Såriga, trötta, tassar stegar in i den färggranna skogen. Fantastiska träd i slående färg möter blicken. Trotts utmattningen lyckas Iyzebel registrera skönheten som hon ovetandes stegat in i. Vad oväntat med rödaktiga, höstlika träd nu på året. Värmen i skogen var inbjudande med tanke på den lilla isolering den tätliggande pälsen gav. Men mest uppskattat var ändå den betydligt mjukare marken. Blodbergens steniga underlag hade inte varit idealiskt att springa på - men där var hon inte välkommen.

En lättad suck smet ut som tiken sjönk ner på en mjuk mossig plätt. Perfekt. Tiden i bergen hade bjudit på så underliga saker att både kropp och själ var rejält utmattad. Det tog inte en lång stund förrän den färgsprakande omgivningen blev suddig, och till sist sömnen vann över förnuftet.

[Öppet för den som vill c:]

Att våren var i antågande var för den lilla valpen uppenbart, något som för främlingar till skogen kanske inte skulle upptäcka på samma sätt som han. Trots att den var för alltid låst i ett höstlandskap så hade han alltid bott där, och visste inte om annat än de eldfärgade träden som lojt vajade i vinden som i en stilla Brand. Men våren var på väg, han kände det i luften, hur graderna höjts något, hur luften kändes annorlunda, till och med marken.
Ett leende klädde läpparna. Allt sedan han upptäckt sin kraft att kunna förändra Metall, alltid med olika resultat, hade han nästan oavbrutet sprungit runt med en bit, som han helt enkel bar i munnen, han hade ju inget annat sätt att bära den med sig på.
Just för den här dagen hade han lämnat lyan, gått längre bort än någonsin förut, och trots att han oroade sig något för att Modern skulle bli arg på honom för att gå ensam kunde han inte låta bli att känna spänning. Han hoppades på att hitta något som kunde hjälpa honom med den blanka metallen.
 Han stannade plötsligt upp, ty där, på marken där träden lämnat en kal fläck av mossa låg den underligaste varg han skådat i sitt korta lilla liv. 
Kroppen var låst, spänd. Det såg ut som om främlingen sov och han ville ogärna väcka henne. Men som alla valpar var han en nyfiken liten prick. Så tyst han förmådde smög han oändligt sakta närmre. Hjärtat bultade i bröstet av spänning. Vem var det?
 Återigen stannade han plötsligt och stod stelfrusen då ett krasande ljud nådde honom. Till en början vågade han inte röra sig, rädd för att pinnen han klivit på skulle få honom att hamna i trubbel.
Han svalde och grep hårdare om den silvriga biten han hade mellan käftarna. Osäker på vad som skulle hända nu.
[hoppar in litet derpigt med min lilla krull-fis, om det är okej? <3]

Den silvriga udda vargen lyfte på huvudet och han hoppades att hans färg, som passade så väl in i skogen, skulle dölja honom för främlingens blick, och till en början funkade det. Den blodröda blicken flackade över honom några gånger. Men till hans förtret så fastnade den snart på hans gestalt och han stelnade återigen till.
Ett förvånat ljud lämnade silvertiken. Sedan en harang med ord han först inte kunde koppla. Var hon sur? Hjärnan arbetade som om det var en maskineri sänkt i sirap, men tillslut hade orden uttalade kopplats ihop och han glömde att vara rädd. Vad hade hon kallat honom? Krulltott? Lustig? Skulle ju hon säga!
"Jag är inte lustig!" deklarerade han tjurigt, och den blanka metallen föll ur hans käftar till marken. Vem trodde hon att hon var att kalla honom konstig?
"Du kan vara underlig!" fortsatte han stött. Han hade helt glömt hennes fråga, och hade därför inte svarat på den. Han fnös kort och såg bort ifrån tiken. Hmmpf! Aldrig hade han blivit kallad lustig förut!
[Något kort men aja, Ta en tjurig Capheus <3]