Det var en ljummen dag i Acheratiskogen. Solen stod högt på himmelen, men var för den mesta delen gömd bakom tunga moln. Vindstillheten som för en gångs skull rådde i skogen gjorde att molnen gärna inte ville flytta på sig heller. Men det gjorde inget; skogens lummighet och grönskande gav det hela en fridfull atmosfär ändå.

Den robusta, brunbrokiga hanen vandrade bredvid en mindre, för det mesta ljuspälsad tik. Loiana, hans partner, hans maka. Ett brett leende spred sig över läpparna när han såg på henne. Det var länge sedan de fått en stund för sig själva, vilket inte var så konstigt när de ännu var nyblivna föräldrar. Kenai hade i stort sett fått övertala henne att komma med honom på en promenad. Han förstod henne, och för det mesta när han var ute och gick så saknade deras små, men det kändes ändå viktigt både för honom och valparna att de inte alltid var där. Dessutom litade han verkligen på flocken - inte en sekund betvivlade han dem. Och i sanningens namn trodde han att de led mer av att lämna dem än valparna själv. 

Kenai gläntade på munnen som för att säga något, innan ett högt ljud bröt tystnaden. Grenar knäcktes och brakade, innan en dov duns ekade mellan trädstammarna. Öronen reste sig spänt och han höjde instinktivt huvudet.
     "Hörde du?" sade han tyst. Det lät som en enorm fågel ramlat ner från himlen. Det var ganska osannolikt att Loiana missat dunsen. Kenai stannade upp och såg sig omkring för att se om han kunde se ljudets källa. Kanske hade någon kommit till skada.
     "Vi måste se efter. Någon kanske har gjort sig illa." sade han fort, och svängde av den lilla stigen de följt. Den storvuxna längde instinktivt på stegen. Den lilla kullen de börjat bestiga började plana ut sig en aning, innan han skymtade en dunge och där i en vit gestalt. För att inte skrämmas saktade han av.
     "Ursäkta, är ni oskadd?" ropade han oroat, samtidigt som han närmade sig vargen. Allt han kunde urskilja var dess ljusa päls och stora vingar. 

[Blev lite PP av Loiana, hoppas det är okej. Om inte så ändrar jag. ♥]

[PP:ar lite, då jag fått tillstånd att avsluta det här rollet på så vis.]

Kenai rörde sig långsamt fram genom den täta undervegetationen. De runda ögonen höll sig beslutsamt på den vita gestalten som börjat röra på sig. Något osäker på vad den gjorde saktade den brunbrokige ner ännu mer. 
     När cestrokorsningen insåg att vargen börjat göra sig i ordning för att flyga iväg ökade han takten igen.
     "Vänta!" ropade han i samband med att vargen tog ett språng. Med stora, kraftfulla gester lyfte den vitpälsade och lämnade marken. Den lilla gläntan gjorde det relativt lätt för den bevingade att försvinna upp i himlen. Kenai stannade upp och såg efter den vita gestalten som försvann bort bakom trädtopparna. 
     När Loiana kom efter honom tittade han något häpet på henne.
     "Vem de än var, så verkade denne kunna flyga åtminstone. Så vi får hoppas att den klarade sig oskadd." sade han, innan han vände tillbaka och gick emot stigen de kommit ifrån.