls, närmare bestämt. Han kunde minnas några ansikten, men namnen hade försvunnit. Det enda han kunde minnas från sina valpår var en känsla som han inte kunde sätta ord på, samt doften av hans mor. Han hade ett svagt minne av våldsamma lekar i gräs, att tumla runt och bita i öron. 
Han vände blicken mot Blair. 
"Nej. Inget konkret, bara att jag hade en. Men det var länge sedan nu, ingen av dem lever."

"Nej. Inget konkret, bara att jag hade en. Men det var länge sedan nu, ingen av dem lever." Blair såg tankfullt mot vampyren. Tystnaden låg emellan dem. Från någonstans i närheten hördes en uggla hoa. Den svaga nattbrisen fick några stenar att rassla till. Förutom det så var natten tyst. Först nu insåg han hur ensamt det måste vara att leva vidare i all evighet. Efter ett tag skulle familjen och alla de du älskade dö, antingen av ålder eller någon annan, dödlig orsak.
   "Är det värt det?", frågade han. "Att vara odödlig, menar jag. Väger fördelarna upp nackdelarna?"

Hanen undrade om det var värt det. Tavar såg fundersam ut.
"Mitt svar på den frågan ändras fram och tillbaka hela tiden, Blair. Oftast skulle jag svara att det är värt det - det finns inget som går upp mot känslan av denna styrka, snabbhet och makt. Att se rädslan och respekten i främlingars ögon innan man tar deras styrka och gör den till sin egen. Eller, så är det oftast. Det är så Demetrius vill att vi ska känna. Locura också. Hon brukar rycka tillbaka mig till verkligheten när jag börjar bli svag och tvivla på natten. I början var det inte så. Jag lärde mig att se er levande som värdelösa, lägre stående varelser. De lärde mig. Jag var såklart tacksam, för jag kände mig helt vilsen. Jag visste ju ingenting om detta... liv. Allt jag visste var att jag plågades av törsten - för den är smärtsam, det har den alltid varit, och att det enda sättet att stoppa smärtan var att döda en annan varg för första gången. De hjälpte mig förstå."
Tavar gick fram till stupet och satte sig ner. Han såg hur färgen på himlen började förändras i horisonten.
"Men ibland..." han tystnade. Det skrämde honom att inte känna igen sig själv. Han var van vid ensamhet, att inte känna eller tänka, bara jaga. Jämt. Nu hade han klivit ur sin komfortzon, ut på okänd mark. Han lät sig själv bli sårbar och det var obehagligt. Samtidigt var det, underligt nog, trivsamt. Han trivdes i att inte vara på sin vakt, ständigt på helspänn, misstänksam. Alla han mötte var antingen offer eller vampyrjagare, och nu hade den här hanen kommit och brutit mönstret. 
"Ibland, som nu, kommer jag på andra tankar. Förbjudna tankar." Hans blick flackade mot Blair innan den åter vilade mot horisonten. "Tankar om hopplöshet, rastlöshet... meningslöshet - mest av allt. Vad gör jag det här för? Jag är vid liv, ungefär, men jag lever inte. Jag bara existerar."
Han tystnade åter. Himlen hade börjat rodna svagt.
"Jag var en god varg, vet du." Han vände ansiktet mot Blair. "Innan." Han såg tillbaka ut över de stora vidderna. Skog, dimma, vatten, berg. Gryning.
"Min syster tyckte synd om mig när hon fick veta. Jag kunde se det på henne, medan min mun hotade att döda hennes valpar och mina ögon hade ändrat färg av en nytänd hunger. Jag lämnade dem utan att ta farväl. Jag hade en ny familj, för jag var ett nattens barn. Min mor sa att det var en förbannelse, ett straff för allt ont man gjort. Jag vet bara inte vad jag straffades för. Allt ont jag gjort har hänt först efter förvandlingen." Han drog på munnen, gav till ett kort skratt.
"Nej." suckade han. "Det är inte värt det. Men jag kan inte ändra någonting nu. Det är därför, antar jag, som jag så helhjärtat går in i rollen. Om jag tillåter mig själv att hålla fast vid mitt gamla jag kommer jag bli bitter och ännu mer patetisk än jag är nu. Nu är jag åtminstone fruktad."

Svaret Blair mottog var längre än han hade väntat sig. Kanske var det något som tyngt Tavar hjärta en längre tid, eller så kanske han bara ville svara ordentligt. Oavsett stod Blair tyst och lyssnade. Han kände igen Demetrius namn från tidigare konversationer, men Locura var nytt. Han undrade om vampyrer kunde ha vampyrmammor och pappor, eller om Locura helt enkelt bara var en... jämnlike?
   Blair såg på medan Tavar rörde sig fram till stupet. Under den mörka pälsen avtecknade sig konturen av muskler som han visste kunde föra vampyren fram i otroliga hastigheter. Av vad vampyren berättade, så kunde de antagligen mer än det. En kropp gjord för att döda. Det var en naturlig reaktion att frukta Tavar så som byten fruktade vargar.
   Men samtidigt såg han så ung ut. Kroppen var valplik, frusen i tid. Såg han likadan ut som den dagen som Demetrius förvandlat honom?

Himlens mörker hade börjat luckras upp vid horisonten och ersättas av ljusare färger. Gryningen. Han måste snart, mycket snart återvända. Trots det stod han stilla och lät vampyren tala klart.
   "Det är inte värt det. Men jag kan inte ändra någonting nu. Det är därför, antar jag, som jag så helhjärtat går in i rollen. Om jag tillåter mig själv att hålla fast vid mitt gamla jag kommer jag bli bitter och ännu mer patetisk än jag är nu. Nu är jag åtminstone fruktad." Blair nickade. Han visste inte riktigt vad han skulle svara. Medlidande skulle knappast göra saken bättre - han själv avskydde medlidande.
   "Min flock är på väg till Döda Skogen.", sa han långsamt efter en kort stunds fundersam tystnad. "Om du någonsin vill ta en kort paus från att vara fruktad kan du ju kalla på mig." Blair log lättsamt. "Vi kan... jag vet inte, käka sten? Fånga fisk?" Han försökte dra sig tillminnes vad han och Ronia gjort för att roa varandra. 
   Där stod han och erbjöd en vampyr att käka sten med honom. Även om Blair mentalt ville ge sig själv en smäll så lät han erbjudandet stå kvar. I en kall värld kunde sällskap vara viktigt.

"Min flock är på väg till Döda Skogen. Om du någonsin vill ta en kort paus från att vara fruktad kan du ju kalla på mig. Vi kan... jag vet inte, käka sten? Fånga fisk?"
Tavar såg roat på honom.
"Käka sten? Du är allt underlig, du." Han uppskattade att hanen hade lättat upp stämningen med sina fåniga ord. Av någon anledning kändes det som om det hade varit meningen, hellre än att han faktiskt hade för vana att förtära stenar. Åtminstone hoppades han det, för Blairs skull.
"Det skulle nog sluta med att jag käkade dig, istället." ljöd hans lama försök till ett skämt. Himlen blev ljusare för varje ögonblick som passerade.
"I vilket fall som helst..." Han reste sig upp. Dags att gömma sig. "... så är jag aldrig välkommen i närheten av flockarnas revir. Jag håller mig ifrån dem." 
Han började gå mot den gamla övergivna lyan. Den fick duga som skydd för dagen. Han kunde inte riskera att leta efter något annat om han inte ville brinna till döds i solens obarmhärtiga strålar. Han stannade precis i öppningen och såg sig om mot Blair.
"Nej... om du vill finna mig - av någon oförklarlig anledning - så bor jag i Relictus. Jag återvänder alltid dit efter mina vandringar." 
Han visste inte varför han sa något sådant, men av någon anledning ville han träffa den underliga hanen igen.
"Jag kommer att spendera dagen här inne." sa han med en nickning in mot lyans välkomnande mörker. 
"Måste gömma mig för solen, och så. Du vet." Han log snett.
"Farväl, Blair." Han gick in i skuggorna och försvann.

Blairs ord mottogs på ungefär samma sätt som han väntat sig, men han flinade ändå åt Tavars respons. Det kändes bra att vampyren svarade med humor, även om hans följande ord var allvarligare. 
   Fakargen hade nästan kunnat gissa sig till det. Han var ganska säker på att Occultos inte skulle vara så glada inför att möta någon som kunde slita dem alla i små stycken på några sekunder. För en sekund undrade Blair varför han då uppskattade sällskapet av vampyren. Sedan insåg han att han nog inte var så ytlig som han kunde ge sken av ibland.

.. eller så var han bara dumdristig. 

Blair följde vampyren med blicken då han försvann in i grottans mörker. Mycket snart hade den svarta pälsen försvunnit.
   "På återseende, Tavar.", sa han lågt och vände om. Det var tid att skynda tillbaka hem till flocken. I snabb trav påbörjade han vägen hem.

[Avslutat! <3]